måndag 31 maj 2010

Final Mission - 1984



Ojojojoj säger jag bara. När Cirio H. Santiago är på humör så är han på gott humör minst sagt. För här bjuds vi med på en resa som tar oss från starten i Vietnam till Los Angeles till en byhåla där allt slutar våldsamt. Givetvis är detta en First Blood-klon bara det att denna följer David Morell´s boks slut mer troget än Ted Kotcheff´s mästerliga film. Försa jag mig där? Det bjuder jag på för det är resan dit som är det intressanta.

Som jag skrev så är det först i Vietnam som vi får se amerikanska styrkor attackerar en fientlig bas där en amerikansk överlöpare och förrädare arbetar med Charlie och här blir det våldsamt direkt. Det kapas huvuden, ögon sticks nästan ut och förrädaren får en arm bruten efter hann slagit till våran hjälte med en midgeväska. Han lämnas sedan över till de lokala lirarna som gör processen kort med honom, det tror vi alla. Sen återvänder våran hjälte hem där han nu är medlem i SWAT och gör en annan process kort med kniv på Ogre från Revenge of the Nerds på ett blodigt vis. Sedan får hjälten ett lokalt gäng på halsen som stormar hans hus med hjälp av våran förrädare som överlevt och hittat hem igen. De åker på bäng och vår hjälte åker och fiskar med familjen där det onda gänget med förrädaren nu spränger hans båt med resultatet att familjen åker dit men inte honom. Gänget i sin tur åker hem till förrädarens bror som visar sig vara sheriff ute på vischan dit hjälten sen kommer och det är hämnddags. Fast när den väl är utförd så kommer broder sheriff med hemvärnet, tanks, helikoptrar och ett gammalt befäl. Därav titeln Final Mission.

Det är ett hiskeligt tempo som Santiago bjuder på här i först halvan för att sedan tappa lite av det fram till den väntade explosiva upplösningen. Förutom det sämre tempot i andra halvan så klippningen lite i det jobbiga fallet då det känns som om den som editerat varit påtänd eller haft rejält minskad syn på båda ögonen. Det är inget flyt i det så filmen hoppar fram kan man säga mellan scenerna. Vad som däremot är bra är våldet. Det är mycket relativt ofta och hårt. Slutstriden är cool och man kan inget annat än att hoppas på det bästa men det är kört för våran hjälte vilket vi märker i slutet. Och det funkar fint faktiskt. Jag tror inte att ett lyckligt slut hade gjort saken bättre här inte. Tvärtom. Det hade funkat ungefär lika bra som det lyckliga slutet i The Great Silence.

I rollen som vår hjälte ser vi Richard Young som var med i An Innocent Man med Tom Selleck som jag skrev om för ett tag sedan och andra filmer och som hans nemesis ser vi John Dresden som visst är med i No Dead Heroes som kommer upp här vad det lider och The Dark, samma öde väntar den. Båda gör bra i från sig och skänker en rejäl känsla av stabilitet till filmen. just Young funkar väldigt fint, speciellt i slutscenerna. En annan sak som sätter sig med denna är den bitande låten som spelas av Steve Butler och heter Always On My Mind och det kommer ni också att vilja höra mer av efter denna filmen. Överlag en kul och oväntat hård film som verkligen lever upp till sin poster även om den saggar lite i tempo halvvägs in men det står man ut med. Speciellt med tanke på att låten kommer mer än en gång i filmen.

söndag 30 maj 2010

The Goonies - 1985



The Goonies är en verkligt härlig film som faktiskt blir bättre ju äldre man själv blir tycker jag. När den kom var det inget direkt jag hängde upp mig över utan det är mer på äldre dar som den kommer till sin fulla rätt. Och vad det beror på kan ju vara för det påminner en om ens egen barndom. Inte för att jag jagade skatter, hittade piratskepp och liknande utan för känslan av gemenskap, kompisar som man hittade på jävelskap med och liknande samt alla sura vuxna som det var så kul att driva med. I dag är det inte så för nu ska alla ungar vara på Facebook, spela tv-spel, bli metrosexuella utan ha en aning om vad det innebär för dem i vuxen ålder, dricka energidrycker, vara totalt respektlösa och dryga mot allt och alla samt framför allt inte skilja på vänster och höger sida när man ska cykla. Inte för att cykla är så populärt i dag för nu ska alla helst ha skjuts bara det så gäller 50 meter. Nej, det var bättre förr den saken är säker för då var barn barn och inte små versioner av könsmogna större versioner.

Och med det "kloka" inslaget så fortsätter vi med filmen. The Goonies är en kul och fruktansvärt underhållande film med så gott som en solid rollista där flera av dem gått vidare till större karriärer och andra mindre karriärer. Corey Feldman *host* Vilka ungarna är spelar egentligen ingen roll för de som är bäst är radarparet Robert Davi och Joe Pantoliano ledda av Anne Ramsey. Där har vi ett fint team av skurkar med en Davi högform som inte bara sjunger opera, eller mimar till det och en Pantaliano som håller hårt i sin tupé. Höjdpunkten är när de två ska svära sig fria hos sin bror efter all skit de gjort mot honom som liten vilket kommer här:

Pantoliano: Sloth stop that.
Davi: Do you remember when we took you to the Bronx Zoo and left you there?
Pantoliano: We've never been to the Bronx Zoo!
Davi: Do you remember the time we were going to get your teeth fixed and we spent all of the money on Francis's toupee?
Pantoliano: I DON'T WEAR A hair piece!

En skitkul scen som leder till Sloth visar sin Stålmannen t-shirt ja, ni vet vilken för ni har säkert sett filmen lika många gånger som mig. Detta är en perfekt söndagsfilm när det regnar och är grått och man känner man vill se något som får en garanterat på gott humör och man precis sett The Postman. Så sitt inte här längre utan ge dig i väg och leta upp den för det är som sagt en underbar film och sådana kan man bara inte se för många av eller för ofta. Skulle inte det duga för ett inköp så köp den åtminstone för Pantoliano och Davi´s skull då, det kommer du aldrig att ångra.

Born To Fight - 1989



Ännu ett samarbete mellan Bruno Mattei och Claudio Fragasso där vi om vi är vakna kan se Fragasso himself som en av fångarna i filmen. Själv missade jag honom för jag visste inte vad jag skulle kolla efter. Vad som är ännu mer underligt är att Alan Collins ska vara med i denna och är med i rollistan men är inte med i själva filmen! Förmodligen lånade han ut sitt namn för att locka publik och tjäna en hacka. Skit samma för vi får Brent Huff, Mary Stavin från Örebro som var med i inte bara två Bond-filmer utan även Strike Commando 2 som House och Romano Puppo som Massimo Vanni.

Nu är Brent Huff ingen Reb Brown och därför blir det lite tråkigare när man kollar på denna Rambo: First Blood Part II-kopia där han springer runt och skjuter vietnameser på löpande band. Kanske det beror på att han inte skriker i filmen överhuvudtaget förutom i en otroligt underhållande scen där han hoppar ner för ett tak och skjuter såklart. Men det räcker inte. Filmen blir seg mellan varven och då spelar det ingen roll hur mycket det skjuts, sprängs eller kutas runt i tät vegetation. Jag satt och kollade tiden var femte minut för det kröp fram i rutan och så ska det inte vara. Inte med ett sådant här team både framför som bakom kameran.

Visst, budgeten är låg men det är inget som märks här från filmer i samma genre. Vi har massor av statister, bambuhyddor som sprängs, enorma explosioner, synkade hopp i samband med explosionerna, vapen som aldrig laddas om och rejäla squibs. Så varför blir det inte roligt då? Förebilden de kopierat är det inget fel och inget direkt heller på denna finns det förutom att den är fruktansvärt seg. Mary Stavin visar sig vara en fan av stora gester och svenskan lyser igenom rätt bra så fort hon börjar höja rösten. Huff lufsar runt i skinnväst, cowboyboots och hatt samt cigarill i mungipan så det är inte utan att man undrar om han gått på fel film set först.

Men när han i den sista halvtimmen beväpnar sig med en M-60 samt en M16 med granatkastare så blir det lite roligare. Är det bara jag som reagerar på att det oftast är hjälten i dessa filmer som bara har detta vapen? Ta omslaget på Atlantis Interceptors om inget annat. Där får vi bildbevis på den teorin. För att återgå så blir det automatiskt mer kul då och det skjuts satan i det och vi får allt vi hoppas på och mer men när det är klart så återstår det fortfarande en kvart av filmen och då kommer den slutgiltiga upplösningen. Den kvarten kunde de gott ha skippat och bakat in i den andra delen av filmen för här går det bara på tomgång till sist. De drar ut filmen alldeles för länge för min smak. Så hur gör man när det blir så segt då? Jo, man ser till att kolla upp vilken av dem i filmen är mest lik i mupparna och detta är vad jag kom fram till:
     
Sam the Eagle vs. Romano Puppo.

The Phantom of the Opera - 1989



Det svåraste med denna filmen är det att försöka hitta en bild inte tar fördel av vilken roll Englund fått göra till leda. Englund själv klagade på att bolaget hade ändrat om postern för att få den att likna ni-vet-vad och jag förstår honom för det spelar ingen roll vad han gör så kommer han alltid att förknippas med Freddy. Och det vibbar går inte att komma ifrån i denna filmen heller. Agerandet är bättre och det är bra fart i gubben fast det som gör att man förknippar fantomen här med en bränd vaktmästare är Englunds röst. Den är så förknippad, än en gång med de filmerna att det blir svårt att blunda för dem. Fast ställd mot de filmerna så är denna avsevärt mycket bättre.

Själva ramhandlingen här är den gamla vanliga som gjorts till leda den med från och med så spridda skådespelare som regissörer som De Palma (The Phantom of Paradise), Herbert Lom gjorde rollen i en Hammer, Argento har gjort den två gånger, Opera och The Phantom of the Opera, Andrew Lloyd Webber som alla vet, Burt Lancaster till och med var med i en tv-film där Charles Dance spelade fantomen och säkert många till... Vad som gör att denna skiljer sig från de andra är att denna tar mer upp fantomens mörka sida och är mer trogen originalhistoriens mörker. Att den sen är avsevärt mer grafisk och gore fylld är ett plus iofs..

För här serveras vi våldsamheter i kubik. Det skinnas levande människor, det halshuggs, slits ut hjärtan, knivhuggs och fan vet allt. Lite damer bjuds det på med precis som storslagna kulisser och massor av statister för det är det som slår en att budgeten här är större än vad den brukar vara i skräckfilmer. Det öses på med underjordiska gångar, råttor, dimma, kryptor, orglar och lite till samt en fin stämning som tillsammans med ett bra tempo gör detta till en föreställning väl värd tiden man lägger på den.

Nu är det inte bara Englund som ses i rollerna utan vi får även Bill Nighy i en av sina tidiga roller och i rollen som operadivan Carlotta ser vi Stephanie Lawrence som gör en småsleazig tolkning här. Jag gillade henne. rejält. För fans av Hot Moves så ser vi Jill Schoelen i rollen som fantomens föremål för hans heta låga vilket hon gör bra. Fin är hon med även om hon verkar lite infantil i vissa stunder men det är väl hennes spel för det var samma i Hot Moves. Och gillar man damer med småhesa röster så leta inte längre för här är en...

Eftersom Seagal är en härlig lirare och det skrevs om en annan Seagal-regissör i går så kan det passa att skriva att det är även en i detta fallet som gjort den här filmen. Dwight H. Little nämligen som gjorde Marked For Death, Rapid Fire med Brandon Lee, några avsnitt av Millenium och sist men inte minst Anacondas: The Hunt for the blood Orchid så ni är i säkra händer här. Fast inledningen skrämmer ändå en lite när ett visst namn dyker upp i rutan, i alla fall om man som jag är allergisk mot Cannon. Men det är något ni själva får kolla upp för detta är en skön film som rekommenderas varmt.

För säkerhets skull så är det  bäst att berätta med att filmen är bolagsklippt och goret är mycket grövre än det vi får se i filmen. Men nu finns det ingen oklippt version av filmen så vi får nöja oss med den som är tillgänglig på DVD. Trösta inte för det är våldsamt som det är men visst fan blir man sugen på att se den när man läser här vad som är borttagit för en lägre rating:


  • Several scenes of extreme graphic violence had to be trimmed/cut in order to get an R-rating in America.
  • The following scenes were trimmed for an "R" Rating:

    • A scene were the phantom skins Joseph the stagehand.
    • The scene were the Phantom kills the three thieves was quite a bit longer. When the Phantom attacks the second theft, he cuts of his head with a knife, the original scene showed the knife being stabbed into the theft's neck and cutting it completly off. But it was trimmed to show Mott's expresion and then shows the phantom holding the head and trowing it at Mott.
    • Harrison's death in the sauna room was quite a bit more violent. Originally The Phantom puts a towel around his face and squeezes it tightly and shows a close up shot of the bones in Harrison's face breaking and blood sporing through the towel and then showing the Phantom throwing his body aganist a burning water heater without the towel around his face and showing has broken face burning on the heater. It was trimmed for being a bit to violent and The water heater seemed for a death scene. This was replaced by showing Harrison being thrown aganist the wall and then sliding down with the towel still wrapped around his face.
    • Carlotta's death scene was cut.

lördag 29 maj 2010

The Final Terror - 1983



Jag är svag för denna sortens slasher. Just den sorten där ett gäng mer eller mindre korkade ungdomar rantar runt i en skog och försöker undvika bli dräpta av någon mördare. Så i detta fallet så är postern totalt missvisande för den ger ett intryck av en helt annan film vilket säkerligen vilseleder någon stackare. Men inte mig!

Vi har den typiska gruppen kåta ungdomar som har antingen fitta/kuk och marijuana i skallen och ledarna som utövar allt de drömmer om. Vi har den lite speciella killen som alla kör med och vi har platsen för skådespelet som här är en enorm och magnifik skog vilken de alla ska tillbringa tid i. Och med en kombination av allt detta så får vi en väldigt bra film som tyvärr dras ner av två olika saker. Den första är att den är klippt. Enligt IMDB så ska det vara 27 sekunder men det undrar jag om det stämmer för det känns som det är mer som fattas och det andra är det att det inte finns någon bra utgåva på filmen. För den jag såg var som sagt klippt, fullscreen, rätt risig samt från en videokälla så ett Blu-ray släpp vore allt välkommen.

Andrew Davis som gav oss Above The Law, Under Siege och The Fugitive är bakom denna och i rollerna ser vi Darryl Hannah, Rachel Ward, Mark Metcalf och Joe Pantoliano. Davis får här till en skön stämning som passar fint in med de enorma miljöer och träd som är bakgrund här för diverse excesser som förekommer i filmen. Musiken gör sitt med men det som tillsammans med miljön gör denna till en av de bättre slasherfilmerna är den coola mördaren. Visst, nu är detta inte en Rituals eller Just Before Dawn men väl på plats efter dem på min lista över bra slashers.

Varför jag är så såld på den här sortens slasher vet jag inte men miljön erbjuder något annat än de vanliga miljöerna som studentboende, skolor, lägerliv och allt vad det nu må vara för det är något speciellt med skogen. Så är det bara. Lukten, upplevelsen att vara i en och själva tanken på att det kan ligga någon jäkel bakom närmsta ormbunke och lurpassa på en. Det är en del av min fascination  för denna typ och säkert något man är ensam om men det bjuder jag på. En bra film är en bra film och skulle den sedan utspela sig i en skog så är det bara ännu bättre.

Black Dynamite - 2009



Detta är utan tvekan den skönaste blaxploitationare jag någonsin sett fanimej. Allt och då menar jag precis allt som förekommer eller förekom i just den genren får sig inte bara en ansiktslyftning här utan den parodiseras rejält med. Men inte utan glimten i ögat för något så här kul kan inte bara vara elakt menat. Här får vi följa Black Dynamite´s väg från gettot till der Honky House i jakten på hans brors mördare samt att få stopp på den vita konspiration som går ut på att krympa alla svarta mäns kukar genom att stoppa ett sådant medel som gör det i malt sprit. Givetvis får vi se resultatet av att dricka det med så det blir ni inte snuvade på.


Michael Jai White är kalas här som Black Dynamite och när han inte lägrar brudar, tränar kung fu så spöar han vita och gör processen kort med knarklangare. Att han sedan är blixtsnabb får vi bevis på när han brakar ihop med Dr. Wu på Kung Fu Island. Det är en scen som inte får missas, tro mig! Black Dynamite: Ha-ha! I threw that shit before I walked in the room! 

Dialogen är en viktig sak i Black Dynamite och för att visa det så kommer här några fina inblick i dess poesi som gör sitt för att färga filmen:

Black Dynamite: [Speaking of his experiences in the Vietnam War] This one child, I'll never forget. Poor little bastard was still alive. Little Chinese legs were blown clean off! Still see his little shins & feet hangin' from the ceiling fan across the hut. He was charred from his head down to his little Chinese knees. He tried to get up. But he fell over & what was left of his right leg broke off. As he laid there, flat on his face, he looked up at me. His little Chinese eyes burnin' right into my stomach, deep into my soul. He said somethin' to me in Chinese like, "Boo coo sow!" sounded like some cartoon shit. But I understood it to be a question that he was askin' me. And I don't have to know how to speak Chinese to know what that question was. "Why, Black Dynamite? Why?"

Aunt Billy: Your mother would turn over in her grave if she were here to see this.

Sholanda: My momma said my daddy's name was Black Dynamite.
Brickwilla: So did my momma!
Black Dynamite: Err, uhh, hush up little girls. A lot of cats have that name.

Black Dynamite: Who the hell is interrupting my kung fu?

Black Dynamite: Now Aunt Billy, how many times have I told you not to call here and interrupt my Kung Fu!

Detta tillsammans med vilda skottlossningar, bilar som sprängs innan de åker över ett stup, helikoptrar som sprängs av ett pistolskott och ni fattar resten gör detta till en härlig stund framför burken.Och med en Michael Jai White och en massa andra härliga lirare i rollerna samt ett gästinhopp av Abraham Lincoln så kan det bara inte gå fel vilket det inte heller gör. En härlig film som rekommenderas det varmaste!

fredag 28 maj 2010

The People Under The Stairs - 1991



Vad vi har här är en film som funkar helt okej den första timmen för att sina sista trettio minuter bli allt annat än intressant. Hur det blev så har jag ingen aning om men det beror nog på att Craven hade fullt upp med att stoppa in allt det roliga i den första timmen så vi till sist bara får dratta-på-ändan-situationer och nu-har-jag-dig-och-fan-där-försvann-du-igen. Fast egentligen borde jag veta bättre för det är trots allt inte första gången jag utsätter mig för denna.

Storyn är en typisk saga med den fattiga familjen som hotas av vräkning av den lede hyresvärden som för en gångs skull inte bara är den vanliga stereotyp till värd. Utan här har han kryddats upp till incestuös kannibal med stulna barn både innanför sina väggar som i dem och ett annat gäng ledda av en Carl-Einar Häckner look-a-like instängda i källaren.


Och för att vi ska få ta del av denna färgstarka skara så skickas en liten kille in för att sno guldmynt så att han och hans cancersjuka mamma, den horande systern och alla hennes avkommor ska kunna bo kvar i sin vräkningshotade råtthål till lägenhet. Hängde ni med?

Wes Craven vet inte om han ska göra en regelrätt skräckis, en actionthriller eller vad så vi får en salig blandning av allt helt enkelt. För oss som tittar så hade nog det förstnämnda varit att föredra. Det som gör att filmen är sevärd är Everett McGill och Wendie Robie som syskonparet.


Nu är detta är inte första gången de spelar par för det gjorde dem i Twin Peaks med. Själv myser jag av dessa två mest i filmen för det är inte bara kul att se McGill i S/M-outfit med hagelbrakare jagande lös i huset ivrigt påhejad av Robie, det är jäkligt kul för man ser hur roligt de två har i sina roller. Lite slafsiga effekter får vi och själva kannibalismen mer antyds än visas och när den väl visas så är det lite bett och blod runt käften. Så inga slakteriavfallsmumsningar här inte. Kul kanske att se för de som inte sett den men vänta inte er för mycket bara för det är trots allt en Wes Craven film.

torsdag 27 maj 2010

Undisputed III: Redemption - 2010



Boyka är tillbaka i den tredje filmen i Undisputed-serien och denna gången är det han som är stjärnan och har leaden. Boyka, som efter sin förlust mot Iceman Chambers, nu sopar exkrementer från golvet och lider av sitt krossade knä, vägrar ge upp. Fängelset har en ny mästare och en ny sorts turnering på väg där vinnaren blir fri. Då Boyka inte är den som är den så ser han till att trots sitt knä, att ta sig dit. Efter ha krossat den nuvarande mästaren så finner Boyka sig i Georgien med ett gäng andra fighters från olika fängelser världen över för att möta det fängelsets Colombianska mästare som är verkligen en slemmig typ. Så here we go again!



Isaac Florentine har än en gång stått bakom denna precis som dess föregångare och givetvis är Scott Adkins tillbaka som Boyka och det är i denna rollen som han verkligen kommer till rätta för han är verkligen passande för den rollen. Nu var inte Ninja den klippa jag hade hoppats på dels för att Adkins ser lite lökig ut när han är slätrakad och ordentlig medan när han gör Boyka ser ut som ett djur som bäst. Själv trodde jag han var ryss när jag såg första gången Undisputed II och ett bra tag efter innan jag upptäckte att han i själva verket är engelsman! Och för att det var för lite Ninja-action i den. Men det ordnade de upp med denna pärla.


Florentine vet vad som behövs i denna och det är fighting! fighting i massor och det är precis vad vi får. Många matcher bjuds det på och även den obligatoriska träningen samt vi får en inblick i det hårda livet i ett stenbrott. Inte illa bara det och för fans av välpumpade och inoljade karlakroppar får sitt lystmäte fullt här med. Boyka bjuder på moves och vi får en benspark som är helt i klass med den som landslagsmålvakten råkade ut för ett par veckor sedan. Bara det att denna är cgi-gjord, tack och lov för den är verkligen smärtsam att se, precis som den verkliga händelsen som drabbade Eddie Gustafsson.


Ställd mot tvåan är det mer fighting i denna men jag håller nog den förra snäppet över mest på grund av Adkins fighter mot Michael Jay White vilka är så otroligt bra. Inte något fel alls på de i denna och tillfällena är många som man bara skriker ojojojoj högt för sig själv i soffan eller så blir man så inne i det när Adkins fightas att man glömmer bort att andas. Det brukar hända mig det.

Nu blev jag inte besviken på något vis utan den var precis vad jag väntade mig men ändå inte. Så betyget blir högt inte bara för fightingen och att Adkins är som född för denna rollen utan för filmen ÄR bra och en fullt värdig uppföljare. Så nu får vi hoppas på den går bra så vi får se en fjärde del med. Det har Florentine lovat bara denna säljer. Rekommenderas varmt till fans av serien, Isaac Florentine och framför allt Scott Adkins, denna otroliga fighter.

Dressed To Kill - 1980



Något som alltid är kul är att bli överraskad av trevliga vänner som ger en ett gäng filmer att se som man inte annars skulle tänkt på själv. Detta är en sådan. Får man sedan en fin t-shirt och en ask zombie-mints så är lyckan total. Men nu svamlar jag igen så vi går i gång direkt.

Brian De Palma, ingen direkt favorit hos mig även om De Omutbara är en Costner-klassiker, är ansvarig för denna oväntat sleaziga historia med rakknivar i centrum. I rollerna ser vi Angie Dickinson som bjuder på en oväntat trevlig och intim situation i duschen i början. Själv började jag jaga fler titlar på nätet med Angie Dickinson för att se om hon upprepade den bedriften men det visade sig vara en body double i form av en nakenmodell som stod för de inslagen. Trots det så blev scenerna omtalade och De Palma gjorde sedan Body Double baserad på händelsen. Hur som helst, kroppen är fin så man skiter egentligen i vilket så länge det är sleazigt.

Dickinson är en sexuellt frustrerad hemmafru som går hos Michael Cain´s psykolog för övrigt, som efter en trevlig eftermiddag med manligt sällskap får lite problem med en rakkniv i en hiss. Dådet eller dess efterverkan ses av Nancy Allen´s hora som sedan i sin tur blir jagad av mördaren. Lyckligtvis för henne är Dennis Franz polis på fallet och tvingar henne mer eller mindre att locka fram mördaren igen. Att hon sedan riskerar själv att råka illa ut är inget som han bekymrar sig om.

Likheterna med Hitchcock och hans Psycho är ofrånkomliga här för vi får mer än en scen i en dusch med tillhörande blod, skrik och vassa eggar. Fast det var inget som jag direkt störde mig på för De Palma får till en av de bättre filmer jag sett från honom och även om alla pratar om Blow Out, som Allen gör ännu en roll som hora i och även Franz dyker upp som hallick i, så är detta en bättre film. Jag somnade för övrigt i Blow Out så det var tur jag fick denna att se då så De Palma inte hamnade ännu längre ner på min lista. För han ligger verkligen illa till efter hans våldtäkt på James Ellroy´s The Black Dahlia!

 Nancy Allen förknippar jag annars mest med Robocop och hennes rätt begränsade roll i den och Dennis Franz är en klippa som i denna filmen är manlig förebild för alla med sin klädsel. Jag vet personligen att khenrikm själv gärna klär sig på detta viset när det ställs till med firmafest och diverse festivaler. Ett föredöme som sagt. Allen här sköter sig bra får jag säga och det är bara synd att hon inte har en armborst vid sin sida för att matcha hennes stora hår. Att skator som Eva Mendez kommer fram i karriären och inte Allen är bara bevis på dåliga omdöme i filmbranschen. Michael Caine däremot verkar först vara sitt lite strama och stela brittiska jag som han gör så bra men här lyser hans intresse igenom när han får sin scen med Nancy Allen på dennes kontor och hon börjar klä av sig för honom. Då kan inte inte ens han hålla masken och man ser hur intresserad han plötsligt blir. Kul att se för Caine är en fin skådis som aldrig gör dåligt i från sig.

Filmen själv är en snabb, till och med spännande film som drivs framåt och den överraskar med mellan varven får jag säga. Tänker man till så kan man klura ut vem som gör vad mot vem men allt är inte vad de verkar här. Frågan är om inte Argento hade denna lite som förebild till Tenebre när han gjorde den för jag fick associationer till den? Speciellt så fort rakkniven var framme. Väl värd att kolla upp!

söndag 23 maj 2010

The Book of Eli - 2010



Först kom The Road och nu så detta bidrag till postapokalypsgenren vilken verkar vara populär i Hollywood för stunden. Regisserad av The Hughes Brothers som gav oss From Hell och med Denzel Washington i leaden. Kanske något oväntat men det bidrar säkert till denna får sin publik som en film i denna genre annars inte skulle få. Fast nu har The Road visat vägen så det är säkert många som sätter sig framför denna och hoppas på samma sak en gång till men de kommer att blir besvikna för även om likheterna är där så är denna inte i närheten av vare sig styrka, kraft eller känsla. Man kan säga detta är en blekare kopia som är gjord för att casha in.

Denzel spelar en kille som bär på en bok vilket han gjort i 30 år, en bok som detta är det enda exemplaret av och sägs kunna ändra allt oavsett vilka händer den befinner sig i. Västerut är allt han vet och det är dit han ska. Allt är förstört och allt landskap är öde och fullt med aska och det är utbränt. På vägen möter Denzel på våldsamma knuttar som mördar och våldtar samt dessa för stunden populära kannibaler. Vi får även en kundvagn på vägen vid ett par tillfälle och vi får även ett hus med ett par kannibaler i. Något som känns igen kanske? Men så kommer han till en stad där Gary Oldman tillsammans med Ray Stevenson styr och de jagar en specifik bok som de två är beredd att mörda för. Japp, det är samma bok som Denzel bär på. Givetvis får Oldman reda på det och nu ska boken byta ägare och sedan blir det katt-och-råtta-lekar följda av flykt, uppfinnande igen, lite mer strid och ja, ni fattar resten själva. Om ni inte redan kopplat vilken bok det handlar så avslöjar jag det nu. Det är bibeln.

Vi får lite action, lite ombyggda fordon, inget naket, ingen kannibalism i bild, flera kända ansikten i flera småroller där Jennifer Beals sticker ut med sin skönhet och vi får se Malcom McDowell som ser mer och mer ut som John Carpenter. Likheterna med The Road Warrior är där med fast lägg hellre eran tid på att se den eller The Road för detta var inget vidare. Att det sedan är bibeln det handlar om känns mer som att nu är det dags att påminna de kättare där ute att nu är det dags med religiösa motiv i film igen Och givetvis passar vi på att casha in på The Roads framgång för en film i den genren med ett religiöst motiv måste ju bli en hit åtminstone på hemmaplan. Här tvivlar jag dock på att den kommer bli vidare populär men kan folk rösta på sittande regering så lägger de säkert pengarna på religiösa postapokalypsfilmer med. Jag kommer inte att göra det i alla fall.

Heartbreak Ridge - 1986



Sunday bloody sunday. Vad funkar bättre en trött söndag än betrodda filmer som funkar i alla väder och vilken film passar bättre in på den beskrivningen än just denna? Clintan gör här sin paradroll enligt mig och detta är nog hans bästa film får jag säga. Hur många gånger denna setts kan inte räknas för det går bara inte. Storyn är den att en gammal marinsoldat kommer tillbaka till sin kommendering för att lära upp en ny ung trupp samt att återförenas med sin exfru då pensionen är på gång. Givetvis är det konfrontationer med både överordnande som den lede fi, barägare som meniga som allt man kan tänka sig. Allt kryddat med minst sagt färgstark dialog och en Clintan i högform. En dialog som för övrigt marinkåren menade på var för grov och som inte användes och till svar fick de endast från Clint var "fuck ém..." Nämnde jag den var färgstark?

Förutom Clint så ser vi Mario Van Peebles, Moses Gunn som Webster, Everett McGill som Powers och andra bekantingar från förr. Ett litet krig får vi inkastat med då denna utspelar sig precis lagom till Grenada"krisen". Hur som helst. En jäkligt bra film och för att använda en rätt sliten mening här inne: som det inte ska läsas om utan ses om eller för första gången. Ni vet att ni vill se den.

onsdag 19 maj 2010

When a Stranger Calls - 1979



Obehaglig. Det passar bäst att beskriva denna filmen tycker jag för det är precis vad den är. Jäkligt obehaglig till och med. Simpel men ack så effektivt får denna en att känna alla nerver spännas så fort det ringer i en telefon vare sig det är ens egen eller i filmen. Handlingen behöver vi inte gå in på för den förklaras av titeln väldigt bra såvida inte filmens rykte inte redan gjort det. För det är ju en skrämmande tanke som spelas upp här och såvida grunden för filmen är sann eller ej så är just skrämmande.

Har ni inte sett denna så är det verkligen hög tid att göra det och se bara till så att ni inte ger er på remaken för den kan inte komma i närheten av denna. Inte minst filmens första 25 minuter och dess sista kvart. Det är grymt det som utspelas då och resten där emellan är det inget fel på alls utan det ser till så man får återhämta sig och njuta lite mer av den alltid underbare Charles Durning. Carol Kane är som alltid sevärd även här fast den som snor showen är Tony Beckley. Maken till obehaglig person på film har jag inte sett på länge och rösten som kommer fram här slår nästan den i Bob Clark´s Black Christmas. Nej, denna ska det inte läsas om. Den ska ses.

Rekommenderas det varmaste!

tisdag 18 maj 2010

The Collector - 2009



Behöver vi verkligen fler tortyrporrsfilmer? Eller rättare sagt behöver vi verkligen fortsätta använda denna usla benämning? Nej, det gör vi inte så stryk det. Behöver vi ytterligare en übervåldsam film? Svar ja. Är detta en sådan? Svar ja. Är den bra då? Det svaret kommer här under.

De första 45 minuterna här var rejält sega och mitt intresse dalade snabbt. Sedan började det vanliga torterandet och det gjorde inte saken bättre. Man har sett det förr och detta var inte sämre men inte heller något nytt. Det slaktas och ett par personer känns igen från andra filmer samt Californication och det gjorde saken inte bättre alls. Men så kom vi till den sista halvtimmen och då tog det fyr i helvete. Överväxlen lades i och våldet blev plötsligt intressant och tempot steg det med till det bättre. Inte för att det var lågt tidigare utan för att jag intresserade mig inte ett dugg för vare sig filmen eller karaktärerna för det kändes som jag sett det tidigare vilket jag iofs har men den sista halvtimmen var bara fin och vände filmen till det avsevärt bättre.

Handlingen är den att en kille bryter sig in hos sin nya chef för att råna hans kassaskåp för att få in pengar till sitt ex som är skyldig lånehajar. Väl på plats upptäcker han att familjen hålls fången av en mördare som torterat dem och haft sig och nu satt upp fällor i precis hela huset. Nu måste han ta sig ur utan att bli upptäckt. Vilket inte är det lättaste!

Gillar man våld som innebär björnsaxar, spikar, knivar, uppsprättade magar, lim samt syra på golv ja, precis allt ni kan tänka er och lite till så kommer man att trivas med denna filmen. Nu är det ingen snäll film och det förekommer två tillfälle med våld mot djur i filmen som är lika oväntat som rått men det är bara effekter och inga levande djur vi ser även om det ser oerhört autentiskt ut. Vad som fick mig att ändra mig gällande filmen var just den sista halvtimmen då allt stegras och allt våld plötsligt får en mening och inte bara är för att visa fina effekter. Vi får oväntade vändningar som oväntade händelser vilket man efter den första timmen inte hade väntat sig skulle ske. Det är våldsamt, inget snack om saken men ta er igenom den första timmen så blir ni bra belönade sen.

måndag 17 maj 2010

Licence To Kill - 1989




Bond och jag är väl inte direkt överens, det är ingen hemlighet. Bästa filmen är Casino Royale och For Your Eyes Only och så denna. Styrkan i denna är den att den känns inte som en Bond utan mer som en regelrätt actionfilm. Hade de hållit Q helt så hade det varit det med. Men nu gäller detta två saker främst. Hajar och birollshårdingar. Först hajarna.

Allas våran favorit Robert Davi har som favoritsyssla här att mata hajar med folk och i detta fallet så är det Bonds polare som råkar ut för det denna gången. Vi får ett par fina hajattacker även om de är korta men och nu kommer det roliga. Vi får en lirare som kallas för Sharky! En annan lirare är med i filmen och som senare kom att vara med i hajfilmen Shark Hunter med Antonio Sabato Jr. är polare med just Sharky, och står framför en miniubåt i filmen som i sin tur heter Shark Hunter 2! Vad är oddsen? Detta är skitkul helt enkelt. Massor av interna hajskämt samt hajreferenser gör bara detta till en fin inledning.

Det andra som är kul här är alla birollshårdingar som dyker upp i alla möjliga scener och roller. Här kommer dem och säg inte att ni inte vet vilka de är för det gör ni. Anthony Zerbe, Wayne Newton! Benicio Del Toro, Anthony Starke, Everett McGill, Don Stroud, Priscilla Barnes, Cary-Hiroyuki Tagawa, Edna Bolkan! Branscombe Richmond och Lars Lundgren.

Det är massor av härliga ansikten i denna man känner igen och det gillar jag. Filmen i sig är hård, oväntat hård och våldsam vilket gör att denna skiljer sig rätt bra från de andra filmerna i serien och det är välkommet. Timothy Dalton verkar dock aldrig direkt trivas i rollen men gör sitt bra. Borta är allt tramsande och finurliga prylar som det ska hållas på med och det som är kvar är en fin actionfilm. Väl värd en titt. Visst ja, vi får en fin scen i en tryckkammare samt en med en kvarn som någon hamnar i och för en gångs skull en Bondskurk värd sitt namn. Davi är utan tvekan den bäste av dem alla för han har så otroligt roligt här vilket märks tydligt och det gör detta till en bra film. Kolla in själva, vet ja!

lördag 15 maj 2010

Deadly Friend - 1986



Paul är ny i området där han bor och uppfinnare till en robot som kan utföra det mesta och till och med börjar fungera självständigt. Paul blir snabbt vän med grannflickan Sam som lever med sin burduse far som inte drar sig för att spöa upp henne när lusten faller på vilket den gör oftast. Paul och Sam finner varandra men tar aldrig det steget upp till intimitet. Paul gör även sig vän med tidningsbudet samt med den excentriska damen rakt över gatan som skjuter hans robot en vild kväll. Strax efter blir Sam nedknuffad för trappan av sin berusade far och blir hjärndöd. Paul snor Sam och sätter in robotens kretskort i hennes hjärna så lever Sam och roboten igen bara det att robotSam har en egen liten agenda och alla som gjort henne och Paul orätt nu får betala priset.

När jag såg filmen, som är en typisk 80-talare för övrigt bara avsevärt tamare, så slog tanken mig att detta är inget annat än en Wes Craven version av Weird Science. I stället för Kelly LeBrock får vi Kristy Swanson och att i stället för ordna brudar åt nördarna så mördar denna roboten åt nörden. Själv föredrar jag nog Weird Science för den är betydligt mer underhållande än den här. Problemet med filmen är att den är så fruktansvärt snäll att hade det inte varit för de blodiga effekterna så hade detta inte varit något annat än just en komedi eller en simpel thriller. men tro nu för allt i världen inte att denna är smällfylld med blodiga effekter för det är den verkligen inte. Vi får en gubbe i en kamin som brinner och ett exploderande huvud som får hjälp av en basketboll, lite bilder på en hjärna med men sen är det slut.

Filmen har iofs ett bra flyt i tempo men hela känslan över den är fylld av tv-komedi av någon konstig anledning och man väntar bara på de inspelade skratten ska komma mot en. Men det gör de inte vilket var synd för annars hade man kanske vetat om man missat något av värde. Överlag, en typisk Wes Craven-film som man glömmer lika fort som man trycker på stoppknappen. Inget att hetsa upp sig över och för de som vill se scenen med skallen så finns det på YouTube.

The Possession of Joel Delaney - 1972



Så fort ordet possession är med i en titel så förväntar jag mig en film i stil med Exorcisten så även med denna. Fel hade jag totalt. Visst förekommer det besatthet här men inte av någon demon eller någon djävul utan av en 17-årig puertorican med smak för att halshugga unga damer! Shirley MacLaine´s yngre bror Perry King hamnar på psyket efter att ha hotat vicevärden så hon tar med honom hem till sig och sina två barn och sitt puertoricanska hembiträde. Biträdet försvinner snart efter att Joel kommit in och han förolämpat henne på spanska. Vad han säger får vi aldrig veta men det var säkert inget trevligt. Ju längre tiden går ju värre blir Joel och snart börjar liken radas upp innan det är dags för en eftermiddag av terror på stranden som man sent kommer att glömma.

Ska man vara ärlig så är filmen rätt seg och långsam i sin uppbyggnad och det är inte utan att man undrar om det är lönt att tittat vidare men se, det ska man göra för annars missar man ett otroligt slut som man inte kommer att glömma i första taget. Slutet består av bland annat att King förnedrar dottern att äta kattmat ur en skål samt att tvinga den 10-åriga sonen att dansa naken framför honom bara för att han råkade bli svettig i pannan. Killen visar allt! Och tro mig det är något man inte glömmer i första taget.

För att krydda det ännu mer så är där en stark incestuös känsla mellan MacLaine och King, som för övrigt gör sin debut här. Man tror först de är ett par innan man förstår de är syskon och det blir mer påtagligt längre in i filmen att det kanske inte riktigt är rätt mellan dem även om det aldrig gått handgripligt till. Till exempel så är systern mer omtänksam av brodern än sina barn och torkar hellre av honom efter duschen än gör frukost åt knoddarna.

Nu är detta inte den snabbaste filmen i världen och den är ärligt talat väldigt seg samt småtrist innan det famösa slutet kommer och allt skenar i väg. Det räddade slutet för mig helt får jag säga. Miljöerna i filmen gjorde sitt med för den utspelar sig i New York en höst 1972 så allt från mode till inredning är riktigt läckert att se. I överlag en okej film med ett grymt slut som säkerligen kommer att få mig att återvända till den någon gång fast vill jag se besatthet som jag är van vid så ser jag någon av de filmerna. Denna kommer jag att se bara för slutet och miljöerna.

fredag 14 maj 2010

Surviving Evil - 2009



För att få ut så mycket av denna så är det faktiskt till det bättre om man sett filmen Aswang eller helt enkelt är bekant med den filippinska legenden/myten/sägen Aswang. Nu har jag faktiskt sett filmen med samma namn så därför var det med glädje jag upptäckte vad denna skulle handla om och vilket öde som skulle komma att drabba våra totalt ovetandes deltagare i filmen. En Aswang är nämligen en vampyrliknande varelse som frossar i livmodersvätska direkt från källan som blod från ofödda eller helt enkelt foster går ner med. Vanliga människor går bra med fast det förstnämnda är populärast. En Aswang är även känd för att kunna byta skepnad samt flyga med så nu vet ni ungefär vad som väntar i denna då.

Här får vi följa 6 personer som lägger till vid en liten ö för att filma en överlevnadsserie för tv. Gänget består av ett före detta par där han är kameraman och hon producenten, den nya assistenten som väcker kameramannens intresse, vi får den nya guiden som har bråttom till ön och stjärnan då såklart i tv-serien och den gravida ljudtekniker. Och vad ön har i sitt sköte kan ni säkert själva räkna ut nu.

Som stjärnan i serien ser vi Billy Zane som för övrigt är en härlig typ fast här har han tonat ner sitt sarkastiska spel och mer är snäll av sig! Jag är lika chockad som er, jag svär. Han är nästan kramgod i sin roll. Den andra kändisen i filmen är Natalie Mendoza, Juno från The Descent ju! Hon till och med sjunger en truddelutt i eftertexterna för de som vill höra det.

När det kommer till våld och effekter så är det mesta cgi-befriat även om en sekvens i slutet är just av den sortens effekt. Men den funkar fint och jag blev förvånad över dess påhitt för det var oväntat precis som vissa andra saker i filmen. Kul. Våld får vi och massor av blod som disponeras på ett fint vis allt kryddat med fina effekter. Det är pålningar genom skallen, det svingas med spadar, machetes och spjut för att skvallra lite om det. Aswangerna, ja det är flera sådana här, är inte cgi utan det är stuntmän i dräkter samt masker som gör sitt jobb så gott som indränkta i blod. Visst låter det härligt! Det är det med. Tempot är fint så filmen rinner i väg och vi får gott attacker i alla dess olika former och även en inblick i ett visst näste och bara det är värt pengarna för filmen. En oväntat härlig film får jag säga, helt klart.

The Road - 2009



Hur fan ska man börja detta egentligen? The Road är filmen baserad på boken med samma namn av Cormac McCarthy. Har själv inte läst den men det ska jag råda bot på för detta var något av det mörkaste och jävligaste jag sett på länge känslomässigt. För när filmen väl är över så sitter man tom i soffan/stolen/sängen/golvet eller vad nu man nyttjar för se film. Jag gjorde det i alla fall, satt tom i soffan. Här är det så gott som bara elände och misär även om vissa få ljusglimtar dyker upp men var berättar jag inte. Men få, det är dem.

Storyn är den att vi följer en far och hans son genom ett öde landskap i USA där världen gått under. Allt är dött och inga djur finns kvar. Luften och marken är full av aska och vad som hänt får vi aldrig veta mer än att det har allt gått åt helvete. Far och son drar en ensam shoppingvagn efter sig lastad med de få ägodelar de äger och den enda mat de har är döda insekter som de hittar. Faderns största oro är att hitta mat till dem, att deras skor inte ska hålla och att ständigt påminna sin son om att ta livet av sig omedelbart om de blir tillfångatagna av de cirkulerande gängen. Gängen som består av beväpnade män är de största hoten men även ensamma gårdar kan vara en dödsfälla då så gott som alla i denna värld tillfallit till kannibalism. I en död värld där plötsligt alla är fiender och kannibaler så kan man inte vara försiktig nog.

Ni ser själva att detta är så långt i från de vanliga postapokalypsfilmer som vanligen brukar förekomma på denna blogg och det verkar vara en rådande trend med denna sortens film nu för det är visst en till på gång. The Book of Eli med Denzel men den tvivlar jag på kommer i närheten av The Road. Miljöerna här ska visst så gott som vara autentiska då filmskaparna inte ville förvirra in sig i ett cgi-landskap och vi får se både efterdyningarna efter Katrina och andra katastrofsområde i USA. Det är ett mäktigt landskap som målas upp och även om tonen på filmen är grå så är fotot underbart filmat. Ta bara scenen när hela natthimlen brinner upp, det är så fint att se.

Viggo Mortensen spelar fadern i filmen och Kodi Smit-McPhee sonen. De har inga namn utan fadern kallas bara för papa och sonen endast för boy. Vi får även Robert Duvall som jag inte kände igen förrän ett bra tag efter hans entré och Charlize Theron som mamman, även om hon bara är med i flashbacks.

Förutom den grymma stämningen är de scener när de blir jagade och måste fly plötsligt engagerande för det är så äkta att man vrider på sig i sin position för det känns som man är med dem och själv känner av deras panik. Samma när de möter en ny person på vägen för man vet inte vad eller vem det är som plötsligt är där. Vän eller fiende är lika svårt att tyda för oss som för dem. Lägger man sedan in den underbara musik som är med är så blir detta en tung upplevelse som inte lämnar en oberörd för filmen griper tag i en. Musiken, som för övrigt fick mig att på någon vänster tänka på The Proposition, inte för att den är lik utan att precis som i den filmen så passar den utmärkt in och ökar på filmmens tyngd. Och eftersom jag inte kunde slita mig från sluttexterna så förstod jag varför. Nick Cave var inblandad i den.

Vill ni se något oväntat som griper tag i er och lämner er med en stor klump i magtrakten eller halsen så är detta en utmärkt film att göra det med. Tar ni sedan och ser denna med Ink på en kväll så kommer ni att hamna i total eufori för bra film ska kännas, både på gott somm ont. Själv står denna högt på inköpslistan.

Rekommenderas det varmaste!

Let there be Blair!



Denna veckan ska det på vissa bloggar vara Linda Blair Week där hennes hennes filmer recenseras så vi på Weekend Video kan inte vara sämre så här kommer vårt bidrag som är en sammanställning av alla filmer som det skrivits om här. Så mycket nöje utlovas!


Chained Heat:
http://weekend-video.blogspot.com/2010/02/chained-heat-1983.html

Hell Night:
http://weekend-video.blogspot.com/2009/08/hell-night-1981.html

Prey of the Jaguar:
http://weekend-video.blogspot.com/2009/03/prey-of-jaguar-1996.html

Grotesque:
http://weekend-video.blogspot.com/2009/03/grotesque-1988.html

Weekend Babes!
http://weekend-video.blogspot.com/2008/09/weekend-babes.html

Savage Streets:
http://weekend-video.blogspot.com/2008/09/savage-streets-1984.html

Roller Boogie:
http://weekend-video.blogspot.com/2008/08/roller-boogie-1979.html

torsdag 13 maj 2010

3000 Miles To Graceland - 2001



Om man som jag är en stor fan av Costner så är detta en kul film att se men inte för ofta. Våldet när det kommer är kul och välgjort samt att det är gott om bra skådisar i olika roller som dyker upp här och var. Jon Lovitz ser vi som slemmig pengatvättare som aldrig varit i Afrika, Kevin Pollack och Thomas Haden Church är agenter efter rånarna, Howie Long är piloten, Bokem Woodbine, Christian Slater och David Arquette är rånare ihop med Costner, Kurt Russell är Costners motpol och vi får även posören Ice-T, tyvärr, och Courtney Cox med.

Cox´s ensamma lättfotade mamma i filmen med dennes äckliga son är däremot det som drar ner filmen i smutsen och brer ut sig i minst 30 minuter för länge. Filmens speltid slutar nu på 120 minuter och de är fullständigt onödiga då de mest tar upp henne och hennes odrägliga ungjävel. Annars är det en skön actionfilm där Costner tar för sig rejält som bad guy och han njuter för fullt av det. Action får vi i form av ett rån i början i Las Vegas, en rejäl slutstrid och en obesvarad fråga om vem som egentligen var Elvis son. Annars handlar det om ett rån mot ett kasino och girighet efter detta med lite svängar fram och tillbaka, precis som det brukar vara. Egentligen inget nytt men kul för oss som vill se Russell och Costner.

Russell är bra som vanligt men verkar vara fast i sin standardroll där han alltid ska vara good guy även om han ändrade det i Death Proof fast det förstörde han när han skrek som ett fruntimmer i slutet på samma film. Fast man vill man se honom som Elvis en gång till så är detta ett bra tillfälle. Så med både Russell och Costner som Elvis-kopior fullt beväpnade, rånande kasino bör locka till minst en titt, allt annat vore puckat.

onsdag 12 maj 2010

Scalps - 1987



Ytterligare ett samarbete mellan Bruno Mattei och Claudio Fragasso. Denna gången en spaghettiwestern som skildrar lite långsökt ett fort styrt av sydstatare i Texas som vägrar inse kriget är över. Deras befälhavare (Alberto Farnese) är en nisse med inte all paddlarna i vattnet och när han får för sig att han ska köpa en närliggande indianstams hövdings dotter och inte får så slutar det med en massaker. Den enda som klarar sig är just dottern (Mapí Galan) som nu ska tillbaka till fortet för att besudlas. Men hon lyckas rymma under dramatiska omständigheter och söker skydd hos en lokal hunk (Vassili Karis) som ser ut som en kopia av den gamle porrskådisen Joey Silvera som i sin tur fått frugan mördad och våldtagen av indianer. Efter diverse motgångar följda av framgångar samt medgång som motgång så blir de sams och enas mot en gemensam fiende.

Vilka delar Mattei regisserade här har jag ingen aning om men jag sätter mina pengar på slutet och början för de är de delar som är bäst i filmen. Mitt partiet, även om det har vissa ljuspunkter, är väldigt ointressant och segt. Såpass så mitt intresse dog men jag höll mig kvar och missade på så sätt inte det underhållande slutet. Eller underhållande och underhållande, det var bäst i filmen om man säger så.

När det kommer till våld så får vi ett par rätt fina skalperingar även om en av dem är rätt fånig då de skär i en bandana och blöder friskt men den får en fin avslutning samma i slutscenen. Den var rätt härlig. Annars är det massakern i början som bjuder på mest våld med halshuggningar och liknande. Fast inte i stil med Soldier Blue nu även om det känns som de velat återskapa den slakten. A Man Called Horse får sin homage med fast vilken av filmerna det är i från minns jag inte men jag tror det är från Return of a man Called Horse. Den där de asar stockarna efter sig är det i alla fall. Ställer man denna mot andra spaghettiwesterns så är den varken bättre eller sämre fast den försvinner inte i mängden heller. Den står sin mark och för att vara såpass nygjord som den är så funkar den helt okej.

tisdag 11 maj 2010

Island of the Living Dead - 2006



Mattei-febern håller i sig och avklarad är denna nu som visar sig vara den första delen av två där Zombies: The Beginning är den andra filmen vilka verkar vara filmade back to back. Tyvärr är detta enligt mig den svagare av dem då Mattei inte riktigt vetat vilken inriktning filmen ska ta då den pendlar mellan genrer och vissa zombies är mer av vampyrslaget än regelrätta zombies. Vi får även vissa små hyllningar eller stölder från andra filmer varav splinten i ögat från Fulci´s Zombie 2 är en av dem men även stora delar av andra halvan av filmen verkar vara inspirerad av Uwe Boll´s mästerliga House of the Dead. Och det är det inget fel i alls, tvärtom.

Agerandet i denna är det lite si och så med till skillnad från The Jail: A Women´s Hell och Zombies: The Beginning. Lite som att Mattei givit aktörerna fria händer och inte riktigt lagt sig i när det blivit på fel håll i agerandet eller överspelandet. Yvette Yzon är även med i denna och håller samma goda klass och det är en person som jag gärna ser mer av i andra filmer för hon sköter sig fint i både agerande som i actionsekvenser. Den andra damen i filmen, Ydalia Suarez, är däremot inte lika bra på trovärdigt agerande och pendlar gärna mellan topparna som bottnarna hej vilt men sen har hon ett väldigt fördelaktigt utseende som gör att hon kommer undan med en stor del av det hos mig.

Storyn är den att en grupp skattletare hamnar på en ö som plötsligt dykt upp från ingenstans och när de väl är på den så sprängs deras båt så de är helt enkelt strandsatta. Väl på plats så kommer det fram zombies som skräms och har sig och de tar sin tillflykt i gamla lokaler de finner vin, böcker samt både zombies som spöken vilka spelar gitarr, dansar och allmänt är trevliga i en salig blandning. Och nu handlar det bara om att överleva och att ta sig därifrån levande och med det funna guldet.

Uppföljaren fortsätter direkt efter dennas slut men Mattei har varit klok nog att bortse ifrån den sista scenen här som är rätt korkad faktiskt. Jag tyckte det i alla fall för den är så vanlig nu för tiden att det fyller inte sin funktion längre om den ens någonsin gjort det. Filmen i sig är den svagare av dessa två och är rätt dryg mellan varven och just då pga att den inte riktigt vet vilken genre den ska vara i för stunden. Den känns lite vilsen till skillnad från sin uppföljare som vet precis vad den vill vara och är.

Zombies: The Beginning - 2007



Bruno´s sista film och här får man verkligen säga att han gick ut med flaggan i topp. Visst är detta Aliens i en lågbudgetversion från Mattei men det ökar bara på filmens underhållningsvärde här för om denna filmen är något förutom skön så är det underhållande! Yvette Yzon från The Jail - A Women´s Hell är tillbaka i Sigourney Weavers paradroll som den enda överlevande efter ett zombieöverfall på en ö och nu åker hon tillbaka till platsen med ett gäng stenhårda elitsoldater därav flera av dem var med i ovannämnda film tillsammans med fröken Yzon. Ja, ni ser själva. Till och med dialogen är tagen därifrån samma som vissa gester och hela scener. Cameron hade stämt skiten ur Mattei om han inte varit nedsövd med Avatar så vi exploitationsälskare kan fortsätta fröjda oss med denna härliga film.

När man väl slutat ha kungligt roligt åt dess grymma stöld av scener och dialog så finner man sig snart till rätta och inväntar slutet för att se Mattei ska ha modet att kasta in en zombiedrottning i slutet eller ej? Om vi får det eller ej avslutar jag inte men slutet är grymt här minst sagt. Vi får zombiebarn iofs inget nytt för det har vi sett för men inte som dessa. De här har svarta ögon med konhuvuden samt är genitallösa! De ser mer ut som Coneheads fast i zombietillstånd med tänder tagna från Lamberto Bava´s Demons och dessa underliga skrev. Det är bara att erkänna, man kan inte sluta stirra på dess närvaro, så är det bara.

Våldet är fint och här får vi zombies da Fulci style dvs klädda i blodiga trasor och hasandes sig framåt planlöst med inget i tankarna förutom nästa stycke kött. Ungefär som en firmafest på krogen... Om man ska klaga på något så är det det att fröken Yzon inte är lika framträdande denna gången förutom i de sista 20 minuterna, inte som hon var i The Jail... där till och med flashade hon ju! Fast det gör inget för hon är trevlig att se på oavsett klädval.

Nu är det inte bara att rippa en känd film och byta ut dess protagonister mot zombier och hoppas att folk gillar det för det är inte så enkelt. Det krävs bra effekter och framför allt en trivsam atmosfär vilket de får till här på alla punkter. Effekterna är latex varvat med proteser samt massor av squibs och blod och givetvis head shots i närbild, massor av dem med vill man ha och det får vi med för Mattei kan sin sak. Fast en sak stör mig att vi inte får se mer av och det är det monster som huserar utanför och som vi bara får småglimtar av och slafsigt mord. Det hade jag velat se mer av för det känns som det hade höjt upplevelsen ännu mer.

Nu var det ett tag sedan det sög i min tarm efter italiensk exploitation men det har Mattei med denna och den andra filmen ni vet sett till att ändra på för är hans sista filmer så underhållande som dessa två varit så ska de ses med i rappet och de som står på tur är Island of the Living Dead och hans spaghettiwestern Scalps.För detta var verkligen en underhållande film som visade att gamla uvar fortfarande kan, vill och orkar så länge gnistan är intakt. Så vill ni se en hederligt grisig zombiefilm med bra tryck, oorginell handling och läckert våld så leta inte längre för det är denna ni kommer att vilja se. Rekommenderas!

The Jail: A Womens Hell - 2006



Vad vi har här är ett stycke fin exploitation av Bruno Mattei. Rättare sagt en WIP-film som inte bara gjuter/spiller friskt blod i genren utan även ger den ett ansiktslyft och ett fint inträde i detta århundrade. Glöm bort skifilmer som HORA och den andra amerikanska skitfilmen i samma stil som kom vars titel jag redan glömt. Så bra var den... Bruno ger oss alla hopp och sedan går han och dör. Men det är smällar man får ta. Nu går vi vidare.

Handlingen som egentligen bara är en ursäkt att visa filippinskor nakna, piskade besudlade, dansande och gud vet allt förs framåt av den trevliga Yvette Yzon som inte bara ser bra ut utan även kan agera bra och trovärdigt. Hon tillsammans med våldet är filmens stora behållning. Men för de som tvunget vill veta vad denna handlar om så får vi följa tre olyckliga damer som anländer till The House of Lost Souls mitt ute i djungeln. Vad de har gjort får vi inte veta men det kvittar för nu blir det gruppduschar och intvålningar,


lesbiska konfrontationer på samma ställe, sliskiga fångvaktare, tjallare, lesbiska lägerkommendanter, skumraskaffärer, toplessdans och brutalt våld. Bruno snålade inte här och till och med de hårda vakterna är trovärdiga när de skriker ut sina orders även om det blir lite svårt att ta dem på allvar när deras kjolar är hårt slitsade framtill och deras baskrar sitter sött på sned.


Damerna upptäcker tids nog att deras kära fängelseledning inte drar sig för att sälja dem på nätterna till en hallick som nyttjar dem och utnyttjar dem på sin klubb där de får inte bara dansa utan även tillfredsställa viktiga kunder bara för att sedan hamna i cellen igen och fortsätta sin hårda vardag där även lik piskas offentligt för att sätta exempel för de intagna. Hårt är det här och hårt ska det vara. Men damerna, ledda av Yvette Yzon´s Jennifer börjar smida på en plan och snart nog bär det i väg. Tyvärr för dem så laddar deras hallick upp med sina trofastaste kunder och beväpnade med lokala spårare, vapen och kokain i blodet så börjar en grym jakt med fällor, kannibalism i viss mån och blod i sitt följe. It´s showtime! Visst ja, det pålas lite med av bara farten.


Det är sleazigt, våldsamt och allt utom hjärtligt här när vi får en av Brunos sista filmer som tillsammans med Women's Camp 119 är bland hans hårdaste filmer jag sett men till skillnad från Women´s Camp 119 så är denna lite ljusare men lik förbannat hård och grym. Slutjakten som även innehåller allt grovt våld får in filmen i en helt annan dimension när Bruno lägger gasen i botten och ger sig fan på att visa vart skåpet ska stå när det kommer till kritan. Ja, ni ser själva på bilderna här.

Filmen är filmad digitalt men här har de lyckats få till det på ett bra vis så att man inte stör sig lika mycket på det kalla fotot. Hur de har gjort har jag ingen aning om men det funkar och det skänker filmen en viss ton i dess foto. Nu är filmen inspelad i Filippinerna, tack och lov, och inte i Bulgarien så vi får äkta djungel och den självklara nu-hoppar-jag-utför-ett-vattenfall-i-slowmotion-scenen är givetvis med och jag undrar om inte den härliga Yvette Yzon gör det själv? Det ser så ut nämligen. Våldet då? Är det grafiskt? Svar ja. Det är grafiskt utav helvete och vi får allt från avskurna bröst till knivar på ställen där de verkligen inte skall vara till pålningar till ni får själva se helt enkelt. Allt ska vi inte avslöja här, nejnejnej. Nu får ni inte mer för detta är en film ni vill upptäcka själva, tro mig.

måndag 10 maj 2010

Deadly Force - 1983



Att Wings brinner i Vice Squad vet vi alla som sett den och själv förklarar han det med att han spelade in en såpa på dagarna samtidigt som de filmade Vice Squad på kvällar och nätter så för honom fanns där inget tak på hur långt han kunde ta Ramrod. Vilket är bra för oss som tittare men mindre bra för hororna hans i filmen... Men i denna står han på rätt sida av lagen eller rättare sagt gjorde för han är avskedad och lever för stunden i New York där han mer eller mindre slår sig fram, allt för tjäna en hacka. Men en dag så blir han kontaktad av en gammal vän i Los Angeles som fått sitt barnbarn mördat av en lustmördare som driver gäck med snuten där. Så vips är Wings tillbaka och ser till att skippa egen rättvisa och se till att de skyldiga straffas som de självklart ska göras.

Det första som slår en här är det gamla uttrycket att filmer som denna inte görs längre åtminstone i denna stilen. Biljakter som inte är digitalt utförda, skurkar och andra bifigurer som spelas av karismatiska skådespelare, där var och varannan kotte i filmen har en laddad 45:a i en låda liggande och framför allt, en leading man som både kan se psykopatisk, hård som trovärdig ut. Allt detta får vi i denna lilla pärla. Kryddar vi det sedan med Estelle Getty som rabiat taxichaufför så är detta receptet på en kul stund framför burken.

söndag 9 maj 2010

Codename: Silencer - 1995



Eller Body Count som den går under på DVD och på CG är kanske inte världens snabbaste film i tempo för det är att överdriva. Snarare är det alzheimersvarning på tempot för när det väl händer något så har man redan glömt vad som hände förra gången det skedde något. Fast med ett omslag som detta så skiter man nog i vilket tror jag så man sitter igenom bara för att se den danska valkyrian visa behagen. Storyn är den att Sonny Chiba spelar en hitman som åker in på kåken efter ha blivit ditsatt för mord och när han blivit befriad av sin flickvän så tas jakten upp på de polismän som sate dit honom. Robert Davi, Steven Bauer och Jan-Michael Vincent, jag svär den karljävlen förföljer mig! Tillsammans med Brigitte Nielsen så bildar Sonny Chiba det mest osannolikaste paret någonsin i filmens värld, sanna mina ord! Lyckligtvis för oss så slipper vi sexscener mellan dem, tack och lov.

Nielsen är en pärla som gärna fått grensla mig vilken dag som helst i veckan bara hon hade haft tid i sin kalender mellan rehab och allt vad det nu må vara. Davi däremot gör sin standardiserade polis med en cigg i mungipan som, trots att filmen inte tycks ha några ambitioner att vinna priser, ger sitt vanliga och pålitliga spel. Inget slackande där inte. Karlen är grymt underskattad och har en fin karisma som gör att man inte gärna slipper honom med blicken för han drar en till sig. Vincent och Chiba är inget direkt att kasta sig över här för Vincent är knappt med och Chiba mer misshandlar det engelska språket än bjuder på några överraskningar. Men har man tid och mer vill se dessa karaktärer i en och samma film så lär man inte bli besviken.

Besviken däremot blir man om man väntar sig raffel i bästa PM-stil här för det får vi inte även om intentionerna gärna är där för det. Vi får bilar som välter utan direkt anledning, exploderande diton och den obligatoriska tankbilen som bara måste vara med, åtminstone om man vill leka PM. Actionscenerna är lika sega som tempot och den avslutande spårvagnsjakten där Chiba och Davi gör upp är så långsam att jag hade kunnat gå i fatt den samtidigt som jag rastade hunden. Det är ingen fart i den alls så bara det gör det värt att se när Davi blir dragen efter vagnen i ungefär 3 knyck i timmen. Han blir inte ens grön på kläderna för han lämpligt nog asas på gräs. Fast filmen har såklart sitt underhållningsvärde och funkar säkert bäst en grymt bakfull söndag när man bara lider och vill strypa Drew Barrymore för hennes dumma existens eller om man som jag är pervers och uppskattar Brigitte i avklippta skjorts och uppknäppt skjorta. Mer behövs egentligen inte för denna reptilhjärnan. Så tack 90-talet för alla billiga fast underhållande actionfilmer och alla dess tacky brudar, ni har räddat många kvällar för mig!

Shutter Island - 2010



Scorsese senaste film började faktiskt intressant och den första timmen var väldigt lovande, det får jag allt erkänna men sedan blev det precis det jag misstänkte det skulle bli redan från början. Men jag hoppades att han skulle våga göra något mer än detta väntade slut som är standard för filmer i denna genre men det gjorde han inte den fegisen. För så fort vi vet vad som gäller så fattar man galoppen för det är samma gamla tuggande som setts otaliga gånger förr. Två sheriffer åker ut på en ö som innehåller ett mentalinstitut och nu har en dess intagna rymt. Saker och ting är i dunkel och och det är självklart att allt inte är vad de borde vara. Så är man van vid denna sortens upplägg så fattar man och ser slutet komma relativt snabbt bara det att här ser man det direkt.

Scorsese är ungefär lika populär hos mig som Sean Connery som Bond det vill säga inte alls. Ska jag nämna bra filmer från Scorsese så får jag säga The Departed och Bringing Out The Dead medan hans hyllade maffiafilmer bekommer mig inte det minsta. För jag finner dem lika överhypade som sin regissör och dennes aktörer i dessa förutom Ray Liotta. En annan sak här som störde mig var dess utnyttjande av fejkade bakgrunder i simpla läge som en bilfärd eller en båttur. Det ser inte bra ut och det drar ner helhetsintrycket med, åtminstone för mig. Fast i detta läget så hade det inte räddat filmen men åtminstone fått den att se bättre ut.

lördag 8 maj 2010

The Carpenter - 1988



Äntligen en film för alla med tummen mitt i näven när det gäller att snickra på det egna lilla hemmet. Allas vårat favoritsvin Wings Hauser dyker upp här som våldsam handy man i källaren på ett gammalt hus som ska renoveras. Ett par där inte allt är vad det borde vara köper ett gammalt hu efter att Alice, som kvinnan där heter, kommit ut från psyket efter ett nervöst sammanbrott. Och för att underlätta saker och ting så köper de ett gammalt hus som ska renoveras av sliskiga hantverkare som mer än gärna vill hamra på Alice. Maken, Martin, som är lärare fördriver all sin tid med att i sin tur banka på sin elev som snart nog är gravid och vill in i det nya huset.

Lyckligtvis för Alice, som har en smärre tendens att se saker och ting som kanske inte alltid är där, så upptäcker hon varje natt att det är någon i källaren som spikar på huset och gör det klart. Givetvis uppskattas detta inte av de inhyrda så en av dem bestämmer sig för att göre hembesök och ställa saker och ting till rätta med Alice. Men när han väl är i gång med att slå spiken i kistan, så att säga, så kommer Alice hemliga snickare med cirkelsågen och visar hur pass ineffektiv en presumtiv våldtäktsman är utan armar. Och i den stilen fortsätter det med. Livet flyter på och känslorna börjar vakna för den trygga och vaksamma snickaren i källaren som bara jobbar nätter och de som försöker något får känna på verktygslådan.

Romantiken spirar och blodet flödar men säg de känslor som varar. Snart nog kommer snickarens äkta sidor fram och något måste göras för man kan väl inte göra sig av med yngre rivaler med spikpistol på sin uppfart och komma undan med det även om man har en stark hantverkare bakom sig. Eller?

Låg budget men en skön stämning fast den stora behållningen är Wings, så är det bara. Iofs ingen ny Vice Squad men vem hade väntat sig det. Det är nästan så man blir sugen på att se Beastmaster II nu bara för den sakens skull. Visst är Lynne Adams fin som Alice och våldet kul men slutet är lite för vagt och svårsmält. Så därför är det scener med Wings som kapar armar eller borrar skiten ur lowlifes som håller ens intresse vid liv. Hittar ni den så vet ni av vilken anledning den ska ses för men akta er för den svenska vhs:en för den var grymt hyvlad av censuren.

fredag 7 maj 2010

The Crazies - 2010




Är vi redo för fler epidemi-filmer eller kräker vi på dem vid det här laget? Själv bryr jag mig inte för en bra film är en bra film oavsett handling. Nu är detta visst en remake på en George A. Romero film som jag aldrig sett och vad jag hört så ska den vara mer snack än handling men vem vet, jag kanske faller över den en dag och ser den fast jag tvivlar på mitt intresse är där. Handlingen här är den gamla vanliga: Ett militärprojekt går åt skogen och en liten håla på landet får betala priset för deras slarv. Och nu ska en liten grupp ta sig därifrån samtidigt som militären sluter upp runt staden. Simpelt, effektivt och med ett bra flyt men karaktärerna är inga som man orkar bry sig om för.

Även om flytet är där, effekterna är fina med ett härligt foto som utnyttjar vidderna mellan varven bra så blir filmen aldrig direkt rolig. Inte ens våldet får en att känna lite spänning för det är gjort förr och det känns som man kan detta nu. Det är det som gör att denna inte blir mer än en axelryckning som är lika lätt glömd som ett avsnitt av Låt Kameran Gå.

onsdag 5 maj 2010

Cementerio del terror - 1985



Tortilla-landets fortsatta expliotationer fortsätter och denna gången är det en zombiefilm med ärkezombien Hugo Stieglitz i leaden. Jag kan bara svara för mig själv nu men jag har svårt för den karlen. Han är så fruktansvärt träig att hade man vattnat honom regelbundet så hade fanskapet säkerligen blommat!

Här får vi stifta bekantskap med en halvnaken Hugo som snarkar hemskt framför dumburken och har heta drömmar något hemskt. Det visar sig vara en mördare han vill ha kremerad för att han inte ska kunna återuppstå men det är det ingen som tar på allvar förutom sex stycken medelålders ungdomar som snor killens kropp på bårhuset för att använda den i en svart mässa som de ska hålla utav tristess. Ah, dagens medelålder.

Givetvis återvänder Devlon som han heter och mördar de sex i ett rätt raskt tempo med hjälp av sina fingrar. Han sliter helt enkelt upp dem så det röda guldet flyter friskt och tarmarna väller fram. Oh yes, det är bra gjort med precis som i de andra filmerna jag skrivit om här. Nu tar det inte slut med de sex "ungdomarna" utan nu får vi ett gäng med småkottar som dundrar in på en viss kyrkogård, titeln ni vet, och vips så är det zombie-rens på menyn som gäller. De små liven skriker och har sig till allas våran skäggzombie Hugo hör dem och dundrar in på platsen med bilen och börjar dela ut kors för att jaga bort busarna. Själv tar han det största han hittar för det behövs som krycka då Hugo skadar lilla fosisngen. Att det sedan ser ut som han ska på klanmöte och elda lite hör inte hit. Hugo behöver en krycka, så är det bara!

Och det var det hela för resten får ni upptäcka själva. Rubén Galindo Jr som är ansvarig för de andra två höjdarna vi läst om tidigare är ansvarig för denna. Dock märks det att detta är "endast" hans andra film för den saknar de vansinnigheter som är med i de andra filmerna. Det är inget direkt som sticker ut här förutom slutscenen och Hugos trötta blick. Nu betyder det inte att filmen är dålig på något vis bara det att de andra två är vassare och framför allt roligare. Åtminstone fann jag det så medan andra säkert tycker tvärtom.

Hur som helst, det är verkligen ingen film man kommer att ångra man sett för den har sin charm och zombierna är coola här och det är rätt grafiska mord. Det tillsammans med en oväntad scen där småknoddarna stoppar en van och frågar om de får åka med den till en kyrkogård mitt i natten(!), som för övrigt är totalt oväntad som fullständigt orealistisk i dagens samhälle, gör att denna slår en stor del andra zombiefilmer på fingrarna med råga. Självklart ska man, om man som jag med flera gillar mexikansk skräck, se den. Nu är den inte bland de bästa jag sett därifrån för jag väntade mig lite mer galenskap än jag fick och det nog därför. I övrigt är det en fullt godkänt film.

tisdag 4 maj 2010

Sexmission - 1984



Vad vi har här är något så oväntat som en polsk sci-fi-film med erotiska övertoner och en stor del satir och humor. Dialogen är rapp och fyndig och det polska språket visade sig inte vara det läte jag först förväntat mig det skulle vara utan det funkade fint. Till skillnad från thailändska som verkligen kan gå under huden på en och spränga hörseltrummor på löpande band. Storyn är snarlik de vi sett i Hell Comes to Frogtown och Idiocrazy men ska vi vara ärliga så har snarare de tagit sitt härifrån.

Den går nämligen ut på att två virila karlar går med på att frysas ner i tre år för något slags experiment som endast tidigare utförts på en schimpans men ställd mot karlarna så är apan väsentligt klipskare. Men något går fel och grabbarna vaknar upp 53 år senare när jorden är utplånad i kärnvapenkrig och endast kvinnosläktet har överlevt och börjat fortplanta sig på egen hand. Så nu är plötsligt de här två karlarna högvilt och aktuella för att omvandlas till kvinnor för nu i denna tidsålder är mannen fienden och således ska omvandlas till kvinna för att finna sin plats i samhället. Men de två karlarna är inte som andra karlar utan de ger sig fan på att de ska ta sig därifrån så beväpnad med pussar och manlig karisma stormar de fram i underjorden mot den förstörda ytan och friheten så endast för en timme.

Budgeten är låg för att vara Hollywood men med polsk valuta för tiden så måste den har kostat en förmögenhet. Fast det ökar bara på charmen när man ser deras nödlösningar som använts och just i kostymeringen är det tydligt. Damerna är det mesta lättklädda vilket inte är till någon nackdel och de två karlarna visar gärna upp sig med fast när kameran kommer till skrevet så bytas det vinkel men inte på damerna. Humorn är ibland snarlik den i en Åsa-Nisse med drattande på ändan och fötterna i en spann och har man inget problem med dem filmerna så kommer man att älska denna.

Det jag fann till det negativa här var längden. Två timmar är i det mastigaste laget då det blir för mycket spring i korridorer och liknande. Andra kanske inte hänger upp sig på det men det drog ner lite av det för mig för mitt intresse började falna halvvägs in. Men tack vare detta var en polsk film så fortsatte jag för har de gjort den så är det minsta jag kan göra att se klart den. För det är inte varje dag jag ser film därifrån men detta var överlag helt okej film som säkert funkar bättre andra gången man ser den för då vet man vad som väntar en.

måndag 3 maj 2010

Hell´s Trap - 1990



Ännu en mexikansk skräckis och succén fortsätter! Trampa Infernal som denna egentligen heter är kanske mer av actionslaget men funkar även fint som en actionslasher tycker jag. Med det syftar jag på att det är en ordinär slasher men med en hel del action i sig, bland annat tempo och just vanligt hederligt actionbetonat våld blandat med typiskt slashervåld. Jag vet, det låter knäppt med min beskrivning här men ni fattar vad jag menar när ni ser filmen och det är något som bör göras.

Vad som gör denna så intressant, åtminstone för min del, är själva upplägget. Två ungtuppar som mer än gärna utmanar varandra på diverse utmaningar finner sig i en stor knipa som ingen av dem någonsin trott sig  hamna i när dem, med flickvänner samt polare, finner sig plötsligt vara de jagade i en skog som de gett sig av till för att jaga björn i. Själva idén är den att nu ska vinnaren koras en gång för alla genom att leta upp den björn som dödat en massa människor i en närliggande skog så det är dit det bär i en hiskelig fart. Men problemet är det att det inte är en björn som dödar utan det är en Vietnamveteran som slagit över och nu dödar folk på löpande band med fällor, pilbåge, en Freddy Krueger-handske modifierad att se ut som en björnklo och en M-16. Givetvis är han maskerad med och låter som en björn när han dödar så underhållningen är på topp här!

Med ett sådant här skönt upplägg så kan det bara inte gå fel enligt mig och mitt intresse för tortilla-landets filmer ökar lavinartat för detta tillsammans med Don´t Panic och Ladrones del tumba är ena verkliga höjdare. KM 31 var annars en helt okej film från Mexico med så att ni vet det. Stämningen i denna är kanske inte så mycket den som i en slasher utan mer som i en actionfilm vilket inte behöver vara något negativt alls, tvärtom. För här funkar det fint. Mördaren är ofta i bild och det stänker bra när han slår till och i slutet till och med får vi lite Peckinpah-kills i slow motion vilket alltid är härligt att se.

Blodet slösas det rejält med och alla offer blöder friskt och bland annat får vi får en fin halsavskärning samt en stympning av hand medels hagelbössa i närbild för alla er som tvunget vill veta brutaliteterna i förväg och inte kan vänta. Hej Fred! Rekommenderas så in i vassen detta.

Let´s Scare Jessica to Death - 1971




Jessica, nyligen utskriven från behandlingshem efter ett sammanbrott flyttar ut på landet med maken och en gemensam vän för att få ro i själen. Tyvärr får de svårt direkt då de lokala invånarna inte uppskattar att vännerna åker i en gammal likbil och direkt uppfattas de som hippies. Maken har köpt en gård som de ska få ordning på och det visar sig vara en lokal legend över platsen vilket Jessica märker direkt. Väl på plats så upptäcks en främmande flicka som kraschat i huset och som nu får stanna kvar.Och som vanligt i denna sortens film så börjar hon snart nog ta över och förföra för fullt. Jessicas make står överst på listan och är det verkligen bara Jessica som hör alla dessa underliga röster, ser saker i vattnet och allt annat som plötsligt sker? Och vilken relation har deras nyfunna vän med det gamla fotot på vinden? Det som skildrar en ung tjej som dränktes/dränkte sig innan sitt bröllop? Frågorna är många och av mig får ni inga svar, ha-ha!

En ny bekantskap för mig detta och i sann anda så är det en lågbudgetsproduktion men den innehar en grym atmosfär som sätter tonen direkt och man vet inte hur det ska komma att sluta för Jessica. Ska hon skrämmas till döds eller kommer hon sakta men säkert bli galen på riktigt denna gång? Likheterna mellan den gamla historien om den, av Hammer populära, Carmilla dyker upp även här och bara det kan locka som något annat att se filmen. Själv har jag inte bestämt mig för om jag gillar den eller ej för det är inte direkt den mest lättsmälta filmen som gjorts. Stämningen och just atmosfären är tjock och det nästan lite obehagligt för till sist vet man inte vad som är verklighet eller ej... Låter det lockande vilket det borde göra då detta är en fin liten rysare med bra spel av just Zohra Lampert som senare spelade rollen som George C. Scotts fru i den grymma Exorcisten III. Så tycker jag allt ni bör kolla upp den.

söndag 2 maj 2010

Return to House on Haunted Hill - 2007



Nu är detta en DTV-uppföljare till remaken som kom 1999 och här får vi följa systern till den överlevande tjejen från första filmen som nu tagit livet av sig. Så snart nog bär det av till huset igen där det ska jagas en avgudabild som diverse typer med varierande motiv vill ha tag i. Givetvis är Jeffrey Combs med nere i källaren igen och, håll i er, han har en replik denna gången. Och det var det hela, inget överraskande eller nytt utan bara det gamla vanliga hemsökt-hus-med-onda-andar-som-är-tagna-från-japanska-rysare-och-Silent Hill-filmen som vi sett förr.

Men nu är det ingen perfekt film för skatan som ska vara leaden här stör mig enormt där hon sprätter runt med macho-attityd, silikonrattar, utstående öron som hon gör sitt bästa för att dölja med håret, vita topp, svanktatuering och lågt skurna jeans. Hon är det största hindret som stör mig för att njuta av denna filmen så nu vet ni vem ni ska skylla på om detta blir negativt. Filmen i sig är helt okej och den flyter på bra.

Gore och slafs får vi men det blir lite för lite av det i slutet. Flator får vi med för de verkar ligga i tiden för vi får båda levande sådana som i dött format. Själv tycker jag sådana bara är tråkiga i oavsett levnadstillstånd. För att återgå till goren så får vi en rätt fräck scen med en kille som slits i stycke av lakan och den scenen stänker rejält. Så kan det räcka med det för att täcka upp för skatan i leaden som uppenbarligen ångrar att hon inte fötts till karl? Inte för mig men som tidsfördriv en seg söndag så funkar den fint och då kan man ha överseende med henne men att lägga pengar på den lär inte bli aktuellt för min del.