måndag 28 juni 2010

The Blair Thumb - 2002



The Blair Witch är en film som jag aldrig känns mig lockad att ödsla tid medan dess uppföljare sågs och den var långt i från så kass som dess rykte vill ge sken av men vad gör man när det kommer en parodi på själva The Blair Witch som utgörs endast av tummar? Jo, man ser den så att man kan skryta med att man sett själva huvudfilmen.

De som sett originalet vet upplägget. Alla ni andra som sett Cannibal Holocaust vet det med. Ni som inte sett någon av dem, häng med. Tre studenter åker ut i skogen för att filma legenden om The Blair Thumb. på vägen ut får vi möta alla dess olika tummar som varierar från de två inavlade bröderna vars favoritskådis är Ned Beatty, ni fattar säkert varför, vi får myndighetspersoner, mammor, grannar, ja alla möjliga faktiskt som kommit i kontakt med legenden om The Blair Thumb. Bara det att ingen har sett den/det.

Gruppen som består av en tjej och två rejält korkade killar hinner inte mer än två meter in skogen innan de är vilse och det blir hastigt mörkt. Så vips in i tältet för att där bli attackerade av en haj! Resultatet att killarna skriker: Take the girl! Leave us alone! Senare så får vi ta del av en lokal sägen om just The Blair Thumb men den får ni allt läsa om själva:

The search party went into the woods, in search of the five lost victims. Upon reaching Hangnail Rock, the torture inflicted on these brave men unfolded. Each was bound to each other, positioned one behind the next. Each man's hand was in the next man's pants. The men promptly turned and asked the search party to leave, and to mind their own business. Hours later the men were found, decapitated, and very tired. The search party left to find a sheriff, but upon return the bodies were gone. All that was found, was a Streisand CD, and a minidisc single of "It's Rainin' Men.

 Efter att en av teamet försvinner från tältet så ger de kvarvarande ut för att finna honom och deras sökande leder dem till ett hus i skogen som kallas för Death House därav tjejen utbryter: It's dark, it's abandoned, it's spooky - let's go inside! Och vad de finner där inne... ja ,det får ni allt se själva för en film som parodierar The Blair Witch med endast tummar i rollerna är värd att kolla in. Bry er inte om längden för den är bara 25 minuter lång så ni slipper spola de tråkiga bitarna.

An Unfinished Life - 2005



Lasse Hallström är våran svenska feel-good-filmare som härjar för fullt i USA med sina småmysiga filmer som egentligen inte kräver så mycket av tittaren. Själv är jag ingen större favorit av The Cider House Rules eller Chocolat vilken jag inte ens sett. Däremot gillar jag denna precis som hans The Shipping News. Det är iofs en lite mörkare film än denna kan man säga men det beror mest på att Kevin Spacey´s karaktär är så hunsad i den filmen. Den här är lite lättsammare fast det kvittar för man ser dem för man vill ha det mysigt en stund med lite avslappnad stämning, fina miljöer, starka och bra skådespelare och lite allvar inkastat i mitten. Inte för allvarligt men lite för att skapa lite spänning.

Storyn här är den att Jean (Jennifer Lopez) flyr med sin dotter från sin misshandlande pojkvän till sin före detta svärfar Einar (Robert Redford). Svärfar bor ute på vischan med sin kamrat Mitch (Morgan Freeman) som blivit skadad ett år tidigare av en björn som fortsätter att härja runt deras farm. Men allt är inte på topp för Einar håller Jean ansvarig för den olycka som kostade hans son livet så det blir inget mottagande med öppna armar direkt och kastar man sedan in en påträngande nallebjörn, ett återkommande våldsamt ex och en snygg sheriff, allt detta i ett fint landskap (Kanada) så har man denna filmen.

Som sagt, det är inget nytt och det har gjorts förr otaliga gånger men denna funkar inte bara för att Lopez är rätt fin utan för att Redford och Freeman funkar fint tillsammans. Låter man sedan Bart The Bear stå för björninslagen så är det väl spenderade 104 minuter man får framför burken. Kanske inget som kommer att gå till världshistorien som något mästerverk men det är kul att se Redford spöa upp snorungar med full vigör för det är ju en härlig lirare. Så pass så det kanske är dags att se om Three Days of the Condor? Hur som helst. en bra film som funkar fint när man bara vill se en må-bra film.

söndag 27 juni 2010

Into The Sun - 2005



Into The Sun var från början tänkt som en remake på Sydney Pollack´s The Yakuza men Warner Bros. vägrade släppa rättigheterna till storyn så den gjorde helt enkelt om tíll denna i stället vilken har stora likheter får jag säga. En ung japansk Yakuza-medlem slår ihop sig med en grupp av kinsesiska Tong´s för att på så vis ta över all droghandel i Japan och sedan USA. Men CIA är dem på spåren och kallar in en gammal agent som är är uppvuxen i området och nu ska det rensas upp i träsket!

Vem det är som står för rensandet och vem som blir utrensade fattar ni säkert bara av bilden ovanför men för de som inte gör det så skriver vi det. Det är Steven Seagal som kommer till undsättning med kompisar, unga kollegor och svärd för att avsluta med en blodigt fin final där både kinsesiska som japanska valpar får på pälsen.

Vad som står ut i denna är det att för det första så är det inte Östeuropa som är för en gångs skull utan det är både Thailand som Japan som vi är i denna gången. Det andra är det att Seagal trivs i sin roll och inte bara skrattar, han ler med och verkar verkligen ha kul. Att det sedan bjuds på en liten mer avancerad story än de senare filmerna förutom den mästerliga The Marker är ett plus det med. Nu är inte detta bland hans bästa filmer för den kvalar inte in på min topp tio men den ligget stabilt med Today You Die, The Patriot och ett par till. Långt som sagt från lågvattenmärken som The Foreigner och Out For A Kill och ett par till där med faktiskt. Brudar, t&a får vi med samt fint övervåld med massor av blod vilket gör att jag njöt av denna lilla pärla som verkar glömmas bort av de flesta. Men vill är man sugen på mannens nyare tid och missat denna så är den fullt värd att komma in eller två gånger. Minst.

The Wolfman - 2010



Den senaste varulvsfilmen är precis vad den förväntas vara. En matiné med lite större bett i än väntat får jag säga och då har jag trots allt sett den två gånger vid det här laget. För en matiné är precis vad den är, inget annat. De som väntar sig en traditionell Jacinto Molina-rulle lär bli gruvligt besvikna medan de som tar emot filmen med öppna ögon och inga direkta förväntningar lär bli smått överraskade tror jag. Själv finner jag den bättre än trott och faktiskt bra. Visst är det cgi-gjorda bestar vi bjuds på men för de tillfälle jag vill se en stuntman i en gammal päls så har jag mina Naschy-filmer och Bad Moon att frossa i för de tillfällena. Vill jag däremot se en rätt storslagen film med mysig atmosfär, miljö, kulisser, en fin brud och omtyckta skådespelare som Benicio Del Toro och Anthony Hopkins så slänger jag på denna. Alt varierar efter lust och sug efter för stunden.

Liten bonus får vi i form av Art Malik som precis som Max von Sydow är med allt för lite för Maliks karaktär som jag gärna sett mer av. Kvinnlig fägring får vi i form av Emily Blunt som gör sin roll som änka och spirande kärlek med bra inlevelse. Att hon sedan är fin får man som en liten bonus. Överlag en bra film som var bättre än jag väntat mig för förväntningarna var inte av det höga laget i detta fallet och i dem lägen är det alltid kul att bli överraskad. Så är ni sugna på lite popcornfilm med rätt högt underhållningsvärde så är detta en bra tips. Se bara till att det är mörkt när ni ser den för i dagsljus funkar den inte lika fint fast vilka filmer av detta slaget gör det?

fredag 25 juni 2010

Species 2 - 1998



Efter att ha läst om den både hos Jocke som gamle Fred så vaknade suget efter att se om denna omdiskuterade uppföljare till Species från 1995. Vilken i sig inte var helt illa även om vissa effekter var kassa och att se Forest Whitaker som medium inte riktigt funkar för mig... Att sedan Ben Kingsley rök ihop rejält med Michael Madsen är en annan historia i sig vilken har gjort att Kingsley först vägrade ställa upp i das Boll´s Bloodrayne. Det var något som hade med Madsen´s alkoholvanor att göra visst...

Nåväl men nu är det uppföljaren som gäller och både Madsen som puman Marge Helgenberger och naturligtvis kroppen Natasha Henstridge. En kropp som hon för övrigt borde få en Oscar för! Att hon med den gör filmens bästa entré får vi se som en bonus.

Storyn här är den att vi får följa ett rymdteam på väg till Mars (lyckligt ovetandes om tidigare floppar som Red Planet och Mission To Mars) där de blir utsatta för en kupp av en främmande livsform som tar över dem. Resultatet blir det att suget efter sex ökar och att alla kvinnor som befruktas för att därefter explodera i tarmar, blod och barn i fem-års åldern direkt. Snacka om snabba ryck! Ledaren för truppen tillbringar sin tid med att lägra horor, damer han kidnappar eller rättar sagt försöker kidnappa, flickvänner, star fuckers och andra groupies som sätts på och sedan möter samma öde som alla utsatta kvinnor han får komma till hos. Bara det att i en annan del av stan så är Sil tillbaka bara det att hon är klonad och nu kallas för Eve. Så fort våran betäckare får notis om henne så ska det paras givetvis. Och snart nog rymmer vårat sugna par och jakten börjar på de älskande tu.

Som uppföljare så är denna allt en uppföljare ska vara. Det är kladdigt, sladdrigt, tentakler, tuttar, rövar, naket, sex, blod, tarmar, våldsamma födslar, omotiverade nakenscener, en nykter Madsen oväntat bara det, Natashas kropp och ett raskt tempo. Med andra ord inget att klaga på förutom vissa visuella effekter men det skyller vi på dåtidens datorkunskaper. Filmen i sig är cool och underhållande vilket jag inte hade väntat mig för sist den sågs så lämnade den inga fotspår i snön precis. Men tiden går precis som ens egna smak ändras. Nu har denna fått två uppföljare till så det blir att avverka dem med fast de har jag inga förväntningar på medan denna nog ska inhandlas för jag såg den var i ett lagom pris för stunden.

Ska vi gå in på lite skvaller om filmen, vilket alltid är kul, så är det bland annat det att Madsen själv tycker den är skit men då kan han inte ha sett allt skit han gjort både före som efter denna då. Någon som minns Hell Ride? Här läs själva Madsens uttlande: Species II was a crock of shit. There are a number I'm not very proud of. The movie studios can't mind that much, as they haven't contacted me to tell me off about it. I'm honest - if I've made a bad movie, I want my fans to know what they're letting themselves in for." 

Regissören själv är stolt över filmen och hyllar dess effekter som han är nöjd med vilket ska göras med då de är jäkligt bra för det mesta men han gillar inte mängden av nakenhet men att han accepterade för den var viktigt för filmens storys mening. Och det tvekar jag inte att hålla med om, den saken är biff. En skön film med massor av effekter, nakenhet, våld och fina damer kan man inte få för många av oavsett vad de inblandade i filmen tycker så se den och frossa ni med.

torsdag 24 juni 2010

Mad Max 2: The Road Warrior - 1981



George Miller´s lika stilsättande som klassiska efter-bomben-film är en film som fortsätter att hålla sitt grepp om en som tittare. Första gångerna jag såg den så var jag inte alls imponerad för den var inte vad som berättats för mig eller så var bara mina förväntningar otroligt höga. Men nu är det många år sedan så filmen har såklart fått sin upprättelse samt att den har setts otroligt många gånger. Till skillnad från flera av dess otaliga efterapningar som Castellaris The New Barbarians som är så otroligt tråkig att man kunnat tro det var en Sergio Martino film faktiskt. Men nu skiter vi i kopiorna och koncentrerar oss på originalet en stund istället.

Filmen inte bara satte Australien på filmkartan världen över den gjorde även Mel till en spirande stjärna med all rätta. Miljöerna i Australien kommer även till sin rätta i det breda formatet som filmen är filmad i och vill man verkligen njuta av dem så är det på Blu-ray som det måste göras för så här snygg har jag aldrig sett denna filmen. Ljudet kunde varit bättre men det är ett Warner-släpp så vem är egentligen förvånad? Inte jag i alla fall.

En annan sak som är så otroligt coolt med denna är det att det är en svensk bodybuilder samt tyngdlyftare som gör rollen som Humungus. Vad som gör den karaktären så underhållande förutom hans fysik och hockeymask är att Kjells skolengelska lyser igenom fint och man bara myser när man hör den. Simpelt nöje kanske men ack så effektivt men jag är lätt att underhålla så länge det bara är bra. Som så många andra bra filmer så är detta en film att se, inte läsa om så gör er själva en tjänst och införskaffa den på Blu-ray för det är filmen allt värd om man vill se den i toppskick. Rekommenderas varmt!

måndag 21 juni 2010

La Horde - 2009



Äntligen är den sedd. En av de mest emotsedda filmerna för mig och eftersom den är fransk så sviker den inte det minsta heller. Tvärtom. Detta är en fartfylld resa med grym zombie-count och massor av döda kroppar som mejas ner och dör än en gång på nytt. Handlingen är den att ett gäng snutar ska ta sig i ett hyreshus för att där ta hämnd för en fallen kollega/vän men det går inte som de tänkt sig och vips så är det dem som sitter i smeten. För att öka på känslan av otillräcklighet så är staden och världen utanför plötsligt offer för en zombie epidemi och precis allt har gått åt helvete. Så nu gäller det att slicka sina sår, ladda om vapnen, göra tidigare fiender till allierade samt att lära sig rekordsnabbt att enda sättet att stoppa en zombie är att skjuta den i skallen. För vart tar man vägen i ett hyreshus utan hiss där så gott som varenda våning fullkomligt sprudlar av odöda med en smak för människa?

Tempot är snabbt, nästan för snabbt ibland så det känns som man missar om man råkar blinka i vissa scener. Blodigt värre är det och det är inte många väggar eller golv i filmen som inte flyter i det röda guldet. Effekterna pendlar mellan hederlig latex till cgi, både bra som mindre bra om man är kräsen vill säga, där höjdpunkten är zombiernas sminkning. Den är jäkligt bra och för de som går i gång på squibs så är det gott om dem med i denna.

Aktörerna här är nya för mig så de går vi inte in på men de gör sitt med bravur och det är inte speciellt svår att finna sina favoriter bland karaktärerna oavsett sida de står på. För de som sett trailern minns säkert scenen i slutet på den och det är precis vad vi får i filmen med. Bara längre och avsevärt värre. Scenen är en kille som står på ett biltak omringad ofantliga mängder zombies, beväpnad med två pistoler och en machete. Så när kulorna är slut så går han över till manuellt våld och även om resultatet blir som väntat så är det en härlig scen. Precis som den när vi får lära oss vad som egentligen är hardcore. Ni lär märka vad det är när ni kommer att se filmen.

Om man vill vara tänka lite snävt så kan man säga detta är [REC] på nytt bara utan kamera och med ett omöjligt högre tempo. Nu är denna mer actionbetonad än just den filmen fast det gör bara att man vill se [REC] än en gång. La Horde däremot kommer jag att se många gånger till för trots ett lite vagt slut som antingen lider av brist på en riktig avslutning eller bara bäddar för en uppföljare så är det en fartfylld zombiefilm som är för jävla härlig och precis så cool och skön som jag väntade mig.

fredag 18 juni 2010

Any Which Way You Can - 1980



Vilken av alla Clintans filmer som är min absoluta favorit har förkommit flertalet gånger här och även om Gran Torino, Heartbreak Ridge och säkert någon till är klara kandidater så står de sig alla slätt mot denna klassiker. För klassiker är precis vad den är. Inte bara det utan det är en uppföljare som verkligen sänker sin föregångare med, med råge till och med. Every Which Way But Loose är en bra film och där stiftar vi bekantskap med Clintans Philo Beddo, Geoffrey Lewis Orville, orangutangen Clyde, Ruth Gordon´s härliga Ma, MC-gänget Black Widows, för övrigt världens hårdaste och bästa MC-gäng på film, för första gången. Problemet är bara det att det är mer allvarligt än i uppföljaren samt att Clyde inte är lika aktiv som, än en gång, i dess uppföljare. Kanske är det det att Any Which... är så mycket mer avslappnad, roligare och lättsammare som den är som gjorde att den blev den succé den blev. Själv är detta min favorit av alla Clintans filmer och bland de filmer som jag sett flest gånger i mitt liv. Tillsammans med Nu Blåser Vi Snuten, Grease och Sjörövare är vi allihopa med Abbott & Costello så är det de filmer som sågs mest i min barndom.

Storyn här är densamma. Philo slåss vidare, Clyde fortsätter att skita i polisbilar, Ma får sig ett nummer eller rättare sagt alla får sig ett nummer. Black Widows är tillbaka och får mer på nöten samt blir tvångsrakade efter ett bad i tjära, Orville fortsätter hänga på, Sondra Locke är tillbaka fast i en trevligare roll än i första filmen och William "Falconetti" Smith bjuder på motståndet i en vild fight i denna filmen. En fight som är underhållande i sig bara det att den har en minst sagt lika vild publik. Och Black Widows får en viss upprättelse...

John Quade återkommer i rollen som Cholla, ledaren för Black Widows, precis som de flesta i mc-gänget gör. Quade står även för den mest komiska repliken i hela filmen när han rullar upp till Philo vid ett stopp och säger att han ska få honom att skaka som en blind bög på korvgrillning! Politisk inkorrekt men så jävla underhållande och oväntad att man blir lika tagen av den varje gång. Så pass bra är den att man kan inte slappna av förrän man sett den och då skrattar man så att tårarna rinner.

Hela filmen är full av fyndig som kul dialog men framför allt så är det Clyde som stjäler showen. Denna öldrickande, klockbärande och förmodligen drogande orangutang som förekommit på film. Tyvärr dog han två veckor efter inspelningen, ihjälslagen av sin tränare. Ett sådant jävla slöseri och djurplågeri att det inte är sant. Själv kan jag inte se en orangutang utan att tänka på Clyde så han lever vidare på det sättet. För utan Clyde så hade inte denna film blivit så kul som den är. För när det kommer till tidlösa klassikers så är detta utan tvekan en av dem stora och jag kommer alltid att älska den. Rekommenderas det varmaste till alla!

onsdag 16 juni 2010

Dog Soldiers - 2002



Neil Marshall´s debutfilm från 2002 är en av mina absoluta favoritfilmer och den platsar i mycket fint sällskap i den toppen. Varför vet jag inte för den är inte perfekt på något vis men den har en sådan otroligt grym känsla och stämning i sig som är få förunnade. Kemin mellan Sean Pertwee och Kevin McKidd är så stark att så fort de två kommer ihop så bara myser man i soffan och mår väldigt bra. Ta bara scenen när Well´s (Pertwee) ska lappas ihop och han ber Cooper (McKidd) slå till honom.
[Cooper is trying to stitch up Wells's wounds]
Sergeant Harry Wells: Cooper, knock me out. HIT ME.
[Cooper hits him]
Sergeant Harry Wells: I said knock me out, you fuckin' pussy.

En sak som som bara måste nämnas är när ovannämnda scen skulle filmas så slog McKidd Pertwee på snoken på riktigt med det andra slaget men Pertwee var för full för att kunna känna det! Så vad vi ser är en fullt verklig scen där en full Pertwee får ett slag på käften av McKidd, precis som i filmen.

Eller scenen när de ska tända bensinen efter bilen på marken och tändstickorna vägrar ta och Spoon kallar på Well´s så han bara dundrar ut med en bensinbomb och fullkomligt dränker platsen i bensin. Hur härlig som helst. Dialogen är en annan sak som inte går av för hackor här heller. Det är fullt av referenser till andra filmer men framför allt är det gnabbandet inom gruppen som är det roliga. Trutarna går för fullt och om man ska tvunget se en film med text så är det denna för utan så missar man lätt hälften.

En annan sak som för mig gör denna till den höjdare den är är det att det inte är cgi utan det är modeller och stuntmän i latexdräkter. För när det kommer till varulvsfilmer så smäller en lönnfet stuntman i en body suit högre är en datagjord dito. Nu var inte Wolfman så illa som jag först trott men det är trots allt cgi i den vilket det inte är i denna, åtminstone inte när det kommer till varulvarna. Hur som helst så är detta en suverän film som man inte kan låta bli att tycka om.

Som ni säkert förstått vid det här laget så älskar jag denna filmen och kommer nog fan alltid att göra.Att sedan Marshall följde upp denna med The Descent, ännu en briljant film, gav mig fullkomlig tillit till honom men sedan kom Doomsday vilken var och fortfarande är lite av en besvikelse. Men den är fortfarande mycket bättre än massor av annan skit som kommit det är bara det att den står sig slätt mot de två filmer den har före sig. Åtminstone hos mig. Tyvärr gjorde Marshall misstaget att låna ut sitt namn till avskrädet The Descent 2. Det är en skapelse som bara ska förnekas in i det sista för The Descent ska inte ha någon uppföljare för Sarah dör i grottan. Och hör sen! Så till tröst så har vi denna goding att ta till tröst de stunder när det blåser runt hörnen och ensamheten är stor och man inte vet vad framtiden bär i sitt sköte. Då känns det tryggt att veta att Wells och Coopers äventyr aldrig sviker en.

Köp den! Se den! ÄLSKA DEN!

tisdag 15 juni 2010

HKL, Bey Logan & Cannon!

Samlingsmani är något jag själv är väldigt bekant med även om den nu med nyare format börjar sträcka sig till bästa bild och ljud istället för fetaste utgåvan. Men väl valda filmer kommer såklart att det läggas tid och pengar på för så är det bara. Men nu ska detta inte handla om mig utan om en helt vanlig, nåja (för egentligen hur många av oss med denna manin är normala?), kille som säkert inte bryr sig om nyare format utan för honom är det snarare att få så komplett som möjligt för har man ett så stort intresse som detta så tror jag att ett nytt format är det som lockar minst. Vi pratar så klart om Master P alias dr alban eller Johnny som han egentligen heter. Och det som är så unikt med honom förutom att Johnny är en av de som var först med att följa denna bloggen, är hans samling av Hong Kong Legends utgåvor. Han är en av två  i norden som har en komplett sådan nämligen. Men här kommer mannen i fråga själv och förhoppningsvis så får vi en liten inblick i samlingsmanin med.

 
WV: Till min vetskap så är du rätt ensam om att ha en så gott som komplett HKL-samling på DVD i Sverige? 
MP: Det verkar så, jag känner bara till en kille i Norge som har alla HKL och Premier Asia som var ett systerbolag till HKL

WV: Vad har den samlingen kostat dig i runda slängar för den har inte varit gratis? Vilken film har varit billigast och vilken dyrast?
MP: Det har jag inte vågat räkna på men det är åtskilliga 1000:- som jag lagt ner, Billigast var nog Hand of Death för 59:-, Dyrast – A Better Tomorrow 2 för 316:- begagnad, fast totalt sett så är det City Hunter som jag först sålde och köpte en asiatisk utgåva som jag senare bytte för att kunna köpa HKLs igen så runt 500:- är jag uppe i för den.

WV: En annan sak är din fascination för kommentatorspåren med Bey Logan på HKLs släpp. Vad gör de så underhållande för själv kan jag inte lyssna på sådana alls.
MP: Bey kan så otroligt mycket och bjuder på personliga anekdoter.

WV: Hur ligger det egentligen till med den beryktade Bruce Lee-boxen från HKL? Fick du tag i den eller den är fortfarande ett ouppnått mål till samlingen?
MP: Boxen fick jag aldrig tag på men jag lyckades att hitta den limiterade dokumentären om Bruce Lee på Tradera.

WV: Varför just HKL och vad är det i asiatisk film som gör den så passande just för dig att den får dig att köpa på dig en av nordens största samlingar?
MP: Det började med att jag köpte Police Story och såg trailers för City Hunter och 2000 A.D sen rullade det på, Sen är det mycket för Bey Logans kommentarspår som jag köpte deras utgåvor. När HKL upphörde hösten 2007 så fick jag för mig att samla alla släpp mest som en kul grej. Det är blandningen av action och tramshumor som gör filmerna så bra och våldsscenerna är snyggare än i Hollywoodfilm.

WV: En annan sak jag vet som ligger dig varmt om hjärtat är svensk film. Denna ständiga källa till irritation bland filmälskare för de oftast rätt usla även om det finns undantag. Vilka, förutom Jönssonligan, är dina favoriter där?
MP: Strul, Morrhår & Ärtor, Sökarna, Noll Tolerans Ogifta Par, Beck, Wallander..

WV: Hur kommer det att just Jönssonligan ligger dig så varmt om hjärtat för det är väl Jönssonligan får guldfeber som är din favorit av de filmerna?
MP: Jönssonligan & Dynamit Harry är favoriten, vet inte varför egentligen men jag har vuxit upp med dom och jag blir glad av dom.

WV: Skandinavisk film i övrigt, hur ställer du dig till dem? Jag syftar på norsk, dansk eller finsk film? Norrbaggarna och finnarna siktar väl mest på skräck och liknande medan danskarna gärna gör actionkomedier (I Kina Käkar Dem Hundar, Blinkande Lyktor), drama (Bänken), komedi (Nynne) men även lite skräck som Den sista timmen, Flänset, Nattens Ängel, Nattvakten och även Bleeder och Pusher osv...
MP: Dansk film brukar oftast vara bra, favorit är Pusher 3, norsk har jag lite svårare för med undantag för Bare Bea, Plastpåsen och Död Snö, finskt har jag knappt nån koll på men Pahat Pojat är en favorit.

WV: Danskarnas Olsen-band har ju fungerat som inspiration till just Jönssonligan som Olsenband från Norge som alla säkert vet. Har inte de varit något för dig som är en sådan fan av den svenska varianten
MP: Jag har sett alla dom danska och norska och föredrar dom norska även om dom är ganska tråkiga med några få undantag, det gjordes 15 danska, 15 norska och endast 8 svenska, dom svenska var kloka nog att lägga ner i tid känns det som.

WV: En sista fråga som säkert många vill ha svar på. Hur kommer det sig att du föredrar Cannon framför PM?
MP: Finns bara ett svar på det – Golan & Globus, herrarna som förändrade 80 talets videovåld med hjältarna Norris, Bronson, Van Damme.

Givetvis håller Weekend Video inte med om det det där sista men det bjuder vi på för Master P är en skön karaktär som bidrar med mer än man kan tro i bakgrunden på vad man än håller på. Är man på Facebook så dyker han upp där och läser man på något forum så dyker han upp där men American Grizzly är ett ställe där han ännu inte dykt upp men det gör han säkert för eller senare... Så ett stort tack till Johnny för hans bidrag med både bilder som tid och främst för att han är den han är. Keep it real, mannen!

lördag 12 juni 2010

Sherlock Holmes - 2009



Ännu en film som de flesta sett eller kommer att se även om där är de som inte kommer att se den bara av ren princip vilket är helt okej det med för vill man inte så vill man inte. Själv gillar jag den inte oväntat och detta var nu den andra gången jag såg den och den blir bättre för varje gången därför att det är så mycket som händer att det räcker man tittar bort en kort sekund så vips! har man missat något. Guy Ritchie har här gjort något jag inte trodde han var kapabel till och det var inte bara med att göra en riktigt bra film utan att ta hela Sherlock Holmes myten och inte bara piffat till den, han har även gjutit nytt behövligt blod i den.

Nu älskar jag Peter Cushing i rollen som just Holmes för det är faktiskt han som gör den bäst i alla lägen. Robert Downey Jr. är en fantastisk skådespelare som här hela filmen hänger på för utan honom så hade inte denna blivit så bra som den är. Nu har han fint stöd av Jude Law som gör en helt annan Watson än den man är van att se vilket är rätt skönt för att se ännu en film där Watson framstår mer eller mindre som en fumlig pajas hade jag klarat mig utan så det ska Ritchie har beröm för. Law med för han är minst lika viktig som Downey här.

Storyn är som i valfri Bond-film med andra ord att en ny galning ska ta över makten i England till att börja med och nu ska vårat nya radarpar stoppa honom. Simpelt och med ett rejält tempo så flyger filmen fram och som extra salt i såren så får vi en stridskukig Holmes som inte drar sig för att puckla på folk som stoppa sin pipa. Dock får vi inget som visar på den store detektivens drogberoende men det kanske kommer i de kommande filmerna för fler det blir det, sanna mina ord för detta lämnar mersmak. Åtminstone hos mig.

fredag 11 juni 2010

El dia de la Bestia - 1995



Älskare av spansk film bör känna till Aléx de la Iglesias då han är mannen bakom sköna filmer som Perdita Durango, 800 balas, Films to Keep You Awake: The Baby's Room och Accion Mutante. Vilda, härliga och i vissa fall helt vansinniga filmer men frågan är om inte denna är den mest vansinnigaste av dem alla. Vad som sker här är det att vi får följa en präst som upptäcker ett datum när Satan ska återfödas för att ta över världen och nu måste det stoppas. Ja, jag vet att ni tänker att detta är gjort ofantligt många gånger redan och sträcker er efter musen för att radera Weekend Video från era favoriter men lugna ner könet och läs vidare innan ni gör slag av ert hot.

Prästen kommer på att enda sättet att kunna göra det är att förkasta sin tro, sälja sin själ till djävulen, göra en massa ont för att vara trovärdig för att kunna komma nära hans Sataniska majestät i rätt ögonblick för att kunna göra så. Så prällen ger sig ut på en tur som involverar allt från stöld av döende personers plånböcker och ber dem ruttna i helvetet istället för att ge dem sista smörjelsen, putta ner "levande" statyer från broar, sno lite mer och lösa på dödsmetall. Men en ensam präst kan inte göra allt själv så tillsammans med en avdankad hårdrockare och ett tv-medium så börjar det likna något. Nu ska bara plasten lokaliseras och timmen inväntas men det är inte det lättaste med Madrids poliskår efter sig samt ett medborgargarde som gärna rensar upp genom att mörda och bränna människor. Allt för att städa upp Madrid.

Nu är detta mer en svart komedi än en regelrätt skräckfilm men det finns tillfälle som det är en grym atmosfär i filmen och den scen jag syftar på är den när prästen säljer sin själv och han får svar i form av en get. Mycket stämningsfylld scen, helt klart! Kemin mellan de tre clownerna i filmen är en vital del för de ger så mycket av sig som gör att man tycker om och känner för dem på deras strapatser men frågan är om inte den nakne farfadern är den som man minns längst. Hux flux så dyker han bara upp och visar snabeln och det är inte alltid man är beredd på det. Hårdrockarens flickvän är så ful att hon blir snyggare ju mer man ser på denna filmen, fråga mig inte varför men det är bara så.

Som ni fattar själva så är detta en skitcool film som inte bör missas, inte för alla lingon i Småland för spansk film är konstaterat bra, åtminstone på denna bloggen. Vi får skön dialog, härliga karaktärer med en präst som lyssnar på Death Metal, en brud som är så ful så hon blir snygg, skön komik, grym stämning och flera oväntade scener. Att säga filmen är lysande räcker inte till egentligen men vi nöjer oss med det för jag vill inte ge någon för höga förhoppningar men för de som vill kolla upp den så kan den finnas under sin engelska titel The Day of the Beast. Ett tips bara men oavsett om nu ni köper, snor, laddar ner eller inbillar er själva att ni har sett den så gör det. Ni kommer inte att ångra det beslutet.

torsdag 10 juni 2010

The Pacific - 2010



The Pacific är Steven Spielberg och Tom Hank´s senaste satsning efter Band of Brothers. Bara det att denna gången är det kriget i Stilla Havet och de öarna där som Japan hade kontroll över. Så de som jagar nazister får leta någon annanstans. Letar man däremot efter ilskna japaner så har man hittat hem. Här får vi följa lite olika karaktärer där de flesta är okända ansikten även om vissa känns igen som Jon Seda ( Undisputed) och Brendan Fletcher (Rampage). I början kan det vara lite svårt att hålla koll på vilka av dem det är man följer var men till sist så har man rätt så bra koll på dem. En annan sak är det att man kan inte riktigt räkna ut vem som ska dö och vem som ska klara sig vilket jag gillade.

Ställd mot Band... som säkert de flesta sett så är detta enligt mig en bättre miniserie då denna bara hoppar mellan öarna och inte över hela Europa. En annan sak är det att denna är jämnare att se samt den är jämnare i sitt flyt. Den börjar lite klent men tar sig rätt bra till sist och att se hela på ett bräde är inget problem.

När det kommer till action så öses det på rejält och det blir grymmare efter hand som avsnitten går samt att för de som vill se rätt grafiska grejer så bjuds det på det med. Speciellt en scen när en soldat kastar småsten i skallen på en japansk soldat, eller rättare sagt vad som är kvar av den, är rätt grotesk. Det är väldigt bra gjort och mängden av avslitna armar som ben som tarmar som hänger ut är många. Glöm landstigningen i Saving Private Ryan för den varar bara en kvart medan här så varar våldet avsevärt längre. Effekterna är väldigt bra gjorda och det verkar som mängden cgi är låg även om det förekommer en del blue screen vilket är ofrånkomligt. Nu tillhör jag den skaran som finner Band of... överskattad men detta däremot var en positiv överraskning. Väl värd en titt!

onsdag 9 juni 2010

The Final Cut - 1995



Filmer som handlar om galna bombmän är sällan intressanta men det finns undantag för detta är ett av dem få. Glöm den sura Blown Away eller Speed med pajasen Dennis Hopper. Visst gubben har dött men det innebär ju inte att man ska sluta ogilla honom för det. Här är det en annan galning som monterar upp bomber på trånga positioner och gör det så bra så ingen överlever dem. Resultatet blir att polisen får kalla in en bombexpert som slutat. Och den mannen är så klart Sam Elliot.

Inledningsvis så ser vi John Hanna och Amanda Plummer desarmera en bomb och som kommissarien ser vi den korte Charles Martin Smith. Nu där är en rabiat liten rackare! Sam Elliot är sig själv, vad annars? bara utan mustasch fast med ett rejält skäggstubb som får alla metrosexuella där ute attt väta fillingarna av avund. Elliot är helt enkelt mannen som får den skitiga looken att se snygg utan att anstränga sig. Hur han gör det har jag ingen aning om men jäklar vad den karlen är cool!

Filmen i sig är inte alls illa för den bjuder på enorma explosioner som verkligen lämnar tryck efter sig. Tempot är bra men det kanske inte är så mycket action som i andra filmer men det gör inget för vi får ju Sam Elliot och bara det borde vara anledningen att se filmen i första hand. Att den sedan är bra får man se som ett plus.

tisdag 8 juni 2010

Knights of the City - 1986



Här är något däremot att skriva hem, den saken är skriven i sten! Fans av klassikers som Body Rock, Roller Boogie, Flashdance och andra filmer med break dance, färgglada kläder, tuffingar i spandex, latex och läder  hittar hem med denna. Storyn är den att vi får följa ungdomsgänget som utvidgar sina marker från bara beskydd till musikskapande och nu siktar mot toppen och ett hägrande skivkontrakt. Men ett uppstickande gäng börjar ta över de forna markerna samtidigt som de interna stridigheterna börjar orsaka slitningar. Alla är inte glada för den nya vägen speciellt när man inte är kunnig med varken dans eller musikaliska bidrag. Så när deras jobb börjar visa resultat och framgången kommer då börjar det verkligen knaka i fogarna samtidigt som en avgörande drabbning med motståndarna blir mer och mer oundviklig...

Man kan säga detta är en blandning av The Warriors mixat med Body Rock så kanske ni får en uppfattning om vad denna handlar om. Inget revolutionerande men rätt kul får jag säga fast det är dans och musikdelen av filmen som slår bäst. Det andra som serveras är inget spännande förutom de kläder och utstyrslar som bärs av gängmedlemmarna. Kedjor är ett viktigt attribut i denna filmen med så jag hoppas de verkligen betalade kilopris för den mängden som förekommer här.

Leon Isaac Kennedy, Too Sweet (smaka på det namnet!) från Pentitentiary-filmerna, har inte bara kommit på idén med denna filmen. Karln har även huvudrollen som Troy, han har skrivit manuset samt producerat filmen med så jag antar att killen har trott på den.För övrigt så har han nu sadlat om och blivit pastor fast jag undrar om han fortfarande använder sitt gamla smeknamn The Lover. Där pratar vi om ett smeknamn som lämnar en del åt fantasin...

Fans av The Fat Boys, jag vet det är inte bara jag som uppskattar dem! får se de herrarna här fast i en yngre och smalare upplaga i en kul scen i ett häkte. Vi får så klart även en dansuppvisning med tillhörande tävling och en våldsam upplösning med gängkrig i centrum där Troy möter sin nemesis från motståndarna i en rep och knivfight uppe i luften. Spännande värre! En annan sak är att The Lover klär sig som Michael Jackson i en skön scen samt har rekordet i svettighet i en annan scen. Där kan man prata om lp-skivor under armarna och ändå så har han inte gjort något i scenen!

Det som suger är det att The Lover aldrig sjunger själv i filmen utan är dubbab av en av gökarna från Inner Circle, Bad Boys, Bad Boys ni vet. Ni har säkert låten i era iPhones med bara det att ingen vill erkänna det... För fans av denna försummade genre ett måste medan alla andra gör bäst i att hålla sig undan. Själv gillade jag den såklart för något annat vore otänkbart.

Raging Boll

Efter Uwe´s senaste alster Rampage så vakna suget efter hans filmer så denna dag har det blivit två av dem och förvånansvärt är att det varit två filmer som jag inte direkt sett någon storhet eller värde i tidigare som nu visade sig vara raka motsatsen. Boll works in mysterious ways....

Så först ut blir... Postal - 2007


De flesta har säkert spelat spelet eller åtminstone hårt talas om det på något vis. Och ja, detta är filmen baserat på de spelen hur vida spelen är bra eller ej, det får någon annan svara på. Filmen i sig är en salig blandning av allt som inte bara är knäppt med USA, politisk satir, Boll bashers, terrorister, korkade snutar, feta brudar, talibaner, white trash och liknande personer och fan vet allt... Uwe själv är med som ägare till nöjesparken Little Germany som inte bara har koncentrationsläger, den har en gaskammare med som barnen kan leka i. Uwe avslöjar att alla hans filmer är finansierade med naziguld och han betalar vissa med guldtänder samt att han tänder på barn. Givetvis är allt detta gjort med en stor glimt i ögat och ska ej tas på allvar.

Vi får se den lille mannen Verne Troy som sig själv vilket indirekt leder till att han blir våldtagen av 1000 apor i en underhållande scen och vi får även Michael Paré i en väldigt underhållande roll. Flera av Boll´s standardskådisar är med som Zack Ward och Ralph Moeller.

Min favoritscen i filmen är den med flygkaparna som sätter standarden för filmen direkt för den är så träffande och inte helt omöjlig i sitt upplägg. En annan favorit är när Osama Bin Laden är på motivationsträff för att lära sig att sporra sina män men inte har pengar att handla böckerna som säljs där. Resultatet att han snor en broschyr och springer därifrån under stort ståhej. Filmen i sig är underhållande och faktiskt bättre än jag mindes den som även om vissa saker var mindre av min smak i den fast för Boll-fans så är den väl värd 29:- på Discshop tillsammans med Seed. Så skynda fynda!


Den andra filmen till rakning var Far Cry - 2008



Även denna är baserad på spel och hur det spelet är har jag ingen aning om heller. Far Cry 2 däremot har jag spelat och det var inget att skriva hem till mamma om precis. Filmen däremot är en annan femma som sig bör. Det är typisk Boll-action med massor av saker som händer, stora explosioner samt rätt vansinniga stunts. Scenen med helikoptern och bilen är väldigt festlig för övrigt.

Även i denna känner vi igen en stor del av ansiktena och Til Schweiger är väl arketypen för tysk på film vilket han visar i denna men han gör det med oväntad humor som jag inte var beredd på. Ralph Moeller är även han med precis som puddingen Emmanuelle Vaugier. Fast den som snor showen är utan tvekan världens vackraste Udo Kier. Han gör rollen som galen vetenskaps man till max och även han gör stor oväntad humor av sin roll. Ta bara scenen när Vaugier frågar hur han kan leva med sig själv med tanke på dennes experiment. en smått klassisk scen får jag säga.

Det so drar ner för mig är polskan Natalia Avelon som inte kan säga trovärdiga repliker om så livet hängde på det. Hon var det värsta med hela filmen som annars var överraskande kul och underhållande. Ett inköp på denna kommer det bli vad det lider. Den saken är biff. Överlag en trevlig start på dagen med två oväntade filmer som överraskade så vem kan klaga?

måndag 7 juni 2010

Miami Vice - 2006



Är man sugen på en stabil, cool, hård, välskriven film så är Michael Mann´s Miami Vice det man söker efter. Fotot precis som färgsättningen i filmen är fantastisk, musiken likaså och egentligen är det bara att luta sig tillbaka och njuta av en underbar film. Dialogen är korthuggen som i en Ellroy bok och det är fullt med hårda personer som gör hårda saker så gott som hela tiden. Själv njuter jag av denna i fulla drag för detta är en film som inte bara ännu en av Mann´s främsta filmer utan för den är så otroligt bra.

Mann är inte bara en mästare på att få till en speciell känsla i sina filmer han är även suverän när det kommer till skottlossningar på film. Ta bara scenerna i denna även om de bara är tre. Den första är kort och mer i stil med en ren avrättning, den andra vilken är min favorit är den som utspelar sig i trailern och den är inte bara grymt utförd, den är kalas! Den tredje och sista utspelar sig på samma plats som den den första och är även den som är längst och blodigast. Så man kan säga vi får tre olika eldstrider där de ökar efter hand i längd till det längre. Hur fyndigt är inte det?

Vi får även lite båtaction som tar oss till Kuba och framför allt så har denna filmen gjort mig sugen på att dricka Mojitos, har ingen aning om hur de smakar men är de lika goda som de är snygga i filmen så kan de bara vara goda. Farrell och Foxx är ett bra par här och väger upp varandra fint för delen med vilket jag finner ökar på filmens värde och jag tvivlar på några andra skulle gjort det bättre. Men detta är vad jag tycker och det räcker fint åtminstone för mig för detta är en film som alltid kommer att ha en plats i min samling på det bästa släpp som finns tillgängligt för stunden. Den saken är säker. Mycket varma rekommendationer på denna!

Naked Vengeance - 1985



Carla är ute på stan med gubben sin för att fira bröllopsdagen när maken plötsligt bestämmer sig för att avbryta ett våldtäktsförsök. Våldtäktsmannen mördar då maken på ren kiv och hotar Carla men snuten dyker upp så han kommer undan. Efter begravningen så åker Carla ut till sitt föräldrahem för att vila upp sig men hon hinner inte längre än till den lokala macken innan antastandet börjar av de lokala lirarna. Kvinnorna i byn ser ner på henne för hon kom där ifrån och lyckades göra sig en liten karriär och männen vill lära henne känna henne intimt. Så kommer den kvällen när karlarna samlar mod och ger sig upp för att lära känna henne vilket gruppvåldtäkt verkar vara ett bra sätt att göra det på. Carla gängvåldtas och när hennes föräldrar kommer in i övergreppet så mördas de och Carla lämnas i tron att hon med är död. Men Carla är seg och hamnar på sjukhus där hon låtsas vara katatonisk för att i lugn och ro springa ut för att inkräva sin hämnd. Men allt är inte så lätt och snart så samlas de skyldiga för att få ihop ett uppdåd med frivilliga för att hjälpa polisen stoppa denna kvinna som de våldtagit och slagit ihjäl föräldrarna för! Snart nog är jakten på Carla i gång.

Ska man vara ärlig så är detta en ripoff på I Spit On Your Grave bara det att det är Cirio H. Santiago bakom denna och han har kryddat upp hämnden ett par pinnhål från originalet. Själva våldtäkten här är rätt jobbig och man får en viss besk smak i munnen under den och även om den är kort så känns den. Vad som kan däremot dämpa eller öka den, allt är upp till tittaren, är det att det är samma ansikten som varit med i de senaste Santiago´s filmer som skrivits om här. Nick Nicholson är med som Sparky och han deltar i det hela, precis som Kaz Garas. Båda var med i The Devastator som det skrevs om senast i går. Kollar ni upp denna på IMDB så lär ni hitta inlägg från både Nick som Phil Morrell som spelade våldtäktsmannen i början av filmen som Don Gordon Bell som även han var en av de som förgriper sig på Carla i hemmet. Intressant att få läsa deras inlägg även om Nick´s är det kortaste och Bell´s det intressantaste. Ett tips som bör kollas upp!

I rollen som Carla ser vi Deborah Tranelli som även sjunger en förvånansvärt bra låt i filmen, helt i stil med den från Final Mission, och hon inte bara ser bra ut hon agerar bra med. Framför allt funkar hon fint i hämndscenerna för de är allt utom trevliga. Kastreringsscenen förekommer givetvis bara det att den är avsevärt utökad här och kanske inte lika brutal men fullt fungerande. Det övriga våldet är hårt med några rejäla squibs och ett oväntat skallskott. Vi får även en blodig uppgörelse i en slaktarbutik med allt från sågar till krokar till knivar som hagelgevär. Det tråkiga är det att editering i vissa scener med våld är av det underliga slaget även i denna så det är inte utan att man tror det är klippt men det är det inte. Det är bara klantigt editerat om det sen i sin tur beror den som gjort eller det är för att dölja taskiga effekter det vet inte jag.

Hur som helst så är det en Santiago så fans av honom vet ungefär vad som väntar i denna bara det att det tas ett par steg längre. Det är förvånansvärt bra spelat av samtliga inblandade och det enda att klaga på är editeringen. Överlag en bra film som kanske ger ett mer actionbetonat drag till en rape & revenge-film än man hade väntat sig. Om denna är bättre än sitt original vill jag inte uttala mig om ännu därför att jag vill se om den först och på så vis jämföra då. Ställd mot Death Weekend så är det däremot inget snack om saken. Naked Vengeance krossar det misslyckandet totalt!

Rampage - 2009



Alla sura kommentarer gällande Uwe Boll undanbedes i kommentarerna så har ni planer på att starta ett jihad bara för den sakens skull så gör det någon annanstans. Här tas doktor Boll´s filmer under granskning precis som vilken annan film och någon Boll bashing förekommer det inte på denna blogg, inte från mig i alla fall. Samtidigt så är det bäst att påpeka att detta är INTE någon filmatisering av det gamla SEGA-spelet heller och alla förutfattade meningar om att detta är ännu en filmvariant av ett spel är bara just förutfattade.

Boll har här tagit ett rätt vanligt förekommande fenomen i USA som även spridits till andra länder och det fenomenet är det att en ensam person bunkar upp sig med vapen och sedan går ut och röjer loss på allt och alla. Lyckligtvis så är vi förskonade från detta i Sverige men det är nog bara en fråga om tid är jag rädd för kan skolbarn försöka sätta eld på en skola under lektionstid och bara få ett slapp slagg på vristen så är nog inte steget till detta långt borta. Fast vi får hoppas att det verkligen inte är det.

Det som är filmens styrka är det att den känns dokumentär i sin stil och beror nog på att det är en del handkamera i början fram till det brakar loss. Vissa stör sig på medan vissa andra inte gör det för här funkar det till filmens fördel och skänker en känsla av att man är en del av själva filmen eller att man sitter på gärningsmannens axel och får vara med i det hela. Brendan Fletcher som spelar huvudrollen här, har de flesta av oss sett tidigare då han inte bara varit med i flera av Uwe´s filmer, han har gjort en hel del faktiskt. Fletcher är en viktig del i att filmen funkar så bra som den gör för han har ett sådant ansikte att man inte riktigt vet vart man har honom eller vad personen kan vara kapabel till.

Matt Frewer som spelar Fletcher´s far, har varit med i Zack Snyder´s Dawn of the Dead och The Watchmen för att nämna några intressanta filmer och som Fletcher´s mor ser vi Susan Sarandon look-a-liken Lynda Boyd som visade sig vara en pudding. Michael Paré som tydligen är med i allt Boll gör nu för tiden är sheriffen i filmen och just hans närvaro när den kommer i slutet gjorde att filmen intog en mer filmkänsla än den dokumentära känsla den hade först. Inte för att Paré gör dåligt i från sig utan för man blir påmind om att "bara" är en spelfilm.

När det kommer till underhållningsvåld på film eller onödigt våld om man så vill är jag en ivrig påhejare för, inget snack om saken men här är det allt utom underhållning. Det är rått, skitigt, elakt och rent jävligt. Människor mejas ner utan pardon och den enda gången jag tyckte det blev berättigat var med idioten i kaffebaren. Bingohallen iofs var rätt absurd men den måste helt enkelt ses för att förstås. Kanske inte omotiverat våld i den scenen med tillräckligt oväntad för att man ska reagera. Blod får vi, speciellt i en grym scen i en frisörsalong som verkligen lämnar en besk eftersmak i munnen och värre blir det när man upptäcker vad det hela går ut på egentligen.

Ska man bara se en eller två filmer av doktor Boll så är det House of the Dead som gäller. Inget snack om saken för den är inte bara cool utan även jäkligt underhållande. Denna däremot är ett perfekt motverk till den som underhållning för denna är raka motsatsen. Här är inget underhållande eller glädjande, jo liraren i kaffebaren bjöd på ett leende på mina läppar, inget snack om saken. Utan det är bara hårt så tillsammans är dessa två filmer de bästa man kan se av Boll. En bra film får jag allt säga detta är och nu är det bara för er att våga er på den oavsett tidigare Bollskräck eller ej.

Van Diemen´s Land - 2009



Vad vi får här är en skildring av en sann händelse där åtta stycken straffångar rymde från en straffkoloni i Australien ut i den Tasmanska vildmarken. Men maten tog slut och till sist så var det bara att ge vika för hungern och tillfalla åt kannibalism. Den svagaste i gruppen gick åt först och sedan gick det uppåt i näringskedjan. För de som vill gå mer på djupet så är det bara att söka på Alexander Pearce.

Som film så börjar det rätt intressant och bra för att sluta segt och småtråkigt. Det blir för mycket av stränga blickar de barska männen emellan till sist och jag struntade faktiskt i vem som gick åt. Vad som är intressant här är den grymma naturen med dess storslagna miljöer men några djur får vi aldrig se eller ens höra i filmen förrän i slutminuterna. Det samma gäller för själva mumsandet. Det kommer även det i slutsekvenserna och inte ens då är det på tal om den sorts inälvssmaskande som en kan vänta eller inbilla sig att få se. Till filmens försvar så är detta ingen exploitationsfilm utan mer en trogen filmatisering av en sann händelse. Men ändå så kan jag inte låta bli att önska att få se mer av just det.

En annan sak som slår mig är det att det känns om regissören har haft John Hillcoat i tankarna och som inspiration under inspelningen, även musiken får mina tankar att vandra åt Nick Cave´s bidrag till Hillcoat´s filmer. Det är bra fast ärligt talat så borde jag ha sett en av Hillcoat´s verk i stället för detta var en rätt tråkig film och långt ifrån så pass intressant som jag trodde den skulle vara. Men men, allt kan inte vara som man vill här i världen.

söndag 6 juni 2010

The Devastator - 1985




Yes, där satt den! The Devastator eller som den hette på svensk hyrvideo, The Destroyers, släppt på Juno Media om jag inte minns för jävla illa. Är precis lika bra om inte bättre än jag mindes den. Pluset här är att den är oklippt till skillnad från det svenska släppet. För vad vi serveras av mister Cirio H. Santiago är massor av action från början till slut i samma miljöer som hans Final Mission. Samma område som byggnader och inledningsscenen i denna där Rick Hill från Deathstalker ligger och drömmer är även den tagen från Final Mission. Hill drömmer alltså om stormningen av lägret bara det att vi får inte se Richard Young sprätta runt med sin bössa. Santiago är för härlig helt enkelt.

Storyn denna gången är den att Rick Hill får veta att en gammal polare från `Nam kört av vägen och dött i en olycka i en liten håla men varken han eller änkan tror på förklaringen så han åker dit. Snart nog är han på plats och redan ovän med sheriffen, Kaz Garas som även gjorde samma roll i Final Mission. Snart nog upptäcker Hill att marijuanaodlare tagit över dalen och gör som det passar dem helt enkelt. Sheriffen är köpt och i deras ledband så de har fritt blås på orten. Men Hill ger sig inte så han lägger näsan i blöt och snart nog så utsätts han för mordförsök, hot, kanske inte i den ordningen men det händer. Efter en olycka där han antas vara död så återvänder han hem, samlar in polarna från `Nam och tillsammans åker de tillbaka för att visa vart skåpet ska stå. Ordentligt med denna gången!

Santiago öser på med personer och statister så vi får en fin bodycount och även gamle Nick Nicholson är med på ett hörn som skurk. Dock har han ingen credits i filmen. Hill sköter sig fint som den gamle veteranen och jag gillar honom rejält här. Fåordig möjligtvis men full slagkraftig och en pärla med en rejäl bössa i näven. Jack S. Berg som spelade Moose i Final Mission är Ox i denna, ni ser själva, är avsevärt roligare här än i Final Mission och gör en skön roll eller så är det bara jag som är nostalgisk för han var min favorit på vhs-tiden. Det är massor av action och sista halvan bjuder inte bara på explosioner, booby traps, brinnande ganja. Den bjuder på mängder av det!

Ska man klaga på något så är det det att editeringen inte är den bästa fast det brukar det vara lite si och så med i Santiagos rullar. Men här bjuder det upp till lite underliga scener i filmen, det blir nästan så man tror det är klippt av någon underlig anledningen vilket det inte är. Överlever man det och bara slappnar av så får man en fin actionrökare med en skön ramhandling vilken är grymt uppskattad på denna bloggen. Nämligen den att gamla vietnamveteraner kallas in för att rensa upp. Tummarna upp för den bästa Santiago jag sett för detta var ett kärt återseende och en härlig film!

The Annihilators - 1985



En gammal Vietnamveteran blir mördad av gängmedlemmar i sin butik samtidigt som en kund blir halvt skändad och dödad hon med. Eftersom polisen är maktlös och ingen annan gör något så rings hans gamla trupp från Vietnam in och nu ska det rensas upp bland dräggen och på gatorna. Snart nog är medborgarna upptränade i självförsvar och kriget kan börja!

Känns det igen? Så in i helvete för detta är gjort för i otaliga filmen men detta var en ny bekantskap för mig åtminstone. Visst är det inget nytt eller banbrytande alls men filmen var skön och framför allt oväntat välgjord. Gänget här visade sig bestå av vita och svarta medelålders män och inte som det annars är bara svarta eller latinos. Det var kul för det skänker en liten känsla av originalitet år filmen när det plötsligt är skäggiga lönnfeta karlar med skägg och tajta jeans som ska antasta en kvinna i en mataffär. Samt det ser roligare ut när de blir skjutna eller som här fastklämda under bil med benen.

Actionen kanske inte är lika kraftig eller våldsam som postern gärna ger sken av så tona ner förväntningarna på den fronten. Istället är det helt vanliga medelålders karlar här med där iofs en av dem har polismustasch som tröst. Ingen röker dock pipa. Filmen inleder även på sann klassisk manér med en tur i Vietnam där vi får stifta bekantskap med gruppen och dess färdigheter. En sak som är kul där är att se en vietnames med tropikhatt när det är tydligt allt är filmat i en skog i USA. Men det ökar på filmens kulturella värde åtminstone för oss som uppskattar denna genre.

Så vem kan denna filmen tilltala? Inte dem som njuter av Karate Kid eller sådant, ej heller de som förväntar sig en  ny Wallander. Däremot de som gillar Death Wish 3 och vigilante-filmer kan finna något att söka sig till här eller helt enkelt de som precis som mig gillar filmer där gamla Vietnamveteraner kallas in för att rensa upp i träsket bör kolla upp den.

Rad - 1986



Fler än jag som aldrig hade en BMX som liten? Misstänkte det och i såfall är detta en film att kolla upp kanske mest för att se vad man missade iom man aldrig hade en. Storyn i sig är det gamla vanliga. Ungtuppar som är fenomenala på sina BMX-cyklar får plötsligt chansen att ställa upp i en lokal tävling med stora vinster och chanser. Givetvis är det småskumma handlare med i bakgrunden som när de inte kan få över talangerna på sin sida gör allt för att stoppa dem. Dilemma som prov i skola, motsträviga föräldrar och den lokala rikemanssonen förekommer med. Samt så klart det vassa motståndet från landets för stundens populäraste BMX-åkare. Spänning är olidlig...

Ställd mot BMX Bandits med en ung Nicole Kidman så är detta en bättre film även om vi inte får slemmiga skurkar här. Sen är, åtminstone för mig, USA intressantare att se sådana här filmer från än Australien. Kalla mig konservativ men så är det. Regisserad av den gamla stuntmannen Hal Needham som är ansvarig för flera sköna filmer än jag orkar skriva här och för er som är kännare av filmerna han gjort så vet ni vad som väntar. Dock ingen Burt. Överlag en småkul film med en hel del cyklande och konster fast inga direkta knasigheter som man hade hoppats på. Inte ens en ordentlig smäll eller skada när någon dimper av sin hoj får vi och det sög tyckte jag för jag tar gärna en rejäl krasch då och då för att mitt intresse ska hållas vid liv.

Kan man acceptera att skador, perversiteter, nakenhet och dåligt språk lyser med sin frånvaro och har en genuin BMX-fetish så bör denna funka fint. För mig så var det mer ett sug av fetish än lusten på en bra film denna sågs men det ångrades inte för den funkade sina 90 minuter och det var det viktigaste fast jag har haft både roligare som intressantare sådana.

lördag 5 juni 2010

Caveman - 1981



Weekend Video fortsätter att grotta ned sig i det hårda grottmanslivet (sorry Stefan, kunde inte låta bli att sno det!) och denna gången så träffades guldådern för en gångs skull. Ringo Starr och frugan Barbara Bach är i de ledande rollerna där just Bach är föremålet för Ringo´s heta låga men eftersom han är lägst på nätingskedjan inom klanen så får han inte komma till heller. Det får bara ledaren Tonda, som spelas av John Matuszak som spelade Sloth i The Goonies för övrigt. Stor kille det! Så givetvis ska Ringo´s grottman bryta sig loss för att vinna kärlek och en högre position än smaktestare i klanen. Med sig får han en ung Dennis Quaid, en lika ung Shelley Long som gör sin långfilmsdebut och ett gäng andra glada lirare.

Vi får faktiskt inte bara ett manligt par, enorma ägg vilket stjäls utan att någon tänker på att undra vad som kan ha lagt det, ett par stora stop motion dinosaurier som slår Jurassic Park´s diton med hästlängder och en massa av härlig slapstickhumor. Och om det inte räcker så får vi även en intill liggande istid som besöks där det upptäcks en yeti utan hår på skinkorna! Hur kul som helst detta!

Jag hade verkligen en trevlig stund med denna filmen för inte bara var det länge sedan jag såg den utan för den är riktigt härlig med. Effekterna är kalas och Harryhausen själv hade nog fått en tår i ögat här tror jag. Att de sedan har den goda smaken att kasta in en yeti i smeten samt att även trycka in istiden tyder bara på god smak och fin fantasi som personerna bakom. Så detta var ett välkommet inslag i det stenåldersfilmsmaraton jag precis utsatt mig för men efter tre filmer på raken utan dialog, även om jag klämde in en Godfrey Ho fast den dialogen kan man inte räkna alls, så är det med glädje som jag ser fram emot en film med massor av just det det. Skit samma om det inte händer något bara det kommer ord ur truten på dem som man kan förstå. Jag tror Catwoman ligger bra till!

fredag 4 juni 2010

Master of the World - 1983



Glöm allt jag skrev om Quest For Fire. Det är förlåtet för efter detta inferno till seghet så är det med glädje jag sätter på en Cannon-film. Vänta stryk det! Så illa är det faktiskt inte. Inte än i alla fall. Vad vi har här är en italiensk Quest For Fire-kopia som är avsevärt blodigare och brutalare men satan så otroligt segare och tråkigare. Jag har fortfarande inte smällt det själv. Iom med det är kopierad av Quest... så går vi inte in på det för det är bara slöseri med tid och talang *host*

Det är mer våld helt enkelt som ett par halshuggningar, lite grävande i ett par skallar samt ätande av hjärmmateria som står för inslagen av kannibalism i denna samt den kopierade scenen där de hittar en skalle i askan. Kopulerande får vi det med fast när det väl är dags så får vi se en stock footage sekvens med två fåglar som gökar i stället. Hur jävla snällt är det på en skala ett till fem? Inte ett jäkla dugg! Vi får även det mest tröttaste inslag av en björn som jag sett i hela mitt liv. Den stackaren är så trött eller gammal, vilket man nu föredrar, att han blir injagad i scenerna av en skötare utanför bild. Jag led med stackaren, den saken är säker.

Själva filmen utspelar sig framför en och samma grotta där det bökas och stökas i tid som otid och vilka det är så håller låda det har jag ingen aning om men till sist var det en kvar av dem men då var jag så trött på det så det rörde mig inte det minsta i röven vem det var... men jag tror det var pajasen på omslaget till postern. Nej, inget alls för fans av det primitiva stuket såvida man inte tvunget måste se allt italienskt som dyker upp. Själv ska jag tvätta bort denna upplevelse med Caveman för den måste bara vara rolig eftersom det är en komedi.

Ninja Terminator - 1985



Detta är en film som hade chansen att bli kultförklarad men det blev det inget av för detta var så otroligt drygt att sirap rinnande ner för rövspringan på en svettig hamnarbetare är snabbare. Godfrey Ho är inte direkt den mest fantasifullaste regissören där är utan han är snarare asiens svar på Bruno Mattei. Bara det att i stället för att rippa andra filmer så gjorde han en ninjafilm med Richard Harrisson som han sedan klippte om till tio olika filmer. Minst. Richard Harrisson var allt utom glad för detta vilket jag förstår till fullo för är de i klass med denna så...

Storyn här är typiskt ett klipp-och-klistra-jobb där vi får två historier i en och ingen av dem direkt förklaras. Harrisson är ninja med två andra som snor en staty som ger ägaren magiska krafter och den andra storyn handlar om en lirare som bar springer runt och spöar upp folk utan egentlig anledning.

Dessa två storys paras ihop till en men man blir inte klokare för det. Själva ninjadelen utgör cirka 10 procent av filmen och det är det enda som är kul här även om det är blodfattigare än en vampyr på scoutläger med kristna förskolan. Vad däremot som är underhållande är de olika ninjorna som är så färggranna så. En är svart, en annan är orange och Harrisson är kamouflagefärgad i sin pyjamas. Fast mustaschen har han kvar.


I den andra storyn får vi följa Jaguar Wong på sin jakt efter Tiger i sina vita loafers utan tofsar men han är en stolt ägare till en blond peruk.


Och så pendlar det mellan de olika dårarna  med det blir aldrig roligt, inte ens när det kommer en leksaksrobot och hotar våra olika ninjor. I shit you not! Det är med en tafflig Transformer-kopia till robot som plötsligt ringer på dörren när Harrisson delar meloner i sin kamouflerade pyjamas och på sätt tvingar honom att byta om.


Ni fattar säkert vad det är för sorts klass på denna film vid det här laget och även om den låter otroligt intressant och ett måste att se så är den inte värd besväret. Såvida man inte är lagd åt självplågeri. Av filmens 86 minuter så är 70 minuter av dem för många fast jag hann få mig en power nap tack vare filmen så det är en fördel med den. Man somnar av den. Med den här upplevelsen i bagaget så blir det nog inga fler Godfrey Ho-ninja filmer för min del såvida jag inte akut drabbas av sömnlöshet vilket jag tvivlar på kommer ske.

Quest For Fire - 1981



Egentligen borde en film om grottmänniskor i en värld befolkad av olika slags primitiva människor i olika steg av utveckling, sabeltandade tigrar (lejon med ditklistrade gaddar), mammutar, kannibalism, fri kopulering och viss fri uppfostran vara en skitkul film. Fast det är det inte fråga om här. Utan vi får allt ovan men samtidigt en underhållande början med en lagom våldsam attack raserna emellan följd av en jakt på eld som för oss fram emot allt ovanför än en gång. När sedan de olika primitiva varelserna gestaltas av Ron Perlan, Everett McGill, och Rae Dawn Chong så bör det vara kul men det blir det inte. För filmen dalar rätt fort efter de sprungit på kannibalerna och mammutarna som för övrigt är sköna att beskåda.

Precis som vanligt när mitt intresse dalar så gör jag allt utom följer med bara för att sedan tvingas se om allt än en gång när jag upptäcker att jag missat filmen. För med ett upplägg som denna så borde vara mer underhållande än vad det är. Jag menar kom igen, vi har mammutar, förklädda lejon med löständer och en Ron Perlman i sin rätta miljö men ändå så blir det platt. Kan det beror på bristen av dialog? Nej, för vilken sorts intressant dialog skulle det förekomma mellan några grottmänniskor som skulle rädda den här upplevelsen? Jag har ingen aning så i detta fallet gör det absolut inget att vi inte får någon sådan. Grymtningarna funkar fint och de gör även att man minns scenen i Caveman med Ringo Starr där de prmitiva i den filmen är överlyckliga för att ha hittat eld och står och grymtar för fullt när plötsligt en av dem kommer och slänger ur sig i bara farten på klingande engelska med dialekt och allt: Oh, that´s fire! med ett leende på läpparna. Givetvis blir det inte populärt i gruppen men kul för oss som ser det.

Så bara för den sakens skull ska jag tvinga mig igenom Caveman och Grottbjörnens Folk bara för att se om de är lika sega som denna fast det tvivlar jag på då James Remar är med i den sistnämnde och ni läste precis själva vad som kan vara höjdpunkten i Caveman. Håll ut för de kommer så småningom på eran favoritblogg...

Fatal Beauty - 1987



Här har vi en gammal goding som blivit sågad av både kritiker som publik men gissa vad. Weekend Video gillar den såklart! Whoopie Goldberg spelar en snut som gett sig fan på att rensa upp i drogträsket efter en taskig upplevelse i barndomen så när Brad Dourif´s knarklangare med frisyr ala Sigurney Weaver i Working Girl löper amok så drar hon med sig Sam Elliott i fallet och rensar upp på stan. Behövs det mer egentligen? Sam Elliott, Brad Dourif och en inte helt illa Whoopie innan kilon lades på med gott om pang-pang och hård dialog? Tror inte det.

Aha, nu rynkas det på näsan när Whoopie kommer på tal och är det sedan en actionfilm med henne i som hårdför snut så blir säkert alla så gott som allergiska. Och det är deras förlust för om man som jag gillar actionfilmer från 80-talet så är detta en kul film med alla de klassiska karaktärerna. Vi får de samvetslösa mördarna som mördar i par, den gormande och magsårsdrabbade kommissarien som ringer upp och skriker samt slänger på luren, vi får motparten som byter sida för att hjälpa till och en rosa Mustang som Whoopie drar runt i.

Regissör till denna är Tom Holland som gjorde Fright Night så det kanske inte är därför som den visas på bio i filmen fast tyvärr så får vi inga scener i denna med en sovande Sam Elliott på en biograf. Dock får vi en del scener med hans säregna vapenhantering. Den är så übercool att det finns inte. Det förekommer även en scen som får mig att tänka på New Jack City så de har säkert snott det upplägget med knarkfabriken från denna filmen vilket inte är fy skam. Vad som däremot är fy skam är det att man inte hör något om denna längre för det är en bra film med tung action där varje skott låter som ett släggslag. Jag rekommenderar den till de som gillar sin action från detta årtionde och inte har några som helst problem med Whoopie Goldberg.

torsdag 3 juni 2010

Transamerica - 2005



Egentligen är konstigt att filmälskare som kan se så gott som allt som erbjuds plötsligt kan rygga tillbaka när filmer som denna eller Bear Cub erbjuds. Det är precis som att när det kommer till filmer som fokuserar på andra sexualiteter än den heterosexualitet gör att de erbjudna drar öronen till sig och börjar röra på sig lite ryckigt för att snart nog undvika ämnet. Varför då egentligen kan man undra för det är film oavsett inriktning på dess story och handling fast framför så är det bra film. Är folk rädda för bli stämplade som smygbögar bara för de kan bli sedda med filmen eller är det för risken kan vara att man tycker om det? Jag vet inte för jag inte bara ser dem, jag tycker om dem med och skiter fullkomligt i vad folk tycker om det.

Nu kanske denna postern mer ger skenet av detta är en komedi och visst är Transamerica rolig, riktigt rolig på sina ställe men den är mer än så. Det är en varm historia som även bjuder på tillfälle att rensa tårkanalerna för de som har lätt för det samtidigt som det är en genomtänkt story som presenteras av stabila skådisar. Att vi sett karlar gör kvinnoroller och roller som transar i otaliga filmer. Även kvinnor som gör roller som karlar fast se en kvinna göra en roll som en karl som ska göra om sig till kvinna har vi nog inte sett. Inte jag i alla fall.

Felicity Huffman som de flesta känner igen från de desperata hemmafruarna gör en väldigt fin roll här som den transsexuella Bree som ska strax göra sin operation och bli hel kvinna när telefonen ringer och hon upptäcker hon plötsligt är far till en 17-åring som sitter i finkan för prostitution och nu behöver sin far för att lösa ut honom. Så vad gör man när operationen hägrar men ens terapeut vägrar släppa papperna för att operationen ska bli verklig innan Bree gjort rätt för sig med sin son och sin familj. Man ger sig ut på en resa genom landet för att försöka bli av med grabben. Men det visar sig inte vara så värst lätt.

Vi får följa med på en resa där vi får möta utnyttjande styvfäder, föräldrar som vägrar inse sina barns egen lycka och trivsel med sig själva men även kåta lastbilschaufförer, trevlig som oväntad hjälp och en potentiell beundrare är en del av det som förekommer här och i birollerna ser vi så spridda ansikten som puddingen Elizabeth Peña, Kevin Zegers som Bree´s son, Burt Young som hennes pappa, Graham Greene som beundraren och Fionnula Flanagan (hon från Macahans ni vet) som Bree´s mamma i en härlig roll.

Jag kan inte svara för andra men jag gillar denna filmen skarpt för den är så bra, varm och berörande som få andra filmer. Man kan inte låta bli att bli berörd av den för man mår bra efter att ha sett och det är verkligen ett bra betyg tycker jag. Nu tvivlar jag på att detta här får någon att se den som inte velat tidigare men man kan alltid hoppas för det är bara korkat att inte göra det. Men är man så dum att man står över en bra film bara för dess innehåll kan handla alternativa sexualiteter så får man allt skylla sig själv. Jag vet att jag kommer att se om denna många gånger, den saken är säker.

Pretty Baby - 1978



Louise Malle´s kontroversiella film om barnprostitution var kontroversiell när den kom och säkerligen på vissa håll i dag när media hittar pedofiler i var och varannan buske. Fast ska vi vara ärliga så väcker men mer kritiska utrop genom att hylla Kevin Costner´s The Postman än man gör genom att visa denna filmen. Visst kan det bli lite motigt om man låter sig beröras av de nakna bilderna av en 12-åring Brooke Shields men det går att spola fram, pausa med om man nu är intresserad av sådant och det går att skita i att se filmen med. Själv hade jag inte sett den men den sågs just för dess kontroversiella ämne samt att horor på film alltid är sevärda.

Här får vi följa livet på en laglig bordell i New Orleans 1917 och där lever Violet (Shields) med sin horande mamma (Susan Sarandon). Själv tar Violet inga torskar då hon är oskuld men kör ibland tagteam med morsan då hon utför avsugningar men inget mer. Men tiden kommer när oskulden säljes och den går på auktion. Samtidigt så frekvent besöks bordellen av en ung fotograf (Keith Carradine)som dras till den unga Violet som gärna fotograferar damerna. Violet i sin tur gör sitt för att snärja den unge karlen som sakta men säkert dras till henne men slutet närmar sig för den lagliga verksamheten och mamma gifter sig med en kund så vad gör man 12 år gammal i New Orleans och har snart en vuxen älskare? Jo, man flyttar in hos honom.

Nu kanske detta låter mer färggrant än vad det är men vi får inte se något som kan höja på ögonbrynen förutom en ung Brooke Shields. Själv är det inget som tilltalar mig med en naken 12-åring så det var lite smått obekvämt men i övrigt så var det en okej film. Som jag skrev inget som är någon direkt kontrovers idag såvida inte någon nystartad förening eller i värsta en fall en grupp på Facebook som kanske läser detta och ska starta korståg mot Weekend Video som skriver om sådan här smörja. Risken finns. Man vet aldrig.

Filmen är snyggt gjord, dess tempo flyter på och det viktigaste av allt är det att intresset mitt hölls kvar under filmens gång. Lika förvånande var det att slutet var inget man direkt kunde lista ut under filmens fem första minuter vilket är otroligt lätt att göra med dagens filmutbud. Det är en anledning att se filmen bara det men även dess innehåll är en annan sådan. För det görs inte film som detta längre och det kommer det aldrig att göra i heller, speciellt inte nu när Mattei lämnat in tofflorna. Men nu är detta till skillnad från den herrns filmer ingen exploitation utan mer en tidsenlig skildring av det livet som var då.

Alley Cat - 1984



Förr, på den gamla goda tiden för övrigt, så benämndes var och varannan film som innehöll en asiat i pyjamas som sparkade minst en gång i filmen för karatefilm. Och jag tror nog att denna filmen hade passat in i den kategorien om någon bara hade bemödat sig med att titta på den. Storyn är den en ung bystig karatekunnig dam startar krig mot ett gäng low-lifes som inte bara nöjer sig med att sno hennes däck på bilen, de rånmördar hennes morföräldrar med. Och se det, det skulle dem verkligen inte gjort för det tillsammans med ett uselt rättssystem som dömer henne till längre straff för att ha stoppat en våldtäkt än de som utförde den, gör att den unga och fylliga damen ger sig ut på krigsstigen...

Likheterna mellan denna och Santiago´s Firecracker är allt där men värst är det som tydligt visar att det är från denna som Savage Streets med bruttan Blair fått sin inspiration. Iofs nu våldtar de inte hennes mormor eller det var farmor men käringen knivhuggs och dör samt att likheterna mellan skurken i denna och Savage Streets är där så det är så bara helt enkelt. Det har jag bestämt nu. Karin Mani som spelar Alley Cat är en fin liten sak med otrolig kropp som visas mer än gärna i helbild precis som vi får årets mikrofondipp där vi inte bara får se mikrofonen utan hela jäkla stativet med! Det enda som fattas i bild är regissören.

Karate bjuds det ordentligt samma som de slemma skurkarna som mest är korkade. Fast hur kommer det egentligen att det alltid i en film ska förekomma en gök som alltid har ett djurnamn? Här är det Bear och en annan jag såg var det Moose. Varför kallas aldrig någon för zebra eller säl eller något sådan kul? Jag anar en viss diskriminering som börjar ta ett mönster i filmerna... Fast vi får inte glömma bort att Alley Cat hamnar bakom spjället med där och det blir så klart den obligatoriska duschscenen med lesbisk närvaro följd av massage efter som hon ser "spänd" ut. Klart som fan man ser spänd ut om en truckflata slår klorna i en, doh! Vi får även hårborstningen som leder till mer lesbiskt handgemäng i cellen till följd av en rafflande upplösning som inte är så värst rafflande ärligt talat.

Filmen i sig är rätt kul och förvånansvärt nog har den lite fyndig dialog av sexuell natur där man inte bör räkna ut vissa för snabbt. Så det tillsammans Karin Nami gör att man hänger sig kvar till slutet, även om jag somnade till lite i det. Tyvärr är vissa scener väldigt mörka men de är säkert filmade med befintligt ljus av ekonomiska skäl så var beredda på det. Men det vägs väl upp av Nami´s utstrålning då det inte bara är en fin tjej, kompetent fighter och hyfsad aktris utan filmen bärs upp av henne och hennes charm. En trevlig tjej helt enkelt som jag gärna sett mer av.

onsdag 2 juni 2010

Hell Camp - 1986



Ett gäng militärer med olika bakgrunder ställer upp i en övning som går ut på att lära sig uthärda fångenskap och dess inverkan. Så de skickas ut på en öde ö dör det ligger ett team i beredskap för att fånga in dem och sedan i sin tur lära dem de olika bekvämligheter som lägerliv innebär. Soldaterna som flygs in har som mål att ta sig till en stuga på ön som är fredad och att se till att inte bli infångade. Skulle de bli det så får de inte under några som helst omständigheter avslöja något för "fienden" för då har de inte klarat kursen. Så långt allt väl men när det visar sig att en av deltagarna är en kvinna och att lägerkommendanten varit för länge på sin postering frivilligt ja, då kan precis allt ske och det gör det med....

Låter det intressant? Har det setts förut? Svar ja på båda frågorna. Men funkar det? Definitivt gör det det. I rollerna ser vi Tom Skerritt som den äldre piloten som vill upp i luften igen och som den kvinnliga soldaten ser vi Lisa Eichhorn som var med i Moon 44 och nu mest gör tv. På den motsatta sidan ser vi Richard Roundtree och Anthony Zerbe. Skerritt är ingen direkt fan hos mig, samma med Zerbe för han ser så sliskig ut men här gör de bara fint från sig. Samma med Roundtree som övertygar som hårdför lägerofficer fast överraskar mest gör Eichhorn som Casey. Synd man inte sett mer av henne för det är en bra skådespelerska som funkar fint både med vapen i hand som utan.

Först när man sätter på den så ser det ut som en typisk djungelfilm med kända ansikten i. Det är inget som verkar vara något speciellt här inte men tji fick jag. Snart är det högklassig förnedringstv som gäller och det är nakna kroppar i olika förnedrande positioner, lättsam tortyr på samtliga i lägret innan det går helt åt skogen och blir våldtäkt innan det explosiva slutet kommer för ni trodde väl inte de skulle komma undan med sitt taskiga sätt? Och kanske det bästa motivet till att se filmen är det att vem vill inte se Tom Skerritt med elektroder kopplade könsorganet som bröstvårtorna?

Visst fan, glömde vad jag tyckte om den ju... Detta var en överraskning för det som serverades här väntade jag inte alls mig. Minnet av denna i videoaffären lever kvar men den utgåvan sågs aldrig för den ska visst ha varit klippt utav helvete vilket den version jag såg inte var. Kass print men oklippt så då funkar det mesta. Filmen var förvånansvärt bra får jag säga och mer våldsam och grafisk än jag trott. Speciellt med de personer som var med i den. Inte trodde jag man skulle få se Skerritt visa sig naken eller Zerbe i sitt fall. Men med rätt regissör så funkar det visst för de inblandade. Så får ni chansen att komma över den så ta den efter som filmen inte bara är bra den är oväntat hård också. 

The Postman - 1997



Välkommen till avdelningen filmer Weekend Video hyllar och andra spottar på och ni kan se vilken det gäller denna gång. Varför kan jag inte förstå för det är inte bara en bra film utan även den andra postapokalyptiska filmen Costner gjorde. Och detta är långt innan Hollywood vaknade efter The Road och producerade den hemska efterapningen The Book of Eli. För övrigt är Eli en karaktär i boken som The Road är gjord efter så där är ännu en sak som de snott från den filmen.... Nåväl. Costner är en personlig favorit hos mig vilket inte är någon överraskning för de som brukar läsa här inne. Precis som Waterworld så är detta en personlig favorit samt de är ett par av de bättre postapo-filmerna gjorda enligt mig. Om det sen beror på att det tidigare utbudet egentligen inte är så värst bra eller för att dessa filmer verkligen är så bra, ja det får ni själva ta reda på. Saken är säker att dessa två filmer från Costner långt ifrån är så hemska som alla andra vill ha dem till.

Allt från miljöerna till fotot till stämning som tempo är bra här och antalet birollsinnehavare man känner igen är större än man först kan tänka sig, Det gäller bara att hålla ögonen öppna. Nu kanske det inte är översvällande med actionsekvenser i denna utan det kommer när det behövs och det räcker. Blodet flödar ej heller och vi får varken kannibalism eller manliga våldtäkter men kräver man det så finns det filmer som fyller det behovet redan och om jag inte har helt fel för mig så lär vi snart drunkna i dem. Ombyggda lådebilar får vi inte heller utan det är hästar som gäller och det kanske mer speglar Costners kärlek till westernfilmen än en regelrätt efter-bomben-film i allmänhet men sen fick vi inte sådana i Waterworld heller.

Så vad är det då som gett filmen dess dåliga rykte? Jo, det kan säkert stavas dåliga kritiker som en publik som inte kan skilja på en bra film från ett hål i marken. För det räcker att en nisse tycker att "ööhh, den filmen suger..." på något forum, valfri sida eller till en lika smakbefriad polare så är lavinen i gång och vips så är fiaskot ett faktum och alla sågar filmen och inte ens hälften av dem har bemödat sig med att se den ens. Rättvis publik? My ass....

Så skaka er loss från andras påtvingade usla smak och se filmen själva för det finns inget annat sätt att bilda sig en egen uppfattning om en film som denna eller andra filmer för övrigt. Det finns kritiker och det finns kritiker och det finns Weekend Video och här får ni i alla fall sanningen. Vare sig ni ha den eller ej. Men ska ni se filmen så se den på Blu-ray för den fin som fan på den utgåvan och värd varenda krona. En mycket bra film och en perfekt helkvällsfilm för de stunder man vill bli bortskämd framför burken.