lördag 30 april 2011

Seraphim Falls - 2006



Yiii-haaaah! Weekend Video rides again på western-temat. Den här gången är det en rätt simpel historia då filmen bara går ut på att Liam Neeson jagar Pierce Brosnan genom snö och kyla genom vattenfall till stekheta öknar och de diverse personer som de stöter på under sin färd mot jaktens upplösning. Låter inte speciellt invecklat eller hur? Det är det inte heller men det är bra. Våld utlovar postern även om den ser lite fesen ut, ärligt talat. Så det får vi, kanske inte i den mängd som man kunnat önska men så är det här en western och inte en ny Olaf Ittenbach även om en western från honom hade varit underhållande att se. Achtung! vrålar den ene indianen till den andre innan han skalperar honom ackompanjerad till tysk industrirock samtidigt som blodet sprutar i kaskader värdiga Shogun Assassin´s vattenslangsfontäner. Ah, att kunna drömma...

Är ni fans av moderna westerns med hederlig gammeldagsstämning så lär ni inte bli lurade på konfekten här för Seraphim Falls följer den gamla andan från de hederliga westerns som man sett till leda i barndomen och fortfarande känner att det görs för lite av idag. Kryddar man andan i filmen med Brosnan och Neeson med de här skådespelarna så är detta något att sätta sporrarna i. För vad sägs om Ed "fucking" Lauter, Michael Wincott, Tom Noonan och Angelica Houston. Bara den rollbesättningen får mig att vilja se om filmen.

Hur som helst så får vi miljöer med storslagna vyer värdiga John Ford i ett strålande foto samtidigt som vi inte får veta vad som ligger bakom jakten utan bara att jakten måste fortsätta på en skadeskjuten Brosnan. Innan slutuppgörelsen väl kommer så hinner två relativt kända karaktärer i världshistorien att passera förbi med än en gång men kan ni upptäcka vilka de är?

fredag 29 april 2011

The Gauntlet - 1977



Sugna på att se en Clintan-film ni säkert inte sett så är det här ett utmärkt val. Clint, Pat Hingle, Sondra Locke och ett par andra kända ansikten från andra filmer med Clintan ni garanterat sett. Varav en av karaktärerna kallas för Clyde! Handlingen är lövtunn men kopierad mer än en gång. 16 Blocks med Bruce Willis är en regelrätt remake rätt av och Speed har tagit sitt den med. Åtminstone valet av fordon i filmen. Fast nu handlar det om den utslagna snuten Shockley som blir satt på att föra ett vittne från Las Vegas till Phoenix. Vad han inte vet som vittnet (Locke) vet är det att det är satsat pengar på att ingen av dem ska komma fram och att det inte bara är maffian som vill stoppa dem utan precis varenda snut på vägen från Vegas till Phoenix. Så spänn fast löständerna för det här är en suveränt underhållande resa vi bjuds på av regissören Eastwood.

Att Clint kan spela cool är inte lönt att gå in på för han behöver inte spela för han är född cool. Sondra Locke är för en gångs skull inte bara placerad som ett ynkligt fruntimmer som är skröpligare än en busslast pensionärer vilket är roller hon fått göra både före som efter den här. Utan här är det hon som står för hjärnan och även i vissa scener, staken i filmen. Ta bara scenen i tågvagnen där är det hon som totalt styr upp det hela på sitt eget lilla vis innan Clintan avslutar det roliga. Att Locke sedan är snyggare än vanligt är tillräckligt för att jag ska ta henne till mig mer än jag gjort tidigare. Hon är het här. Riktigt het till och med. Precis som filmen.

torsdag 28 april 2011

Jesse Stone: No Remorse - 2010



Sjätte Jesse Stone filmen på Weekend Video och det är fortfarande lika bra! Hur många serier kan skryta med den bedriften kan man fråga sig. Ingen vad jag vet. Vad som utmärker den här serien för mig förutom Tom Selleck är det att karaktärerna i serien kommer och går så man får veta mer om dem. Saul Rubinek är tillbaka här, samma med William Devane, lysande som alltid, Stephen McHattie likaså precis som vi får se William Sadler som Gino Fish. De nattliga samtalen samt drickandet fortsätter och hunden är självklart med han också. Med andra ord, inget nytt på den fronten tack och lov!

Eftersom Jesse drivit kommunfullmäktige så långt det går så är han nu suspenderad utan lön och med Suit som tillfällig chef. För att strö salt i såren så börjar en våldsam serie av rån mot snabbköp i Paradise ske och om de inte får ett stopp så kommer hela kåren att bytas ut. Suit och Rose får inte ens prata med Jesse. Jesse i sin tur får tillfällig tjänst som observant hos Healy där han sätts på fallet med en misstänkt seriemördare som skjuter folk i parkeringshus. Dr. Dix avslöjar varför han slutade som polis så spänningen är på topp.

Ni fattar själva eftersom jag skrivit om alla släppta delar i serien att det är en bra serie vilket jag även skriver varenda gång med så nu framstår jag bara som endast pinsam och tjatig. Men ha förtröstan för detta är den sista Jesse Stone på ett tag ni kommer att läsa om så gör er själva en tjänst och läs mina recensioner av de andra med jämna mellanrum. Så kanske ni med blir sugna på att se dem för det är verkligen bra och välgjorda filmer som inte lämnar en besviken utan med ett stort sug efter att se dem om och om igen. Och för hur det gick med kommunfullmäktige har jag ingen aning om för det slutade innan. Prata om cliffhanger till nästa del!

Brutt - 2011



För snart två år sedan recenserade jag här debutfilmen Arkusan Martinsson av Jimmy Johansson. En minimalbudgetsfilm gjord med knappa medel och av/med goda vänner. Nu är en fristående prequel till den här och det är den som jag fått äran än en gång att recensera. Handlingen den här gången är om fyra kamrater, Acke, Alle, Fabbe samt Bonke, varav två av dem har en skuld på lite röka till den lokala hårdingen Ronkas. Studenten är precis avklarad men Ronkas ligger på och vill driva in skulden i rappet och vännerna vet ej hur det ska gå till. Allt prövas i jakten på pengar och här skyrs inga som helst medel för att komma ur denna knipa. Det som börjar med enkla saker som lura till sig pengar genom radioprogram tar sig snart vidare till porrfilmsinspelning, försök till rån till rena turen. Problemet är bara att killarna inte har turen med sig det minsta.

Till skillnad från Arkusan Martinsson så är det här en avsevärt roligare film med många skratt till följd av oväntat dråpliga situationer även om det i ärlighetens namn flippar ut lite väl mycket i slutet. Scenen med pungkulan och fingret var jäkligt kul men där sedan eskalerar till bajs och våld så blir det lite väl urspårat. En del av vändningarna tyckte jag var inte bara oväntade de var även rätt kanske inte extrema men urspårade med tanke på att det här för min del funkade bra som det gjorde. Vad som man får intrycket av att vara en komedi blir i slutet mer en smått bisarr film med kannibalism. Hur det kommer sig till den punkten får ni allt själva ta reda på genom att köpa filmen direkt genom grabbarna bakom den via deras sida Brutt.

Fans av Troma och Lloyd Kaufman bör slå ett öga här då Lloyd är med i en snabb sekvens som Acke´s farfar och han till och med pratar svenska, det ni! Andra kändisar är filmprofilen SEO som här spelar G.G, Ahlin(!) och är farsan till Fabbe i filmen. Och om det inte räcker med de två så får vi även Sveriges porrkung Mike Beck under sitt riktiga namn Mikael Beckman som radioprataren som det rings in till i filmen. så det var inte han som spelade porrfilmsregissören Gonzo i filmen som jag först trodde. Kanske borde se en av herr Beck´s filmer antar jag...

Med andra ord en salig blandning av de diverse stilar bjuds det på här vilket ger ett rätt splittrat intryck. Filmen är kul men när det flippar ut väl i slutet och man inte ser vart det barkar så blir det lätt att man undrar vad fan var det som skedde och var det verkligen på allvar? Hade filmen fortsatt i samma bana med de snedtramp som killarna gör i filmen så hade det inte bara varit en roligare historia utan även en jämnare film.

När det kommer till de inblandade i filmen så var mina favoriter de två rumskamraterna Fabbe och Bonke. Spelade av Claes Fredriksson och Benny Johansson. Inte bara var de bäst utan de även hade ett minst sagt underligt förhållande får jag säga. Det var också de som drog ner mest skratt hos mig. Speciellt duschscenen var lysande. Som filmskapare är Jimmy Johansson på rätt väg bara han får till ett bättre manus med mindre drastiska svängar för här funkade det inte riktigt. Även om jag förstår han ville göra något eget och inte bara en rak komedi. Ett underhållande film med tanke på dess förutsättningar med fyndig dialog i det stora hela som är väl värd att se för de som gillar oberoende filmer och vill stödja scenen.

onsdag 27 april 2011

Jesse Stone: Thin Ice - 2009



Välkomna till den femte delen i serien om Jesse Stone, polis i Paradise. I sedvanlig ordning så ser vi Jesse slåss med kommunfullmäktige som hotar med att sparka honom för hans sätt mot dem. Suitcase kämpar på sitt håll för att komma tillbaka fullt efter sin olycka och filmen börjar med att Jesse och hans vän Healy (Stephen McHattie) skjuts ner. Jesse klarar sig fint men fär Healy är det desto värre. Så nu ska Jesse inte bara finna gärningsmannen utan även hjälpa till att lösa ett gammalt nedlagt fall med ett försvunnet barn vars mor nu fått brev om är älskat.

Jesse slåss som vanligt med flaskan, sin kedjerökande terapeut (William Devane som går från klarhet till klarhet) och sitt ex som nu ska flytta samman med sin nya pojkvän. Jesse har fullt upp med andra ord.

Precis som i de andra fyra filmerna så är det samma personer i samma roller som återkommer även om vissa bortfaller och gamla återkommer precis som nya tillkommer. En jäkla massa som kommer här visst. Robert Harmon regisserar även den här gången och nu är det bara två filmer kvar som är gjorda om Paradise och Jesse Stone men jag hoppas på fler för detta är riktigt bra. Fullt sevärt med bra skådespelare, passande musik och en mysig stämning. Det fina är det att det går fint att se alla filmerna efter varandra för de flyter ihop bra. Rekommenderas precis som sina föregångare.

A Serbian Film - 2010



Srpski Film, originaltiteln för övrigt, är en av de mest omdiskuterade filmerna på sistone som bloggarnas tangentbord att glöda som aldrig förr. Det skrivs om öppna sår i själen, rädsla för att springa på ungdomar som sett den här filmen utan att röra en min, att det endast är härdade skräckmänniskor som klarar av att se den då det här är den grymmaste av det grymma, det ska vara barnpornografi, våldsporr, ja allt man kan vräka ur sig. Ni förstår säkert själva hur pass de som sett filmen har tagit den till sig och fått mer än vad de bad om. För det är som vanligt en varningsstämpel på filmen som varnar för extrema scener osv. Bara det borde få folk att vakna att det här kanske inte är för alla och när sedan filmen drogs tillbaka från de större återförsäljarna ja, det var bara att kasta mer bensin på elden.

Debatten tog ännu mera fart och det talades, nej skrevs, om censur, hindrande av tillgänglighet av den och mera. Jag tycker att det är upp till de som vill sälja den att göra det och de som inte vill sälja den, det är upp till dem. Men då ska man inte sälja den till de som förbokat filmen för att sedan ta bort den från sortimentet. Antingen så säljer man till alla eller ingen. Det är bara hyckleri. Inget annat. Ni som vill få tag i den så finns den fortfarande att finna utan problem.

Så vad är det då som fått det häringa internetupproret att ta fart då? Vad är det som är så extremt med just den här filmen? Det är det att filmen innehåller en stor del sexuella handlingar med direkta våldsskildringar sammankopplade. Sexuellt våld om man så vill men det förekommer ingen fysisk penetration i filmen, allt det är fejkat precis som de erigerade penisar det förekommer i bild. Allt är specialeffekter men det innebär inte att det som visas inte är grovt för det är det. Dock är det inte så extremt så att det ger sår i själen eller får mig att vilja gå in och våldta granntanten. Sådant snack är bara korkat. Tar man scenen med newborn porn vilken är precis vad det låter som så är det den jobbigaste scenen i filmen åtminstone för mig men inte såpass så att jag ville stänga av den.


Inte heller är jag så "härdad" av skräckfilm eller övrig film av grov karaktär att jag inte reagerar på A Serbian Film, för reagerar på den gör jag. Jag skrattar när det är något kul precis som jag ryckte till när newborn... scenen kom. I slutet ryckte jag till igen när en viss sekvens kom men precis som jag ryckte till igen så skrattade jag åt det absurda i scenen med kuken och ögat minuterna efter. Andra kanske tycker att det var en grov scen men jag fann den inte vara det utan mest komisk. Scenen som leder fram till det scenariot är inte den ljusaste i filmen men väl bland de bättre i filmen för här öser regissören Srdjan Spasojevic på med allt i känsloväg vilket för min del gör filmen till vad den är. Det blir tyngd i det hela om man säger så än just bara ännu en scen med sex som leder till våld.


Handlingen som kanske ska förklaras är den att vi får följa den åldrande och legendariske porrskådisen Milos, Serbiens svar på Rocco om man så vill, som dragit sig tillbaka för att leva med familjen i lugn och ro. Men pengarna tryter och när väl ett erbjudande om en konstnärlig porrfilm så tackar inte Milos nej. Vad han inte vet är att priset han själv får betala är avsevärt högre än det han själv ska få betalt för sin medverkan i den häringa filmen. För vad som väntar Milos är en resa in i det mest förbjudna som även om det äcklar honom också visar att det attraherar honom mer än han själv någonsin kunnat tro. Så när botten är nådd för Milos så är det inte riktigt så lätt att lämna som han först trott. För en hingst som Milos är de ansvariga för filmen inte det minsta intresserade av att vara utan.


Vad ni kan se av bilderna och av de lösa fragment av handlingen som jag skrivit så får ni som inte sett filmen säkerligen en egen bild av filmen och hur den är. Jag själv hade mina förväntningar på hur pass grovt det skulle vara och hur pass hård den skulle vara. I mitt fall så var den inte så hård som jag först trott även om det var ett par sekvenser som tog emot men det är inte den värsta film jag sett och verkligen inte för att jag är härdad eller rubbad på något vis. Ej heller är jag någon favorit av våldsporr då det är två skilda saker som för min del inte passar ihop. Fast underligt nog så funkar det här kanske beroende på att det är en spelfilm och ingen regelrätt porris.

Ska man ställa A Serbian Film mot filmer som Martyrs, Frontiere(s), Irreversible, Cannibal Holocaust så står den sig slätt för det är filmer som jag känner jag vill duscha efter medan efter den här så gick jag och kastade soporna. Jag till och med åt påskgodis, drack kaffe med kakor under tiden jag såg filmen. Jag skrattade i filmen, jag ryckte till och jag till och med fann en sekvens rätt hård men det var också allt. Jag vill inte mörda någon, ej heller vill jag våldta eller utnyttja någon sexuellt. Däremot kan jag tänka mig att se om den för den sista kvarten bjuder på en kraftig nerv som reser upp filmen samtidigt som det blir värre än någonsin i den.

Oavsett vad jag skriver så är det alltid någon som tycker tvärtemot och det finns säkert någon som håller med. För A Serbian Film är grov med starka scener som säkerligen får personer som har svårt för skit som Hostel att gå i taket och rasa på internet och skrika efter totalförbud och statlig censur igen. Se då inte den här filmen för det något som ni kommer att ångra. Lyd varningstexten på framsidan för i det här fallet stämmer det.

tisdag 26 april 2011

Weekend Video goes away from home.



Nu jäklar i havet har Weekend Video tagit steget utåt i stora vida världen och spridit våran vildsäd till icke ont anande läsare. Jepp, ni har fattat galoppen. Weekend Video har gjort sitt första nedsläpp på en annan filmsida än sin egen. Det är hos Rysarnytt som ni kan läsa recensionen, nåja, på filmen Infestation vilken ni finner här. Medan Weekend Video´s recension som den publicerades första gången är här.

Dock är det inte samma recension utan det är två skilda där det i den på Rysarnytt visar hur andra mer framgångsrika kollegor favoriseras när det gäller att referera till på diverse släpp.. Hej Ninja! Fast i det här fallet så blev det inte så värst rätt. Ta en titt på recensionen men glöm inte bort att kolla in Rysarnytt för övrigt då det är en väldigt intressant och bra sida.

Mycket nöje!

P.s.
Det är inte jag på bilden.

Hannibal Rising - 2007



Nu är jag inte så värst insatt i kontroverserna gällande den här filmen men jag kan tänka mig att det har varit en jäkla massa gnällande från konservativa Lecter-fans och andra illasinnade bloggare. För min del endast en onödigt slöseri av energi för den här filmen var det inget fel på alls. Tvärtom. Vi får förklaringen till Lecter´s fascination för sin egensinniga aptit, lite mer kött på benen gällande dennes bakgrund och framför allt en film med Kevin McKidd i. Så vad är där då att gnälla på kan man tycka? Inte inledningen med slutskedet av kriget som bara får mig att vilja se regissören Peter Webber´s version av kriget på östfronten ´44 för det som serveras i inledningen på Hannibal Rising gav mig ståpäls och ett grymt sug av att se mer av dennes version av krigets vansinne. När det kommer till valet av Gaspar Ulliel som en ung Lecter så är det heller inget fel på det valet då han ger Lecter som en ung kåt man med hämnd i siktet ett perfekt ansikte. Inte heller klagar jag på valet av Gong Li som Lecter´s enda kärlek. Inte nog med att hon är strålande vacker, hon är även med i Michael Mann´s fantastiska Miami Vice från 2006.

Vad jag finner mindre lyckat med filmen är det att den blir lite för lång till slut, vi pratar ändå om 131 minuter. Det blir lite i längsta laget även om filmen flyter på bra med ett strålande foto och välgjorda våldssekvenser. En annan sak är den att dialekterna inte alltid är de bästa på skådisarna då den tjocka engelskan lyser igen hos vissa. Hej Kevin McKidd, Rhys Ifans och Dominik West! Annars kan jag inte finna vad som får allt detta agg mot filmen att frodas men när man påstår att Red Dragon är bättre än den här så kan man bara inte ha mycket innanför pannbenet, den saken är säker. För fler idiotiska klagomål så googla själva så får ni att göra. Tro mig.

Är man det minsta av karaktären Hannibal Lecter så är det Michael Mann´s Manhunter som gäller då det är där vi får stifta bekantskap av Lecter eller Lecktor som han heter i filmen, genialiskt spelad av Brian Cox.



Min absoluta favoritskådespelare och den enda Lecter/Lecktor för mig. Se bara Manhunter och scenen där han ringer med fötterna på väggen så kommer ni med att inse mannens potential. Han är ett geni. För övrigt så var Cox påtänkt för samma roll i Silence of the Lambs men avböjde med förklaringen att han inte gjorde uppföljare och hänvisade istället till sin vän Anthony Hopkins. Resten är historia och ni som sett remaken på Manhunter, Red Dragon, vet hur pass blek Hopkins är mot Cox där. Ställer man den här mot Manhunter så är den fullständigt lättviktig men fullt sevärd. Fast ställd mot Manhunter så är det bara Hannibal som står sig bra, trots det är Hopkins som Lecter.

Hannibal Rising är en film jag kommer att se om, ingen tvekan om det. Oavsett vad "kritikerna" tycker, för min del så kan de skita sig själva i näven och se om det blir fuktigt. Jag gillar filmen och det är inget jag skäms för. Det är en stabil underhållning på 2 timmar med våld, kannibalism, vackert foto, en strålande inledning från fronten ´44 och en makalöst bisarr scen där Rhys Ifans får sitt bröst rakat! Vad mer begär ni? För er som vill se filmen unrated på Blu-ray så är det det brittiska släppet som gäller. Bara ett tips från mig.

måndag 25 april 2011

S.W.A.T. - Firefight - 2011



S.W.A.T. 2003 är en av mina guilty pleasures filmer trots den innehåller surkuken Samuel L. Jackson. trots det så återvänder jag till den mellan varven då suget efter lite korkad action från Hollywood stiger. Så för att förstöra det nöjet så har nu uppföljaren kommit med nya ansikte, nya platser och nytt upplägg. Så om jag ska vara snäll så kan man säga det här följer mallen till punkt och pricka från första filmen. Här får vi följa en höjdare inom L.A´s S.W.A.T. som kommer till Detroit för att träna upp deras S.W.A.T. avdelning där men när en gisslansituation går åt helvete så får den nya förmågan en egen liten nemesis som nu blandar sig in i leken och förstör allt för honom. och snart nog så ska deras gemensamma skallar drabbas samman i en envig på liv och död. Med allt vad det innebär.

Ska man vara elak så är det inga karaktärer i filmen utan den kunde lika gärna bestått av mjölkpaket eftersom det är ingen fördjupning i någon av dem. Sedan blir det inte lättare av att de alla beter sig som mjölkpaket med. De rabblar sina repliker med övertygelse men det är också allt. Inget direkt som bryter mallen där då de följer gamla invanda spår rakt igenom filmen och det värsta är det att man kan dem så fort man ser dem. Inga överraskningar där inte för oss som vill sätta oss in i deras inre och kanske ta dem till oss. Vem försöker jag lura egentligen? Ingen som sätter på den här filmen är ett skit intresserad av personerna i laget då allt man vill se i en sådan här film är en jäkla massa skjutande med massor av tomhylsor i slow motion fallande i tom luft, enorma mängder bad guys falla för kulorna och blod som sprutar på väggarna bakom som framför dem.

En del av det får vi se men långt ifrån allt. Robert Patrick står för skurkrollen här och han ser verkligen svullen ut i ansiktet. Hans Terminator kollega Kristanna Loken är med i gisslansituationen med just Patrick och det fattade jag inte förrän efter filmen var klar att det var henne för jag kände inte igen henne. Lyckligtvis för oss så var hennes agerande här kort men avsevärt bättre än det hon bjuder på i Bloodrayne.

Som underhållning i väntan på något så duger den men gå inte in i den med för höga förväntningar för de blir aldrig infriade men tar man den för vad den är så duger den. Själv så funkade den då den var bättre än jag väntat mig men sen så slapp jag Jackson med så kanske var det som gjorde min upplevelse till vad den blev. Inte allt för illa.

lördag 23 april 2011

Rouge Force - 1998



Rengegade Force även känd som Counterforce i gamla Svedala är tyvärr ingen direkt PM men den är distribuerad av dem så därför av den simpla anledningen räknas den som en sådan av mig. Naivt, korkat och säkerligen idiotiskt med men det bjuder jag på. Står det PM på omslaget så är jag där som flugor på skit. Att jag sedan har två utgåvor på filmen kanske säger hur pass bra den är. För även om det är rätt stora luckor i story så är det filmens actionscener som är filmens styrka. Det samt att vi får Robert Patrick och Michael Rooker mot varandra i en fin våldsam final.

Handlingen är ingen ny då det som i otaliga andra filmer visar en grupp polis som tar lagen i egna händer och avrättar de brottslingar som de tycker kommit undan lagens rättmätiga straff. Att sedan de här poliserna visar sig vara SWAT-styrkan, det är bara en ännu större morot att se filmen.

Robert Patrick är sitt vanliga sammanbitna jag och han gör det så bra som bara han kan göra och jag finner mig att bli en ännu större fan av honom för varje film jag ser honom i. Eftersom jag hade väldigt svårt för honom efter den uppblåsta T2 så är det väldigt skönt att se vilken bra skådespelare han är, både i actionväg typ Killer Instinct och Zero Tolerance som i mer thrillers/drama som Copland. Michael Rooker är Michael Rooker och det är en gammal hårding som alltid varit populär hos mig. Det är något animalt över den killen som jag dras till. När det kommer till kvinnlig fägring så står Diane DiLascio för den. Inte bara ögongodis där för hon drar sig inte för att slänga i väg ett skott eller två samtidigt som hon ser porrig ut. Lyckligtvis för oss fans av überhunken Lamas så är hon även med i dennes Midnight Man.

När det kommer till actiondelen så blir vi lurade på både biljakter som exploderande tankbilar men eftersom det inte är PM så förlåter vi dem det misstaget. Fast exploderande bilar får vi när insatsstyrkan slår till mot en golfbana i en grym sniperattack som jag håller som filmens bästa sekvens. Inledningen med stormningen mot porrnästet är precis lika bra men golfbanan är min favorit. Slutfinalen är väntad även om det kanske inte går riktigt som vanligt.Och för att ytterligare övertyga er så är dte verkliga SWAT-medlemmar med i filmen så det är inte den vanliga 50-på-dussinet-actionen vi får här utan det är så realistiskt det kan bli när det kommer till skottlossningarna.

Som ni säkert förstått så gillades den här filmen en stor del av mig och för de av er som inte riktigt är lika övertygade kan läsa vidare här hos min kollega på Cool Target: Action Movie Reviews.

torsdag 21 april 2011

GWAR: Dawn of the Day of the Night of the Penguins - 1998



Ni kan andas ut för Weekend Video är tillbaka med en bang! GWAR är vad som behövdes för att inse att världen inte klarar sig utan Weekend Video så lägg undan crackpiporna, Twilight-filmerna och spänn fast er för nu blir det slakt! För slakt är det precis vad det handlar om här i denna live-video med galningarna i GWAR när de underhåller på sitt säregna lilla vis. För man kan inget annat än älska ett band som startar en konsert med att halshugga den franske ikonen Jacques Cousteau till just tonerna av deras egna lilla hit och tillika min favorit Je M'appelle J. Cousteau.

Grabben som tvingades att bevittna detta under som kallas för just GWAR var totalt lamslagen när han insåg vad de gjorde med den stackars fransosen. Först klagade han på att det inte var så värst bra musik men snart nog så låg han och skrattade i smyg för GWAR är jäkligt underhållande. Slymenstra Hymen däremot kunde han inte förstå storheten i. Ännu mindre när jag sa att hon hade sprutat menstruationsblod i ansiktet på farsan i ett gig i Lund 1990. Underlig ungdom som inte vet att uppskatta finkultur.

Vad som däremot väckte hans intresse var vad de underliga pingvinerna gjorde på scen och när de väl började dansade koordinerat så visste han inte vart han skulle ta vägen. Stackars lillkille. Saken var den att Techno Destructo hade tränat upp dem för att attackera GWAR men vad Destructo inte räknat med var att GWAR i sin tur redan modifierat dem på sitt eget lilla vis. Men Destructo stannar inte där så han hypnotiserar Slymenstra med crack och får henne att gifta sig med honom mot Oderus Urungus vilja.


Men det räcker inte så destructo bygger en robotversion av Sleazy P. Martini (GWAR´s manager) och allt detta sammanfaller samtidigt som bandet spöar upp pingviner på scen. Ni ser själva, detta är för bra för att vara sant.


Men det tar inte slut där för Destructo ger sig inte och resterna av allt crack som förbrukas kastas på Gor-Gor´s grav med resultatet att den käre gamla dinosaurien återuppstår bara för att få skallen avsågad på scen i ett gemensamt arbete av Destructo och Urungus.


Ni ser själva att det här är något som måste upplevas och allra helst live men vad ni än gör så glöm för helvete inte regnkläderna!

lördag 16 april 2011

American Street Fighter - 1992



Gary Daniels är en utmärkt fighter med lite mindre koll på agerande. Hur som helst så älskar jag killen även om de flesta av hans filmer är rätt långt under isen, åtminstone de som inte är från PM. Bloodmoon undantagen med. American Street Fighter däremot är till och med sämre än Reptilicant som åtminstone hade med ett gummimonster och en småporrig brud. Den här har bara Daniels i fånig frisyr och Gerald Okamura från den odödliga Samurai Cop. Okamura har till och med på sig samma kläder och samma bälte som använder i just Samurai Cop. Ett stort tack till Joe Bob Briggs för han avslöjade hemligheten med det bältet för det används på samma sätt här.

Handlingen är den att Daniels och en vän kommer i knipa, vännen dör, Daniels flyr, 10 år senare är han s bror i knipa, Daniels återvänder, får stryk av en elaking, återhämtar sig hos ett ex, lär känna hennes son som är hans egen, får karatelektioner av samma son, får brodern dödad och ska hämnas eftersom de lektionerna han fick av grabben var vad som saknades för att bli American Street Fighter.  Och allt är så dödligt tråkigt att det inte är sant.

Daniels måste ha varit i behov av en roll för detta är något av det billigaste jag sett. I varenda fightingscen så är varje bakgrund antingen kartonger, draperier av något slag eller som i ett fall en lastbil. Underligt nog så är publiken den samma med vid varje fight! Hur billigt är inte det? Daniels kärleksintresse i filmen har så avskräckande silikonbröst att de borde användas som skräckexempel på hur bröst inte ska se ut. Om inte det räcker så är en hennes far i filmen en filur med ögonlapp, en sparkdräkt i samma stil som amerikanska flaggan vilken är med i varje scen men det tror jag bara är för att dölja utrustning eller ett hål i väggen. jag vet inte. Oavsett vilket så är det här ingen bra film för den är inte ens underhållande. Det som annars brukar funka när resten suger i en sådan här film är fightingen men till och med den är usel. Se om Bloodmoon för detta är inget att skriva hem om.

fredag 15 april 2011

Army of Darkness - 1992



Då var den sedd igen. Den hemska Evil Dead 3. Fast ska jag vara ärlig så var den avsevärt bättre än jag mindes den. Jag vet, jag är förvånad själv. Storyn är vida känd här precis som hyllningen till Harryhausen med den här filmens skelettarmé som faktiskt står för de roligare inslagen i filmen. Bruce Campbell är i fin form och kastar ur sig härliga one liners för glatta livet samtidigt som han tar elementen från The Three Stooges till det extrema här. Filmen i sig är en underhållande matinéfilm som kommer att funka fler gånger nu när jag väl förlikat mig med att den var bättre än sist jag såg den. För då funkade den inte det minsta.

Nu var det theatrical version jag såg för dels innehåller den bättre slutet med snabbköpet och inte det andra där han vaknar upp i fel tid. Samt för att det var den enda versionen i HD medan director´s cut-verisonen var lågupplöst. För ska man se den så ska det vara med ordentlig bild och det alternativa slutet har jag aldrig gillat så det valet var enkelt. Sen är tempot helt annat då filmen inte är 20 mil lång utan klockar in på lagom 80 minuter. För när det kommer till alternativa versioner på den här filmen så finns det precis lika många sådana som det finns DVD-släpp på filmen. Men är man intresserad av den på Blu-ray så finns den på ett prisvärt släpp från England. Och med de kloka orden så tackar jag för mig. God natt.

torsdag 14 april 2011

Children of Men - 2006



Att Children of Men är en dystopi är väl bekräftat vid det här laget så det hoppar vi över. Att den innehåller en härlig scen i slutet som involverar massor av action och ska vara filmad i en tagning hoppar vi också över för det är den inte. Kolla själva så ser ni. Så vad återstår då att skriva om? Jag har inte den blekaste aning. Det är mörkt, hopplöst och jävligt dystert trots det kommer lite ljus till slut i eländet och jag kan inte bestämma mig för om den verkligen är så bra som alla vill göra den till eller det bara är jag som vägrar ta det till mig för jag slår på bromsen så fort en hype startar om en film och det aldrig ser ut att ta slut. Så även denna gång. Trots det så återkommer jag till den lite då och då. Kanske är det på grund av Clive Owen eller Michael Caine eller kanske till och med en blandning av de två tillsammans eller så är det för att filmen är så otroligt snygg.

På Blu-ray så blir alla smådetaljer ännu tydligare vilket är grymt kul men det som drar ner betyget på släppet är det skandinaviska sniksläppet som inte ens kan ha ett ordentligt ljudsår utan vi får nöja oss med ett sketet 5.1 digital spår och det suger för det här är en film som det ska låta ordentligt om. Visst funkar ljudspåret här men det kunde allt varit bättre. Varför nöja sig med simpelt digital när det finns HDMI?

För att återgå till mitt dilemma om jag ska hylla filmen lika högt som alla andra eller ej så kan jag säga som så att när Michael Caine faller för slöddret i filmen så känns det i mig. Varje skott känns som det träffar mig samtidigt som Caine´s karaktär. Och det är då jag inser att filmen berör mig mer än jag först trott men trots det så fort den är över så typ försvinner den igen från mitt undermedvetna. Konstigt, absurt och fullkomligt tokigt men det är jag det. Oavsett vilket så återkommer jag till den då och då och det får allt räknas som ett relativt hyfsat betyg. Men hypa den, det kommer jag inte att göra för så bra är den inte.

onsdag 13 april 2011

Grease - 1978


Behövs det verkligen påpekas vilken tidlös klassiker det här egentligen? Själv älskar jag den och har gjort ända sedan jag såg den hos min morbror på vhs. Exakt antalet gånger jag sett denna kan jag inte räkna men det är verkligen en hel jävla massa! Inte nog med att den innehåller underhållande och roliga scener, den kastar in helt sanslösa sång- och dansnummer efter varandra utan uppehåll. Så det är bara att värma upp leendet för det blir inte så värst mycket underhållande utan kläderna på kroppen.

Travolta kan fortsätta trycka ut skit men en sak kommer han aldrig att kunna skämmas för och det är det att han är briljant som Danny Zuko. Ung, kåt och en jäkel på att dansa. Olivia Newton-John gjorde väl inte direkt något väsen av sig efter den här även om hon gjorde Xanadu. Fast framgångarna med Grease gjorde att hon och Travolta bestämde sig för att försöka upprepa succén en gång till i filmen Two of a Kind. Något som misslyckades totalt. Andra som gjorde sig ett namn efter den här var Stockard Channing som imponerade i West Wing och är min favorit i den här filmen. Snygg är hon med. Jeff Conaway däremot gick det inte så värst bra för då hans främsta meriter varit Elvira, Mistress of the Dark och att han regisserade PM´s Bikini Summer II samt för uppmärksamheten kring hans missbruksproblem hos Dr. Drew.

Men håller vi oss till Grease så är det en underbar musikal, en av de bästa om inte till och med den bästa av dem alla. Som bonus får vi även überhunken Lorenzo Lamas som är djupt uppskattad på den här bloggen som alla trogna läsare är väl medvetna om. Bara en sådan sak gör upplevelsen ännu mer perfekt. För det går inte att bänka sig snabbt framför Grease utan att man blir helt enkelt sittande och snart nog så kanske inte dansar man men nog fan så viftar man med armarna för att vara delaktig i filmen. Själv har jag ett lumparminne där så gott som hela plutonen dansade med till Greased Lightning när den kom i filmen och med tanke på att vi låg i fält och trots det fann en tv och kunde se filmen ja, bara det borde visa hur pass omtyckt den är.

En tidlös klassiker, helt klart utan motsvarighet som jag håller högt och älskar mycket för det här är ett prima exempel på hur bra Hollywood kan vara när de vill. Det är bara att skruva upp stereon extra högt och ladda energi för det behövs för när Grease drar i gång så kan man inte sitta still. Så rör på röven och se till att införskaffa den här klassikern för det blir inte bättre än så här när det kommer till ren, skär underhållning. De högsta och de allra varmaste rekommendationer jag kan ge ger jag till den här underbara filmen. Gå och se!

tisdag 12 april 2011

3:10 To Yuma - 2007



James Mangold´s remake på originalet med samma namn från 1957 är en rejäl ansiktslyftning, minst sagt. Från en film med Glenn Ford som mest utspelar sig på ett hotellrum, om jag inte minns fel, så får vi här betydligt mer action. Det lovar jag. Vad som utspelar sig här är det att gangstern Wade (Russell Crowe) tillfångatas och ska skickas till fängelset Yuma för att hängas. Eftersom ingen vågar ta det på sig så ställer den enbente, fattige farmaren Evans (Christian Bale) upp i ett försök att rädda sin farm. Vad som ser ut att vara en våldsam resa blir plötsligt ännu våldsammare när inte bara indianer, Wade´s gäng lägger även de sig i transporten precis som andra som vill åt Wade som hämndsugna bröder. Allt som kan hända bara det att det blir som värst precis innan tåget kommer för att hämta sin fånge för färd till Yuma.

James Mangold som annars har gjort den fina Copland visar här att han även sköter westerngenren med bravur för detta är en av de bättre moderna westerns som gjorts fast Open Range har den en bit kvar till. Mangold ser till att vi får mer än de sedvanliga stereotyperna här då Wade visar sig vara mer sympatisk än Evans som är familjefar och krigsveteran. Allt är inte svart och vitt här. En annan sak som lagts ner energi och tanke på är det att vi slipper alla dessa vita tänder och släta ansikte som annars är så moderna att visa upp. Heather Graham i From Hell är ett sådant exempel utan här är det taskig tandhygien och flottigt hår som gäller. Timotej är helt enkelt spårlöst borta i den här produktionen. Vad som jag tycker det är för lite av är det att vi får för lite av indianerna. För vad är en western utan en stabil skalpering?

När det kommer till birollerna så ser vi Peter Fonda i fin form, Luke Wilson med rejält skabbiga tänder, Gretchen Mol, som jag trodde var borta från filmandet helt! Och Ben Foster från den mästerliga Pandorum. Med andra ord, en rejäl besättning och fler är det säkert som jag missat fast det vi får leva med. Laddad med action, underbart foto med fantastisk miljöer och bra skådespeleri så kan det här vara ett tips ifall ni redan sett Open Range. Jag är fullt nöjd med den ochför er som inte sett den så var bara beredda på att det är inte helt lätt att förutse hur det ska sluta.

Jesse Stone: Sea Change - 2007



Eftersom filmerna om Jesse Stone är kalasunderhållning så klämde jag en till igår bara för att jag kunde det. Och det var precis lika bra som alltid. Handlingen den här gången centreras runt ett gammalt olöst fall som Jesse sätter tänderna i eftersom han är helt enkelt sysslolös. Vad som snart börjar komma fram visar upp brister inte bara i utredningen utan även i poliskåren. Som grädde på moset så kommer ytterligare ett våldtäktsfall fram och som indirekt involverar turistnäringen och den närliggande regattan. Men är det något som inte stadens visa män inte gillar så är det anklagelser mot täta turister fast det är något som Jesse skiter högaktningsfullt i.

Precis som i de andra filmerna så är det samma ansikte även om vissa gamla kommer tillbaka som man inte trott varit med längre. Saul Rubinek är ett sådant men även nya som Sean Young, mums, dyker upp i bikini för oss som gillar sådant.

Vad som slog mig under jag såg dessa två var det att jag redan sett dem men glömt bort det av någon anledning vilket förtog spänningen av filmerna. Fast det var verkligen kul att se om dem även om man visste hur det skulle gå när man väl kom ihåg att de var sedda förut.  Men som tur var så förgyllde William Devane och Stephen McHattie med sina inhopp. Just Devane övertygar mig mer och mer vilken underbar aktör han verkligen är för här är han super! Varmt rekommenderad precis som de andra filmerna i serien.

måndag 11 april 2011

Jesse Stone: Death In Paradise - 2006



Death In Paradise är den tredje filmen i serien om Jesse Stone med Tom Selleck. De andra två filmerna Stone Cold och Night Passage finns på bloggen för de som vill fördjupa sig mer i serien. Grundidéen med att Jesse´s drickande samt de nattliga samtalen med exet fortsätter bara det att det blir inte så mycket den här gången då exet vill Jesse ska söka hjälp för drickandet hos en terapeut, William Devane, som själv är en före detta alkoholist. Men om samtalen hjälper det återstår att se för både drickandet som Devane återkommer i de andra delarna. Förutom William Devane ser vi John Diehl (The Shield) i en mindre roll. Vilket är bra för det visar att serien är intresserade att ta in andra bra skådespelare för att hålla den vital. De andra två recensionerna så har jag totalt glömt bort att nämna Stephen McHattie som kommissarie Healy, han dyker upp mellan varven och hjälper till samt verkar gilla Jesse. McHattie som inte är någon nykomling i branschen sågs senast i Zach Snyder´s 300, A History of Violence och Watchmen.

Handlingen i den centreras runt liket av en fjortonårig flicka som finnes vara inte bara gravid utan även staden madrass bland den manliga befolkningen. Eftersom liket legat i vatten i tre veckor så blir det inte direkt lättare för våra tappra poliser i Paradise att undersöka saken. Lägger man sedan till en kvinnomisshandlare som inte tar Jesse på allvar samt syner av den döda flickan så blir det en väldigt intressant stund man får från Robert Harmon och gänget. Precis som i de andra filmerna så har Harmon regisserat även den här efter Robert B. Parker´s novell. Den nästsista att bli filmatiserad då resterande skrevs av bland annat Selleck himself. Oavsett vilket så är det här ett välkommet inslag i serien och minst lika bra som sina föregångare. Rekommenderas!

söndag 10 april 2011

Samurai Cop - 1989



Välkomna till avdelningen Filmer-som-är-så-dåliga-att-man-bara-måste-se-dem-innan-man får-bättre-smak. För ska ni bara se en film i livet så är så otroligt dålig att det är smärtsamt usel att se att den blir ofrivilligt bra så är verkligen Amir Shervan´s Samurai Cop ett utmärkt alternativt. Jag har sett mycket skit under mina dagar där Iron Man 2 är ett av lågmärkena tillsammans med Transformers 2 men till och med dessa skitfilmer slår Samurai Cop. Och vill ni spexa till upplevelsen ännu mer så för helvete se till att se eländet med Joe Bob Briggs kommentatorspår. Detta är första gången jag nyttjar ett sådant men det gjorde sitt för att öka "upplevelsen" som är Samurai Cop.


Filmen har legat på min hårddisk, japp, den är nedladdad, och inte förrän Ty och Brett på Comeuppance Reviews skrev om den så vaknade mitt intresse för detta mästerverk. Handlingen, är där egentligen en sådan i den? är totalt oväsentlig men går ut på att ett gäng där Robert Z´Dar, Maniac Cop himself, är med i ska rensa upp bland de andra gängen eller något sådant. Jag vet inte för antingen så skrattade jag röven av mig eller så var jag totalt sänkt av filmen. Men polisen är inte helt maktlösa så de kallar in Samurai Cop, Matt Hannon i sin enda roll, tack och lov.


Tillsammans med dennes partner, Frank, som tydligen fått göra fler filmer mot mitt förstånd, så rensar de i sin tur upp bland lowlifes på stadens gator. Detta är Frank. Frank är inte det minsta rolig.


Vad som sedan följer är en totalt vansinnig biljakt som bara måste ses för att bli trodd där en skurk dör två gånger! Liten uppgörelse med den överlevande från biljakten på ett sjukhus följer som föregås av det värsta uppraggningsförsök jag sett på film, ett försök som till och med slår det i Shark Attack 3: Megalodon. Läs själva här:

Nurse: Do you like what you see?
Joe Marshall, the samurai cop: I love what I see.
Nurse: Would you like to touch what you see?
Joe Marshall, the samurai cop: Yes. Yes I would.
Nurse: Would you like to go out with me?
Joe Marshall, the samurai cop: Uh, yes I would.
Nurse: Would you like to fuck me?
Joe Marshall, the samurai cop: Bingo.
Nurse: Well then let's see what you've got...
[investigates his bulge]
Nurse: Doesn't interest me. Nothing there.
Joe Marshall, the samurai cop: Nothing there? Just exactly what would interest you, something the size of a jumbo jet?
Nurse: Have you been circumcised?
Joe Marshall, the samurai cop: Yeah I have, why?
Nurse: Your doctor must have cut a large portion off.
Joe Marshall, the samurai cop: No uh, he was a, he was a good doctor.
Nurse: Good doctors make mistakes too, that's why they have insurance.
Joe Marshall, the samurai cop: [getting closer to her] Hey... don't worry. I got enough. It's big.
Nurse: I want bigger.
[walks away]


Samurai Cop till vänster och sköterskan som stöter på honom. Method acting at its finest.

Och raggningsförsök är där gott om i filmen då S.C. stöter på och knullar precis allt som rör sig med en puls med en sådan inlevelse att det blir ännu mer förvirrande när Joe Bob Briggs hävdar Matt Hannon är gay i sexscenerna. Ifall det är sant har jag ingen aning om men det blir förvirrande när Briggs återvänder till det om och om igen fast på ett underhållande vis. Vi får även mitt under ett ingripande se en kvinnlig polis som precis blivit lägrad av S.C. vända sig till sin 30 år äldre kollega och fråga om han vill knulla för att fördriva tiden. Han uppskattar dock inte gesten. Kanske var han som var gay? Vem vet.

Och på det här viset fortsätter det med osannolika karaktärer där den ene ser otroligt mycket värre ut än den förra för att inte prata om deras klädval! Ska vi krydda det ännu mer så serveras vi några av de mest uslaste actionscener som gjorts på film. Det är inga squibs som används utan i vissa scener är det paintballkulor som används för att symbolisera skotthål och fyrverkerier för att visa avfyrande vapen. Svärdsviftande får vi i slutet mellan Z´Dar och Matt Hannon och det är något som är så uppspeedat att ser man det i slow motion så ser vi hur snabba de är egentligen. Allt detta gör sitt för att höja upplevelsen som kallas Samurai Cop. Den enda film ni behöver se innan ni dör.


 Z´Dar och Hannon, huggin´ it out!

Vad som följer efter sjukhusfadäsen är mera förvirrande scener som S.C. i speedos, badandes mitt under pågående utredning, ännu mer sexscener, mordförsök osv. Vi bjuds även på en fullständigt briljant scen där våra hjältar ska bryta sig in i ett rum där Gerald Okamura har sex. Det här är Okamura. Ingen ni vill se ha sex, tro mig.


Och glasdörren som de ska ta sig in igenom är låst! Vilket är något som det brukar vara i någons sovrum, speciellt om det leder ut till en stor trädgård som här. Men enligt manus så ska den visst inte vara låst vilket syns tydligt i filmen till våra "hjältars" förtret och vårt stora nöje. Jag trodde jag skulle dö fanimej av skratt.

Detta är som ni säkert redan förstått en ypperlig film som bara måste avnjutas för sämre går det inte att se, det tvivlar jag på. Speciellt inte när det är så underhållande som här. Ni vet vad som gäller. Sno den, köp den, ladda ner den, bara ni ser den! Bara för att slå spiken i kistan, så får denna Weekend Video´s Seal of Approval. Sura inte nu för ni visste det skulle ske.

Hijack - 1973



David Soul och David Janssen är två stabila David´s som jag gillar på film. Båda är lugna, stilla och målmedvetna med vad de vill och de tar ingen skit. I den här tv-filmen från 1973 så är det Janssen´s tur att ha leaden i en film som jag gillar där någon av de två är med. Janssen är en trucker som blir erbjuden att frakta en hemlig last till regeringen på tid. Eftersom de behöver vara två stycken så tar han med sig polaren Kennan Wynn som är i behov av pengar för en operation eller något sådant. Resan börjar lugnt och stilla men tar snabbt en farlig vändning när de blir jagade av ett par män i bil. Allt eftersom resan pågår ju mer påflugna blir förföljarna och snart måste det till dödligt våld för att våra truckers ska kunna freda sig och få fram sin hemliga last.

Nu har jag haft som vana att såga tv-filmer på löpande band men jag börjar nästan föredra de framför bio-filmer för inte bara är de kortare i speltid, de är även bättre samt jämnare utförda med stabila skådespelare i rollerna. Det är bara att kasta i så är det i full gång och man behöver inte göra mer än luta sig tillbaka och njuta av det som spelas upp framför en.

David Janssen förekom senast på Weekend Video i varulvsfilmen Moon of the Wolf, är precis lika kalas som då och nu är det som så att mitt intryck av honom bara växer och växer. The Fugitive, serien alltså inte filmen, är inget som lockar för jag såg filmen och den säg. Däremot är jag sugen på att se om the Duke´s The Green Berets för där även även Janssen med, tillsammans med the Duke. En helkväll med andra ord. Kennan Wynn är sitt vanliga gubbiga jag och det är något som jag tycker om för det är en skön kuf.

När det kommer till själva lastbilskörningen så förvånar det inte mig om att de två herrarna står för den mesta körningen själva. Hade däremot filmen gjorts idag, med Bruce Willis till exempel, så hade säkert han bara förekommit i närbilderna bakom ratten och resten av tiden tillbringats i dennes trailer. Där han fått avsugningar av någon ung assistent medan cgi-teamet och diverse stuntmän gjort hans andra scener i filmen. ack, det hårda livet att vara filmstjärna idag. Men för de av oss som fortfarande gillar filmer där allt görs på riktigt, av riktiga skådespelare så är detta ett prima exempel på en bra film. Stabil, underhållande och framför allt kort, så är detta något att kolla upp. Rekommenderas varmt! Och med det så får denna Weekend Video´s Seal of Approval.

fredag 8 april 2011

Hobo with a Shotgun - 2011



Efter Machete kommer nu Hobo with a Shotgun. Ännu en fejktrailer som blivit film. Själv kan jag inte minnas ha sett den och det samma får gälla för den här filmen för så fort den är klar så minns jag inte den något nämnvärt. Handlingen som sådan är det att en luffare (Rutger Hauer) tjuvåker tåg in till en liten stad där total laglöshet råder och bestämmer sig för att rensa upp när hans planer på att köpa en gräsklippare går i stöpet. I stället blir det en hagelbössa för samma pris därav titeln Hobo with a shotgun. Staden som behöver rensas upp är full av pedofiler i tomtedräkter, bum fights-filmare, punkare som mördar folk för skojs skull, horor, hallickar och annat löst folk. Samtidigt som en familj styr det hela. Inte ens polisen bryr sig men denna luffare gör.

Samma story som i ofantligt många filmer tidigare, även Alan Ladd bidrog med sin Shane om jag inte minns fel på det här temat, och det enda som sticker ut i den här versionen är det överdrivna våldet som är totalt cgi-befriat. Det är såpass överdrivet att det går inte att ta på allvar och inte ens vissa känsliga kedjor kan ha några problem med att distribuera den här filmen. Personligen så är det inget jag kommer att lägga varken tid eller pengar på igen för nu är den sedd och suget efter att se om den saknas totalt även om Rutger är bra som alltid.

Fast det var en sak, vilket där oftast är, som fastnade och det var i The Plauges håla där de håller på att tämja sitt husdjur. Vad nu det var för det var tentakler i en jäkla massa som sprattlade runt och hade sig. Alltid kul med tentakler på oväntade ställe i film säger jag. Men för de som gillar överdrivet våld med en lågbudgetkänsla över sig som Machete, kommer att ha skitkul med den här. Själv ser jag hellre om Liftaren.

torsdag 7 april 2011

The Librarian: Quest for the Spear - 2004



Hey! Det här var en verkligt trevlig överraskning då den koms över i en bra deal tillsammans med sina två syskonfilmer. Noah Wyle från Cityakuten spelar här en nörd som får jobb som bibliotekarie på ett stort museum. Vad han däremot inte har en aning om är det att det gäller att inte bara låna ut böcker utan att försvara samt finna legendariska som historiska föremål av betydelsefull mening. Här finns allt från den heliga arken till Kung Arthur´s Excalibur, en gås som lägger guldägg, en mumiefierad Kung Midas och ni fattar resten. Med andra ord, lite mer värdefulla saker än någon gammal filippinsk actionfilm. När det sägenomspunna spjutet som stacks i Jesus sida kommer på tal och en del av det stjäls, då är det dags för bibliotekarien att rycka ut och rädda dagen. Till sin hjälp har han puman Nicole Noone (Sonya Walger). Till motstånd får de den före detta bibliotekarien nuvarande skurken Edward Wilde (Kyle MacLachlan). Fast en oväntad motståndare får skurkarna i form av den gamle marinsoldaten Judson (Bob Newhart) tillika Noahs´s chef.

Detta är Bob ---->

En annan puma i filmen är den obligatoriska asiatiskan med överdriven sminkning, slingor i håret, svanktatuering, avklippta golfhandskar samt nitbälte. Hon företräds av Kelly Hur. Jag måste erkänna att där hade jag inte haft några problem med att konvertera till risätandets ädla konst. Andra kvinnor är Jane Curtin och Olympia Dukakis, båda utmärkta i sina roller även om de är små men fungerande.

Filmen består till en stor del av digitala effekter och blue screens vilket fungerar oroväckande bra för en gångs skull. Men så är filmerna gjorde för kabeltv-bolaget TNT så där finns resurser att hämta ifrån. Vad mer som gör filmen så underhållande är den delikata blandningen av väl avvägd humor, lagom spänning och ett bra tempo. Saker och ting flyter på som de ska och man behöver bara flyta med och slappna av. Den enda gång det blir lite för banalt är i fightingscenerna då det blir uppenbart att regissören Peter Winther inte har en aning om hur han ska regissera dem. Det blir bara smått pinsamt och drar ner filmen lite om man nu vill låta sig beröras av det. Själv valde jag att småle under dem bara och ta dem för vad de är. De är korta och inte så värst många medan filmens övriga äventyrsscener är flera samt desto mer underhållande.

Skiter man i de taffliga fightingscenerna i slutet och fokuserar sig på Wyle´s komiska talang samt bra spel, de trevliga brudarna och den överlag gemytliga stämningen så får man en perfekt underhållande stund framför burken. Inget man behöver anstränga hjärnan för att hänga med i utan den sortens avslappnande film som ibland är sköna att tillbringa tid med. Som innan jobb till exempel eller en bakfull söndag. Kanske ingen man visar för polarna utan mer för de stunder när man vill vara för sig själv. En oväntat kul och underhållande film så nu ska det kul att se de andra två filmerna. Väl värd att kollas upp om man gillar den här typen av film.

The Unholy - 1988



När det kommer till bortglömda skräckfilmer så finns det minst lika många som förtjänar av att vara det som det finns de som verkligen inte förtjänar dela detta öde. The Unholy tillhör de sistnämnda som verkligen bör komma fram i ljuset och få mer uppmärksamhet. För om man som jag är svag för filmer med demonisk besatthet, kampen mellan präster och demoner osv.. så är det här en fin film att slå ihjäl ett par kvällar med. Det tog nämligen mig ett par kvällar att ta mig igenom den för jag somnade varenda gång. Inte på grund av filmen nu utan för jag jobbat hårt *host*

Handlingen är den att en kyrka stängs efter att den lokale prästen funnits mördad med halsen brutalt avsliten. Polisen står utan spår efter förövaren så kyrkan stängs. 3 år senare råkar den unge prästen Michael (Ben Cross) ut för en mystisk olycka som gör att han faller 17 våningar men överlever utan en skråma. så kyrkan bestämmer sig för att öppna upp portarna till frälsningen igen och fader Michael sätts på plats för att stämma upp i lovsång och andra riter. Men snart nog så börjar det braka loss igen och fader Michael hemsöks av underliga drömmar där en fantastisk kvinna försöker förföra honom samtidigt som en demon pendlar fram och tillbaka. Lite tortyr får Michael allt se med. Fast saker och ting stannar inte vid det för snart eskalerar helvetet och det innebär allt från besök på den lokala satanistklubben till sexuella prövningar, demoner och fan vet allt i kapellet.


Detta är en fin film fanimej då vi inte bara får Ben Cross utan även den gamle Rituals räven Hal Holbrook, Ned Beatty som polis med minst sagt underligt tillvägagångssätt och Nicole Fortier som demonen. Just Fortier glömmer man inte när man sett den här filmen för maken till knullbar demon har jag aldrig sett för. Hon är läcker!


Underligt nog så var detta hennes sista film med så om någon sitter på info om vart hon tog vägen så är det allt intressant. En annan snygg sak är Jill Caroll som Millie, den stackars tjejen som blivit utnyttjad av pappa och nu söker tröst hos satanisten Luke (William Russ som ser för jävla dum ut i sin blonderade frisyr). Fast när väl faran nalkas så duger allt våran nye favoritpräst. Fast pappa släpper inte sitt grepp allt för lätt och vi får faktiskt lite närgångna bilder på henne men inte som de vi får av Nicole Fortier, hon visar allt! My kind of girl detta.


Som ni ser själva så blir det allt lite våldsamt med och nu har vi tur för vi får hederliga effekter av latex och till min lycka inte bara en utan två! dvärgar i gummimonsterdräkter samt ett stort monster med. Lyckan är total. Blodet flödar, halsar slits upp och inte ens djuren går säkra här. Ej heller satanisterna när syndarna ska straffas. Så vad kan man då klaga på när det är fina effekter, snygga och lättklädda damer, präster, demoner och hårda ord? Editeringen ligger faktiskt rätt löst till för det går lite vilt till mellan varven och man sitter och undrar vad för mening klippet som precis var hade. Lite sådant och att det hoppar lite vilt mellan vissa scener som att plötsligt är vi i kyrkan och prästen har pyjamas på för att i nästa scen vara på en klubb påklädd. Lite sådant är där men annars är stämningen och atmosfären bra här. Riktigt bra till och med vilket gör att filmen blir en bra upplevelse även om det går lite vilt till i klippningen ibland. Rekommenderas.

onsdag 6 april 2011

High School U.S.A. - 1983


Michael J. Fox, även om han bara kallar sig Michael Fox här. För övrigt så låter det som en porrskådis på dekis. Är en av de få personer som kunnat bygga en karriär på att inneha samma frisyr i alla sina levnadsår. Jag är fullkomligt övertygad om att han föddes med den också.


Gör här precis samma roll som alltid. Snabb i truten och kvicktänkt kort kille som alltid är efter det som han aldrig kan få och det slutar alltid med att han får det med. Simpelt men effektivt då jag gillar killen för man blir glad av att se om honom i alla dessa roller som Fox kan utan- och innantill men gör allt för bra. Handlingen är det samma här, det är high school med tillhörande klasser. Vi har nördarna, töntarna, jocksen, hejarklacksledarna och de töntiga lärarna. Varav en av dem är blind, tysk och med tvivelaktig bakgrund. Förmodligen något i det militära.

Michael J. Fox´s polare denna gången är Crispin Glover, Michael Zorek (Barry från Hot Moves), Tom Villard (Heartbreak Ridge och One Crazy Summer). Jon Gries (The Monster Squad, Fright Night Part 2) spelar här gympaläraren som gänget av någon underlig anledning börjar hänga med på fritiden! Annars är det samma sak som väntat. Fox blir kär i den populäraste killens (Anthony Edwards, Delta Heat och E.R.) tjej och det blir motsättningar och det vanliga vilket ska då här lösas genom en biltävling med 1000 dollar i potten. Ja, ni ser själva vart det här barkar hän.


På svensk video gick den här under titeln The Race och där såg jag den första gången och den satte sig även om jag tyckte Förbjudet, med Fox det med och på samma tema även om det var ett sommarläger, var bättre. Det roliga är det att Nancy McKeon som spelar Fox´s romantiska intresse i den här även är med i förbjudet. Originaltitel Poison Ivy. Båda är gjorda för TV för övrigt.

Ska man klaga på något så är det att första halvtimmen består av ett rätt överdrivet agerande från flera av de äldre skådespelarna i filmen som i sin tur har varit barnskådespelare själva tidigare. Det blir för konstlat och det stör mig. Till sist så lägger det sig eller så är det jag som accepterar det för det märks mindre till slut. Ändå så kan jag inte låta bli att gilla filmen för det är bra skådespelare med i den och en robot som verkar vara en dvärg i en metallkostym. Och sådant måste bara gillas för om något är underskattat så är det dvärgar på film. Mer sådant åt folket!

Så har ni en svaghet för dvärgar på film, Michael J. Fox´s frisyr och dess ägare samt high school-filmer så är detta en film väl värd att ödsla 90 minuter i sällskap med. Själv är jag fullt nöjd med att ha sett den även om agerandet i början störde mig. Kommer definitivt att ses om men först blir det Posion Ivy för att se om mina känslor för den fortfarande är de samma.

tisdag 5 april 2011

The Rescue - 1988



Om man vill se hur Disney gör sin tagning på Rambo: First Blood Part 2 så är detta ett ypperligt tillfälle att ta. För maken till menlös film har jag inte skådat på länge fanimej. Handlingen är som så att ett Navy Seal Team tas tillfånga av Nordkorea när de spränger en atomubåt på deras territorium eller rättare sagt, gränsen till det. Så de tas tillfånga, hamnar i fängelse och ett stundande räddningsaktion ställs in då den amerikanska regeringen inte vågar ta chansen att rädda dem. Så deras barn ställer upp för papporna, fosterlandet och the american way. De tar sig hela vägen till Nordkorea utan så mycket att ett skott avlossas, ingen skadas förutom en båt och eventuellt en kapten på båten. De finner den nordkoreanska kontakten och tar sig sedan in på fängelset och startar sin räddningsoperation.

Sockersöt, gulligt och med en tioåring i hasorna så lyckas de hela vägen endast för att till sist fastna hos det amerikanska flygvapnet men det löses genom en Bruce Springsteen-tröja. Jag är illamående över hur uselt detta var så jag vet inte var jag ska ta vägen. Det är pengar bakom filmen och budskapet är det att amerikanska ungdomar är smarta, kapabla, drivna nog för att ta sig in i en diktatur vars soldater är så inkompetenta att de inte ens kan fånga en tioåring än mindre rätta till tandgarnityret på Kevin Dillon.

Kastar man in Charles Haid (Renko från Hill Street Blues, Cop) och Edward Albert (The House Where Evil Dwells och Gettin Even) som papporna samt ovannämnda Kevin Dillon så får man The Rescue. En actionfilm som suger. Inget roligt alls i den, ingen action värd att nämnas och det som är värt att påminna er om, kära läsare, är det att det tar 76 minuter innan första skottet faller i filmen och inte ens då blir det det minsta intressant eller spännande. Endast för Disneykomplettister. Vi andra tvättar av oss den här filmen och gör något vettigt i stället. Som att kolla på danska matlagningsprogram.

Firehawk - 1993



Ytterligare en springa-runt-och-skjuta-vilt-i-djungeln-film av Cirio H. Santiago som faktiskt har mer under pannbenet än vad som den först ger en ett intryck av. Martin Kove, alltid bra, styr sitt manskap med samma stil som karlen styr sin Huey. Totalt dödsföraktande och skoningslöst. Så när de skjuts ner hos Charlie och Stewart (Kove) strax därefter börjar visa upp ett riktigt udda beteende samt börjar skjuta av manskapet på osannolika anledningar så börjar de övriga i gruppen planera att ta över befälet. Men Stewart är Stewart och han tar ingen skit utan styr dem längre och längre in i fiendeland utan chans för räddning. Hur ska detta inferno sluta? Ska Stewart stoppas och vem är det som smyger på männen i bushen i pyjamas?

För att lugna ner de som blir rabiata så fort det verkar komma lite sans i en vietnamfilm från Santiago så kan ni vara lugna. Det sljuts, skjuts och skjuts samtidigt som ingen laddar om. Charlie är urusla skyttar och så gott som alla karlarna i gruppen har vid ett eller flera tillfällen pannband/bandana. Men det är det som gör att man återvänder till den här sortens film för även om den är förutsägbar som att äta en banan så är det lik förbannat underhållning värd namnet. Visst, man ser långa vägar vad som komma skall fast här så har Santiago tänkt till det lite extra och ger filmen en liten tvist på slutet som gör att den sticker ut lite ur mängden i den här underbara genren.

Jim Moss, veteran från många filmer i den här stilen och som senast var med i Phantom Raiders på bloggen har ingen direkt stor roll i den här men lik förbannat så är han med. Kul att se och fans av honom bör allt kolla upp Zombie 4: After Death där även Nich Nicholson är med. Matt Salinger som senast var med i en episod av House M.D. och den bästa Seagal på många år, om inte någonsin, The Marker aka pistol Whipped, spelar här skjutgalningen i gänget. Med andra ord, en stabil besättning i en oväntat stabil vietnamfilm av allas våran Cirio H. Santiago.

söndag 3 april 2011

Apocalypse Now - 1979



I min tonår så var jag och brorsan ute för att hyra en stabil actionfilm. Brorsan skulle betala för jag var som alltid pank. Valet föll på den här för en Vietnamfilm alltid funkar, åtminstone för mig. Efter 45 minuter gav min bror upp och var vansinnig för att han fått betala för skitfilmen där inget hände och jag själv, ja.. jag ville inte erkänna att han hade rätt. Jag satt igenom filmen och har nog aldrig varit så besviken på en film som jag var då för så var ingen annan Vietnamfilm jag sett tidigare, framför allt inte The Forgotten Soldier och liknande titlar. Det här var alldeles för lång, för djupt och allt för främmande för en simpel dåre som bara ville se oändliga skottlossningar och killar med pannband som rensar upp bland Charlie och gänget. Åren gick och nog fan hängde den kvar i sinnet och den hyrdes om ett antal gånger och jag accepterade den lite mer för varje gång allt eftersom jag blev äldre och lite mer begåvad med smak.

Nu så är detta en av mina absoluta favoritfilmer och en av de tio allra bästa filmer som någonsin gjorts enligt moi. Vad som verkligen vände det intrycket var nog det att jag såg en visning av Francis Ford Coppolas frus dokumentär om inspelningen av Apocalypse Now, Hearts of Darkness som gick på dansk tv om jag inte missminner mig helt. Då insåg jag verkligen filmens tyngd och rätta mening som gjorde att den köptes på DVD och resten är historia för mig. Sedan kom Redux versionen som gav ännu mer kött på benen och jag ska se om den med för att bestämma mig för vilken version som är bäst, Egentligen spelar det ingen roll för båda är samma film bara med olika längder och vad som egentligen spelar roll är vilket humör man är på när man ska se Apocalypse Now. Antingen vill man ha en kortare visning eller så kör man på den längre visningen. Den här gången blev det den kortare versionen men den längre kommer med så fortsätt kolla in bloggen för att läsa mer om Apocalypse Now Redux.

Ska man ta vad som är så lockande med den här filmen så är det bland annat temat från Joseph Conrad´s bok Heart of Darkness och flyttat det till ett brinnande Vietnamkrig där en major skickas ut för att stoppa en överste som startat ett eget privat krig som inte stöds av armén. Allt eftersom majoren färdas längre upp för floden så längre in i helvetet färdas majoren och de män som transporterar honom. In i mörkrets hjärta. Ingen annan Vietnamfilm har skildrat kriget så här mörkt och skoningslöst som i Apocalypse Now även om Kubrick försökte med sin Full Metal Jacket men det funkade bara under grundträningen. Sedan blev det bara platt.

Själv kommer jag mig på att sitta med ett bultande hjärta, kippande efter luft för jag glömmer bort att andas för jag dras så hårt in i filmen redan från första bildrutan till den svarta bilden som följer efter slutscenen. Inga eftertexter eller något, bara svärta. Inte många filmer lyckas med det, den saken är säker även om det är ett par som kommer nära. Jag vill gå så långt som att säga att detta är en så gott som prefekt film med en underbar ljussättning och ett fantastiskt foto som fullkomligt sänker en. För vad vi har här är ett tidlöst mästerverk som alltid kommer att vara tidlöst oavsett vilken tidsålder vi lever i. Ett mästerverk helt enkelt som bara måste stå i varje samling, allt annat är bara korkat.

The African Queen - 1951


John Houston´s Afrikas Drottning är en film som sitter i ryggmärgen på en då den sågs ofta i barndomen precis som John Ford´s magiska The Searchers med the Duke. Även om den inte står lika högt i kurs hos mig som The Searchers så är det lik förbannat en stark, romantisk och alldeles fantastisk film med utmärkta prestationer från Humphrey Bogart som Katharine Hepburn då de är perfekta i sina roller. Bogart som den smått alkoholiserade skepparen Charlie Allnut som bara vill glida fram i tillvaron och undvika hela kriget som precis kommit till Afrika med tyskarna. Hepburn glänser som missionärskan vars bror dött till följd efter tyskarnas framfart i deras församling. Ungmö som hon är så är hon kanske inte det mest passande sällskapet från Charlie när suget efter gin faller på. Och snart nog så är det Rose som tar över och direkt föds planer på att slå tillbaka mot tyskarna och Charlie finner sig själv och sin kära båt att vara högst inblandade vare sig han vill eller ej.

När man ser filmen i dag så slår det mig hur pass enkel den är i sin uppbyggnad med simpla effekter och vackra miljöer. Inget raffinerat när det kommer till kulisser ej heller några silikonstinna anorektiska ryska modeller som ska puta med läpparna och försöka se sensuella ut. Ej heller får vi se några Hollywood broilers sprätta runt i all sin metrosexualitet och flexa sina gympumpade muskler. Ta bara scenen där Bogart drar båten genom den täta vegetationen och blir full av iglar. Ashton Kutcher hade hellre dött än gjort något sådant. Den saken är säker. Utan här får vi Bogart vid 51 års ålder och Hepburn vid 44 års ålder och de ger sig in det hela för fullt och bjuder på ett suveränt spel som man aldrig glömmer väl man sett filmen.


 

 Att sammanfatta Afrikas Drottning är inte det lättaste för det är en såpass omvälvande upplevelse att man måste se den minst en gång i livet. Man skrattar, håller i sig när det går undan och man gråter i slutet. Filmen spelar på alla känsloregister och det är det som är styrkan i de gamla godingarna att de inte bara begränsade sig till en genre utan de blandade in allt. Allt för att göra upplevelsen till så fulländad som möjligt. Och det är Afrikas Drottning, speciellt med dess Blu-ray-släpp som kommer att stå fint bredvid min Blu-ray på The Searchers i hyllan. Glöm inte bort bara det var med rollen som Charlie Allnut som Bogart fick sin enda Oscar, en Oscar han var väl värd. Bogart och Hepburn, vilket makalöst par i en lika fantastisk film som bara måste ses. Själv grät jag nu när jag såg den. Så bra är den!