Weekend Video

La Meute - 2010

2012-01-27T21:10:00.000+01:00

Yay! Frankrike levererar ännu en gång! Nu är det snart jag som emigrerar och blir grodätare på heltid för ska de fortsätta göra så här sköna filmer så är saken skäggbiff! I´m outta here då! Handlingen är den som vi kan allt för väl. Ensam flicka på väg mot okänt mål plockar upp ensam liftare för att komma undan vilda mc-knuttar. Allt går bra tills de att de hamnar på ett mer eller mindre slafsigt café där våra nu populära knuttar kommer dit för att fortsätta sin terror på flickebarnet. Men ägarinnan tar ingen skit och kastar ut svinen speciellt när de ska till att sätta på den manlige liftaren mot ett flipper. Killen går sedan på muggen och kommer aldrig tillbaka. Efter ett tag blir våran hjältinna misstänksam och går för att leta efter honom och kommer på en mystiskt dörr i en vägg.

Efter inte ha kommit någon anmärkningsvärd väg med ägarinnan beger hon sig av bara för att möta en polis utan för vid namn Chinaski, bara det här ger pluspoäng i min bok, de byter mobilnummer och hon fortsätter runt hörnet för att invänta stängningsdags då hon ska bryta sig in för att kolla upp den hemliga väggen. In kommer hon och finner precis vad hon och vi misstänkt men det är bara början för vad komma skall.

Som Chinaski ser vi coolingen Philippe Nahon från otaliga filmer som Haute Tension, Humains osv. Till och med samma bil som han bränner runt med i Haute Tension används här fast inte av Nahon. Han får nöja sig med en knallert. Émilie Dequenne spelar våran hjältinnna medan Yolande Moreau som spelar La Spack tar hem spelet med råge. Hon är perfekt i rollen som caféägarinnan som skyr inga medel för sin familjs räkning.

Vad som gör La Meute så bra är dess olika vändningar som gör att filmen pendlar mellan flera stilar så när man väl tror man vet vad ska ske så vänder den och tar en annan vändning och genre. Fast i grunden så är det fin fransk gore som det serveras. Komplett med fin skottlossning i slutet som är som tagen ur en hederlig western. Det smäller fint med andra ord bara det att den rollen som indianerna hade förr nu är tagen av en annan sorts lede fi. En som är lite mer hårdhudad om man kan säga så.

Det blir våldsamt med ett innehåll rikt på gore då vi får avslitna lemmar, brännmärkningar, söndersågade korppsdelar och gott om det röda guldet. Fransmännen är några rackare på det här det har de bekräftat otaliga gånger och just Le Meute har legat och puttrat i skallen på mig hela kvällen på jobb och jag kan inte vänta tills jag får se den igen för den här ska införhandlas så fort jag kan lokalisera den, sanna mina ord för det här var oväntat bra! Rekommenderas varmt!

Earth vs. the Spider - 1958

2012-01-27T09:23:00.000+01:00

Mr. BIG alias Bert I. Gordon, geniet bakom den fina godingen The Food of The Gods, slår här till med en ännu en film med muterade djur. I det här fallet en spindel vilket både titel och poster avslöjar. En film som ingick eller rättare sagt buntades ihop med ett gäng andra filmer som She Creature, How To Make A Monster, The Day The World Ended och Teenage Caveman. Vilka senare kom att göras om i en serie tv-filmer från Cinamax som en hyllning till American Internation Pictures vilka låg bakom de här filmerna när det begav sig. Vissa var regelrätta remakes medan andra hade bara titeln gemensamt. Remaken till just den här kommer jag ihåg att jag såg och inte direkt gillade för min aversion mot spindlar är relativt stor.

Mr. Big´s version är dock inte så värst obehaglig eftersom det är mest inklippta bilder på en fågelspindel och vissa modellben i rätt stort omfång och just det är vad jag velat se mer av. Men den har ett visst mått av obehag i sig om man är "svag" för de här lurviga filurerna.

Filmen i sig var okej men kanske inte den aha!-upplevelse jag väntat mig och det beror inte på att den är svartvit eller av låg budget utan mer för att även om det händer saker hela tiden så blir det segt mellan varven. Ungdomarna som spelas av medelåldersmän där just karaktären Joe som ska vara i 20 års åldern spelas av en karl i övre medelåldern sticker ut mest. Han känns mest som en ful gubbe som smugit in på skolan för att kolla på unga flickor.

När det kommer till storyn så är det inte så mycket att orda om utan det är pang på rödbetan direkt. Spindeln dyker bara upp och slår ihjäl en karl med bil vilket leder till att dottern letar efter honom bara för att finna nämnda spindel som nu attackerar dem givetvis. Stadens polis, som måste övertalas av stadens läkare eller det var professor, rycker ut, slår till och får död på besten. Den förs till skolan där den ska senare transporteras vidare för undersökning. Men unga musiker med Joe i spetsen tar sig in för att öva och tonerna de framkallar till rytmen av dansande hormonstinna likar väcker våran favoritbest till liv och nu börjar allt om igen...

Mother´s Day - 2010

2012-01-25T12:59:00.000+01:00

Någon gång under förra århundradet släppte Troma en film med samma namn och ett snarlik innehåll. En film jag gav en chans ett tag tillbaka men stängde av relativt snabbt igen för det är ju Troma och det bolaget är inte riktigt min kopp te. Fast tur för mig så kom en nyvisualisering på temat och det ståtade med Rebecca De Mornay i den ledande rollen. Nu är De Mornay en kvinna som jag aldrig föll för när det var populärt men nu när hon börjar komma upp i åren så har jag insett vilken slående kvinna det är för hon ser onekligen porrig ut nu för tiden. Dock inte här.

Storyn den här gången cirkulerar runt en ung familj med en tragik bakom sig som firar en kväll hemma i sitt nya hus med en stor del vänner samtidigt som det är en tornado på gång i grannskapet. Men en mänsklig sådan är även på gång dit då tre beväpnade rånare, misslyckade sådana, kommer dit under tron att huset fortfarande är deras. Vad de inte vet är att mamma förlorat huset till fogden så de nu lever i en husbil. Väl på plats så tar de för sig, terroriserar och lever jävel så gott de kan med de som är där. Åtminstone tills mamsingen kommer. För då tar allt fyr i helvete. Hemligheter avslöjas, peruker slits av och all möjlig smutsig tvättas offentligt samtidigt som de nu forna vännerna hetsas mot varandra för att bland annat se vem som ska offra sin fru/fästmö åt oskulden i rånarligan som för övrigt ligger på övervåningen dödligt sårad.

Allt eftersom kvällen fortsätter så fortlöper våldet, den fysiska och psykiska terrorn eskalerar och när filmen väl är över så har vi fått spikpistoler, skållhett vatten i öron, sexuell förnedring, sönderskjutna skallar/ansikte, knivar, slagsmål, mera terror och en grym Rebecca De Mornay i fin form som totalt styr hela butiken. Med psykisk terror, fysiskt våld från sina söner och en rejäl dos intelligens vet hon hur att läsa de som är i hennes våld och styra dem samt att trycka på rätt knappar är precis vad hon gör vid varenda rätt tillfälle. Vilket leder upp till fler oväntade vändningar som jag först inte räknat med att få. Tummen upp!

Våldsamt, skitigt och hårt är vad man vill ha och det är precis vad vi får i den här remaken även om jag har svårt att se den som just en sådan. Originellt är det inte för terrorfilmer och home invasion-filmer finns det gott om där personerna hetsas mot varandra bara det att den här är bland de bättre av dem och definitivt den bästa jag sett på bra länge. Så med den här i färskt minne så kan en varning sitta fint: Nästa gång det ringer på dörren så passa er för vem det är ni öppnar dörren för!

Brotherhood Of Blood - 2007

2012-01-25T09:50:00.001+01:00

Jag ska vara helt ärlig. Brotherhood Of Blood är ingen stor film, den är inte ens speciellt bra. Budgeten är låg vilket syns då filmen utspelar sig på två olika platser varav den ena är ett lager som ska se större ut än vad det egentligen är och den andra platsen är ett minimalt hus. Visst, det spelar egentligen ingen roll det är filmen och upplevelsen som är det centrala men inte ens den lyckas bli minnesvärd här. Vad som däremot fick mitt intresse att dra sig till den här är nämligen det att Victoria Pratt är med Brotherhood Of Blood.

Jepp, Victoria Pratt från Kraken: Tentacles Of The Deep och House of the Dead II: Dead Aim har börjat att segla upp på min radar inte minst efter de två trevliga filmerna. Samt det faktum att hon är jäkligt vass att vila ögonen på. Jag känner att en ny Weekend Babe är på väg att ta form. För att återgå så spelar Pratt här en vampyrjägare som finner sig i en minst sagt knivig situation då hon är fången hos vampyrer på jakt efter en gammal fiende som hotar dem. Vampyrjägarna gör inte deras jakt lättare så ett fullskaligt krig har brutit ut och fullkomligt exploderar när den nye spelaren kastar sig in i det hela.


Hot mama!

Lite simpelt må tyckas men det är vampyrer i form av Sid Haig och Ken Foree samt Victoria Pratt som vampyrjägare så jag accepterar det. hade bara den sabla budgeten varit högre så kunde det här blivit avsevärt bättre för filmskaparna har en relativt intressant idé som de visar oss och en uppföljare hade inte skadat efter som det slutar lite abrupt. Fast det lär nog inte bli av. Kanske lika bra med tanke på de ansvariga för dne här gjorde Alone In The Dark 2.

Vad som funkar bäst i Brotherhood Of Blood är att agerandet är snäppet över medel när det kommer till den här sortens budget fast Ken Foree bjuder på det värsta överspel jag någonsin sett från honom. Han är på gränsen till smärtsamt pinsam. Pratt sköter sig bäst och det har inget med att göra att jag tycker hon är skitläcker utan för hon levererar alltid. Haig sköter sig bra som alltid och den som överraskade mig lite var Jason Connery, jepp, det är Sean´s son. Han inför den andra delen av tyngd med sitt spel till filmen där Pratt den tillför den första.

Vänta ingen direkt gore även om det är lite slafs utefter vägen men inget att skriva hem om och väcka grannarna för. När jag tänker efter så är det här faktiskt den första vampyrfilm jag sett där ingen blir biten överhuvudtaget! En sak som däremot ser skitdumt ut här är deras gaddar. Sid Haig har begåvats med så stora löständer att karlajävlen läspar! Det ser och låter väldigt bisarrt ut så det blir ofrivilligt komiskt men vad kan man förvänta sig av en film med 500000 i budget. Ta Brotherhood Of Blood för vad den är, en lågbudgetfilm med begränsad tillgång till budget och inspelningsplats, så fungerar den men ha bara inga direkta förväntningar.

The Hike - 2011

2012-01-24T10:24:00.000+01:00

Fem bimbosar varav en av dem en är en veteran från Afganistan, yeah right, som förlorat pojkvännen där, ger sig ut för lite bonding i skogen. Givetvis går det åt helvete för så fort lite manlig beundran kommer fram i skogen från några tillfälliga bekanta så ändras planen till att knulla istället för vänskapsbonding. För det visar sig att de nya vännerna är sadistiska svin och nekrofiler som bara vill ha kul för stunden fast inte på samma sätt som våra bimbosar vill. Ärligt talat så skiter jag hur det går för de korkade brudarna för de förtjänar precis vad de får och det som stör mig är det är så milt för när man är så korkad som de här så förtjänar man verkligen det.

The Hike är ingen bra film utan består av pinsamt skriven dialog och en skog som verkar att svämma över av människor. Bästa är i slutet en av pojkvännerna till dem kör mer eller mindre direkt in till deras läger med bil vilket tagit dem nära på en hel dags vandring och klättring! Ni ser själva logiken i filmen och vart den barkar hän. Agerandet är ungefär som man kan vänta sig, det är verkligen ingen höjdare. Affischen skryter med namn som Shauna MacDonald som skapade sig ett fint rykte i Neil Marshall´s The Descent men solkade ner det lika snabbt igen genom att vara med i den totalt usla uppföljaren The Descent 2. Här försvinner hon helt så jag fattar inte ens att det är hon. Andra namn är Tamer Hassan som är totalt bortkastad här då han är med i två sekunder precis i början och i slutet och sist en av skatorna från Hostel. Hon är omöjligt ännu uslare här bara det att hon visar inte rattarna denna gången. ärligt talat så får vi inte se några alls utan det är politiskt korrekt och våldet är ännu mer tamt.

Det sker inget direkt som gör att man vill intressera sig för filmen inte ens på våldets vägnar då vi knappt får se något. Utan det är mest någon kniv här och där men inget som kan antyda något våldsamt. Räknar man lite smällar med grenar eller stenar så får men det och en bruten arm men annars inget av värde. Tamt utav helvete och slutet är inget nyskapande alls för allt som sker i filmen har man sett förr och i avsevärt bättre och våldsammare filmer. Eden Lake, en film jag inte fann underhållande alls för övrigt, är en av flera filmer som de snott ifrån här så i brist på intresse för The Hike så kan ni alltid lägga tiden på att kolla in hur många filmer ni kan komma på de snott ifrån här. Själv tappade jag räkningen.

The Hike är verkligen ingen film att lägga tid på för den suger. Och där sparade jag 83 minuter av ert liv åt er. Kontanter för den här tjänsten mottages gärna så kontakta redaktionen för kontonummer.

An American Werewolf In London - 1981

2012-01-22T22:15:00.002+01:00

För er som inte sett den här så kretsar den runt två amerikanska turister som är på resa över Europa när de finner sig på en hed i Norra England utkastade från en lokal pub och omringade av något som stryker kring och runt dem. Attacken sker snabbt och lämnar den ene av dem död och den andra kommer undan med lindriga skador eftersom byborna skjuter förövaren/djuret som attackerade dem. David som överlever finner sig tre veckor senare på sjukhus i London där han får kontakt med en trevlig sköterska som tar med honom hem. Allt går bra tills det blir fullmåne och David inser vad hans döde kompis som har återvänt har försökt få honom att förstå den senaste tiden. Och vad det är avslöjar filmens titel.

John Landis bidrag till varulvsgenren är imponerande på det vis att den bidrar med excellenta effekter som än idag står sig fruktansvärt bra. Man kan inget annan än bli imponerad av Rick Barker´s arbete för det är fantastiskt. Stämningen i filmen är även den bra men det som drar ner den för mig är valet av David Naughton som den ofrivillige turisten i London som sätter skräck i omgivningen. Han har en förmåga att se mer ut som att han inte tar det hela på allvar och värst visar det sig vara i den första förvandlingsscenen där han far upp från ingenstans och börjar yla och gasta som på kommando. Det känns allt för konstruerat för min del och drar ner helhetsbetyget för det stör mig en stor del.

Vad som däremot är kul är det att efter så många år ha beundrat och uppskattat Rik Mayall plötsligt finna honom som schackspelare på puben i början av filmen. Inte för att han har någon replik men lik förbannat så är det Rik som sitter där och ger oss sin stirrande blick. Något som jag däremot inte kan bli klok på är det att alla vill ha An American Werewolf In London till att vara en skräckkomedi vilket jag inte kan förstå.För där är inget direkt komiskt som i Landis andra komedier. Eller så är det bara jag som är humorbefriad för stunden. Oavsett vilket så är det en bra film med en hel del intressanta scener och just attacken i början på heden är jäkligt bra precis som grisattacken på familjen där det bjuds på en stor del blod och slafs. Precis som man vill ha det i en varulvsfilm.

The Poughkeepsie Tapes - 2007

2012-01-16T20:21:00.000+01:00

The Poughkeepsie Tapes är ytterligare en film i den kategori film där vi får ta del av vad som hänt via kvarlämnade videoband. Ni vet den stil som Deodato skapade med Cannibal Holocaust. Här är det en seriemördare som lämnat videoband efter sig där han härjar vilt med allt från barn till vuxna. De scenerna är inklippta här bland de inslag som skildrar jakten på honom samt de anhöriga som lämnats kvar utan sina familjemedlemmar. Det är skitigt, brutalt och fullkomligt hänsynslöst när vi får ta del av när han torterar, styckar, stympar. förnedrar, plågar, leker och smyger på sina offer. Vad som är värst är det att det här känns och är så långt i från SAW och Hostel som man kan komma för även om det stupar lite på de som förekommer i filmen med deras agerande som känns för strukturerat så är det här en film man inte riktigt kan skaka av sig.

För när det här är inte bara en skräckfilm utan även en väldigt skickligt genomförd mockumentär som hade en väldigt begränsad distribution. Endast trailern fick bra spridning medan filmen fortfarande inte går att få tag på DVD eller annat format. Ett tag var den tillgänglig på Youtube där hela gick att beskåda men drogs tillbaka efter rättighetsproblem så vill man se The Poughkeepsie Tapes så är det att göra det på det otillåtna viset dvs tanka ner den. The Poughkeepsie Tapes är en smart och genomtänkt film där man inte vet vilken inriktning den ska ta. Allt vi vet är att det som vi får se av det som mördaren filmar inte är det precis trevligaste materialet och vi vet att efter som det första offret är en liten flicka så har han inga hämningar när det kommer till grymhet.

Det är en oväntad grymhet i tortyrscenerna eller de scener där han håller på med liken vare sig han stympar, bränner eller bara helt enkelt hugger vilt. Det känns så autentiskt och kallt att man skruvar på sig av obehag samtidigt som man vet det här inte är någon direkt fantasifull adaption utan säkert full verklighet för någon just nu. Och då syftar jag inte på någon förövare utan för det offer som råkar ut för det. Där ligger styrkan i filmen, dess autentiska känsla som slår allt vad filmer som Mordum och August Underground heter för här har de verkligen inget att hämta. En totalt skoningslös film som rekommenderas det varmaste!

Rise of the Planet of the Apes - 2011

2012-01-15T13:11:00.001+01:00

Charlton Heston kan vila i frid med bössan tätt kvar i näven. Det här är ingen remake på hans berömda och klassiska film utan en nystart på en egen serie filmer precis som Christopher Nolan´s Batman-serie. Rise of.... är menad att vara startskottet på ett nytt gäng filmer med samma utgångspunkt som de första filmerna och med tanke på hur väl den här fungerat ekonomiskt så är det ingen overklighet. Det är snarare en fråga om tid innan nästa film kommer.

Som upplevelse så hade jag det inte allt för obekvämt i soffan fast den har en bra bit kvar till den ursprungliga filmen och dess kraft. Rise... känns mer familjevänlig och inriktad på en yngre publik och kanske är det därför som det inte direkt sker några våldsamheter. Dödsfallen sträcker sig till ett par enstaka apor och någon byråkrat men det är som väntat. Man kan inte göra äggakaga utan att krossa några ägg.

Storyn här fokuserar på Alzheimerforskning som utförs på apor med resultatet att aporna/apan blir smartare. Tagit rätt från Deep Blue Sea för övrigt. Men när testobjektet omintetgörs av vapenivriga vakter så tar forskaren James Franco med sig dess baby hem och döper den till Ceasar (Andy Serkis). Hemma har Franco en alzheimersjuk far, John Lithgow som kommer att fungera som försöksdjur för medicinen. Farsgubben gör framsteg precis som Ceasar som ärvt drogens verkan av sin mor och blir grymt intelligent. Men säg den lycka som varar då gubben återinsjuknar och Ceasar hamnar på en anstalt för primater där Brian Cox styr. Men Ceasar trivs inte och efter hand som han behandlas sämre och sämre så föds planerna på att fly och vips har vi starten till en helt ny serie filmer.

Ställd mot originalet så är den ohotad även om den här är välgjord till tusen med dramatiska effekter och rätt personer på rätt plats fast för min del är det här allt för barnvänligt. Ställer man den däremot mot Tim Burton´s usla remake så vinner den här med mils avstånd för det är en totalt hemsk film. Vad som gör att jag är ljummen mot den här är det att jag vill ha lite mer spänning och hotfulla situationer eller helt enkelt läge där man inte vet vad som ska ske.

Apornas färd i slutet av filmen över bron och genom stan är riktigt häftig och bjuder på ett par sköna scener som killen som fångar in en apa och scenen med polisbilarna. De två sticker ut mest för min del och kanske är det som gör att jag är avvaktande iom det ska komma fler delar. Så tills dess så är jag ljummet inställd till den här. Inget jag direkt ångrar jag såg men inget hellre som kommer att ses om förrän nästa del kommer.

Lighthouse - 1999

2012-01-15T10:21:00.000+01:00

Brittisk nutida skräck. Kan det passa i dessa tortyrporrstider måntro? Själv tog jag emot Lighthouse med öppna armar då den inte är det minsta originell men åtminstone bjuder på ett rejält tempo, fina mord och en bra dos atmosfär där ute på ön där fyren står. Handlingen går ut på att en fyr är inne på sista versen och nästkommande dag ska personalen bort och allt ska automatiseras. I sjön utanför kommer ett fartyg med fångar på varav en av dem är en psykopatisk läkare och mördare. Givetvis rymmer han först ut till fyren där han avverkar personalen direkt medan skepparen som är gravt alkoholiserad och skelögd för skutan på grund. Alla måste lämna och vad som väntar dem där i mörkret på ön blir de alla snart varse om.

Blodiga halshuggningar med en rejäl kniv sätter fart på fantasin och blodet sprutar som det vore från en slang men just en halshuggning i fyrens källare imponerade på mig med sin brutalitet. Tyvärr inget för de som vill frossa i gore men nöjer man sig med bra agerande från James Purefoy (Solomon Kane, Rome och Ironclad) leder ensemblen med stabil hand och som ögongodis får vi engelskan Rachel Shelley. Inget naket tyvärr men Lighthouse funkar fint på egna ben utan det speciellt då den ger oss en fin katt och råtta-scen på ett skithus.

Nej, inget avancerat här inte då vi sett allt förut i många andra filmer bara det att Lighthouse klarar sig fint i mängden även om den kanske inte sticker ut direkt. Har man däremot sett den och funderar på att se en film i samma stil är risken man återvänder till den igen. För det är den allt värd.

Savage Harvest - 1994

2012-01-14T10:55:00.000+01:00

Microbudgetfilmer är inget direkt som intresserat mig för jag pallar helt enkelt inte med det. Taskig kameraföring med omöjligt ännu uslare "skådespelare" framför kameran allt filmat i ett sterilt digitalt format. Nej tack, inget för den här skåningen. Så varför föll då valet på Eric Stanze´s Savage Harvest av alla filmer då kan man tänka sig. Ja, därför att för det första så var spellängden exceptionellt fin. 71 minuter skojar man inte med då i dagens samhälle då till och med reklamen börjar närma sig två timmars sträcket. Då sitter en film på 71 minuter fint. En annan orsak var det att efter ha sett Flash Gordon rädda universum med färggranna kamrater och hög budget så kändes det rätt att tillbringa lite tid med dess raka motsats. Och eftersom Savage Harvest lät lockande och jag hade den så blev det helt enkelt den.

Här visar det sig vara mord och inga visor direkt. Ett gäng ungdomar åker ut till en släkting för att hjälpa till med något. Väl på plats slår de upp sina tält för att campa vid vattnet då släktingen kommer för att berätta lite om platsens historia som visar sig vara av den våldsammare sorten. Det involverar indianer, demoner och stenar. Stenar som släktingen råkar ha med sig. Allt går bra tills de kommer på att släktingen inte längre är så värst snäll och trevlig utan har blivit besatt av den samma demon han precis delat med sig om vid lägerplatsen. Nu är det upp till de oväntat förståndiga ungdomarna att stoppa ondskan genom att förstöra hjärtat på de som blivit besatta innan de alla är förtärda då symptomen sprider sig i de egna leden!

För att varit okunnig man gällande Eric Stanze tror jag att jag är mer förstående inför hans arbete nu för Savage Harvest var raka motsatsen till vad jag väntat. Det var relativt bra spelat där skådespelarna gjorde avsevärt bättre ifrån sig än jag trott och fick den rätt matiga dialogen att låta trovärdig. För dialogen var välskriven även om de gick lite väl på djupet ibland med vissa saker, djup som man kanske inte räknat med att få höra från en kille som såg ut som en typisk stoner med Mötley Crüe-tröja. Bara det ett plus!

Gore fick jag avsevärt mer än jag räknat med och vad som imponerade där var effekterna som var över förväntat välgjorda. Blodet var rött och inte rosa samt det forsade fritt. Andra kul saker som skedde var att det sågades med motorsåg, huvuden kapades om de inte sköts av med gevär och slutade motorsågen fungera så krossades skallarna med den helt enkelt som den var. I Savage Harvest skonades ingen. Gorehundar lär inte bli besvikna här för jag blev det då rakt inte.

Nu lyckades Stanze till och med få mig att rycka till i en scen även om jag borde varit beredd på det för det är ingen originell scen men den lyckades i alla fall med det den skulle. Var jag inte på min vakt tidigare så blev jag det efter den scenen. Atmosfär är minst lika viktigt i en skräckfilm som gore om inte viktigare och det märks att våran filmskapare har koll på för Savage Harvest lyckas med att få till en skönt obehaglig stämning som kommer fram i den andra delen av filmen fast bäst blir det när indiandemonen kommer fram i sin otydliga form. Kanske inte lika lyckat när demonen är fullt synlig fast dess entré är jäkligt effektiv.

Savage Harvest bjuder på en skön stämning, grymt bra gore och en helt tillfredsställande slut som lämnade mig med ett rejält leende på läpparna och med en ändrar inställning till Eric Stanze. Det känns som att jag vill fördjupa mig mer i hans filmer eftersom Savage Harvest gav mig en rejält blodad tand. Bravo!

Flash Gordon - 1980

2012-01-13T23:14:00.002+01:00

Prata om a blast from the past här. För egen del var det här en barndomsfavorit på vhs inte minst efter alla avsnitt man såg på dansk tv i femton minuters avsnitt i svart och vitt samt Blixt Gordon´s serie i Fantomen. Det var tider det! Som kotte älskade jag den här filmen eftersom den inte bara var grymt underhållande den var kul och bra med. Nu med vuxna, nåja, ögon så ser man mer filmens charm med på ett nytt sätt men lik förbannat är det grymt underhållande. Inte en död sekund i sikte då det alltid sker något eller är på väg att ske då Flash inte direkt är typen som sitter still.

Handlingen är den att envåldshärskaren och all around bad guyen kejsare Ming (Max Von Sydow) bestämmer sig för att hemsöka jorden innan han ska utplåna planeten på ren kiv. Men forskaren Zarkov (Topol) som bara väntat på det här anfallet och blivit sparkad från NASA på kuppen är steget före och har byggt sig en rymdraket i sitt växthus. Så när ett plan med Blixt Gordon, fotbolsstjärna och blonderad hunk (Sam Jones) tillsammans med Dale Arkin (Melody Anderson) landar i trädgården så tar han dem med sig ut i rymden för att stoppa anfallet.

Fast Ming är på sin vakt och drar deras raket till sig och griper dem. Zarkov hjärntvättas, Blixt avrättas och Dale görs till konkubin. Vem säger man har tråkigt som diktator? Problemet för Ming är det att dottern hans är pilsk och vill para sig med Blixt och drar med honom efter en skenavrättning till en av sina älskare Prins Barin´s (Timothy Dalton) planet som han styr. Där får Blixt delta i manliga aktiviteter där vuxna karlar stoppar händerna i håligheter tillsammans och ser vem av dem som blir stucken. Nu är det upp till Blixt att vinna allas förtroende, samla alla planeterna och tillsammans få med dem på ett korståg som går ut på att stoppa kejsaren Ming.

Jag ska inte ljuga. Det är minst lika lökigt som Starcrash av Luigi Cozzi bara det att effekterna är bättre samt att vi slipper Hasselhoff. Campigheten är enorm och inte ens Queen´s musik underlättar för den är på samma nivå. Dock är det inte till en nackdel för filmen för det här är en film som vinner på just dess campighet. Man vill och hoppas det ska vara så lökigt som det är vilket gör Flash Gordon till en kul upplevelse. Har man inte sett förr så kanske man inte ser charmen i den och det är ren och skär synd för det här är ett måste. Åtminstone om man har ett bra sinne och en kärlek för film som sträcker sig längre än Star Wars och Twilight tillsammans.

Sam Jones är inte direkt känd för vara en karaktärsskådis men här gör de misstaget att dubba honom hela filmen igenom med en brittisk skådespelare som än idag vägrar komma ut med sin identitet. Tydligen så är han antingen på sin vakt mot Jones eller så skäms han för sin bedrift. Jag hoppas på det första för bara tanken på Jones som far runt i England sparkandes in dörrar i jakten på den jävel som dubbade honom i Flash Gordon gör min vardag ett snäpp roligare. Jones är precis så bufflig som en elefant i en porslinsaffär och långt ifrån den helyllegrabb som i serierna man läst. Han framstår snarare som en lätt infantil typ som är van vid att andra talar om vad han ska göra så han själv slipper tänka. Det klarar Jones av fint att porträttera.

Von Sydow däremot har det riktigt kul som Ming och njuter i fulla muggar. Bara hans tolkning av en intergalaktisk diktator är mer intressant och prisvärd än Joe Spinell´s gapskrattande dito i just Starcrash. Fast ingen samling är komplett utan de här två filmerna i samlingen och själv är jag stolt över att ha dem i min. Så har ni ingen av dem, skäms på er för det här är kult!

Bear - 2010

2012-01-13T00:23:00.000+01:00

Låt vare sig postern eller Roel Reiné´s medverkan lura er för det här sög pung det hårdaste på länge. Vad vi får är två par som ska i väg på en familjemiddag men hamnar i skogen efter en genväg där den mest korkade karaktär jag sett i en film i år lyckas med att skjuta en björn det första han gör varvid björnens partner/förälder/syskon/farmor/mormor/farfar/morfar osv kommer och ser till att göra livet surt för de som är instängda i bilen. Det är allt. Lite björnattacker får vi men mest gnat och tjat parterna emellan där de två karlarna är bröder som har en stor del att reda ut.

Det här är mer ett familjedrama kryddat med lite autentiskt björnaction vilket även kan fungera som en mer berättigad benämning på Bear än skräck. För skräck blir det endast när man inser att det kommer att käbblas i 80 minuter snarare än heta björnattacker. Reiné som är ansvarig inte bara för Death Race 2 samt en av Seagal´s bästa filmer, The Marker aka Pistol Whipped, är här ansvarig för det mesta utom regin vilket märks. För det spretar åt alla de möjliga håll och den enda som funkar fint i filmen är Blue.

Ni gissade det rätt. Det är björnen som spelas av björnen Blue. För det är en äkta björn vi får här som härjar runt förutom i vissa scener när det är en stuntkille i en maläten björndräkt som lullar runt. Det är en annan sak som är bra med Bear. Vi får en hederlig stuntkille i björndräkt som ska verka hotfull. Bäst i filmen är scenen när den korkade bruden, den ena av två, får för sig att kasta kokain i ansiktet på en björn kan vara ett smart drag. Det är det inte.

En usel film som inte har det minsta existensberättigande mer än killen i björndräkt och Blue då. Resten av filmen kan man och bör man glömma så fort som bara möjligt. Helst av allt så bör man inte ens se den alls.

Requiem pour un Vampire - 1971

2012-01-12T09:25:00.000+01:00

Här kommer man hem glad i hågen efter jobb och bestämmer sig för att se en Jean Rollin film och och så blir det den här. Jag var inte glad när den var över för det här var bland det sämsta jag sett av honom sedan Sidewalks Of Bangkok. Visst tjejerna var söta, där Mireille Dargent stack ut mest som Michelle, i sin korta kjolar och vita knästrumpor men filmen var fan inget vidare. Det är förvirrat och olidligt segt även om det förekommer vissa sekvenser som får filmen att glimra till fast de är väldigt få. Den bästa av de är den scenen när Michelle piskar sin väninna för att få henne avslöja vart hon gömt mannen som tog hennes oskuld. Den var nästan värd pinan jag utsatte mig för här för den "klassikern". Det begreppet måste ha blivit påtvingad av någon kulturknutte som vill imponera på någon ovetandes stackare som inte har den minsta aning om vad personen snackar om.

För att strö ytterligare salt i mina sår är två av de mest fånigaste personer jag sett på film med igen. Jag syftar såklart på skatan från Le Frisson des Vampires och en av haschtomtarna från den som här spelar den siste vampyren! Vansinnet vet inga gränser i den här filmen. Nej, det ser inte allt för just ut för Rollin i min värld efter de här snedstegen för det blir helt enkelt för flummigt och vänstervridet för min smak. Kanske beror det på att Brigitte Lahaie inte är med och styr upp med sin kropp och närvaro för vad det stupar på det mesta för är det taffliga agerandet som man utsätts för samt alla dessa sidokaraktärer som verkar vara uppraggade i en skum hamnkrog där klientelet endast består av Östungerska män. Och när inte ens det engagerar det minsta, ja, då är det allt illa.

A Lonely Place To Die - 2011

2012-01-11T13:12:00.001+01:00

Vad som börjar bra slutar allt för ordinärt för min smak. Hade det varit inavlade kannibaler även om nu det temat tagits till sin gräns otaliga gånger redan så hade det ändå fungerat bättre för mig än vad A Lonely Place To Die gjorde nu. Bergsbestigning på film har jag alltid gillat för det blir automatiskt spännande såvida det inte är The Eiger Sanction som man plågas med. Den filmen är ett stort gissel. A Lonely yada yada yada innehåller just spännande turer i bergen bland utsökt miljöer i Skottland där man sätts på spänn när det klättras och bestigs för att sedan ändra ton och läge till mer av det som en thriller där det jagas vilket inte är fel alls för att till sist ändra form än en gång och bli en actionspäckad kidnappningsfilm där jag fullkomligt sket i hur det gick bara det tog slut.

Protagonisterna visade sig vara de två största klåpare med vapen i hand som mot alla odds ändå lyckades med sitt mål även om de inte kunde sikta än mindre träffa en lada inifrån med en hagelbössa. Det störde mig får jag erkänna. En annan sak som störde var det att filmens början som startade så bra och spännande med skönt kamerajobb som verkligen visade på förmåga och coola åkningar sin vinklar blev till sist lika spännande som de i en modern Bruce Willis film. Dvs inget kul alls. Nej, en besvikelse för det som började så fint slutade otroligt ordinärt och händelsefattigt i originalitet att jag bara vill lägga upplevelsen bakom mig.

This Is England ´88 - 2011

2012-01-11T09:17:00.000+01:00

Två och ett halvt år efter förra delarna är vi tillbaka igen bara för att komma in i ett rätt mörkt kapitel om våra nya favoriter. Allt är bara dystert, mörkt och jävligt även om puben besöks frekvent. Lol har fått barn och lämnat Woody. Woody bor hemma igen med sin nya flickvän med en promotion på jobbet hängandes över sig. Shaun pluggar på college där han går en dramalinje och ska blir skådespelare. Dock är han inget vidare på det. Smell bor med honom hos hans mor. Alla har sina egna demoner medan vissa av dem har det avsevärt värre än andra.

Ska jag vara ärlig så handlar det mest om Lol och Woody här vilket fungerar fint för mig för redan i This Is England kände jag att jag ville veta mer om det karismatiska paret som man bara drogs till medan det var mer Shaun det koncentrerades. I This Is England ´86 så var det på hela gänget om än vissa fick mer utrymme än andra och här så är det som sagt mest om Lol och Woody.

Vicky McLure som spelar Lol gör det så intensivt bra att man kan inte sluta oroa sig för henne för hon känns så äkta och mer än bara en karaktär i en film. Samma med Joe Gilgun som spelar Woody. Denne spel är så fenomenalt att man bara sitter och väntar på att han ska komma i bild så man får ta del av hans enorma förmåga att vända all dialog till sin egen fördel. Inte en endaste scen mellan Woody´s föräldrar och honom slutar med Woody på den förlorande sidan. Ta bara scenen när de firar jul och de sitter och ska byta julklappar. Helt fenomenal!

Inte alla tycker det är lika intressant som jag med att det koncentreras på Lol och Woody och vill se mer av Shaun som här mer är placerad i bakgrunden som kommer lite då och då. De andra i gänget förekommer de med men mer sällan för sig själva och vissa i gänget är inte med alls. Som Meggy till exempel som ska ha dött när han skitit 1987. Lite passande det. Till skillnad från ´86 där det var en härlig blandning av humor och svärta så är det mest mörkt och deprimerande här. Vi får även i en rätt jobbig scen veta vad som hände när Lol fick sin dotter med fast det är nog rätt uppenbart när man ser henne. Slutet lämnar oss med hopp om lite lycka för en del av dem men långt ifrån alla. Men frukta inte för det ska komma en sista del under titeln This is England ´90 under 2012. Såvida inte jorden går under innan.

This Is England ´86 - 2010

2012-01-10T10:54:00.001+01:00

Historien om Shaun och hans vänner tar inte slut i och med This Is England utan den fick en fortsättning i två miniserier på TV- This Is England ´86 och This Is England ´88. Vad som sker här är det att vi får följa gänget från filmen igen bara det att Shaun inte är den givna centerpunkten utan Lol och Woody får mer utrymme i och med deras stundande bröllop. Combo är borta fast alla de andra är kvar även om Shaun hållit sig borta han med sedan attacken på Milky. Men vägarna korsas igen och nu får vi verkligen ta del av alla i gängets liv och leverne som inte i allas fall är ett lyckligt sådant för även om det är fruktansvärt roligt mellan varven så är det samtidigt fruktansvärt hemskt att man mår illa. Både fysiskt som psykiskt som tittare.

Shane Meadoes har nöjt sig med att skriva serien och endast regissera del tre och fyra för serien är bara på fyra delar. Och det är just del tre och fyra som allt sker i. Både det roliga som det jobbiga. För även om jag har sett en stor del på film och klarar av det mesta som kastas mot mig så var det två scener i del tre och fyra som kändes ordentligt. Den första scenen fick mig att röra på mig av obehag och sambon att gå och duscha efteråt för hon kände sig smutsig. Medan den andre av dem fick mig att skrika mot tv´n och hoppa fram och tillbaka i vanmakt att inte kunna göra något samt ge mig den där allt för bekanta känslan av obehag än en gång. Så kraftigt får This Is England ´86 en att reagera. Samtidigt så är där så många komiska situationer som får en att skrika av skratt som till exempel mopedgänget som är så otroligt fåniga som hela Clark Gable grejen. Ni fattar när ni ser den.

Om man fann This Is England bra så ska man genast kasta sig över den här miniserien som är en rak fortsättning till skillnad från en uppföljare som halvhjärtat ska casha in på ett bra original. För den här slår en inte bara med häpnad utan den träffar en i magen som ett oväntat slag och lämnar en kipande på golvet efter luft och fullkomligt gapande av förvåning. Fast här är det över hur pass jävla bra de fått till det. En fullkomligt lysande fortsättning som bara måste ses! Mina varmaste rekommendationer!

This Is England - 2006

2012-01-09T11:01:00.001+01:00

Shane Meadows som imponerade på mig med Dead Man´s Shoes följer här upp med This Is England som skildrar den unge Shaun som förlorat sin far i Falklandskriget och nu är utsatt för allt av alla. Till den dagen han blir upptagen i ett skinheadsgäng. De originella skinheadsen nu, inte de som kom efter och ändrade på hela skinheadmyten. Shaun får plötsligt värme och vänskap av sina nyfunna vänner och även om han bara är 12 år så lyckas han med att fixa sig en äldre flickvän som inviger honom i hånglandets ädla konst i ett skjul.

Allt väl så långt vilket inte varar så länge när en gammal medlem i gruppen kommer ut efter 3 år i finkan och för med sig radikala idéer om vad som går och inte går. National Front har gjort sin entré och strax efter delar vännerna på sig där Shaun stannar kvar. Inte så mycket för idealen utan mer för den fadersfigur som Combo visar besitta. Men säg den lycka som består och snart eskalerar allt som det har för vana att göra.

This Is England var en film som alla talade om ett bra tag men jag kunde aldrig finna mig för att ge den en chans för överhypning har motsatt effekt på mig. Men nu är den sedd och den var bättre än jag trott vilket är fint för det innebär att jag kan förkovra mig i de två uppföljarna som kom som tv-serie med. Och det ska jag göra direkt.

Det som fastnade för mig med This Is England var den unge Thomas Turgoose som den unge Shaun som verkligen imponerar med sitt agerande. Stephen Graham som Combo gör en minst sagt lika bra roll där man bara väntar på att han ska explodera över någon eller något. Tillsammans med den tidsenliga miljön och den perfekta musiken blir This Is England en oväntat bra upplevelse om än inte lika vass som Dead Man´s Shoes men ändå tillräckligt för jag ska uppskatta Shane Meadows ännu mer som regissör. This Is England är mer än bara en film den är en påminnelse om hur det varit för de av oss som varit i Shaun´s sits någon gång på ett eller ett annat vis. En bra film helt enkelt.

Don´t Be Afraid Of The Dark - 2011

2012-01-09T00:01:00.000+01:00

Här kommer en nyversion på en gammal goding med samma namn som jag fortfarande inte har sett. Originalet är gjort för tv medan den här remaken är producerad av Guillermo Tel Toro. En man som dyker upp mer och mer på diverse omslag som posters till diverse filmer. Själv såg jag karlen senast i Blu-ray utgåvan på Fulci´s Zombie så man får anta det är en man med många järn i elden som passar på att dra in kulor så länge det går.

I den här versionen som är snarlik sin föregångare så är det en familj som tar över ett gammalt hus för att renovera det innan det ska säljas igen. Mannens (Guy Pearce) dotter kommer för att bo med dem något som hans sambo (Katie Holmes) inte har några problem med medan dottern inte direkt jublar över situationen. Fast det ändras när en gammal förseglad källare i huset öppnas och dottern får något att tillbringa tiden med. Speciellt när ett gammalt galler för en ännu äldre ugn faller av och hon får kontakt med något som finns där i. Något som inte direkt vill dem väl....

Jag hade inga direkta förväntningar på den här filmen och anledningen till jag såg den för det första var det att jag trodde det var en ny Del Toro men tji fick jag. Jag fick nöja med honom som producent. Samt att filmen var en remake med Katie Holmes i sig. Inte många rätt där inte. Men jag såg klart filmen och kom fram till att det är mer rysare än regelrätt skräck med en stämningsfylld atmosfär och ett väldigt passande hus som grogrund för terrorn. Med terrorn menar jag inte Holmes agerande vilket är oroväckande bra här för en gångs skull då hon verkar ha lämnat agerandet från Dawson´s Creek äntligen bakom sig till min stora glädje. Guy Pearce är bra som alltid i rollen som den frånvarande fadern som har lite svårt för att ta sin dotters dilemma på allvar.

Och just dottern är vad som stör mig här. Inte nog med att hon är tjock i ansiktet och ser ut som en bäver, hon är precis lika enerverande som en viss Dakota Fanning. Låt oss bara hoppas hon inte får lika många roller som den hemska ungen även om hon är äldre nu. Vem vet, de kanske kan spela mor och dotter i en Spielberg-film någon gång. Det vore en riktig skräckfilm det! Annars så funkar den här helt okej även om det inte är något som jag kommer att återvända till i framtiden. Inte som det ser ut nu och en annan sak som störde mig var det att elakingarna i filmen såg ut som en korsning mellan tandféerna i Hellboy 2 och en fladdermus utan vingar. Tack vare den liknelsen så satt jag och hängde upp mig på det hela filmen igenom. Så se om ni kommer undan med att inte göra det när ni ser den.

Hellraiser: Bloodline - 1996

2012-01-08T20:24:00.001+01:00

När en filmserie springer in i idétorka så är alltid beslutet att föra handlingen ut i rymden påkommen. Ett begrepp som jag aldrig kunnat se resonemanget i för det blir väldigt sällan bra. Jason X är undantaget fast det slår sig själv på knäna senare då nästa del alltid utspelar sig på jorden och i modern tid igen. Hellraiser 4 aka Hellraiser Bloodline gör just det misstaget att förflytta sig ut i det stora okända. Visst kryddar det upp det lite men det ser lite korkat ut när rymdsoldater spurtar runt med stora snipergevär i ett trång rymdskepp. Fast Pinhead´s nya vovve gör sitt bästa för att få oss tittare på bättre tankar.

Who´s your daddy?

Handlingen denna gång tar oss tillbaka till yttersta början runt 1700-talet när en magiker ber en leksaksskapare bygga en box till honom. Magikern i sin tur använder boxen i sin tur till att åkalla en demon för lite egna lekar men förlorar greppet om demonen. Boxmakaren stryker med efter lite handgemäng så vips är vi i modern tid där dennes efterlevande som är en slående kopia i sin tur av boxmakaren fortsätter med att skapa boxar i större omsträckning. Nu är magikerns lärling och demonen inte sena av sig så åtminstone demonen, nu en kvinna, ger sig på boxmakarens familj i syfte på att stoppa honom och ett visst bygge. Men Pinhead kommer och ger sig in i leken och snart står allt på ända och vips är vi i rymden och i det 21 århundradet där den sista striden kommer att stå.

Twisted into form.

Pust, det var rörigt det men det summerade filmen så gott det går. Lyckligtvis är det bättre förklarat i filmen där vi får följa med genom århundraden och alla turer. Vad som går igen genom åren är det att vi får se Bruce Ramsay i rollen som alla sina släktingar och Doug Bradley som Pinhead som sig bör, Valentina Vargas som Angelique som demonen och senare cenobiten och sist men inte minst Kim Myers i en mindre roll. Just Myers är det enda som jag mindes av den här sedan den första och enda gången jag såg den när den kom. Myers som springer i en massa korridorer, Pinhead´s hund och att det mesta utspelade sig i rymden.

Kanske inte det bästa betyget en film kan få men så var det. Lite skrämmande att det enda man minns av en Hellraiser film är Kim Myers. Fast det kanske säger mer om mig och Myers än själva filmen. Hellraiser: Bloodline är nu efter en omtitt faktiskt inte allt för illa och jag kommer på mig själv med att fundera på att införskaffa den till samlingen mest för den följer sina tre föregångare rätt bra även om beslutet att fara ut i rymden inte kanske var det bästa. Det samt faktumet den innehåller Kim Myers.

Vad som jag tycker gör att den här fungerar bättre nu är dess effekter som är coolt old school även om vissa visuella effekter förekommer samt att delen i rymden är som tagen ur Event Horizon. Pinhead får mer utrymme och en stor del passande dialog som mest går ut på hur pass stor skada han ska göra med de han kommer över. Lite nya cenobiter får han till med som tvillingparet och jycken som redan nämnts men även demonen fast de lyckas försvinna ur slutet på något underligt vis.

We come for your daughter, Chuck..

Jag får allt erkänna att det här var bättre än jag vågade hoppas på och den kommer att införskaffas till skillnad från de andra delar som kom efter och har ytterst lite om något med de ursprungliga filmerna egentligen att göra. Inte ens Clive Barker har sitt namn med på dem så bara det säger en del om deras tillhörighet med den övriga Hellraiser serien.

Nu är det några rätt underliga turer i filmen som aldrig förklaras direkt och dess uppkomst förklaras med att regissören Kevin Yeager lämnade filmen under slutet efter bråk med bolaget och resultatet blev det att filmen regisserades av Alan Smithee i stället då Yeager tog sina händer från den färdiga produktionen. Anledningen av att Yeager lade ner mer tid på att förklara boxens uppkomst och demonens inträde i i första delen av filmen och inte ville ha med Pinhead lika snabbt i filmen som han kommer nu. Vad som försvann ur den ursprungliga går att läsa om här och för de som vet vart att leta så finns det en workprint på filmen ute och snurrar där de scenerna ska finnas med. Slutet ska visst vara annorlunda med så var beredda på det när ni läser här under.

begins in 1784. Lemarchand builds the Lament Configuration, gives it to De L'Isle, and watches as he and Angelique challenge his card player guests to open it. When they do Angelique transforms to a demon and seemingly kills them. Lemerchand goes to Auguste, to suggests building the Elysian Configuration. Angelique visits and seduces Lemarchand. inviting him to a masked ball. Auguste tries to warn him away but is killed by Angelique's demonic clowns. Lemarchand, against his wife's wishes, goes to Angelique's party where she seduces and kisses him. When left alone, De L'Isle attempts to kill Lemarchand so he won't be replaced. An angered Angelique apparently kills De L'Isle and offers Lemarchand riches to help her. He refuses. Genvieve arrives and finds her husband almost dead. Angelique goes to kill her and her unborn child when the near-death De L'Isle appears and uses his magic to banish them all back to Hell. Genvieve flees to America as De L'Isle's servant Jacque summons Angelique back to be his sex slave.
The central part of the film is mostly the same as the theatrical version, except with a clearer plot where Angelique tries to use the prototype Elysian Configuration to kill Pinhead. Angered, Pinhead summons chains to drag Angelique into the light but it cuts out before she dies. Bobbi then banishes them all back to Hell. Despite some bizarre rumours, there is no "neighbour" character in any version of the film.
The last part is set in the future. It's very much he same but Paul does not tell his story to Rimmer. Also, the final confrontation features all the Cenobites and Angelique wanting Paul to join her again. He refuses and stays on board the Elysian, dying alongside Pinhead and the Cenobites and ending the bloodline forever.

Cut - 2000

2012-01-07T12:09:00.001+01:00

Under inspelningen av Australienska slasherfilmen Hot Blooded förlämpar filmens regissör (Kylie Minouge) filmens protagonist med svidande verkan. Efteråt kommer han tillbaka för att be om en ny chans men skjuts ner direkt igen så han tar saken i egna händer och kapar sitt eget finger med vapnet som används i filmen. Sedan skär han ut tungan på sin regissör. Dock stannar inte allt där för motspelerskan Vanessa (Molly Ringwold) kommer in i det hela. Allt flippar ut och resultatet blir att den vrede mördaren dör och förpassar en del av sig själv in i själva filmrullarna. Vilket leder till att framtida visningar av filmen gör att någon dör så när en grupp australienska filmstudenter tar på sig att slutföra filmen 15 år senare så är det inte direkt svårt att lista ut vem som dyker upp som gubben i den berömda lådan.

Tar man konceptet med hemsökta filmrullar för vad det är, en kul tvist, så kommer man att ha en trivsam stund framför den. Problemet för min del vara bara det att jag visste inte om det här förrän i slutet av filmen när det börjar gå vilt till och efteråt när jag fick läsa till mig vad som skett. Jag trodde det var som i Stage Fright att det var en dåre som irrat sig in eller det vanliga att det är en i crewet som visade sitt missnöje. Oavsett vilket så var/är Cut oväntat kul med fina våldsexcesser.

Ska jag klaga så är det på att vapnet som används främst ser ut som en ohelig allians mellan en häcksax och en sekeratör. En sådan som ni säkert sett morsan använda för kastrera grannkatten eller klippa ner buskar med. Hur som helst så ser hybriden rätt korkad ut. Här får ni se underverket.

Effekterna är oväntat bra gjorda med en hel del blod och faktiskt två halshuggningar där vi får bevittna ett väldigt realistiskt huvud med funktion efter kapning. En annan intressant sak är en person som läggs i en vedklyv med skallen först och lite annat smått och gott. Vi blir inte lurade på konfekten här inte även om vissa mord sker off-screen. En annan sak som intresserade mig desto mer var hur pass porrig Molly Ringwold var här. Just Ringwold har aldrig intresserat mig på det planet tidigare bara det att här tog hon igen det med råge. Former av det slaget som jag uppskattar gjorde min morgon väldigt trevlig om jag säger så.

Cut lyckades att överraska positivt speciellt då jag varit medveten om den under lång tid men aldrig direkt intresserat mig för den av just den anledning att omslaget stoltserade med både Minouge som Ringwold som stjärnorna i filmen. Minouge är bara med i två scener vilket underlättade för hennes talang att skaka på stjärten är vida överlägsen hennes dialogförmåga. Och Ringwold, den biten kan ni allt om redan. Nej, det här var en positivt överraskning minst sagt. Mer sådana, tack!

Burlesque - 2010

2012-01-06T20:26:00.000+01:00

Här var det tvära kast minst sagt. Från The Woman till Burlesque! Hur ska det sluta? Kommer vansinnet att fortsätta? Kommer Babben Larsson någonsin komma ner i sin bikini igen? Vem vet. Inte jag i alla fall men Burlesque kommer här.

Aguilera gör en klassiker och lämnar småstadens tristess efter ett av otaliga sångnummer och riktar in kosan mot L.A. för att göra som miljarder andra drömmare. Hon ska bli stjärna, kosta vad det vill. Lägenhet införskaffas och jobb kommer på klubben med samma namn som filmen där hon helt enkelt tar saken i egna händer och ger sig själv ett jobb. På klubben finns Cher och Stanley Tucci som ser till att skänka lite klass och tyngd till filmen och samtidigt ger oss andrum mellan varven då Aguilera ser till att vara i så gott som varenda scen. Snart nog så arbetar hon i ensemblen men jobbet hotas då pengar saknas till banken och en byggherre vill ta över rasket. Inget direkt vidare överraskande manus här inte.

Fast vad väntar man sig av en film med Christina Aguilera? Jag väntade mig inget alls förutom en massa dansnummer och tillhörande skakande rumpor som bröst vilket jag fick med bara det att de var påklädda. Om än minimalt. För det är bara inte filmsorterna som svänger på Weekend Video det svänger i min personliga smak med för jag är lika svag för dansfilmer som djurskräcksfilmer. Från en topp till en annan om man säger så...

Dans fås det i överflöd i Burlesque, sång med där Aguilera inte drar sig för att lufta lungorna titt som tätt samtidigt som hon skakar på rumpan och tuttarna i tid som otid och det är där Cher kommer in och visar vart skåpet ska stå när det börjar bli för mycket Aguilera mellan varven och det ska vara så sockersött. Att Cher är ett fullblodsproffs är inget hemlighet så när hon visar upp sin sångkapacitet blir det genast till det bättre för Aguilera´s gapande blir rätt tjatigt till sist. Lyckligtvis så kan man luta sig tillbaka och njuta av bakgrundsdansarna i stället för de är verkligen intressanta att vila ögonen på samtidigt som de täcker in en del fetischer.

Nu kanske det låter som jag inte gillade Burlesque vilket är fel för jag fann den oväntat underhållande även om Aguilera gastade lite för mycket för min del och hennes evinnerliga viftande med ögonfransarna blev lite drygt det med. Visst är hon söt men alldeles för docklik för min smak då var Cher desto trevligare och mer skönt härjat sliten och i min smak. Stanley Tucci var filmens komiska behållning och det här kanske inte var han mest krävande roll men ack vad han var bra placerad i den. Han stjäl filmen helt enkelt. Nej, det här gav mersmak och Burlesque var inte alls dum får jag allt erkänna.

The Woman - 2011

2012-01-06T09:25:00.000+01:00

En framgångsrik advokat samt familjefar lever ett minst sagt kontrollerat liv ute på landsbygden där han styr familjen med järnhand. Fysiska övergrepp och incest är inget ovanligt vilket leder till att äldsta dottern blir gravid och sonen börjar visa minst sagt exakta tendenser som sin far. Fast en dag tar allt sig till en ny höjdpunkt när den stabila familjeförsörjaren finner en förvildad kvinna i skogen med kannibalistiska tendenser. Planen är att ta hem henne och få ordning på skrället. De egentliga orsakerna grundar sig i lust. Familjen reagerar precis som vilken familj som helst hade gjort. Det blir ett ramaskri hos alla förutom sonen som plötsligt ser sig bli mer involverad i att dela DNA med farsan än de gjort tidigare. Givetvis kan inte den nyblivna familjelyckan vara och allt får sin upplösning en solig men intensiv dag.

Fans av McKee och Ketchum vet säkert vad de har att vänta sig här medan de andra som inte gör det kommer att få sig en mindre filmupplevelse som kommer att spår efter sig för det här är så långt ifrån en solskenshistoria som man kan komma. Sean Bridgers som spelar patriarken gör det bra med nedtonat spel och en karaktär som aldrig höjer sin röst. Inte ens i de mest extrema situationer. Bara det får en att tänka på hur pass elak han varit mot familjen tidigare att han inte ens behöver skrika för att de ska foga sig. Skrämmande minst sagt.

Angela Bettis, veteran från flertalet McKee filmer sviker inte ett dugg i rollen som modern i familjen och scenen när hon äntligen tar mod till sig och släpper loss är förlösande. Om än verkningslös. Pollyanna McIntosh som gör kvinnan i skogen övertygade mig fullt ut med sitt spel för det var verkligen på spiken för utan henne hade The Woman inte blivit så här kraftig som den är. För kraftig är den, jävligt kraftig. Man sitter kvar vare sig man vill eller ej för ens reptilhjärna tar över och man vill bara tvunget se hur det hela ska sluta även om det inte är någon större överraskning.

Fast det skrämde mig med filmen mest var Zach Rand som sonen i familjen. Inte en min rörs i dennes ansikte inte förrän farsan kommer hem med kvinnan från skogen och man ser hur de svarta ögonen plötsligt lyser till och illdåd planeras. Ta bara scenen när han bestämmer sig för att utforska sin utforskar lystnad med en tång på den förvildade kvinnan. Det är ingen direkt vacker scen. Nej, Zach Rand var för min del den verkliga ondskan i familjen inte bara för att han tog efter sin far utan för att han visade att det var avsevärt mer ondska i honom än det någonsin kunde bli i hans far.

The Woman är ingen direkt lätt film och under första halvan av filmen så vet man inte riktigt vad som ska ske inom familjen för det är oklart vad som kommer att visas eller ske. Där gör McKee ett smart drag som gör som han gör. Vad vill jag inte avslöja utan det kommer att bli uppenbart när den ses med egna ögon vilket är något som rekommenderas. The Woman är en stark film som verkligen känns och bara det att den fick mitt fulla intresse utan den minsta avvikelse är ett starkt betyg. För bra film känns. Gå och se!

Hostel: Part III - 2011

2012-01-05T23:54:00.003+01:00

Eli Roth ut och in med Scott Spiegel för att gjuta friskt blod i tortyrporrsgenrens ledare Hostel. Inte för det är någon som helst garanti för det är bra filmer för det är det verkligen inte för Hostel 3 suger minst lika mycket som sina två föregångare att jag sov delar av filmen och när den väl var över så kände jag bara lycka att mitt lidande var klart. Det är tråkigt, segt, förutsägbart och allt utom våldsamt även om de försöker att förvåna oss med en liten tvist på slutet. Den hjälper inte det minsta för att få mig att omvärdera mitt beslut att såga skiten för det är precis vad jag kommer att göra.

Istället för någon betongrepublik i Öststaterna så utspelar sig Hostel 3 i Las Vegas där det inte bara är i kasinona det spelas hej vilt utan även i mer ljusskygga miljöer och spelarna eller rättare sagt markerna de använder är personer som kommer dit för att så sin säd och ta för sig innan vardagen kallar igen. Hit kommer ett glatt följe som ska fira en giftassugen polare och de är lyckligt ovetandes om vad som ligger framför dem. Så när ett par mer eller mindre villiga damer bjuder på fest utanför de vanliga sfärerna så är det mer eller mindre kört för dem.

Tyvärr så är det allt för blodfattigt för min smak fast det har den här serien varit ändå från början fast med den här tredje delen så är det verkligen under isen. Roth är verkligen ingen vidare regissör men han hade i alla fall vett att ta in ett par figurer från förr som piffade upp mörkret medan Spiegel inte ens gör det. Vilket är synd för Spiegel gjorde fint ifrån sig med From Dusk Till Dawn 2: Texas Blood Money. Här skjuter han sig bara i foten och gör en totalt meningslös uppföljare till en redan meningslös serie. Hostel-serien är och förblir precis vad jag alltid tyckt den är. Skit. Och det här bidraget ser bara till att cementera det intrycket. Undvik för allt smör i småland.

Green Lantern - 2011

2012-01-04T20:53:00.001+01:00

CGI är visst det nya svarta då det här är den tredje filmen på rad som förekommer på Weekend Video där CGI är inblandad. Till skillnad från de andra två filmerna är den här en ren CGI-produktion fast med det pluset att det är fruktansvärt välgjort och fullkomligt trovärdigt i den mån man väljer att svälja de scenarios som målas upp. För få inga falska visioner nu för det är rymdvarelser, flygande tefat, magiska ringar, utomjordingar och en jäkla massa gung ho för hela slanten här och allt är kryddat med Ryan Reynolds sköna närvaro och spel. Tim Robbins är även han med på ett hörn men han slipper vi relativt snabbt för honom tål jag icke! Fans av Angela Bassett kan glädja sig för den stiliga damen är med här i en mindre roll och hon har fortfarande grymt läckra ben.

Handlingen struntar vi i för det här är en ren, skär serietidningsadaption som man bör ha en mindre koll på innan man kastar i den i spelaren. Själv lästes den här i skolåren så därför var den inte främmande för mig fast sen är jag rätt svag för superhjältefilmer precis som alla andra nördar där ute och har de sen den goda smaken att ha med Ryan Reynolds så är jag där som en asiat på ris.

Nu är det inte bara renodlad action utan det känns mer som att filmen fungerar som en introduktion till en serie filmer då vi presenteras för karaktärerna lite mer än de vi fick pinas med i shark Night till exempel. Det gör att filmen blir lite dryg runt halvlek då det blir lite för mycket karaktärsbekräftande och snarlika aktiviteter än renodlad pang-pang. Fast slutet bjuder på ett rejält handgemäng där det smäller på rejält i högtalarna. Där kommer de positiva egenskaperna av CGI in för det är ett kalasscenario som målas upp här med högklassiga effekter och det enda som kan strö salt i ölen är om man inte riktigt vill ta filmen eller dess innehåll på allvar.

Så för att vara på den säkra sidan bör man ha lite koll på vad det är man ska se så man inte riskerar att stå där med det berömda skägget i brevlådan bara för man inte fått den Woody Allen-film man räknat med att få när man hyrde, laddade ner, köpte eller till och med snattade den här filmen.

Shark Night - 2011

2012-01-04T15:51:00.004+01:00

David R. Ellis, mannen bakom Final Destination 2 samt 4 ger här världen sin version av hur hajfilmgenren bör se ut. Dock är det tydligt att kan man sin favoritgenre så känns flertalet scener igen från andra fina hajfilmer. Deep Blue Sera och Jaws är ett par exempel och till och med Castellari´s mästerliga Jättehajen - Vindsurfarnas Skräck får sin stund i solen om än lite omgjord. Med andra ord, ytterligare en film med ytliga och ointressanta personer som jag inte kan eller orkar att bry mig det minsta om. Slakta dem alla och låt det gå undan för när det kommer till moderna hajfilmer så skiter jag totalt i deras relationer eller förhållande till varandra för jag vill bara se dem dö så blodigt och slafsigt som möjligt. Gärna dock med hajmodeller i plast och så lite cgi som möjligt.

I Shark Night får vi både modeller som cgi på gott som ont vilket inte stör mig så mycket som till exempel i The Asylums filmer med snarlikt innehåll för deras effekter är verkligen horribla. Här stupar det lite på att det är rätt tamt även om vissa attacker är kul. Blod i vattnet får vi skåda precis som avbitna lemmar fast i ärlighetens namn så är det bara en vissen arm. Dock så får vi en i alla fall. När det kommer till t&a så är det rätt ont om det där kanske den här scenen bjuder mest hud.

Hmm... vad ska man kolla på egentligen?

Handlingen i Shark Night är den gamla vanliga. Ett gäng vänner ska åka ut till en i kretsens privata ö nere i södern för att festa över helgen. Lyckligt ovetande som de är över att inte veta att vattnet de ska tillbringa helgen i är fullt av olika sorters hajar. Allt från vithajar till tjurhajar, hammarhajar till till och med en hederlig vithaj. Eller är där flera? Efter hand som de tappra vännerna börjar falla av pinnen efter diverse attacker så börjar vänskapen snart gå åt helvete i takt med att hajarna skiftar i både storlek som antal. För att spä ytterligare blod i vattnet så får vi till och med ett par lokala hjältar som ska sätta våra nya vänner i knipa genom att bara finnas till.

Hmm, vart såg jag den här scenen senast?

Ställd mot Super Shark så fann jag mer underhållning i Super Shark av den enda anledningen att den inte tar sig själv på lika blodigt allvar som just Shark Night gör. Dock är Shark Night en film som tål att ses om man är såld i den här genren för även om karaktärerna är gjorda av genomskinlig plast vilket leder till att man håller mer på hajarna så har den sitt existensberättigande. Åtminstone för mig för jag är en sådan sucker för den här sortens film att jag köper det oavsett. Var bara beredda på att någon Piranha 2010 är det rakt inte.

Super Shark - 2011

2012-01-03T10:53:00.002+01:00

Årets första inlägg må redan vara en av aspiranterna till bästa film 2012 för det här var underhållande med en stor portion humor. Handlingen är den vanliga. Giriga bolag som ska exploatera havsbottnen släpper loss en enorm haj vilken sedan börjar terrorisera och sätta i sig de lokala delikatesserna som tvunget ska promenera på stranden. Nu är hajjäkeln stor som en ubåt och till och med ger sig på att para sig med en, åtminstone såg det ut så på min burk, bara det att den är begåvad med förmågan att gå på fenorna på land!! Hur coolt är inte det?! Sharktopus, move over!

Ahoy there matey!

Regisserad av Fred Olen Ray så kanske man har låga förväntningar men det blir avsevärt mer kul här än i The Asylums bidrag till hajfilmskulturen. Till och med de digitala effekterna funkar fint för min del vilket säger en del det. Hajscenerna är flera och bra medan det kanske inte är så värst blodigt vilket beror på att vi blir blåsta på kroppsdelar i vattnet. Vad vi däremot får i överflöd är korkade personer som får bita i den berömda kudden när de ska tvunget ge sig ut och flasha sig på stranden. Bäst är modellen som ska slå tillbaka hajen i vattnet med hjälp av ett parasoll!

Fans av Sarah Lieving får sitt lystmäte fullt här då det är hon tillsammans med John Schnieder från Lake Placid 2 som gör inte bara det bästa insatserna utan höjer upp filmen med deras närvaro. Speciellt Lieving levererar den mest korkade dialog med det allvarligaste ansikte jag sett sedan Bronson hade sin Cannon period. Just det är en av sakerna som får Super Shark att bli den underhållande vilken den är. Det tillsammans med den arméns hemliga vapen som sätts in vilket beskrivs som en bepansrad kamel som var menad att användas i Afghanistan i kriget där. Vad det är? Jo, det ska jag mer än gärna avslöja.

Det är nämligen något så originellt som en gammal Sherman tank på ben. Precis som en blandning av tank och häst eller varför inte en kamel? Personligen kan jag inte förstå meningen med hybriden för tyskarna visade med Rommel i spetsen att tanks funkar fint i öknen under WW2.

Here he comes to save the day!

Frukta ej för det ser avsevärt bättre ut i filmen än vad det gör här på bilderna. Oavsett vilket så är Super Shark väldigt underhållande vilket även sonen fick erkänna även om det tog emot. Fast vad ska man förvänta sig av en generation som knappt vet hur gräs ser ut, än mindre känns. Jag personligen gillade Super Shark skarpt och den kommer garanterat att se som och pryda min samling av djurskräck. Nu är det eran tur att inmundiga lite hajfilm och bli nöjda ni med. God fortsättning på er!

Final Destination 5 - 2011

2011-12-31T13:00:00.001+01:00

Välkomna till årets sista dag och årets sista blogginlägg. På sistone har inte direkt lusten att skriva varit där. Både av personliga skäl som av mindre intressanta filmastiska upplevelser som den här bajskorven. För även om postern lovar mycket och filmseriens tidigare bidrag varit både höga som låga där toppen är del två och floppen del tre så kommer del fem rakt in på en smickrande skitplacering som den sämsta av dem alla. För även om jag gillar att se korkade och uttryckslösa ungdomar bita i gräset som nästa person så bjuder Final Destination på inga som helst överraskningar eller något intressant upplägg. Endast slutklämmen som leder in spåret på den första filmen var något som fick mig att bli det minsta exalterad. Och då gillar jag inte ens den första filmen.

Så varför då ens bemöda sig att skriva om den undrar säkert någon tapper själ som tagit filmen till sitt krossade hjärta. Bara därför att jag var tvungen att skriva något så ni inte trodde att Weekend Video sällat sig till de sälla jaktmarkerna. Fast efter filmer som den här så är tvångstankarna att stänga igen godisbutiken inte allt för långt borta. Inget som helst i filmen kan få mig att tänka goda tankar om den, så illa är det. Utom möjligtvis effekterna som höll sig med så lite cgi som möjligt.

En annan sak som filmen fick mig att inse var det att hur pass jäkla taskig skådespelare David Koechner egentligen är. Hans enda attribut förutom sitt sneda leende är hans förmåga att se otroligt korkad ut. Inget annat. Men det funkar för honom då han lyckats lura till sig en karriär på det "agerandet". Resten av slaktprodukterna i FD5 är precis så intetsägande och fula som man kommit att vänta sig av en modern skräckfilm idag att det räcker nu för tiden med att kolla på filmens poster för att räkna ut vad som ska ske och sedan bli minst sagt spelat förvånad över hur rätt man haft om filmen och dess utveckling.

Nej, det här kommer inte att förgylla sig vare min samling eller min ålderdom på något vis för det här var ett sant slöseri med tid, tankeverksamhet och bloggplats för det kan inte bli så mycket sämre än så här i Final Destination-serien. Speciellt när del tre slår den här med hästlängder. Ni som trots allt tog den till er, frid vare med er. Må ni en dag inse att det finns bättre filmer än så här. Final Destination 2 till exempel.

Vacancy - 2007

2011-12-17T23:42:00.000+01:00

Luke Wilson och kate Beckinsale är i sluttampen av äktenskapet och vardagen består bara av sarkastiska kommentarer och hugg på varandras personligheter. Så när Luke kör av motorvägen bara för att köra i sönder bilen finner de sig snart nog intagna på ett väldigt sjabbigt hotell. Lyckligtvis är där en video på rummet men allt som finns är ett par skräckfilmer som vid en närmare inspektion visar sig vara inspelade i det rum de befinner sig. Kan det vara som så att det är snuff-filmer de sprungit? Och i såfall, vem är det som filmar samt håller i knivarna?

För mig är det här mer en thriller än en regelrätt skräckfilm. Välgjord på alla vis med bra agerande men den saknar en viss ingrediens. Våld och blod. Visst förekommer båda sakerna i Vacancy men det är allt för kontrollerat och tillbakahållit. Nu har både Owen, Beckinsale och regissören Nimród Antal sagt de mer satsat på psykologisk skräck än gore men hey! Lite kunde vi allt ha fått frossa i.

En intressant sak är den att hästen Sarah Jessica Parker skulle egentligen haft Beckinsale´s roll från början men drog sig tydligen ur. Lyckligtvis för oss som nu såg Vacancy för Parker är verkligen horribel med den däringa enorma hakan. Då är Beckinsale ett bättre val fast Rhona Mitra hade allt varit bättre! Aldrig får man vara nöjd...

Överlag underhållning för stunden om den springs på i brist på annat men det finns avsevärt bättre tidsfördriv där ute än Vacancy men även sämre. Vilket som så kan man egentligen inte förlora direkt i det här fallet för filmens 80 minuter springer förbi relativt lätt även om slutet är lite av var-det-allt-?-stilen.

Fright Night - 2011

2011-12-17T13:56:00.003+01:00

Wow! ytterligare en remake på Weekend Video. Vad är det som händer? Har karln slut på förstånd eller är det ebb i filmsamlingen eller bara tankar han nu för tiden? Svaret är en blandning av alla påstående ovanför. Jag tittar på vad som känns intressantast för stunden och turen kom till Fright Night remaken. Så vad för illa kan jag säga om den kan allt tänkas? Jag kan klaga på att det är rätt futtig cgi mellan varven i filmen som till exempel scenen med motorcykeln och bilen samt att diverse blodstänk inte är alltför övertygande. Vissa scener som utspelar sig inne i bilen är rätt tydligt blue screen vilken även de är av mindre imponerande tyngd för filmen. Vad däremot är kalas med filmen är det mesta för den här var svincool!

Colin Farrell som vampyrgrannen Jerry Dandridge är kalas och det märks tydligt att Farrell verkligen har kul med sin roll.Han spurtar runt med glimten i ögat och fäller oneliners för glatta livet där höjdpunkten är när han inte får en inbjudan till Charlie´s hus. En bra karl, eller vampyr som i det här fallet, reder sig själv vilket Farrell verkligen bekräftar. Anton Yelchin som senast var med i Terminator Salvation som Kyle Reese sköter sig fint som Charlie bara det att jag tycker han ser gammal ut för rollen. Imogen Poots, pärlan från Centurion och 28 Weeks Later gör rollen som Charlie´s flamma.

Toni Collette, som ser bättre och bättre ut, gör rollen som Charlie´s mor medan Christopher Mintz-Plasse gör "Evil" Ed. Till skillnad från sin föregångare till rollen så är nog risken att han ska göra gayporr minimal. För er som saknar Chris Sarandon så dyker han upp som bilisten på vägen som krockar med familjen i deras flykt från vampyrgrannen. Peter Vincent görs denna gång av David Tennant en man jag inte känner till då jag inte insett storheten i Doctor Who. Fast här är han skitkul.

Ska man ställa den här mot originalet så är handlingen flyttad till en stad i närheten av Las Vegas där de flesta jobbar just i Vegas vilket innebär att de flesta vänt på dygnet vilket är perfekt om man är vampyr. En annan sak som sticker ut är att tempot är avsevärt högre och med mer grafiskt våld. Digitalt för det mesta men ända med mer våld. Peter Vincent är en magiker/vampyrexpert som tillbringar tiden med att sätta på sin assistent rätt illa och supa friskt. Givetvis tror han inte alls på Charlie när de väl träffas vilket ändras sen och man förstår varför han själv är så insatt i just vampyrism. Ni fattar när ni ser den för det är något som rekommenderas för det här var en riktigt skön film om än vissa digitala effekter var mindre bra.

Rekommenderas varmt!

Straw Dogs - 2011

2011-12-15T12:00:00.000+01:00

Välkomna till avdelningen Remakes-Världen-Klarat-Sig-Utan. Peckinpah´s mästerliga terrorfilm Straw Dogs med Dustin Hoffman och Susan George får här se sig omgjord i modern tappning med Hollywoods nya älsklingar i de större rollerna. Och vilka bottennapp de fått till för att inte tala om vilka felplaceringar de gjort med! Dominic Purcell är så felcastad att det gör ont att se som den infantile Jeremy. Alexander Skarsgård som ledaren och föremålet för Kate Bosworth´s forna heta låga kör mest sin stirrande blick och beter sig om det vore ytterligare ett avsnitt ur True Blood han gör.

James Woods, detta hatar jag mig själv för att erkänna, spelar över det grövsta så man tror att han inte ens sett originalfilmen. Utan mer gör vad han själv vill. Fröken Bosworth är verkligen ingen Susan George vilket gör att man inte bryr sig det minsta om vad som sker i den berömda våldtäktsscenen som här inte ens påminner om sin originalscen alls. Den ende som kommer undan med sin medverkan är James Marsden då han är sevärd men det är också allt den här versionen har att erbjuda. Javisst ja, Walton Goggins är även han med fast utnyttjas så illa att man glömmer bort han ens är med i filmen.

Det är två dryga timmar som jag inte får tillbaka men däremot ett rejält sug att se om mästarens mästerliga originalversion som sannerligen vet hur terror ska skildras på film samt hur en mes omvandlas till en fullkomlig hämnare vilken inte tar någon skit av någon. Det är något som inte lyckas här då Marsden för det första inte ser ut som en typisk nörd som Hoffman gör och sedan blir det lite för snabb vändning i slutet när Marsden plötsligt finner styrka att svinga en björnfälla ensam över skallen på sig själv när det tidigare i filmen tog två man att flytta den. Speciellt när han inte ens märker att de lokala pojkarna nallat i hans kakburk om man säger så.

Nej, det här var precis lika illa som jag väntat mig men jag får bara skylla mig själv för jag visste om det skulle gå den här vägen. Kanske var det The Thing 2011 som fick mig att tro det här skulle funka, jag vet inte eller så var det bara nyfikenhet. Oavsett vilket så får jag ta på mig skulden själv för Peckinpah är Peckinpah och det här är verkligen inte honom oavsett hur hårt de vill framställa det som det. Skit däremot är vad det är.

Lockjaw: Rise of the Kulev Serpent - 2008

2011-12-15T00:27:00.000+01:00

Sugna på en Pumpkinheadinspirerad historia med medelmåttiga effekter? Titta då någon annanstans för det här måste vara bland det sämsta jag betalat för att se sedan jag hyrde en film regisserad av Edward Burns för ett par år sedan. Och det skitet betalade jag inte ens för! Här är det Pumpkinhead´s grundtema som återanvänts för att ge oss en förvirrad känsla av att det ska vara underhållande. Det är det verkligen inte. Istället för den bevingade demonen med pumpaskallen som de flesta av oss är så förtjusta i, åtminstone i de två första filmerna, så är det här en gången en alligator korsad med en orm som är hämnaren som kallas fram för att rätta till en orätt som begåtts istället någon. Givetvis är det korkade ungdomar som ska ut och knulla samt supa som står bakom olyckan som leder till att monstret kallas fram. Så tillsammans med personen som manade fram det ska de nu enade stoppa det igen. Efter att de har slutit fred. Zzzzzz....

Ojojojoj, jag har redan skrivit mer om den filmen än vad som borde vara rimligt. Inte ens Iron Man 2 fick så här mycket utrymme och den var verkligen illa! Men vi fortsätter bara för nu jävlar är man på g!

Hur vet man att filmen man ska se kommer att suga? DMX står som enda namn på omslaget.
Hur får man bekräftat att filmen verkligen är så illa? Enkelt. DMX visar sig vara filmens bästa "skådespelare".
Vilka försonade drag fanns det i filmen? OM nu det var några i den? Speltiden var på 77 minuter men eftertexterna kom redan efter 70. Bara det rörde mig till tårar.
Om jag nu trots allt vill se den här, vad bör jag tänka på för att vara beredd? Se bara till att avlägsna alla skarpa och vassa föremål i hemmet och spola ner alla mediciner som kan tänkas vara farliga i stora mängder för lusten att spola tillbaka sitt liv 70 minuter kommer vara ofantligt påträngande.
Du tycker inte du är allt för elak mot skaparna av Lockjaw nu? Inte det minsta för de hade säkert räknat med att jag skulle kasta ut knappa 3.50 euro för att se den här skiten vilket motsvarar deras totala budget så de gick, tack vare mig, inte minus på filmen.

Conan The Barbarian - 2011

2011-12-14T12:00:00.000+01:00

Conan Barbaren är en av mina favoritfilmer så beslutet att det skulle göras en remake på den kanske inte föll helt i god jord med mig eftersom det inte går att återskapa John Milius version på ett trovärdigt sätt idag. Inte enligt mig i alla fall. Men Marcus Nispel har gjort ett försök med en ny sorts barbar i Arnold´s paradroll. Jason Momoa från Game Of Thrones gör ett bra porträtt det erkänner jag och en mer modern barbar än vi är vana vid fast han har kvar en fot i det gamla tänkandet där kvinnan ska hålla tyst när hon kacklar för mycket. Och just det tycker jag är skönt för just här ska det såklart vara med en forntida kvinna med moderna ideal som inte bara är späd som nyfallen snö utan även oskuld, ska offras till de mörka makterna, knullar som om hon aldrig gjort något annat när det kommer till det, dräper erfarna fronträvar till soldater på löpande band för att i nästa sekund skrika som en galning när hon finner sig i minsta knipa. Och skriker, det gör hon utav helvete här.

Storyn i Conan är ungefär som i originalet där stammen som fadern ska hämnas och faderns svärd ska återskaffas igen. En smått elak krigsherre har fått för sig att få sin döda fru återfödd för att styra världen ensam men en viss Groo-klon kommer i dennes väg och så var det inte mer med det. Motståndare till Conan är Stephen Lang och Rose McGowan som far och dotter medan slitvargen Ron Perlman spelar Conan´s far. Vem som spelar Conan´s mor har jag ingen aning om men hans mor dör på slagfältet så farsan får utföra ett improviserat kejsarsnitt så hon hinner se och namnge sin son innan hon dör. Spektakulärt så in i vassen minsann.

Den gamla känslan som är så kännbar i originalet är med här i början av filmen men sedan känns filmen mer som en matinéfilm som passar bäst på en trött förmiddag än en fredagskväll. Blodet stänker och flyter men antalet kroppsdelar är allt för litet för min smak. Jag vill se mer kapade lemmar än vad vi får här. Fast det är gott om våld, inget snack om saken. Bara det att det är lite för familjevänligt. Lite som Nispel´s andra film Pathfinder, vilken jag återvänder till mellan varven precis som jag säkert kommer att göra här med.

En annan sak som dyker upp är ett stort monster med enorma tentakler men det slåss aldrig ihjäl och det stör mig! Conan ska dräpa allt och alla! Inte lämna hälften kvar för att kunna återbefolka jorden igen! Det ska slaktas utan pardon men jag skyller det på dålig kommunikation mellan Nispel och hans publik för här har han uppenbarligen missat helt vad de vill ha. Trots allt gnäll så en inte allt för dålig film som levererar bättre än jag väntat men originalet rör den inte på. För er som vill se en liknande fast bättre historia så rekommenderas Solomon Kane det allra varmaste till er.

Street Kings - 2008

2011-12-07T18:37:00.001+01:00

Ah, James Ellroy, den odiskutabla kungen av kriminalförfattare och min absoluta favorit i litteratur någonsin. Är ansvarig för manuset bakom den här filmen och är man insatt i den mannens universum så vet man precis vad man kan vänta sig. Smått rasistiska, homofobiska, alkoholiserade snutar med om inte båda fötterna så i alla fall minst det ena benet på fel sida lagen men ett hjärta som till slut gör rätt. Här är det inget annorlunda i grunden.

Keanu Reeves gör här snuten Tom som kör sitt eget race och drar sig inte för att skjuta först och ändra brottsplatsen efteråt till egen fördel. Men när en före detta vän dör i tjänsten och han själv är på plats så sätter han i gång allt han har för att inte bara finna de ansvariga bakom men även passa på att rensa upp i all korruption han märker det existerar bakom brickan. Vilken även har gjort sitt för att rädda Tom´s eget skinn.

Gillar man tunga snutfilmer som inte drar sig för att skildra verkligheten med de svin där är ute vilka dess bättre får vad de sannerligen förtjänar så bör man kolla upp Street Kings. Kanske inget nyskapande eller originellt men väl fylld av tungt våld, fler svängar än man först kan tro och flera tunga personer bakom rollerna som bland annat Hugh Laurie och Forest Whitaker, Chris Evans och Jay Mohr.

Keanu Reeves kanske inte det första som slår en när man tänker tung snutfilm men han funkar fint enligt mig. Tveksamheten och det trötta som karaktären uppenbarligen bär på får Reeves fram fint samt att actionsekvenserna gör han riktigt bra. Ta bara inledningen när han rensar ut koreanerna eller varför inte scenen med kylskåpet? Det är en riktig pärla det. Nog talat, se den själva och inse hur rätt jag har. Själv ska jag se uppföljaren.

Triangle - 2009

2011-12-05T20:06:00.001+01:00

Triangle faller i den kategori film där man man ska sitta häpen av förvåning och sakta klia sig i skägget samtidigt som man inser att man inte fattat ett dyft av vad man precis sett. Jag tillhör den kategori som inte sitter häpen eller kliar mig i skägget för jag blir förbannad när jag inser vad det är jag tittar på och kliar mig i röven istället. Den enda film som slagit mig med total häpnad är David Fincher´s excellenta The Game. Där har vi ett ett sant mästerverk som är grymt underskattat och nästintill bortglömt idag. Triangle visar sig vara snäppet bättre än jag först trodde eftersom den bjuder på ett oväntat smart slut som gör att man finner frid i sig själv för att man lade tid på den. Och ja, jag kliade mig i röven x antal gånger under filmens lopp med.

Här får vi följa en smått förvirrad Jess (Melissa George, 30 Days of Night) som följer med några vänner på en båttur. När plötsligt en storm slår till och båten kapsejsar, en av dem drunknar och de sitter på en uppochnedvänd båt när ur tomma intet en oceanångare dundrar förbi och de söker skydd och hjälp på den. Tyvärr är det en vild galning med på båten som plockar den en efter en tills bara Jess är kvar bara för att allt ska börja om igen. Och om och om och om och..... Ni fattar. Det är en satans upprepande men det är finurligt gjort av mannen bakom fina filmer som Creep och Black Death, Severance också för den delen. Givetvis är det Christopher Smith vi talar om. Den galne engelsmannen som vet att göra fina filmer som vet att stå på egna ben.

Efter som jag inte är direkt förtjust i den här genren där filmer Som Shutter Island men även den utmärkta Angel Heart ingår så måste jag erkänna att Triangle var bättre än jag vill ge den erkännande för. Fast det beror på sluttvisten som räddade upplevelsen för min del. För jag kan inte direkt se tjusningen i filmer som ska vara för smarta för sitt eget bästa och klämma till med en så invecklad story att de inte ens har koll på den själv. Typ Shutter Island. Ni som inte sett den än bör veta att Leo jagar sig själv. Där sparade ni dryga två timmar. Hör av er så får ni mina kontouppgifter om ni vill ge mig en belöning för räddat eran kväll.

Vill ni däremot se något snarlikt fast avsevärt bättre se Triangle. Där får ni lite mer lön för mödan och ett slut som kommer göra er varma inombords när ni väl tagit det till er och förstått det. Filmen är för övrigt jäkligt snyggt gjord med flertalet snygga scener som tagit sin tid att genomföra vilket visar vilket gediget hantverk det verkligen är.

The Thing - 2011

2011-12-01T09:08:00.000+01:00

Har ni någonsin undrat vad som hände i det norska lägret innan hunden nådde fram till den amerikanska expeditionen i John Carpenter´s The Thing? Här får ni svaren. För det här är en prequel till just Carpenter´s älskade remake på Howard Hawks The Thing From Another World som skildrar de tre intensiva dagarna innan en viss hund tog sig fram över is och snö ivrigt jagad av två rabiata svensk... förlåt, norrmän med gevär, handgranater och helikopter. Och framför allt vad den förde med sig....

Ett forskningsteam ute i Antarktis faller ner i en glaciär eller det bara är en spricka i isen och finner där ett rymdskepp som legat där i minst 100000 år. En bit därifrån finner de kroppen efter en varelse som uppenbart kommer från just skeppet. Nu sätter norrmännen fart och kallar in den amerikanska och kvinnliga paleontologen Kate (Mary Elizabeth Winstead) som är ledande inom att ta fram artefakter ur is och hantera dem. De flyger in och föremålet eller rättare sagt resterna av vad som kastats/krupit ur skeppet grävs fram. Trots Kate´s inrådan tas prover direkt på kroppen och den lämnas sedan för att tina omedvetet och vad som sedan sker är välkänt om man sett The Thing ´82.

Jag var väldigt på min vakt mot den här filmen för jag kunde inte se meningen med en remake/prequel till då de två första filmerna är bra som de är. Speciellt då Carpenter´s film är makalöst bra och en av de bästa filmerna någonsin. Men jag blev överraskad för The Thing visade sig vara oväntat laddad med stämning som atmosfär och jag blev helt enkelt sittande filmen igenom. Visst, man vet vad som ske och det gör vilket leder till att man sitter och lurkar på att se om filmskaparna själva kan originalfilmen lika bra som en själv. ska yxan sitta i väggen? Får man se det spektakulära självmordet? Vilka norrmän är det i filmen som vi får se som sätter efter hunden? Hur ska de förklara det med en ensam kvinnlig överlevande när det är två män som kommer efter hunden? Vad placerade yxan i väggen? Vad hände med de två kropparna som är som en en vilken förs tillbaka till amerikanernas läger? Osv... Ni fattar vad jag menar.

Just där ligger filmens styrka för det är precis vad de ansvariga för filmen har gjort. Inga direkta missar lämnas för oss att störa oss på vilka vi väntar oss att få svar på från första filmen och dess rundtur i det ödesdigra norska lägret. De har koll på läget helt enkelt. Vad som däremot är filmens svaghet är dess effekter som är inte direkt av övertygande karaktär. Effekterna är till största delen digitala och det ser verkligen inte alltid så värst bra ut. Inte bara verkar monsterna bestå av en massa armar och ben samt en enorm mun, i ett fall ser den ut som en enorm vagina och den skapelsen får ni se i slutet av filmen, de ser även ovanligt klena och små ut. Felproportionerade kanske är ett bättre val av beskrivning. Det störde mig för har man väl lagt ner så pass mycket energi på att filmen korrekt och bra så kan man inte snåla på effekterna vilka i sin föregångare är utomordentliga samt handgjorda. Det funkar inte i min värld.

En annan sak som jag inte heller riktigt ville ta till mig var det att det skulle tillbaka till skeppet och flyktförsök skulle påbörjas. Det hade kunnat skippas för det vi att det inte sker men det kanske är det som gör att isen är som den är när jänkarna kommer dit. Nej, det förklarar inte saken för det är det ju som norrbaggarna har sprängt fram. Skit samma. The Thing 2011 är, och tro mig, detta tar emot att skriva, en oväntat bra prequel att se om man vill ha mer av skräcken ute på Antarktis under ett par extra dagar när norrmännen för en gångs skull fick chansen att bidra med något till världen förutom sina lusekofter och Immortal´s videos.

Kanske inte en perfekt film men en spännande och intressant film som jag känner att jag vill se om relativt snart igen. Trots de dåliga effekterna.

Game Of Death - 2010

2011-11-29T12:46:00.000+01:00

Game Of Death är, tro det eller ej, Wesley Snipes näst sista film som han gjorde innan han fick krypa in bakom lås och bom för skattesmitning. Den sista ska visst vara en film vid namn Gallowmaker en skräckwestern där även den gamle fribrottaren Diamond Dallas Page är med. Filmen är klar men släppdatum återstår att ges. Så tills dess är gjort så antar jag att Game Of Death är Snipes sista film till dags datum innan han släpps 2013.

Handlingen i GoD är inget nytt. Snipes spelar en CIA agent som ska stoppa Robert Davi´s vapenhandlare men Snipes team som består bland annat av Gary Daniels (fuck yeah!) och ZoëGirgio Bell (Hubba hubba!) sviker honom och bestämmer sig för att kidnappa Davi för att plocka honom på 100 miljoner dollar som ska utbetalas av dennes arbetsgivare/kollega. Problemet är bara det att Davi får en hjärtinfarkt vilket leder till att största delen av filmen utspelar sig på ett sjukhus där det pangas och viftas med ben och andra kroppsdelar i tid och otid.

Regin skulle först ha skötts av Abel Ferrara men denne hoppade av för att satsa på ett annat eget projekt så valet föll på Giorgio Serafini. Kanske inte det rätta valet för en actionfilm av standardsorten vilket märks för vi får aldrig se någon ladda om ett vapen vilket var människa vet är en nödvändighet förutom i en PM-film. Istället får vi flashbacks titt som tätt och upprepande av scener som kommer svartvita i samma ruta som det pågår något i filmen eller någon stannar upp för att tänka efter. Kul till en början men rätt tråkigt till slut.

***Spoiler!!!***
Slutfighten mellan Snipes och Daniels däremot är vad som gör att jag stannar kvar för det bör bli något i hästväg men även den blir ett antiklimax. Den liknar mest ett sparringpass än en slutfight mellan två utmärkta fighters. Först sparkar Daniels lite på Snipes innan de byter och Snipes slår på Daniels ett litet tag innan han bryter båda armarna och ena benet på honom för att avsluta med en final där nacken bryts.
***Spoiler slut!!!***

Bra val av skådisar i ett inte helt fel upplägg som sänks av fel val av regissör. Mitt val hade varit Joseph Meri istället. Då hade vi inte bara sluppit allt trams vi hade även fått en final värdig de två kämparnas fulla kapacitet och erfarenhet. Nu blir det bara ett hafsverk. Snipes ser otroligt trött och tärd ut men gör ett oväntat närvarande spel, Daniels har fått till sitt spel som gör att han är oväntat hård här medan Bell sköter sig som alltid. Hon är alltid sevärd, precis som Daniels och Snipes. Utan de tre, ingen film jag hade betalt för.

Rio Lobo - 1970

2011-11-28T11:10:00.000+01:00

Rio Lobo blev inte bara Howard Hawks sista film utan även hans tredje version av samma film, nämligen Rio Bravo. Om än löst baserad. Rio Lobo följer samma mall även om själva situationen i fängelset är begränsad och får avsevärt mindre tid. Annars går storyn ut på att the Duke åker till Rio Lobo för att hjälpa en vän efter kriget och finner sig indragen i en markfejd vilken i sin tur leder till finnande av förrädare inom de egna leden under inbördeskriget. Väl på plats finner han oväntad hjälp och tillsammans rensar de upp bland patrasket. Inget nytt med andra ord men lik förbannat en stabil och hederlig western med en klassisk John Wayne och en strålande Jack Elam.

Fans av Chris Mitchum lär glädjas då mannen är med här precis som hans far var med i den andra versionen av Rio Bravo, El Dorado från 1966. Andra obskyra godingar som dyker upp är Jorge Rivero och Mike Henry, känd från The Longest Yard med Burtan. Jim Davies från Dallas där han var Jock dyker upp även i den som i El Dorado och med det blir han den ende som varit med i nästan lika många versioner av Rio Bravo som the Duke.

Jag har alltid varit en stor fan av Rio Lobo sedan barnsben då det inte gick längre stunder i hemmet mellan varven det rullade en John Wayne film och just Rio Lobo var en av favoriterna då. Den håller än idag och står sig fint mot de flesta westerns men det blir lite segt mellan varven fast när Jack Elam väl kommer i bild, ja då blir det avsevärt mer fart och roligare för så pass ettrig som herr Elam är här det har jag inte sett sedan Cannonball Run.

Speciellt en scen mellan Wayne och Elam fick mig att skratta högt och det är när de ska storma huset där Ketcham, mannen bakom allt, håller till. Där skrek jag rätt ut när Elam satte den komiska sidan till och berättade om sina laster. Väldigt stor komik utlovas där. The Dukes reaktion lät inte vänta på sig heller vilket gör scenen till den pärla den blev. En klassiker om än lättviktig ställd mot The Searchers men vilken film är inte det?

Kill, Baby, Kill - 1966

2011-11-28T00:10:00.002+01:00

Mario Bava var det ett tag sedan vi skrev om på Weekend Video så vad passar på en av årets stormigaste dagar än just en Bava. Så här kommer just en sådan. Häng med!

En liten by i Karpaterna hemsöks av spöket av en liten flicka vars blotta åsyn får de drabbade att se till att de spetsar sig själva på något vasst. Eftersom det här är i skarven mellan 1800 och 1900-talet så blir konflikterna många och stora när en modern "ung" läkare kommer det och direkt sätter i gång med en obduktion av en ung flicka som begått självmord. Vid obduktionen framkommer det att ett silvermynt stuckits in i hennes hjärta något som den lokala folkloren förklarar med att det ska hindra henne från att gå igen... Snart nog så börjar dödsfallen öka och turerna är många när vår "unga" läkare ska gå till bottnen med vad som spökar i fagorna.

Bava visar förvånande enkelt hur han trots begränsningar av det ekonomiska slaget inte har några problem med att få till en film fylld av äkta gotisk stämning samt rysningar som borde få Tim Burton att runka sig sanslös i förtvivlan att han själv aldrig trotsa alla sina försök kommer att kunna komma i närheten av. Styrkan med Bava är inte bara hans fantastiska ljussättningar och användandet av färg i sina filmer utan för att han får sina filmer att känna så otroligt äkta att man sväljer allt han kastar åt en.

I rollerna ser vi Giacomo Rossi-Stuart som läkaren och Erika Blanc som Monica. Fast min favorit är Fabienne Dali som häxan Ruth. En stilig kvinna som besitter en otrolig närvaro som gör att man inte kan låta bli att stirra på henne fascinerat när hon kommer i bild. Man kan säga om Kill, Baby, Kill att om man tror man kan lista ut det mesta som ska ske i filmen så kommer man att göra det med för här behöver man inte vara raketfysiker för att lista ut vart det barkar. Bara det att kvittar för man sugs lik förbannat in i mysteriet och vill verkligen se vad som sker och vad som ligger bakom det hela. För det kan inte vara som så att det är något övernaturligt bakom. Eller?

Mario Bava har visat mig nu med A Bay Of Blood, The Girl Who Knew To Much och Black Sunday att han är en väldigt bra och inspirerande regissör som jag kommer att fördjupa mig i för här finns det mycket att finna njutning i. En sann mästare med andra ord och Kill, Baby, Kill är verkligen ett tydligt bevis på det. En sann rysare som inte bör missas!

Bound - 1996

2011-11-23T18:25:00.002+01:00

Bröderna Wachowski, ni vet de två börderna som gav världen inte bara The Matrix utan även två usla uppföljare till ett redan risigt original samt något mera trams innan en av dem delgav världen han fördrog kvinnokläder eller vad nu det var, gjorde med Bound sin debut som regissörer. Inte illa alls får jag erkänna för att vara debut men den lider av ett stort problem. Filmen är allt för lång samt den fegar ut efter en fin start med en stor del lesbisk aktivitet mellan Jennifer Tilly (hot mama!) och Gina Gershon. Och det är inget som jag gillade det minsta!

I wanna sex you up!

Tilly och Gershon spelar här två flator som sammanstrålar då Gershon ska arbeta på en lägenhet som Tilly bor bredvid med sin sambo (Joe Pantoliano) som är med i maffian. Efter att Tilly raggat upp Gershon och förfört henne i en jävligt bra scen så bestämmer de sig för att råna just maffian. Vilket går alldeles utmärkt till den som blir förd bakom ljuset börjar tänka till på egen hand. Då vänder plötsligt allt!

Pretty tied up.

Bound är väldigt fint filmad med underliga samt oväntade vinklar och manuset är tätt som musen på en krabba men det blir för segt till sist. Speltiden på 108 minuter är minst 15 minuter för mycket för min smak och att det sedan drastiskt dras ner på inte bara nakenhet utan även det lesbiska tonas ner helt. Det är för jävligt! Jag vet jag klagar ofta på flator på film men här är det kalas att titta på. Varför? därför att Jennifer Tilly är en sådan babe att det inte är sant! Ta bara scenen vid diskhon när förförelsen börjar. Får inte den det att rycka i baguetten då så får ni fan allt kolla pulsen för då är ni antingen gay eller döda.

Skottlossning får vi i slutet med ett par riktigt fina squibs men det väger inte upp förlusten av det som serverades så fint i filmens början. Ja, jag är fortfarande upphängd på förlusten av sexscenerna. Här lockas man in i något som man tror ska fortsätta efter hand som filmen varar men det visar sig bara för att ha en funktion för att göra just det i början. Meningen är alltså att vi ska sitta där i ytterligare 85 minuter och sukta efter mer naket som aldrig kommer och istället genomlida bra agerande, bra skådespelare i form av de redan nämnda, John P. Ryan vars insats här blev hans sista roll samt fans av OZ kan se fram emot en ung Christopher Meloni, bra manus och intrig. Det stör mig lite för lite mer action mellan Tilly och Gershon kunde de alltid klämt in i en annars bra film. Om än lite för lång för sitt eget bästa.

Tucker & Dale vs Evil - 2010

2011-11-22T21:04:00.001+01:00

För ett tag sedan haglade lovorden över just den här filmen på nätet för fullt och som den hora man är så föll man för grupptrycket själv. Filmen inte bara tankades ner, den köptes med och nu är det här tredje gången jag ser Tucker och Dale slåss mot ondskan i form av korkade collegeungdomar. Ska jag vara ärlig så är det här första gången som jag ser hela filmen utan att somna. Att jag somnat tidigare beror inte på att filmen varit dålig utan mer för att filmen känts lika bra som hypen på nätet lovat för en gångs skull. Samt för att jag varit trött med såklart.

Bad timing!

Handlingen är baserad på det gamla vanliga när det kommer till djup skog, ungdomar, hillbillys och en sabla massa verktyg. Tucker & Dale vs Evis styrka är den att den vänder på begreppen på ett oväntat smart sätt och bjuder inte bara på fin gore utan även flertalet underhållande samt väldigt komiska scener. Här får vi följa Tucker och Dale som köpt en stuga i skogen som de ska fixa upp lyckligt ovetandes om en grupp collegeungdomar i närheten som är rabiat livrädda för hillbillys vilka de tolkat T & D som. Vad som börjar som ett simpelt missförstånd får snart enorma proportioner där blodet fullkomligt stänker för fullt och flismaskinen går på högtryck.

Ops!

Tucker & Dale vs Evil är en skitkul film som levererar precis allt man tror den ska göra och lite till. Man skrattar, beundrar effekterna och skrattar ännu mer åt galenskaperna som sker framför en. Och det är något som man inte alltid är bortskämd med när det kommer till dagens filmutbud. Så därför bör ni ta tillfället om det faller på och se Tucker & Dale vs Evil. Inte bara för att det är våldsamt kul i den utan för att den visar och bekräftar precis vad jag alltid misstänkt. Nämligen att collegeungdomar är precis så korkade som de framstår i just den här filmen. Mycket nöje!

Escape To Nowhere - 1990

2011-11-18T10:59:00.001+01:00

Ytterligare en typisk filippinsk krigsfilm bara det att istället för vietnameser så är det Röda Khmererna som är fienden här. De stormar en en amerikansk förläggning i Sydvietnam och tar en general med viktig information med sig samt en sköterska. Nu ska en självmordspatrull sättas ut efter dem in i Kambodja för att återfå de kidnappade. Givetvis är patrullen full med olika personligheter där ingen av dem tål varandra. För mig är det här veterligen första gången röda khmererna figurerar i en typisk vietnamfilm och anledningen till att de gör det nu har jag ingen aning om. Oavsett vilket och under vilken flagga de nu slåss under kan kvitta för det som spelar roll är såvida de laddar om eller ej.

Svaret på den frågan är ett stort rungande NEJ! Det skjuts utan helvete och body counten är tresiffrig utan vidare. Kropparna fortsätter falla i samma takt som de som står för skottlossningen vrålar i takt med att tomhylsorna rasslar mot marken. Inte för att vi får höra det än mindre se det men vi får inbilla det för det var precis vad jag fick göra.

Mike Monty från otaliga filmer av den här sorten gör ännu ett högt befäl och frågan är om han visat sig lika grafiskt som nu. Monty torteras med taggtråd samtidigt som sköterskan våldtas framför honom i en oväntat rå scen och det stannar inte bara vid det utan Teddy Page öser på med barn och kvinnor som skjuts ner i drivor eftersom filmen fortlöper. Just där kommer skillnaden in mellan Escape To Nowhere, eller Battle Geese som den går under med, mot andra filmer i samma genre. Page tvistar om det hela med lite oväntade turer och en mer svart syn än man är van vid. Kanske är det som gör att man kommer minnas den här lite längre än Cop Game? Oavsett vilket så var den inte alls illa.

Cop Game - 1988

2011-11-17T12:54:00.001+01:00

Tänk er den fina filmen Off Limits med Willem Dafoe och Gregory Hines omgjord av Bob Hunter alias Bruno Mattei. Jepp, käre Bruno har gett sig än en gång in i Vietnamträsket och levererar en inte helt oväntat kul film. Bortser man från att den är rippat så gott som varje scen från just Off Limits så kan man smälta den här rätt lätt om man är på det humöret. För det går inte att bortse från att Bruno gjorde otroligt underhållande filmer med vissa undantag som Shocking Dark. Här blommar han ut för fullt och drar på rejält med tre maskerade soldater kompletta med kamoflaugedräkter, gasmask och M:60´s som avrättar folk på löpande band.

Till två snutar, Morgan (Brent Huff) och Hawk (Max Laurel), sätter fart efter dem och i sin tur kommer en konspiration med rysk inblandning i spåren. Spåret tar dem från ett Saigon i upplösning då kriget är så gott som slut och Charlie bankar på dörren till den yttersta fronten där våra två hjältar får se frontgalenskap från en helikopter i sin fulla underbara glans.

Huff gjorde även Born To Fight med Mattei året efter den här så han visste säkert vad han gav sig in på där. Medan vi i andra roller får se en stor del av andra veteraner från otaliga både italienska som filippinska filmer som Romano Puppo, Werner Pochath som dök upp i Thunder 3 häromdagen, Robert Marius, Claudio Fragasso än en gång och jag missade honom igen! Don Wilson, Massimo Vanni, Ottaviano Dell'Acqua och Brett Halsey. Kanske mer än någon dödlig klarar av men så är det bara. Här är det hårda bud som gäller när Mattei slår till med storsläggan.

Cop Game är en kul film som är bäst i sin första halva sedan blir det desto drygare och då spelar det ingen roll hur mycket Huff svettas och svär i filmen för tiden kryper och jag finner mig göra allt annat än koncentrera mig för hur det går. Iofs så kan jag originalet utan och innantill så kanske är det därför men det blir tråkigt till sist och det får stå för Mattei det. För de av er som saknar Margheriti´s leksaksbilsjakter så kan jag trösta er med att vi får en sådan här och det pågår i all evighet för den vill inte ta slut! Annars är det de gamla vanliga hyddbränningarna som vi får, lite squibs men inte tillräckligt för min smak och en underbart seglivad sång med samma namn som filmen som gör att man omöjligt kommer att glömma den väl man hört den.

Står man ut med det sega tempot i andra halvan så kan man ha riktigt kul med Cop Game fast bäst blir det i sällskap med en likasinnad som vet att uppskatta Mattei´s alster eller filmer i den här genren i största allmänhet. Gärna tillsammans med lite pilsner och pizza.

Thunder 3 - 1988

2011-11-16T10:58:00.000+01:00

Tredje och sista, tack och lov, filmen om Thunder. De Angelis har fortfarande inte gett upp sina planer om en franchise med filmer om Thunder med Mark Gregory så det är anledningen till vi får plåga oss igenom den här om vi nu vill utsätta oss för det. För maken till ointressant film har jag inte sett sedan Rat Man. Jag skiter fullkomligt hur pass utsatt Thunder är men söker man upp problem så får man ta skiten. Den här gången är det ett gäng weekend krigare som skjuter ett par hästar under en av deras helgmanövers och givetvis dyker ni vet vem upp och ska karla sig. Sedan fortlöper det med att de skjuter sönder ett par husvagnar som fungerar som reservat vilket i sin tur leder till att Thunder ska driva in ekonomisk ersättning. Vilket han nekas så vips åker krigsmålningen på igen och ni kan resten....

Maken till tam film har jag inte sett sedan Thunder 2 för det händer absolut ingenting här och när det väl gör det så är det så tillrättalagt att man tar sig för pannan och suckar djupt. När det kommer till mina minnen om att jag stängt av den här så hade jag fel för det var tvåan jag stängde av medan den här inte sågs alls. Vilket jag kan förstå nu när den är snart nog genomliden. Jepp, jag skriver under tiden jag avverkar den för något produktivt tyckte jag att jag kunde få ur tiden jag lagt ner på eländet.

Bo Svenson är borta och är ersatt av John Philip Law som är omöjligt än mer menlös i sitt agerande än sure Bo men jag tvivlar på det hade ändrat på något om Bo varit kvar. Precis som i föregångaren så är även den här filmad i 2.35 men versionen jag såg var 4.3 och i usel kvalité. Inte för det ändrat på filmens kvalité men rätt format är alltid att föredra. Låt bara inte omslaget lura er för det är inget av det som avspeglas där i själva filmen förutom en sketen helikopter i början. Thunder 3 var och kommer att förbli en kass film som inte var något annat än slöseri med tid. Se hellre om originalet och för allt i världen, undvik de två horribla uppföljarna!

Thunder 2 - 1987

2011-11-15T11:02:00.001+01:00

Thunder är tillbaka i samma håla som han jämnade med marken ett par år tidigare bara det att den här gången är han på rätt sida av lagen. Men det hjälper inte ett dugg för han hinner inte mer än sätta tassarna ner förrän han är inburad av vicesheriffen Rusty som har något personligt mot Thunder. Fast Thunder´s nya karriär kommer fram relativt snabbt och snart nog är det han som patrullerar gatorna i en egen bil. Nu är Thunder inte den som ligger på latsidan utan han stoppar inte bara hemlösa transvestiter, han hindrar även bankrånare som iklädda hängselbyxor och nylonstrumpor för ansiktet rånat banken.

Olyckligtvis så är det knarklangare i fagorna som säljer knark till de yngre i reservatet och de har vicesheriffens skydd. Så när Thunder kommer de på spåren så är det han som hamnar bakom lås och bom. fast Thunder bryter sig ut för att reda ut saker och ting bara för att finna sig jagad av nämnda vicesheriff som nu skadar inte bara hans advokat men även Thunder´s fru vilken förlorar deras ofödda son. Nu är det Thunder som drar på sig krigsmålningen för andra gången och slippar tomahawken!

Mark Gregory repriserar Thunder precis som Bo Svenson upprepar sin sheriff även om han inte bränner särskilt många kalorier i den rollen. Raimund Harmstorf, känd från otaliga italienska filmer, spelar Rusty och är även med i den första Thunder-filmen. Dock under annat namn fast här ska det se ut som det är samma karaktär. Harmstorf hängde sig 1998 förmodligen efter ha fått diagnosen Parkinson. Här funkar han fint som svinet Rusty vilket ökar på filmens intresse för annars är det en riktigt slätstruken historia. Fabrizio De Angelis står för regin även den här gången vilket innebär att vi får samma film ännu en gång vilket innebär att De Angelis tyckte att First Blood var/är en på tok för bra film för att inte planka ännu en gång. Det är det som är filmens problem. Den upprepar sig bara det att det är så mycket sämre.

Gregory har pumpat upp sig och ser lite mer butchig ut fast det bästa är att det ser inte längre ut om om han har fått något uppstucket där bak och sedan glömt bort att avlägsna det. Han går helt enkelt nästintill normalt här. Nu förlorade filmen en stor del av sitt foto då versionen jag såg var en 4.3 version av en film som är filmad i 2.35. Att källan var från en blekt vhs-kopia komplett med störningar gav inte upplevelsen någon större fördel men det kan kvitta när resultatet är så tamt som här.

Förutom små glimtar av lite tuffhet i filmen så tar det till den 77:e minuten innan det brakar loss, en typisk grej från gamla actionfilmer där det stod ca: 90 minuter på deras vhs-omslag. Fast här är actionen så knaper att det känns man kollar på en Cannon-rulle med Chuck Norris. Inget händer och när det väl gör det så är det så tamt att Hem & Skola kunnat rekommendera den på sina föräldramöte under 80-tales videovåldshysteri. En annan sak som stör förutom det tama innehållet är den totalt meningslösa slutscenen. Vad fan menar De Angelis med den egentligen? Thunder 3 kom ju för helvete året efter!

Thunder 2 var en film som jag inte ens gillade när den kom och dess uppföljare vill jag minnas att jag till och med stängde av för den var så kass. Så där är inte förväntningarna direkt i topp. För att återgå till Thunder 2 så är det en verkligt actiontam film som inte kan göra någon direkt lycklig, inte ens den mest förhärdade fan av italiensk film kan finna glädje här. Jag vet att jag inte gjorde det i alla fall. Så det kanske inte alltid var bättre förr.

På begäran, omslaget till Thunder 2. dock ej det svenska men det är samma.

Zombie Apocalypse - 2011

2011-11-14T23:52:00.002+01:00

Är vi verkligen redo för ännu en zombiefilm? Tydligen för här är en från det här året och gissa vem som ligger bakom den om inte The Asylum. Jepp, där sjönk de förväntningarna direkt misstänker jag hos de flesta. Budgeten är låg som vanligt och effekterna är av den sämsta sorten som The Asylum gjort lite till av sitt varumärke vilket satte alla rekord i deras The 7 Adventures of Sinbad. Vilken lätt kvalar in på min lista över årtiondets sämsta film. Tätt följd av flera av bolagets filmer. Oavsett vilket så har åtminstone bolaget kulor av stål som fortsätter att ge ut film i deras svindlande takt oavsett hur resultatet blir. Vilket i sin tur ger diverse skådespelare en chans att casha in lite med minimal ansträngning då de fullkomligt kan skita i hur filmen går för det är säkert ingen som kommer att se den än mindre ha den i åtanke längre än de varar.

Den här gången är det Ving Rhames som drygar ut matkassan tillsammans med Taryn Manning vilken för vänner av Sons of anarchy minns som croweatern Cherry vilken drar till Irland i säsong tre. Samt, håll nu i er, Eddie Steeples. Och vem fan är nu det?! utbrister garanterat 2 personer framför datorn samtidigt som de sliter sitt tangentbord i småbitar i förtvivlan att ha missat en "kändis". Jo, ni ser det är Crab Man från My Name Is Earl! Yay! The Asylum vet att pricka in heta kändisar!

Vad nu de tre vitt skilda karaktärer ska ha gemensamt i en zombiefilm från The Asylum är höjt i dunkel men det går ut på att de tre sammanförs via olika grupper för att ta sig fram i ett postapokalyptiskt samhälle för att ta sig till en båt i en hamn som ska ta dem alla till Catalina, It´s the fucking catalina wine mixer! där det ska finnas en frihamn för alla osmittade som är just zombiefri. Inget mer avancerat än så bjuds det på här förutom att det förekommer ett ny sorts zombiedjur som ser ut som en avmagrad tiger eller det var ett lejon, Skitsamma för det var cgi-gjort hur som helt och illa med.

För att summera filmen så går den bara ut på att de går en 10 minuter, möter ett gäng zombier, slår ihjäl dem, går ytterligare 10 minuter, munhuggs och pratar med varandra, möter ytterligare zombier och dräper dem, går lite till, möter fler zombier avslutar dem, går igen, möter en ny grupp som de slår följe med, möter fler zombier osv... Så håller det på tills de till slut når hamnen och kan komma på sin jäkla båt. Vid det laget så är man beredd att hoppa in i filmen själv för att leverera en båt till dem direkt så eländet ska ta slut, så illa är det. För att ytterligare strö salt i det öppna såret så är det här en tv-film gjord för The SyFy Channel gjord av The Asylum och är klart inspirerad av The Walking Dead´s framgångar. Det borde räcka för att avskräcka er. Vilket jag hade hoppats på att någon hade gjort med mig innan jag ödslade min dyrbara tid på den här floatern.

Wolf - 1994

2011-11-14T13:05:00.000+01:00

Mike Nichols Wolf kanske inte tilltalar alla fans av varulvsgenren ej heller kanske han är den rätta personen att regissera en film om just varulvar. Speciellt inte om man förväntar sig en ny el Hombre Lobo för det får man verkligen inte här. Utan istället blir det en välspelad samt välregisserad thriller med drag av varulv i sig vi får till bords. Jack Nicholson spelar en herre som blir biten av en varg efter ha kört på den en mörk natt och sedan märker att hans liv tar en sväng till det bättre på det fysiska planet. Karriärmässigt och personmässigt ser det betydligt mörkare ut.

Han finner sig utmanövrerad på jobb av sin protoge (James Spader) som inte bara satsar på att stjäla hans jobb, han tar även över dennes fru. Nicholson finner sig oväntat snabbt i svängarna tack vare sin nya förmöga och både snor tillbaka jobbet, avpolleterar sin rival och samtidigt snor sin chefs (Christopher Plummer) dotter (Michelle Pfieffer). Fast det stannar inte riktigt där för de nattliga vandringarna blir fler och fler och våldsammare till den punkt han finner kroppsdelar i ena fickan på kavajen. Som om det inte vore nog så återkommer rivalen igen och tar mer plats och ställer till mer oreda samtidigt som allt spinner mer och mer ur kontroll får våra kära ulv.

jag har kommit att uppskatta Wolf mer och mer över åren då min besvikelse över det inte var en traditionell varulvsfilm lagt sig och jag börjat ta åt mig herr Nicholson och dennes agerande. Tidigare som så många gånger förr så har jag inte alltid sett storheten i honom riktigt men karlen funkar över all förväntan nu för tiden. James Spader är alltid pålitlig och fröken Pfieffer är trevlig att vila ögonen på men verkar ha funnit sig i det facket där hon alltid ska spela en bitterfitta som är totalt anti till allt och alla. Kanske är det sådan hon är för i så gott som varje film jag sett med henne så är det alltid samma sak. Hon är tjurig, gnällig och negativ till allt och ser alltid ut att kunna braka samman i ett nervsammanbrott vilken minut som helst. Plummer däremot är för mig för alltid förknippad med Starcrash och om det är på gott eller ont det får ni avgöra. Själv finner jag det underhållande att han varit far åt David Hasselhoff i en italiensk film där en julgransbelysning fått fungera som universum.

Wolf däremot är en fin thriller som fungerar de stinder man vill se något välskrivet, välagerat, stabila effekter och ändå är lite härligt trashig samtidigt. För hur ofta får man se Michelle Pfieffer visa brasan samtidigt som hon rullar runt med en varulv på marken?

Shocking Dark - 1990

2011-11-14T10:13:00.001+01:00

Radarparet Mattei/Fragasso slår till igen med en egenproducerad uppföljare till James Cameron´s Terminator tillika året INNAN Cameron´s egen uppföljare kom. Dessvärre så är likheterna mellan filmerna endast postern samt vi får se något som ska föreställa en cyborg samt lite tidsresor i slutet av filmen. Grundstoryn i filmen visar sig vara plankad rätt av ytterligare en Cameron film nämligen Aliens. Handlingen här är den att Venedig, bara det här är ett inofficiellt rekord i italiensk film. Den utspelar sig i i Italien! Visar sig vara utdömt av myndigheterna då det är föroreningar i luft som vatten och forskare håller på med något fuffens under jord.

Något går givetvis åt helvete och ett strike team skickas in för att ordna upp vad nu det är som gått fel på plats. Har ni sett Aliens så vet ni vad som kommer att hända härefter så det skiter vi. Vad jag kan avslöja är det att istället för regelrätta aliens så är det några gummimonster som mer är slemmiga än kusliga fast vi får som väntat se allt för lite av dem för att de ska stanna i ens minne någon längre stund efteråt. Här får ni en vag uppfattning av hur de ser ut.

Nu låter Shocking Dark avsevärt roligare än vad den visar sig vara för vad som börjar lovande spirar rätt snabbt utför och man ser vad som ska ske långt innan de inblandade i filmen gör det. Dialogen är typisk Fragasso med allt vad de innebär och en sak som fick mig att skratta högt var hur de valt att stava hans typiska alias i förtexten. Clajde Anderson. Tyvärr också det bästa i filmen. Jag är annars en fan av Mattei´s finurliga filmen fast det här kan inte räknas till det bästa av dem även om den har ett visst följe. När det kommer till själva plankningen av Aliens så gjorde Mattei det avsevärt mycket bättre i sin Zombies: The Beginning. Där pratar vi om en fin plankning och en jäkligt underhållande film. Något som Shocking Dark inte är.

Tempot är det väl inte fel på men agerandet som pendlar mellan underhållande bedrövligt till endast bedrövligt gör ingen större inverkan men det som verkligen gick mig på de berömda nerverna var det infernaliska skrikande som "hjältinnan" och hennes tonåriga sidekick pysslade med. Deras dialog bestod av kopierad dialog från Aliens och egenkomponerat vrålande. Actionen består mest av att springa i korridorer, svettas, skrika lite till det, skjuta loss med rejäla knallar och sörja fallna kamrater. Monsterna har en kuslig vana att dö på precis samma vis om och om igen i filmen så förmodligen har de bara haft två dräkter som sedan har använts maximalt för att ge oss intrycket att de varit minst fem man som sprungit runt och irrat i ett gammal mejeri med en rökmaskin på max.

Nej, inget som den här skåningen kommer att självplåga sig med fler gånger för då finns det bättre Mattei-filmer att djupdyka i för om gubben var något så var det fanimej produktiv!

Vertige - 2009

2011-11-13T10:40:00.002+01:00

Rituals och Just Before Dawn är två av de bästa slashers gjorda och därför är det kul att se att fransmännen valt att hämta inspiration därifrån till sin Vertige. För precis som i de två eminenta filmer så är det djup skog med berg som gäller bara det att i det här fallet det är Kroatien som gäller. Det ska klättras i berg, manlighet ska testas, forna förhållande ska omvärderas precis som nya för att inte nämna att vänskap- och överlevnadsförmågan får sin törn. För när de fem på nya äventyr kommer fram till sin planerade rutt i de Kroatiska bergen finner de att den är stängd men de ger sig den på att de klarar sig fint på egen hand och därmed sätter i gång med att bestiga och utforska omgivningarna.

Vad som följer är några riktigt svettiga stunder där jag som har väldigt svårt för höjder hojtade till i soffan av ren förskräckelse för det här fattar jag inte hur de fått till. Än mindre fått skådespelarna att utföra för mig hade de inte fått upp där för att göra. Den saken är säker. Efter ha tagit sig in på relativt farlig bergsbestigning så vänder filmen rätt snabbt när det börjar gå illa för de fem på deras färd då utrustning börjar haverera och en av dem fastnar i en björnsax. Då börjar det gå upp för dem att de kanske inte är ensamma på berget....

Vertige vinner inga poäng på sin originalitet för den enda originalitet den har är bergsklättringen som är jävligt bra. Scenen med hängbron är bara en av dem. Annars har vi sett allt förut som ni säkert alla kan vid det här laget för vad som jagar dem och ser till att avveckla dem en efter en är ej heller någon större överraskning. Just där kommer Just Before Dawn och Rituals för det är uppenbart de har stått förebild och rullat ofta hos filmskaparna när de spanat fram Vertige.

Så vad lockar då att man ska se Vertige framför The Eiger Sanction med Clintan? En anledningen är den att George Kennedy inte är den ansvarige här som han är i The Eiger Sanction dock är han med i Just Before Dawn i en motsatt roll medan han inte är med i Vertige. En annan är den att The Eiger Sanction suger getpung med minimal bergsbestigning medan Vertige bjuder på underbara miljöer, grym stämning och en riktig pingla i Fanny Valette i rollen som Chloé.

Dock tappar Vertige lite i slutet då det inte är nyskapande där utan spinner vidare precis otaliga andra filmer i liknande situation. Har man överseende med det så kan man ha en riktigt trevlig stund framför burken samtidigt som man undrar hur i helvete de har filmat klättringen. För just den första delen av Vertige är jävligt spännande och filmens starkaste del. Resten går bra den med fast första halvan är bäst.

Season Of The Witch - 2011

2011-11-12T22:16:00.000+01:00

Efter har genomlidit den urusla Drive Angry så var det ytterst tveksamt om jag verkligen ville plåga mig igenom ytterligare en Nic Cage film. Lyckligtvis så var det ett bra tag emellan filmerna så motståndskraften att stänga av hade lugnat ner sig ett par hekto.Den här gången spelar Cage tillsammans Ron Perlman så desertörer till korsriddare som för att fria sig från alla anklagelser går med på att transportera en misstänkt häxa till ett avlägset kloster för rening och rättegång. Hon ska avrättas helt enkelt.

Vad som börjar som en relativt stark grupp så är det en avsevärt mindre och svagare grupp som väl kommer fram till sitt mål bara för att finna att pesten som härjar i landet har nått ditt med och som om det inte var nog så visar det sig att en i sällskapet inte kanske är den person som den utgett sig för att vara...

Eftersom jag är ett stort fan av Swordfish trodde jag att Dominic Sena skulle ha en strålande framtid med massor av film fast det ser inte ut att bli så. Nu är det inte direkt något större fel på Season... för den har alla attribut för att vara riktigt underhållande då vi pratar om farliga riddare, häxor, demoner, pest och dess uppsvällda offer samt demoner och lite till så vill den ändå inte sätta sig hos mig just swordfish. Cage sköter sig över förväntan och har den här gången fått en relativt hyfsad peruk vilket vi har klargjort tidigare att ju bättre frisyr/peruk ju bättre film. Perlman är sitt gamla vanliga pålitliga jag fast kanske strået vassare än i sina miljoner andra roller som görs för att dra in pengarna till hyran. Christopher Lee dyker upp som smittad prälle om ni kan känna igen honom fast ni kan inte missa den härliga rösten den mannen besitter.

Varför sätter sig inte då Season...? Jo, det kan bero på den rätt fula demonen som förekommer i slutet som mest ser feminin ut med ett rejält fult utseende. Det ser inte alls bra ut. Vad som däremot ser bra ut är de andra effekterna i filmen som visar upp uppsvällda pestoffer som inte bara kalasas på av smittade hundar utan även pestsmittade munkar som återkommer som zombier och endast kan dräpas genom halshuggning. Stämningen är det inte något större fel på då filmen lyckas få till en rejält skön stämning på sina ställe men ändå så är det något som inte riktigt vill sätta sig. Kanske bara jag som bör se om den för nu vet jag att den inte är i närheten av den usla Drive Angry. Nej, jag får nog se om den här för jag tror jag kommer att uppskatta den mer vid nästa tillfälle.

Laid To Rest - 2009

2011-11-06T12:16:00.001+01:00

Ung kvinna vaknar upp i kista i ett begravningshem bara för att finna att inte bara har hon inget minne av hur hon kommit dit samt att hon inte vet vem hon själv är. Väl ur kistan så upptäcker hon att en svartklädd man med silvermask i form av en dödskalle inte bara filmar, han planerar även att slå ihjäl henne så fort som möjligt. Väl ute ur huset och på väg från faran plockas hon upp av en man som tar med henne hem till frugan där de tar hand om henne och försöker få henne att minnas vad som skett. Bara det att mannen i masken följt efter och nu börjar likvidera hjälparna för att komma åt henne.

Det här är inget annat än en regelrätt slasher som överraskade mig det positivaste då den inte bara har en storbystad hjältinna i form av Bobbi Sue Luther som sitter på en rejäl hylla och gör sin roll som hjälplöst offer med bravur. Fast ett hjälplöst våp gör ingen film så där kommer Kevin Cage in som den hjälpsamme mannen som tar med henne hem till frugan. Cage fortsätter att skina i filmen med sitt stabila utseende och trygghet som han verkar bestå av samtidigt som det ligger något under ytan på honom och bubblar som gör att man inte vet riktigt var man har honom. Cage känns igen från Heat samt Sage Stallone´s remake på The Last House On The Left som går under titeln Chaos. Nu regisserade inte Stallone´s grabb filmen men han var en av de ansvariga bakom den. En annan lirare som känns igen är Sean Whalen och han minns de flesta säkert från ännu en Wes Craven film nämligen The People Under The Stairs där han var Roach, killen som levde i väggarna.

Så varför ska man då se Laid To Rest om den innehåller en storbystad bimbo och två skådespelare som är mer eller mindre bundna och förknippade med småroller? Därför att filmens gore är av fin och hög klass. Det öses på med kapade ansikte, kapade lemmar, sönderskjutna skallar, uppskurna magar med tarmar vällande ut och otroligt mycket mer. Vi får bland annat se vad som sker med ett huvud när det sprutas in däck på tub i ett öra. Väldigt intressant fast väldigt grafiskt, precis som vi vill ha det. Det är blodigt, slafsigt och sadistiskt med minst två huvudsprängningar. Nu är det inte bara våld och stora bröst som gäller utan filmen visar sig bjuda på en fin stämning och en gripande scen som åtminstone jag tog till mig. Kanske inte alla som gör men den är där för de som finner det lovande.

Den gamle slitvargen Richard Lynch dyker upp i en mindre roll och gör sitt för att förgylla en skön film med härligt sadistiskt våld med sin sköna stil vilket gjorde att jag fann filmen än mer underhållande vilket jag redan gjorde. För Laid To Rest är en jäkligt kul, våldsam och rolig film som jag nu ska se till att leta rätt på i ett bra släpp och som om det inte räckte så kom uppföljaren alldeles nyligen och går under titeln Chromeskull: Laid To Rest 2 vilken ska innehålla inte bara Brian Austin Green men även Michael Biehn. För er som bara vill se Bobbi Sue Luther utan att se själva filmen så kommer hon här:

Check out the rack!

Altitude - 2010

2011-11-06T09:19:00.001+01:00

Vad som börjar med en typisk fjortisfilm med dess ständiga karaktärer, musikern med snedlugg som tvunget ska ha sin jävla gitarr med och givetvis måste spela vare sig man vill höra eländet eller ej, brottaren som bara ska hävda sig och supa ner sig till en ytterligare i nivå i apstadiet, dennes flickvän som är tidsenlig bimbo bara det att hon är filmkunnig eftersom hon går på filmskola och då autmoatiskt vet allt samt har en videokamera med sig och filmar precis allt. Vi har piloten som ska vara filmens kvinnliga fägring men bara ser ut som en billig kopia på en ung Caroline Munro och dennes pojkvän som ska dumpas efter deras sista helg då hon ska flytta till Montreal. Något som han är ovetandes om, dumpningen då alltså. Tillsammans ska våran färgstarka skara flyga till en Coldplaykonsert, bara gruppen borde fungera som avskräckande medel, då piloten hyrt ett litet plan.

Snart bär det upp och väl uppe så hamnar de i ett underligt oväder som inte ser ut att ta slut och snart nog så börjar det ske underliga brytningar inom gruppen samtidigt som brottaren tycker sig se något stort, svart och farligt utanför fönstret på planet.... För att strö ytterligare salt i såren så har filmens leading lady med pilotlicens förlorat sin mor i en flygolycka när hon var liten eftersom även mamma var pilot med Biggleskomplex och det är något som hon aldrig kommit över.

Det som börjar slentrianmässigt och fortsätter i bra takt in i filmen ger sig inte förrän det dyker upp något utanför planet. Det räcker för att hålla mitt intresse kvar för filmen så när filmens första tentakel dyker upp så är jag fast och har ingen tanke på att stänga av längre. Då ökar spänningen och man bara vill se hur de ska ta sig ur situationen samt se vad det egentligen är som är utanför planet och hotar dem. Personerna i planet skiter jag fullkomligt i då de bara är kanonmat och fullständigt ointressanta. Däremot är stämningen fin så fort tentakelen kommer in i planet samt skapar lite oreda. Samma sak sker med aktionen där en av de trevliga ungdomarna ska ge sig ut mitt under full storm för att få rätt på bakrodret på planet.

Tyvärr tar det långt in i halva filmen innan det sker och ens intresse för filmen tar fart men det kan vara värt mödan för även om det skrivs att det här ska vara en Lovecraft-inspirerad film så slutar det mer som ett avsnitt ur tv-serien The Twilight Zone från 80-talet. Lovecraft´s ande ligger verkligen över filmen när det väl brakar loss och vi får se inte bara tentakelen samt dess tillhörande monstrositet men försvinner när de som är kvar kommer på vad som egentligen sker med dem och det är då det glider från Lovecraft över till The Twilight Zone. Lite synd för ett rejält slut i samma anda som den bästa delen av filmen hade passat bättre än det lite mer publikfriande slut som vi får.

Trots det så överraskade Altitude mig med att bli bättre än jag först trott bara man tog sig in i filmen och har överseende med dess uppenbara inriktning och dess karaktärgalleri. Överlag så inte en helt för illa film som levererar en fin stämning och en rätt tryckt atmosfär för vart kan man ta vägen i ett plan med ett stort monster utanför som definitivt inte vill en väl? Och där kom jag på att jag skrivit avsevärt mer än jag först tänkt jag skulle om filmen fast så kan det gå om man sitter och fascinerat inbillar sig att ha sex med Shirley Clamp samtidigt. För fin är hon och leka gömma salamin där hade jag verkligen inte haft något emot. Ni andra kan alltid tvätta den synen ur ert sinne med att kanske ge Altitude en chans? Shirley, here i cum!

Stake Land - 2010

2011-11-05T22:28:00.000+01:00

Eftersom vampyrer är på hugget för stunden så kan det passa bra med en film som vågar visa de vidriga sakerna för vad de egentligen är. Nämligen blodtörstiga rackare som inte drar sig för att tömma nyfödda på blod, slakta allt och alla de kommer över och inte tåla dagsljus så värst bra egentligen. Glöm skit som Twilight eller True Blood för Stake Land drar sig inte för att dra ut de ljusskygga sakerna i ljuset och blotta dem för omvärlden. Här är det samma tema som i otaliga andra filmer som sveper över oss för stunden vare sig det är zombier eller vampyrer nämligen den att en epidemi sveper över världen i form av vampyrer. De få överlevande gör sitt bästa för att överleva i en postapokalyptisk värld men det visar sig vara svårare än att bara hindra halsen från att slitas itu för är det inte vampyrer som hotar så är det kannibaler, kulter eller religiösa galningar med herren på sin sida som tycker deras sätt och väg är den rätta att följa.

Vi följer den unge Martin som finner sin familj slaktad av en vampyr som dödas av den säregne Mister. Han lär Martin att försvara sig samt tar den föräldralöse under sina vingar på väg mot New Eden som ska ligga i Kanada. Anledningen till det är i just Kanada ska bero på att det ska vara för kallt för vampyrerna där fast det gäller att ta sig dit med och det blir verkligen ingen dans på rosor. Stake Land visar upp vampyrer med svart blod och ett utseende som påminner om demonerna i The Evil Dead. Med andra ord så ser de rätt jävliga ut. För här springer de inte runt i fina kläder och pratar med accenter utan de inte bara beter sig som djur, de låter och ser ut som dem med.

Här är det inte bara vampyrdräparaction som gäller utan det är ett brett spektra som vi får att sätta tänderna i för Stake Land är mycket mer än så. Här får vi spänning, rysningar, lite komik men framför allt en grym stämning och mycket bra effekter. Visst förekommer det cgi på väl valda ställe men för det mesta är det hederlig latex och färgat vatten som sig bör. En annan sak som imponerar är hur Stake Land väljer att utnyttja vampyrernas egenskaper eller rättare framför allt hur vissa människor i filmen väljer att utnyttja de.

Stake Land är en jävligt bra film som tyvärr slutar lite för abrupt för min smak då jag hade gärna sett den varat 10 minuter till så att jag hade kunnat fått njutit lite till. Eller så är det för att det ska komma en fortsättning vilket jag verkligen hoppas för nu när jag kollade upp filmen så såg jag att den är regisserad av den begåvade Jim Mickle som gav oss den underbara Mulberry Street, en av senare års bästa zombiefilmer tillsammans med Zach Snyder´s Dawn of the Dead. Och som är ännu bättre är det att det är Nick Damici som spelade Clutch i just Mulberry Street som spelar Mister här. Bara det är ännu en anledning för att kolla upp Stake Land och när ni ändå är i gång så passa på att dra Mulberry Street samtidigt. Ni kommer att få en helkväll garanterat! Rekommenderas det varmaste!

Hard Time : Hostage Hotel - 1999

2011-11-03T18:53:00.000+01:00

Den tredje och förhoppningsvis sista filmen i serien om Logan McQueen, utspelar sig som ett gisslandrama i ett nedläggningshotat hotell eller vad nu det ska vara. För när en kampanjledare för en aspirerande guvenör beslutar sig för att krydda upp valdeltagandet genom att hyra in ett par lowlifes som ska kidnappa kandidatens familj, ja, då går allt åt skogen. Kidnapparna i form av Keith Carradine och Kevin Durand, försåtsminerar rubbet då Carradine är en gammal tunnelråtta från ´Nam och när de ansvariga för eländet kräver att Charlie ska komma då följer Logan med efter trots de inte är vänner direkt. Hus i helvete tar det helt när sedan Charlie ryker på en runda för då tar Logan över helt.

Regisserad av Hal Needham så var förhoppningarna här rätt grundade men det sket sig strax efter start. Needham verkar ha tappat stinget helt då Durning knappt är med och ligger medvetslös i över halva filmen innan vi ens får se honom igen. Reynolds är knappt med i första halvan innan han tar för sig av rampljuset och bjuder på en otroligt dum scen när han ska ta sig igenom en folkmassa i slowmotion. Det är så otroligt pinsamt att se att det blir komiskt.

Carradine sköter sig fint som alltid och jag kommer på mig själv med att ångra mitt tidigare förakt mot honom då det bara varit korkat och min egen förlust för det är synnerligen en fin och pålitlig skådespelare. Till skillnad från andra i den här filmen, jag syftar på dig då Burt! Nej, det här måste vara det sämsta jags sett från ett annars fint radarpar och då menar jag Needham/Reynolds. Oavsett om det är gjort för tv så är det här ytterst smärtsamt att bevittna för det är verkligen under isen och så dåligt att det blir mest ofrivillig komik av det hela. Skäms på dig Burt.

Hard Time - 1998

2011-11-02T10:23:00.001+01:00

Burt är här för första gången snuten Logan McQueen med partnern Charlie (Charles Durning). Under ett gripande sopas Logan under mattan av en hårding med hästsvans och en enda kontaktlins. Hårdingen snor Logan´s vapen och dennes kumpan snor hans handfängsel. Efter en våldsam jakt dödar hårdingen sin partner som brutit benet med Logan´s vapen och flyr. Logan blir såklart misstänkt för mordet och hamnar i finkan. Samtidigt visar det sig att en stor summa pengar försvunnit ur en väska som de flyende haft med sig och som den berömda grädden på mosen så kommer den lokala gangsterbossen Martin (Robert Loggia, alltid lysande) och kräver igen dem. Kruxet är bara att Logan har ingen aning om vart pengarna tagit vägen och än mindre vem som tagit dem. Martin i sin tur skickar sina hejdukar på Logan där den ene av dem spelas av Roddy Piper vilket havererar i en rätt underhållande slagsmålsscen mellan Burt och Piper.

Burt levererar alltid för mig även om han mest ser dum ut med sitt hårt arbetade ansikte och fåniga peruker samt en mustasch som ser ut att endast bestå av näshår. Lägger man sedan till en gångstil som ser ut som att det sitter en galge kvar i jackan/kavajen han har på sig så blir det ett underhållande första möte om man inte sett Burt in action förr. Vi som sett honom förr bara skakar åt eländet och minns de goda tiderna med värme då Burt var Burt. Nu är det bara en tragisk relik som vägrar släppa taget. Trots det så älskar jag Burt och ser var film med honom som jag kommer över. För det är trots allt Burt Reynolds vi pratar om.

Charles Durning som är närvarande som alltid och sviker ej som Charlie vilket mest består av Durning spelar sig själv komplett med övervikt och gott humör. Robert Loggia gör sin roll i sömnen vilket innebär han spelar en hårding som inte tar skit av någon och det räcker man ser honom så inser man att det gör han säkert inte hellre privat. Billy Dee Williams som åklagaren eller vad nu han är bidrar kanske inte med så mycket utan mer att han kanske lockar dit några vilsna Star Wars-fan som tvunget ska se allt med honom i. Roddy Piper funkar fint i sina scener då han efter alla år inom wrestling vet hur att ta emot stryk som att ge vilket är hans styrka då leverera repliker kanske inte är den bästa. Fast han funkar fint oavsett vilket alltid.

Så vem/vilka riktar då sig Hard Time till? Fans av Burt framför allt men även de som vill se en standard tv-deckare med få överraskningar och lättsam inramning. Hard Time följdes av inte bara en utan två filmer och den andra, Hard Time II: Premonition står det om här. Nu kanske jag var lite hård när jag skrev det så var beredda på det och den tredje filmen, Hard Time: Hostage Hotel bör komma upp i det snaraste.

Hard Time funkar om man vet vad som väntar en och den här gången var jag bättre förberedd på det så kanske var det därför som den gick lättare ner. Det är lättsamt och lättsmält med få överraskningar även om den försöker med att ge oss ett par men de är rätt lätta att greppa snabbt. Lockar inte det så kanske det kan locka med en scen där Burt visar varför han är den ende i världen som kommer undan med att jogga i skinnjacka.

Animal Factory - 2000

2011-11-01T10:35:00.005+01:00

Edward Bunker skrev boken och Steve Buscemi regisserade filmen med samma namn. Edward Bunker var med i Reservoir Dogs precis som Steve Buscemi. Edward Bunker är med i Animal Factory precis som Steve Buscemi. Nu är frågan om ni kan lista ut vem Edward Bunker är för Steve Buscemi vet ni alldeles säkert vem det är? Animal Factory är en typisk MIP-film och med det menas Men In Prison och det är ett säkert kort för underhållning för är det inte grova homosexuella anspelningar så är det grova homosexuella övergrepp i fara och färde som man kan se fram emot. Samt lite våld och den obligatoriska duschscenen.

Här är det den forna barnstjärnan Edward Furlong, som tillsammans med Lindsay Lohan visat sig vara en riktig fena på att sabba en aspirerande karriär i det rödaste rappet, som hamnar bakom lås och bom för droghantering av något slag. Han hamnar i ett hårt fängelse direkt och eftersom han har så mjuka drag och timid kropp så blir han ett lovligt byte direkt. Lyckligtvis för honom så tas han under den härdade internen Earl Copen´s (Willem Dafoe) och dennes polares vingar. Polarna visar sig bestå av Danny Trejo, som privat var vän med denna Edward Bunker, Mark Boone Junior, Mickey Rourke, alltid lysande och här som transa, och Jake La Botz.

Tom Arnold, en man som jag har otroligt svårt för och är den enda man som gjort karriär genom att djupdyka mellan de svettiga låren på Roseanne Barr. Bara det otroligt vidrigt i min bok. Dyker upp som slemmig typ som vill sätta på Furlong på dass för övrigt. En sak som överraskade mig var det att Buscemi tagit med Antony Hegarty i filmen som sjunger på en föreställning och för er som inte känner till honom så är det sångaren från Antony and the Johnsons. En utmärkt artist för övrigt och ett välkommet inslag i den här filmen.

Nu är livet inte bara en dans på rosor bakom galler och det är det visas här. Inte så mycket våld även om det förekommer utan Buscemi har valt att visa hur lätt det är hamna fel och med fel personer om man har otur. Furlong klarar sig då rätt bra här vilket får mig att tycka att hela fängelsebiten smått glamoriseras av Buscemi. Lite som att om du gör något dumt så se till att du blir vän med den värste busen på stället så klarar du dig bara du är söt nog samt du har en möjlighet att komma ut med röven intakt. Vilket idag är rätt svårsmält då det bara ser ut att bli värre och värre i de miljöerna och är man då en sådan sötnos som Furlong är här så kan räkna med en ny pappa redan innan första kvällen är över.

The Horseman - 2008

2011-10-31T11:26:00.003+01:00

Australiensisk film är fanimej på gång får jag allt erkänna. Efter filmer som Red Hill, Animal Kingdom, Storm Warning och nu The Horseman som iofs är från 2008 tillsammans med filmskapare som John Hillcoat så ser det onekligen ljust ut! Steven Kastrissios gör här sin regidebut med en film som han även skrivit, editerat och producerat. Resultatet blev en imponerande debut där Kastrissios har stor hjälp av Peter Marshall i rollen som fadern Christian på en våldsam och blodig resa mot rening för sig och sitt barns skull. Resultatet blev det The Horseman.

En simpel man vid namn Christian får i samband med beskedet om sin dotters död en videofilm med posten som visar henne bli påsatt av flertalet män. Efter diverse efterforskning så kommer Christian fram till att det varit fyra stycken karlar som haft samlag med hans dotter. Nu gör Christian vad varje fader borde göra och sätter i gång med att leta upp de som är bakom övergreppet samt filmandet som distributionen av filmen som går under titeln Young City Sluts 2. Simpelt, hårt och skoningslöst plöjer Christian sin väg framåt de skyldiga.

Det är grått och daskigt vilket gör att användandet av digitalkamera med dess sterila bild flyter ihop till en perfekt symbios och det är inte utan att tankarna ens far till Dead Man´s Shoes av Shane Meadows flertalet gånger under filmens lopp och det är bara positivt då de båda är utmärkta filmer som rör sig i samma landskap. Nämligen hämndens trakter. Nu får vi bara se fragment av dådet som Charlie´s dotter utsätts för och det vi får se räcker mer än väl för det är inget man vill se mer av vilket däremot Charlie´s hämnd är något man vill frossa i. Charlie går till verket med både kofot som hammare, knivar, pistoler och till och med en pump som används till fotbollar trycks upp i kuken på en av dem och används sedan för fullt till min belåtenhet.

Som ni ser så är det inte direkt några trevliga saker som svinen utsätts för och det är med all rätta. De ska lida och pinas för sina övergrepp och det här kommer inte att drabba någon som inte ska drabbas. Rättvisa ska utdömas oavsett pris. Något som även kräver sitt pris av Charlie själv.

The Horseman är en hård, skoningslös film som bara måste ses om man är intresserad av bra film och inte bara betygsätter filmer efter mängden av gore i dem. Här serveras en simpel story med trovärdiga karaktärer och ett stort gäng jävligt slemmiga personer som ser till att vårt intresse för deras demis hålls på topp. Lägg sedan till ett suveränt agerande av Peter Marshall som jag innerligen hoppas på kommer att få fler roller efter rollen som Charlie för det är han synnerligen värd. Mitt ex av filmen på Blu-ray är på väg hem nu för detta är ett givet köp i samlingen och som om det inte räcker så är The Horseman för mig en av det här årets bästa filmupplevelser. Mina varmaste rekommendationer på The Horseman. Mycket nöje!

Police Academy 6: City Under Siege - 1989

2011-10-30T11:51:00.001+01:00

Hur vet man när en film per automatik kommer att suga? Jo, på viset att när första namnet som rullar på skärmen visar Bubba Smith. Visst, karlen dog relativt nyligen men det gör inte att han blir en bättre aktör på studs. Smith är en person vars dialogscener är minst lika illa som hans rappande vilket han gör här med. Tro mig, om ni tycker hans kämpande med dialoger är minst sagt haltande så får ni en svag inblick i hur pass illa det är då. Tackleberry, Harris, Hooks, Leslie Easterbrook mums, Jones, Lassard både yngre som äldre och Proctor är med de med men det är ett sjunkande skepp som bordas och aldrig borde fått lämna hamn.

Handlingen den här gången är trivial med ett gäng som rånar allt och alla och polisen har inga spår på vilka de är. Vad som gör polisernas arbete svårare är det att skurkarna verkar veta precis allt de ska göra precis som om de har en tjallare bland sig. Ärligt talat, bara en ursäkt för att visa mera falla-på-ändan-humor och roliga ljud från Jones. Det räcker inte för min del även om Easterbrook har flera scener där hon visar upp klyftan och kroppen så räcker det inte.

Jag vill ha lite mer på kroppen än det simpla skit som det här är. Speciellt efter att ha sett Wrong Turn 4 så var det här fiaskot verkligen inte vad mitt stilla sinne behövde. Lyckligtvis slipper vi ännu en utdragen båt/svävar/flygplans/luftballongsjakt men får dessvärre ytterligare en sur prisutlämning där Lassard d.ä. gör något föga roligt. Nej, sämst i serien och ett verkligt bottennapp. Undvik!

Wrong Turn 4: Bloody Beginnings - 2011

2011-10-30T11:36:00.001+01:00

Yay! ytterligare en DTV-uppföljare till Wrong Turn som världen klarat sig fint utan. Det som avslutades med Wrong Turn 2: Dead End fick sig ett ovärdigt uppföljande i Wrong Turn 3: Left For Dead för att nu startas om med Wrong Turn 4: Bloody Beginnings. För nu ska vi introduceras för våra tre nya favorit inavlade-kannibaler-som bor-i-skogen. Här visar det sig att de fått sig ett uppehälle på ett sinnessjukhus ute i skogen där flera inavlade personer hålls instängda för att det ska studeras. men de rymmer som sig bör och sätter i sig allt och alla. 30 år senare eller vad nu det var så kommer det en grupp med ordentligt kåta, korkade och påfrestande ungdomar dit efter ha åkt vilse i skogen på natten. Givetvis äts de upp och slaktas på det mest utstuderade vis men är det roligt eller intressant då? Inte ett jävla dugg.

Grabben min som gillar de två första eminenta filmerna konstaterade direkt efter vi stängt av den: vilket skit. Jag håller med honom totalt. Det är precis vad det var. Ett 90 minuter långt lavemang som världen klarat sig fint utan. Dock inte lika illa som den tredje filmen i serien men inte långt efter. Anledningen är inte effekterna som man kan tro då de är mer av det gamla hederliga slaget även om det förekommer sådan hemsk cgi på vissa platser i filmen.

Utan det är karaktärerna som vi är menade att bry oss om som är så fruktansvärt korkade och ledda av en av de mest dummaste personer jag sett på film på väldigt länge. Karaktären Kenia, groteskt överspelad av Jennifer Pudavick som visst ska vara med i Wishmaster-filmerna vilket nu leder till jag inte kommer att se dem, tack för det fröken Pudavick, är så förbannat dryg, korkad och intelligensbefriad att man bara hoppas att hon kommer att få något långt, spetsig och hårt uppfört våldsamt i valfri kroppsöppning relativt snart i filmen. Vilket inte sker utan vi får stå ut med aset vilket gjorde det här till den plågsamma upplevelse det blev.

Överlag, en våldsam film med rejält korkade personer som dör våldsamt vilket iofs är vad man alltid bör se som en bra film per automatik. Fast i det här fallet skjuts i sank så fort agerandet begränsas av taffligt skådespeleri av "skådespelare" som inte ens kan recitera den simplaste dialog utan att snava på orden eller ens dö trovärdigt på film. Vilket är ungefär lika kul att se som dagens sexscener som ska likna porr så mycket de bara kan utan att egentligen visa något av värde. Se hellre en rejäl stänkare där ni får se autentisk porr än den här smörjan.

Proie - 2010

2011-10-25T23:54:00.001+02:00

Fransmännen visar än betarna när det kommer till att pumpa ut skräckfilmer och med Proie eller Prey som den heter utanför Frankrike så ger de in sig på djurskräcksterritoriet. Givetvis går tankarna till Australienska Razorback omedelbart direkt och visst är likheterna där men den här klarar sig rätt fint på egna ben. Fast det är inte det värsta utan det värsta är det att jag har redan läst om samma sak på två andra bloggar som refererar just till Razorback. Innebär detta då att jag snott allt det här från dem eller har de snott det ifrån mig? Det är en svår fråga som ni inte lär få svar på här i alla fall.

Handlingen är simpel. Familjeföretag som sysslar med konstgödning får problem på flera sätt på samma gång när det visar sig att de är ansvariga för giftigt avfall kommit ut i grundvattnet med resultatet att djurlivet löpt amok. Speciellt vildsvinen då. Så karlarna i familjen rycker ut med vapen och en brinnande motvilja mot varandra. Snart nog så är det inte bara turerna som är omvända när det kommer till jakten utan även i de egna leden.

Tyvärr så får vi inte se direkt några vildsvin i filmen utan vill ni se dem så får ni kolla extra länge på postern här ovanför. De förekommer i filmen men inte i den fullskaliga utveckling som jag hade velat. Annars är det fullt upp med blod, tarmar och annan sörja så det räcker och blir över. Tyvärr så blir bristen av synliga vildsvin för uppenbar för mig då jag åtminstone vill se ett muterat svin under filmens 76 minuter. För det är precis så lång som den är och underbart är verkligen kort.

Fransmännen är inte alls dumma när det kommer till film oavsett genre och djurskräck är något de gärna får återkomma till för min del bara det att de visar mer av djuren som ska stå för skräckinslagen. Annars är Proie en relativt underhållande film även om slutet var lite svagt. Bra effekter, fin stämning och ett bra tempo som tyvärr stupar på bristen av muterade djur i bild.

Taxi Driver - 1976

2011-10-25T12:18:00.001+02:00

Taxi Driver anses av de flesta som ett mästerverk och en av tidernas bästa filmer. Jag kan inte hålla med om de faktumen. Visst, de sista tio minuterna är de bästa i filmen men inte såpass spännande att de ska infria mina kriterier för att tillhöra min egen lilla krets av mästerverk. Robert DeNiro sköter sig fint men jag har aö´ldrig kunnat ta hans stil till mig. Det kan ha att göra med allt man hörde om honom som ybgre och det var DeNiro hit och det var Deniro dit och väl man fick sett honom så var det bara typ: jaha, var detta allt? Med andra ord så är han ingen Burt Reynolds och för mig är gamle Burt kung.

Nu är Taxi Driver inte heller i samma klass som Smokey And the Bandit men Deliverance är minst lika hård som Taxi Driver om inte hårdare för Deliverance innehåller inte bara en mustaschlös Burt men även en homosexuell våldtäkt. Taxi Driver kontrar med underåriga horor och svensk porr men det slår sig slätt mot Deliverance får jag erkänna. Styrkan i Taxi Driver ligger i dess fantastiska foto, editering och dess miljöer. ett regnigt New York med massor av porrbiografer som pumpar ut sina titlar i full neon. Det samt det våldsamma slutet. Vad som stör mig är det att jag kan inte ta Travis Brickle till mig då karlen är helt störd och traumatiserad sedan kriget. Först när han slagit ihjäl ett par personer så landar han igen i verkligheten.

Visst, det är inget man inte sett tidigare men det kan bero på att DeNiro gör Brickle så bra att man inte kan ta honom till sig och precis som dennes kollegor så blir det att man som tittare inser vilken knäppgök han egentligen är. Kanske är det den våldsamma upprensningen som gör att man sitter kvar under filmens dryga två timmar för hade det varit en annan film så hade jag verkligen inte gjort det. För det är drygt och långrandigt i ärlighetens namn. Själv kommer jag på mig själv att vilja se om manusförfattaren Paul Schrader´s Hardcore med George C. Scott. Liknande tema och film men mer i min smak eftersom George C. Scott är en personlig favorit oavsett vad han gör.

Anledningen till jag köpte den här var den att jag ville som den och se om jag fann den intressantare idag än jag gjorde senast jag såg den. Och lite kanske jag fann den vara det men inte såpass att jag kommer se om den i rödaste rappet. Dock kommer den att stå kvar i samlingen för tillfället lär säkert komma igen då jag vill se om Taxi Driver och då finns den. Precis som Hardcore står tryggt på sin plats i samlingen. Bara det att den inte finns på en fin Blu-ray utgåva som Taxi Driver vilket är rent ut sagt en jäkla skam!

Let Sleeping Corpses Lie - 1974

2011-10-23T10:21:00.002+02:00

Jepp, Weekend Video har sållat sig till fållan och skrivit om den spansk/italienska zombiefilmen som är inspelad i England eller åtminstone delar av den. Resten är är inspelat i Italien och Spanien. När det kommer till titeln så är det tvåtusen variationer på vad den här filmen egentligen heter så här kommer den inte bara den spanska utan även den italienska samt alla andra versioner man kan tänka sig:

No profanar el sueño de los muertos
Non profanare il sonno dei morti
The Living Dead at The Manchester Morgue
Don't Open the Window
Da dove vieni?
The Living Dead
Breakfast at The Manchester Morgue
Breakfast With the Dead
Brunch with the Dead
Weekend per i morti
Weekend with the Dead
Invasion der Zombies
Das Leichenhaus der Lebenden Toten
Levende Doden in het Lijkenhuis
Massacre des Morts-Vivants
Dejen que los Muertos Duerman
Zombi 3 - Da dove vieni?
Fin de semana para los muertos (shooting title)

Där fick ni allt lite att bita i.

Storyn är simpel. Den italienska superhingsten Ray Lovelock, från fler filmer än jag vill minnas, är med här i ett väldigt klädsamt skägg får jag allt erkänna. Här är han en antikhandlare eller något som ska ut på landet för lite chillin´ and killin´ men det blir mer killin´ an chillin´ för Ray. På väg kör en stressasd dam (Christina Galbó) på hans båge. Nu tar Ray lagen i egna händer och får henne att leverera honom dit han ska men det slutar på ett helt annat sätt. Den brittiska lantbruksmyndigheten han nämligen kommit på en maskin som ska utrota allt ohyra för bönderna men räknade inte med att dess frekvenser ska ha en motsatt effekt på de nyligen avlidna. Så resultatet blir att Ray får röven full av både stressad dam, elak polis och hungriga nyvaknade döda som bara vill sätta gaddarna i honom.

Så vad gör att den här sticker ut i den enorma marknad av zombiefilmer då? Ingen aning. Det skulle vara effekterna av Gianetto De Rossi som iofs är med i en stor del andra zombiefilmer med så det sket sig. Jag vet faktiskt inte. Det kan vara att filmen känns lite mer seriös än till exempel Oasis of the Zombies eller Dawn of the Mummy. Eller så är det att jag inte direkt ser storheten i den som den stora massan gör. Oavsett vilket så är Jorge Grau´s film bra, inget snack om saken. Den är gjord med en seriös hand vilket märks och det öses kanske inte på med gore vilken andra filmer gjort för att dölja sin egen otillräcklighet därför att Grau vet att hans film levererar tillräckligt med spänning för att behöva förlita sig på det.

Lovelock som mest framstått som en pretty boy för mig sköter sig bra i rollen som zombiedräpare med ett mission. Och hans konstanta kontroverser med Arthur Kennedy gör att filmen ökar i trovärdighet än bara att fungera som ett redskap för att visa lite slafs och gore. Kennedy och Lovelock är varandras motpoler fullt ut vilket kommer till att leda till dramatiska vändningar för dem båda till slut.

När det kommer till goreavdelningen så levererar De Rossi för fullt med bra makeup och några av de bästa zombierna sedan Fulci´s Zombie och Romero´s Day of the Dead. Ingen lila sminkning här som slutar vid kragen inte utan det till och med bjuds på en naken karl i bara fillingarna som nästan får drasen satt i eld av en närgången Lovelock. Grau vet mer än att bara leverera en trovärdig film, han vet att få till en grym stämning med och den bästa inkarnationen av den är scenen som utspelar sig på kyrkogården. Den är grym! Lovelock och Galbó instängda i en krypta medan tre zombies med tillgång till verktyg i form av gravstenar gör sitt allra bästa för att bryta sig in. Filmens bästa scen och fullkomligt oförglömlig.

Med den scenen i åtanke så kanske jag tycker den är snäppet bättre ändå än jag först ville ge den kredit för. Vad kan jag säga? Jag är en ovärdig mask. Ge den en chans åtminstone. Det är den allt värd.

Devil Dog: The Hound of Hell - 1978

2011-10-22T00:46:00.003+02:00

Jag är den förste att erkänna att det här både ser och låter för jävla dumt. En besatt hund som lever jävel, besätter sina småhussar samt dödar grannar på löpande band kan väl inte vara något att sätta på? Jodå för det här en fin liten tv-film med den alltid lika stabile Richard Crenna i leaden som den bekymrade familjefadern som finner sig i kampen med helvetets egna Lassie. Fast nu börjar det inte med det utan vi får följa en grupp med skumma personer som ger sig in på en kennel för att köpa en tik av högsta klass. Syftet är att locka fram mörkrets furste eller åtminstone något som ska påminna om honom. När det väl är klart och valparna är färdiga så delas de ut där de ser ut att behövas bäst.

Där kommer Crenna´s familj in då dottern förlorat sin hund samma dag, på sin födelsedag till råga på allt, och vem dyker upp om inte R.G. Armstrong himself i hög person varav han skänker dottern en liten valp. Allt är väl till en början men hembiträdet börjar korsa sig på övertid och snart brinner tanten upp på sitt rum. Crenna som blivit varnad för hunden tog henne inte på allvar, ej heller tar han sin fru, spelad av den oväntat läckra Yvette Carmen Mimieux, som menar att båda barnen börjar visa andra tendenser än de vanliga.

Snart nog så ändrar hon sig med och inte förrän Crenna riskerar förlora en närkamp med gräsklipparen samt att hans vän Ken Kercheval, Cliff Barnes från Dallas ni vet, dör efter ha satt på hans fru som polletten ramlar ner och han börjar inse att vovven kan vara inblandad i det hela. Nu börjar den verkliga kampen för hur dresserar man Satans schäfer? Jag tror knappast kennelklubben har någon helgkurs i det.

Första gången jag sprang på den här var på VTC´s guldfärgade släpp av Devil Dog. Det gjorde verkligen inte att jag ville se filmen mer för det var och är fortfarande otroligt skrämmande illa. Se själva.


Wow! Spana in ögonen och den röda djävulen.

Inte nog med att de fått in både First Blood på omslaget de har även lyckats med att påpeka att Ken Kercheval spelade/var Cliff Barnes i Dallas. Bara det bör ge er en aning om hur stort Dallas var på tv förr. Ja, det omslaget får inte en precis att falla på knä och lova ut fri oralsex åt första bästa som vill låna ut filmen till en. Tack och lov så finns den både på DVD som Blu-ray från Media Blasters/Shriek Show nu och där måste jag framhålla blåstrålen som visar upp en oväntat bra bild. Tyvärr är vissa sekvenser i sämre kvalité och den största sekvensen utspelar sig i slutet, inte värre än man överlever fast bara lite synd på helhets intrycket av släppet. Filmen däremot är oväntat underhållande och ett bra bevis på att tv-filmer från 70-talet fortfarande kan spela skiten ur diverse moderna spektakel.

Jag kom på mig själv med att gilla den här skarpt och den kommer definitivt att rulla fler gånger på min tv för det här var rejält underhållande och bra! Så lätta på börsen och skäm bort er själva med en stabil tv-film, det är ni allt värda! Rekommenderas!

Le Frisson des Vampires - 1971

2011-10-19T18:47:00.000+02:00

The Shivers of the Vampires som den även går under ska vara Rollin´s tredje vampyrfilm och det vette fan vad karl har tryckt i sig för förbjuden konsumtion för det här liknar inget av värde. Det är flummigt som fasiken och filmens "vampyrer" består av två övervintrade haschtomtar i tidsenlig utstyrsel och är så fantastiskt fantasilöst tråkiga att jag vill påla mig mig själv bara för att slippa eländet.

Handlingen, i den mån där nu är en, går ut på att ett ungt och nygift par åker ut till ett slott där bruden lekt som liten med sina kusiner, vampyrerna i filmen som är minst 40 år äldre än henne och bara det får en att undra vad det är för lekar de har lekt egentligen? Väl på plats så har de väckts till liv på något vis av de två plastflatorna som springer runt i slottet och nu ska servera sina mästare med blod. Eftersom bruden är oskuld så ska hon i sin tur bli deras brud av någon anledning. Men jag trodde de var släkt!

Maken får inte knulla eftersom frugan fallit dit för ett rejält hiskeligt fruntimmer med punktering på rattarna som dyker upp i farfarsuret precis på midnatt, spritt språngande naken. Tillsammans med de lättklädda plastflatorna, de homosexuella vampyrerna som kastar mer giriga blickar på varandra och den totalt korkade maken och ett oändligt springande i korridorer och öppna landskap så blir jag inte det minsta klok på den här filmen.

Vad vill Rollin säga med den? Vill han hjärntvätta oss med den fåniga musiken som något obskyrt franskt proggband spelat in för filmen? Vill han oss illa eller vad fan är det som sker? Jag har ingen aning, inga svar och ett stort behov av att sätta undan den här filmen för att aldrig ta fram den igen för att skona framtida genrerationer för dess troliga skada den kan utdela till ett skört sinne.

Anledningen till att jag ens skriver om den är det att även om filmen är knas i kvadrat och fullkomligt pinsam i vissa scener så har den vissa smått otroligt stämningsfylla sekvenser samt ett slut som överraskade mig och fick mig att tänka på Lips of Blood vilket inte alls är dumt med tanke på resten av filmens tvivelaktiga kvalíté.

Det känns nästan som om Rollin med shivers of the Vampires tänkt sig att nu jävlar ska fånarna som tittar på mina filmer få något att bita i minsann! Jag kastar in två övervintrade fjollor som snöat in på hasch, Tomas Ledin och sandaler i plast samt låter de kladda på oskyldiga flickebarn med fasta bröst och långt hår. Att de är smygbögar spelar ingen roll för det retar upp massorna ännu mer. Jag är fullkomligt övertygad om att det är så för det var precis vad Rollin lyckades göra med mig. Jag svalde det och har fortfarande inte kommit över filmen, så pass illa är det. Och då menar jag inte alls det i ett positivt sätt alls.

Police Academy 5: Assignment Miami Beach - 1988

2011-10-15T22:23:00.000+02:00

Ännu en av delarna i den omåttligt populära Polisskolan lagd bakom sig ännu en gång och den här gången har Harris kommit på att Lassard nått pensionsålder och därför ska pensioneras. Lassard, totlat ovetande om det här tar förlusten med viss mått engagemang och bestämmer sig för att avsluta karriären i Miami där det kvarvarande gänget följer på. Inkluderade är Harris och Proctor. De andra är Hocks, Tackleberry, Jones, Callahan, House och Hightower. Resten har tagit farväl av serien medan Steve Guttenberg tydligen skulle återkomma men var förhindrad av skräpet Three Men And A Baby. Ny för den här gången Matt McCoy som senast förekom här i den underhållande Bigfoot-filmen Abominable.

Det verkar som varannan film i serien har en fungerande story medan efterföljande består bara av staplade scener på varandra. Här är det en, nåja, fungerande story som funkar för sitt sammanhang men det ska såklart avslutas i sedvanlig ordning, den tredje filmen i rad nu, med en totalt skittråkig båt/svävarjakt. Lyckligtvis är där en scen där Hightower slåss med en gummialligator samt en annan där Tackleberry hotar en plasthaj med pistol. Lägger man ihop de två scener med en het Leslie Easterbrook i minimalt med kläder så kan man ta sig igenom den här utan att fundera på meningen med livet och att om den innebär att se de här filmerna med jämna mellanrum verkligen en del av den.

Det är lättsmält som lättsamt och inget man kommer ihåg sekunden efter man stängt av den men den funkar för stunden och är avsevärt mycket bättre än sin sura föregångare. Tyvärr är varken Zed eller Sweetchuck med. Tack och lov då för fröken Easterbrook´s imponerande fysik!

Blitz - 2011

2011-10-15T10:25:00.001+02:00

En glad amatör får för sig att det är dags att skjuta poliser. Efter att den första har fallit för mördarens kulor så ringer han till en journalist där han ber journalisten nämna ett nummer. Vilket denna gör. Bra säger mördaren då. Just det antalet poliser ska skjutas och mördaren namnger sig Blitz. Vad som inte är med i beräkningen är att Blitz ska få efter sig en minst sagt lika våldsam som mordisk polis som mer än gärna tar till övervåld för att få som han vill. Parar man sedan ihop den här polisen med en ny partner som är föremål för trakasserier på jobbet för att han är gay så blir det desto roligare för oss som bevittnar.

Att det är Jason Statham som är den mordiske polisen är ingen hemlighet bara det att han visar upp en mer kall, oberäknelig brittisk sida som inte kommer fram i hans andra filmer. Och just det gillar jag. Statham spöar upp och misshandlar för fullt utan att vifta med armar eller ben. Så de som förväntar sig en ny Transporter lär bli rejält besvikna. Grabben som älskar Statham ville inte ens se klart filmen för han tyckte den var tråkig. Till svar fick han veta att han inte visste vad som missades.

Paddy Considine som var med här sist i den utmärkta Dead Man´s Shoes spelar här den homosexuelle polisen Porter Nash. Considine kanske inte gör Nash till den mest fjollige polisen i poliskåren men lite fjollig är Nash allt vilket gör det till en fin matchning mot Statham´s machosnut i kofta. Aidan Gillen, som vi älskare av The Wire minns som den aspirerande borgmästaren är även med i renny Harlin´s 12 Rounds, spelar här Blitz och det är ingen spoiler utan det får vi veta så gott som direkt. Här passar hans slyngelaktiga spel in utmärkt och han visar upp en sann sadistisk ådra.

Ska man benämna den här så är det en typisk buddy cop-film i thriller format där de ska ha problem med varandra för att sedan bli bästa vänner. Här kanske de inte blir bästa vänner men de kommer garanterat ha bra kontakt med varandra, den saken är säker. Det är våldsamt mellan varven och även om vi sett det förut så är det coolt att se Statham i hans hemmiljö och visa upp sin sanna brittiska sida. Han gör den här till perfektion och det skulle inte förvåna mig om det blir remakes på Death Wish filmerna och Statham får göra rollen som Paul Kershey.

Blitz visar sig vara en bra action/thriller som kanske inte faller på plats direkt utan den mer smyger sig på en dagen efter när man haft lite tid att ta den till sig. Väl värd att kolla upp för oss som gillar hård brittisk film.

David Hess 1942 - 2011

2011-10-08T21:18:00.001+02:00

Tyvärr har det kommit till min kännedom att skådespelaren/musikern David Hess har dött idag. Hans son bekräftade det precis på Facebook men av vilken orsak vet jag inte. Hess är för de flesta känd som Krug i The Last House On The Left, en roll som han upprepade mer än en gång i sin karriär. Hur det nu blir med uppföljaren till Ruggero Deodato´s The House At The Edge of The Park som Hess var inblandad, har jag ingen aning heller om.

Oavsett vilket så är det en tråkig nyhet för inte bara alla fans över hela världen men värst är det såklart för David´s familj. Vila i frid.

Police Academy 4: Citizens on Patrol - 1987

2011-10-07T23:55:00.001+02:00

Efter att Charles Napier, Steve Jobs och Albin lämnat oss så vore det fan om jag inte skulle fortsätta självplågeriet med det här bottennappet tillika den fjärde delen i Polisskolan-serien. Ska man vara snäll så har de åtminstone i den här delen haft intelligensen att inte bara stapla komiska scener efter varandra och på så sätt tro de får ihop en bra film utan de satsar mer på en rakt handling. Vilken går ut på att Lassard får den geniala idén att släppa in civila som ska avlasta poliserna i deras arbete. Tur för oss så är det bottenskrapet som antas så det blir lite kul att följa men annars är det inget direkt vidare att sminka upp sig för. Det är pensionärer, feta ungdomar, skateboardåkande ligister, hemmafruar osv som antar utmaningen och nu förväntas att göra ordentligt arbete på gatorna. Otur för dem så är Harris tillbaka och gör sitt bästa för att sätta köppar i hjulen för dem.

Just det, Harris (G.W. Bailey) är tillbaka då Art Metrano som spelade Mauser skadade sig allvarligt under inspelningen av den tredje filmen och bad om att få bli utskriven därav Harris återkomst. Proctor är med, samma med de andra gökarna som väntat. Till och med japanen från trean är tillbaka! Vart är världen på väg egentligen? Lyckligtvis så hoppas Leslie Easterbrook i en pool och visar upp sina behag så vi får något att glädjas över men annars är det långt mellan skratten.

Om den tredje filmen led av en seg final så har de till den här finalen valt en omöjligt ännu mer korkad final. De ska åka luftballong och veteranflygplan! Sedan när har det fanimej varit intressant med luftballongsflygning och hur i helvete tror de att någon tycker de ska bli en intressant final i en film? Någon förtjänar att få deras privata delar rullade i timjan, vinäger, penslade med krossad vitlök och sedan fint rostade sakta över öppen eld. Filmens uppstickande stjärna är inte ensam den här gången utan de är faktiskt tre. David Spade, Tony Hawk och Sharon Stone som för övrigt är Mahony´s kärleksintresse den här gången och är fullkomligt ointresserad av honom. Tack och lov är han inte med i de resterande delarna.

Private Wars - 1993

2011-10-07T11:39:00.000+02:00

Det var ett tag sedan vi släppte lösa PM Entertainment på Weekend Video så därför är det med största möjliga glädje jag har att presentera er för Privat Wars. En skrupelfri affärsman (Stuart Whitman) har högtflygande planer på att föra in sitt eget koncept gällande lyxboende in i framtiden. Så när ett sista kvarter bestämmer sig för att inte lägga sig för honom skickar han helt enkelt in stormtrupperna i form av ett ungdomsgäng för att kväsa upproret. Vad som inte däremot är med i beräkningen är att de boende ska ta in den före detta polisen och nuvarande fyllot (Steve Railsback) som deras förkämpe och försvarare. Snart nog så vänder det åt alla håll och snart är det gatorna rena rama krigszonerna och fastighetsmogulen får sätta in eliten. Vilket leder till en minst sagt explosiv upplösning!

PM sätter tonen direkt med en explosiv biljakt där Railsback bjuder en fin glimt i ögat samt en underbar explosion som får mig att sakna deras standardiserade exploderande tankbil som tyvärr lyser med sin frånvaro i Privat Wars. Vad som sedan följer är lite slagsmål som utmynnar i ett fint stunt där ett slag mot skallen återgäldas med en granatattack. Vem nämnde något om att vända andra kinden till när man har tillgång till en bazooka?

Detta är en film som bjuder inte bara på skön action som vi förväntar oss av PM men även en skön humor med glimten i ögat som får sin höjdpunkt i en legosoldatsuppvisning där den bäste ska anställas. Vi får allt från punkare till bodybuilders, dvärgar med automatvapen till fan vet var alla dårarna kommer i från. Allt detta gestaltas perfekt av Dan Tullis Jr. som inte bara är enorm i storlek utan även i komisk talang. Och ser ut att vara far till skådespelaren Craig Robinson. De är kusligt lika!

Railsback ser först ut att vara lika dödligt trött i filmen som hans ögon ger ett första intryck av när filmen börjar men det vänder snart nog och vi får en Steve som verkar ha kul i rollen som före detta snut, nu alkis, street cleaner och all around good guy. Att han sedan får rulla runt i halmen med Holly Floria har säkert inte förstört upplevelsen för honom direkt heller.

En jäkligt underhållande film som tyvärr förstörs för mig under slutstriden då DVD´n jag såg på flippade ut och ljudet blev helt osynkroniserat. Fast man kan alltid stänga ljudet och följa texten för vad som sägs har man sett otaliga gånger förr i andra filmer i samma stil. En solklar hit med ett PM i högform som inte får missas av någon PM-fanatiker!

Les Trottoirs de Bangkok - 1984

2011-10-06T11:01:00.001+02:00

Sidewalks of Bangkok är ett tydligt bevis på att Jean Rollin ska hålla sig till sin genre vilken han kan bäst. Drömska landskap med vampyrism i fokus, fan inte denna smörja. Det enda som filmen har gemensamt med Bangkok är för övrigt turistfilmen i början av filmen och förekomsten av Bangkok i titeln. Inget annat. Det skulle vara de få asiater som Rollin kastat in för att få oss att tro vi verkligen är i Thailand. Handlingen är bara förvirrad och ska tydligen kretsa runt ett biologiskt vapen som en hora är lyckligt ovetandes om att hon bär på. Nu jagar två olika grupperingar henne där den ena av dem lurar i henne att de vill hennes bästa. Horan förs till Frankrike där allt och alla sätter på henne eller åtminstone försöker samtidigt som den andra gruppen jagar henne de med.

Väl framme så slåss det lite, det bjuds på nakna kroppar, det skjuts med knallpulverpistoler och horan piskas i en källare av två flator samtidigt som deras kvinnliga chef ser det på en videoskärm och smeker sig under tiden. Absolut filmens bästa scen. Sen tröttnade jag och började skriva det här för mitt tålamod tog slut och jag pallade inte se mer av eländet.

Allt som varit så bra och fascinerande av de andra Rollins filmer som jag sett är som borta här. Stelt foto, uselt agerande, fula människor, pinsam dialog och ännu mer fula människor. De kan inte ens dö ordentligt i filmen utan det ska rullas runt och sprallas för fullt innan de äntligen finner frid. Ska man jämföra Les Trottoirs de Bangkok med något så är det folkparksteater på pinsam amatörnivå som haft oturen att filmas för att bevaras åt oss som är korkade nog att betala för att se skiten.

Lévres de Sang - 1975

2011-10-05T09:48:00.003+02:00

Min fortsatta nedstigning i Jean Rollin-träsket fortsätter i och med Lips of Blood, som den här heter på sin svenska release, och jag känner mer och mer att här finns det potential att fördjupa sig i. Inte bara är Rollin´s filmer väldigt tilltalande de är även grymt vackra på sitt eget lilla vis. Oftast gjorda med strypt budget, lokala förmågor som mer var intresserade av att klämma på de söta flickebarnens nakna kroppar än agera med ett brinnande intresse för konsten och den franska filmens frammarsch i händerna på dess propagandaminister Jean Rollin. Vilket kanske var till filmernas fördel än som i andra filmer, en nackdel.

Den berättelse som utspelar sig framför oss bestämmer sig för att dyka in i Rollin´s vampyrfebriga värld vilken spelar upp för oss en lång kärlekshistoria som dolts av tiden för de inblandade. Speciellt då en av dem tillbringat 20 år instängd i en kista. Den andra parten får sitt minne tillbaka på ett party i sann fransk anda när hans blick faller på ett speciellt fotografi som visar en plats han direkt får minnen ifrån. med sig på partyt har mannen sin mor som vägrar lyssna på hans minne och avvisar det. Men Frédéric som han heter ger sig inte. Minnet har visat honom som en ung pojke som möter ung vacker flicka helt klädd i vitt i ett slott. Frédéric tillbringar natten bredvid henne och när gryningen dagas så förklarar han sin kärlek till henne men släpper inte ur henne ur slottet.

Nu ger Frédéric sig fan på att platsen ska finnas och ger sig således ut för att leta upp fotografen som säger att hon fått bra betalt för att inte avslöja den för någon men att hon går med att möta honom vid midnatt på en kyrkogård för att avslöja det. Hungrig i sin jakt på information ger sig Frédéric ut på egna strapatser där han lyckas med att släppa loss fura vampyrer som nu förföljer honom och attackerar de som kommer i deras väg. Medveten om vad som skett tar Frédéric sin tillflykt till sin mor som ringer efter hjälp då hon fruktar han blivit galen. Väl i en tvångströja och en doktor som tror sig kunna hjälpa till med elchocker när plötsligt de fyra vampyrerna stormar in, biter doktorn och snart är allt i full kaos igen. Ska Frédéric någonsin komma till sitt drömmars slott? Ska han få sin drömmars dam?

Det här var minst sagt en intressant film då dess drömlika atmosfär fullkomligt drog in mig och fick mig att sitta uppe hela natten bara för att se klart den då jag föll offer för insomnningsattacker med jämna mellanrum. Inte på grund av filmen utan på grund av kvällens arbete.Men det gick och här sitter vi nu. Pigga, alerta och redo för att sprida Jean Rollin´s gospel.

Jennifer, som flickan i drömmen heter, spelas av en ung och strålande Annie Belle. Här endast 19 år och i sin tredje film, beroende på var man läser om henne. Och i sin andra film och tyvärr sista med Jean Rollin innan hon drog till Italien, föll för Al Cliver och blev känd mer för sina insatser i de italienska filmerna. Själv minns jag henne mest för The House On The Edge Of The Park där hon duschar med David Hess och då är det inte hans kropp jag minns då! Bell är ung, vacker och förförisk här med en sådan glimt i ögonen att man förstår varför Frédéric (Jean-Loup Phillippe) minns henne efter mer än 20 år senare.

Annie Bell, bara 19 år.

Liksom med Brigitte Lahaie så har här Jean Rollin i Annie Bell fått tag i en perfekt skådespelerska som vet att äga filmen med sin blotta närvaro. Inget speciellt krävs för den sakens skull utan man dras helt enkelt till dem bara. Så är det. Lahaie med sin totala närvaro där hennes forna karriär givetvis ökar på lockelsen och fantastiska figur och Belle med sitt flickaktiga utseende även om hon har en trevlig kropp så är de varandras totala motsvarigheter som det skulle varit fantastiskt att se båda i en och samma film, gärna mot varandra eller varför inte med? Av Jean Rollin från den här tidseran då inte bara miljöerna och karaktärerna var intressanta utan även modet var på topp. Lévres de Sang är smällfull med fantastiska möbler, rekvisita och annat som inte direkt kommer fram i dagen utan det ska kallas för retro och sådant trams. Jag finner mig att finna den här filmen mer och mer fascinerande nu, minst sagt underligt.

Vad som fick mig att dra lite på näsan åt filmen de första gångerna var de fyra vampyrerna som först såg rätt fjantiga ut med sina på tok för stora huggtänder som de fäller ut så fort de får syn på kameran. Just i det fallet är tvillingarna Castel de stora syndarna. De andra två vet att sköta sig bättre. Av Castel tvillingarna gör en av dem en rätt korkad sak i början av deras första scen där hon fullkomligt stirrar in i kameran och flinar men det förträngde jag efter hand som filmen fortskred och dess stämning sög mig in. De andra två vampyrerna gör sina roller med fullkomlig perfektion då rollerna egentligen bara kräver de ska springa nakna runt i genomskinliga skynken och visa lite huggtänder mellan varven. Förutom de här små fadäserna inget direkt att klaga på och när väl de stora starka tysta bistra karlarna kommer med sina pålar så blir stämningen på topp.

At dawn they sleep...

Lévres de Sang gav mig verkligen mersmak på Rollin´s 70-tal så nu är det jag som störtdyker ner då det här var förmodligen den bästa av det jag sett av mannen hittills. Så gör er själva en stortjänst och spendera lite av era surt förtjänade slantar på lite av herrns filmer. Det kommer ni inte att ångra. Rekommenderas varmt!

Rats - Night of Terror - 1984

2011-10-04T11:20:00.006+02:00

Bruno Mattei och Claudio Fragasso strikes again! Och med det så vet de flesta av er säkert vad som väntar då. Den här gången är en gammal favoritgenre som är korsad med en annan favoritgenre nämligen Efter-Bomben genren korsbefruktad med djurskräcksgenren. Resultatet är däremot en helt annan femma för det här är verkligen inget som ska ses såvida man inte är på rätt humör för det är skrämmande uselt. Dialogen som håller vanlig Fragasso-standard är skrattretande tafflig medan effekterna är till filmens fördel.

Storyn den här gången kretsar runt ett hårt gäng knuttar som lämnat underjorden bakom sig för att åter leva i det fria som sina förfäder gjorde innan bomben small. Nu kommer de till en öde stad där de förskansar sig i ett stort hus med en massa konserverad mat, friskt vatten och en stor del råttor. Först är det inte till något besvär men snart nog då börjar de falla bort en efter en och råttorna ser ut att vara orsaken till det. Trots det så väljer de att hålla sig kvar i huset och barrikadera sig där. Vad nu det hjälper mot råttor som äter sig igenom allt.

Efter som det ska handla om råttor så har de valt att använda sig av levande sådana här som i sin tur stampas, bränns, skjuts, krossas och fan vet allt i filmen. De bästa scenerna är de när vi får se de handgripligen kastas in på skådespelarna och man ser benen på den som gör det i bakgrunden. Försök bara att hålla er vakna så ser ni det själv för att hålla sig vaken under Rats - Night of Terror är inte det lättaste. Som tur är så är agerandet från Richard Raymond aka Ottavanio Dell ´Acqua som varit med i fler italienska filmer än jag orkar dra upp här samt är ansvarig för att vara det ruttnande huvudet på postern till Fulci´s Zombie, Geretta Geretta, Massimo Vanni och Gianni Franco med flera så överdrivet att de verkligen får jobba för sina slantar här. För råttorna är totalt ointresserade av att agera i en Mattei/Fragasso-film så någon får allt styra upp eländet.

Ska man vara ärlig så är det verkligen ingen vidare film för det märks tydligt att råttorna är totalt ointresserade av hanterandet av dem och ser mer rädda ut än de som ska föreställa vare det för dem. Jag finner mig själv kolla in hur lång tid det är kvar fler gånger än jag kommer på mig själv med att ha kul åt filmen. För kul åt den har jag inte utan snarare stör jag mig mer än skrattar åt de inblandades handlingar i filmen för det är ingen logik i dem.

När det kommer till budgeten så är den inte speciellt hög då ett trasigt däck ska föreställa att alla är det medan det är klart som korvspad att fallet inte är så. Vilket är underligt för Mattei ser till att dryga ut den lilla budget han har med stor resurs för filmen börjar bra med ombyggda fordon och en relativt stor ensemble och lokalerna de uppehåller sig i är allt utom taffliga. Jaja, jag vet inte men dumt är det vilket som. Nu är det inte första gången jag ger mig på det här "mästerverket" för allra första gången var via VIPCO`s Strong Uncut Version på DVD som jag gav alldeles för mycket för och hade ett omslag som bestod av extrem närbild av en råttas käft med tillagt fuskblod på tänderna. Så här såg det ut:

Kolla in gaddarna!

Och bara av den upplevelsen borde ha fått mig att inte upprepa det idiotiska köpet för filmen är precis lika dum som första gången jag såg den och jag framstår som den idiot jag egentligen är som inte bara en gång kastat ut pengar på den här filmen utan två gånger till och med! Så lär av mitt misstag och betala inte för den här upplevelsen mer än en gång om ni ens ska göra det.

Outrage - 2010

2011-10-03T13:15:00.002+02:00

Takeshi. Kitano. mannen, myten, regissören, skådespelaren, stenansiktet numero uno. Här har vi vad som är hans senaste film vilken är en tillbakagång till Yakuza genren som han var aktiv ett tag i. Kanske inte den tyngsta av Kitano´s filmer utan mer en av de rakare sådana. Rak och rak för turerna här är ofantligt många och sveken samt dubbelsveken haglar värre än pingvinskit på Arktis och för att göra saker och ting värre så är uppföljaren beräknad att släppas 2012. Dock kan jag inte förtälja något om den då inget går att få fram på nätet, inte via min kunskap i alla fall så är det någon som sitter på inside information så spotta gärna fram den.

Något som jag saknar i de senaste Kitano-filmerna är Joe Hisaishi´s underbara musik vilken Kitano inte använt sig av i sina filmer sedan de blev osams över vilken musik som skulle användas i Kitano´s Dolls från 2002 vilken för övrigt är en film som jag bara måste slå tänderna i. och när vi ändå är inne på ämnet tänder så har Outrage en fasansfullt grym sekvens som utspelar sig hos en tandläkare som bör ses. Samma med när en av karaktärerna nästintills halshuggs medels bil i en annan grym scen.

Hela filmen har flertalet råa scener men de homosexuella våldtäkterna som Kitano nyttjat sig av i andra filmer lyser med sin frånvaro. Däremot får vi se efterspelet av våldtäkt samt andra mord. Ätpinnar är annars en favorit som även de gör en repris så det får vi med samt några extremt effektiva squibs med blodigt resultat.

Överlag en lite mer lättsmält Kitano än man är van vid fast inte på något vis klen i våld eller handling utan den saknar bara den tyngd som man är van vid. De karaktäristiska och typiska scenerna från Kitano där de bara står och flinar korkat in i kameran lyser även de med sin frånvaro så lite besviken får jag allt vara ändå. Fast som den berömda slogan lyder: man kan inte få allt här i världen. Trots det så får jag allt erkänna jag är nöjd med Outrage även om den saknar vissa ingredienser som jag förväntat mig. Långt ifrån lika skruvad som Takeshis´ och inte i närheten av lika mästerlig som Hana-Bi eller Brother men ändå bättre än de mesta som görs idag. Väl värd att kolla om upp man gillar anaki Kitano.

Les Raisins de la mort - 1978

2011-10-03T09:13:00.002+02:00

Eller varför inte The Grapes of Death för de som vill ha den engelska titeln är den franske regissörens första försök ut i zombieland där Zombie Lake var det andra mindre lyckade försöket. En film som jag fortfarande har att ta mig igenom som som ska vara fruktansvärt usel men säkerligen har sina trogna fans. Min första egna Rollin-upplevelse var som liten knatte i videon barndom där det blev fullkomlig närkontakt med en viss film vid titeln Tvillingarnas Övererotiska Sexlekar. Jag tror till och med den sågs två gånger och var bara ren porr. Fint! Eftersom det här med video hemma och hyra film var så nytt så var det ingen som tänkte på det att en liten knatte var med och glodde men det tog snart slut fast mest för farsan medan en annan kom undan med det genom att sköta det snyggare.

Det var min första kontakt med Jean Rollin. En egensinnig porrfilm som ska vara lika delar porr som skräck men bara är ren porr. Trots det så har filmen hängt kvar i bakskallen inte på grund av erotiken utan för den speciella stämning som var i filmen och som jag inte kunde skaka av mig. Att det ryckte i baguetten gjorde säkert sitt med fast det var något speciellt med filmen som satte sina spår så nu är den uppspårad igen och tiden har äntligen kommit för att jag ska kunna gå till grunden och se vad det var som gjorde intryck så många år sedan.

Fast nu var det Les Raisins de la Morte som gäller. Den här däremot sågs för ett par år sedan och fastnade i skallen den med inte kanske direkt för dess "zombies" utan mer för dess, än en gång, fantastiska stämning och den underbara Brigitte Lahaie. Handlingen är rätt lik Jorge Grau´s The Living Dead At Manchester Morgue/ Let Sleeping Corpses Lie. I båda filmerna är det påverkan på miljön/omgivningen som får en zombieepidemi att bryta ut. Så man kan anta att Rollin sneglat på Grau´s film mer än en gång för lite inspiration.

Brigitte Lahaie kastar kläderna.

Hur som helst. En ung dam på väg till sin fästman råkar ut för en incident på ett tåg där hennes väninna dräps av en ung farlig ungdom med Gustav Vasa frisyr och tysk mustasch. Hon flyr ut på landsbygden och söker skydd i ett minst sagt underligt hus. Väl inne så märker hon att mannen där är smittad/infekterad på liknande vis som den unge mannen på tåget men finner att hon inte får lämna gården. Till sist så kommer dottern till undsättning men bara att för bli dödad av sin far som drabbats av explosiv ilska. Än en gång lyckas hon fly bara för att springa på en blind flicka som behöver hjälp med att ta sig hemåt bara för de ska finna att vansinnet drabbat hennes hem med och snart nog finns det ingen plats kvar att fly till.


Knock, knock!

Nu kanske inte "zombierna" är så värst övertygande som zombier då de varken äter hjärnor eller det praktiseras kannibalism utan de helt enkelt mer nöjer sig med att slå ihjäl allt och alla de kommer över. Redskap används flitigt medan det är till min stora besvikelse som jag inser att inte en endaste traktor används för att sprida våldsdåd, terror och förödelse på landsbygden. Det är ett stort minus för filmen och min upplevelse för i Lenzi´s Nightmare City får vi åtminstone ens självgående gräsklippare med siktet inställt på något vi inte får se eller veta vad för illdåd där planeras.

Ej heller är det någon stor budget som sig bör och agerandet haltar mer än det flyter och det är uppenbart att Rollin förlitat sig på lokala förmågor som inte ens pysslat med småskalig landsortsteater på söndagarna. Visst, det funkar då det gör sina roller med stor inlevelse men för min del är det fröken Lahaie som står för det vackrare inslagen speciellt när hon låter plaggen falla och visar upp sin makalösa kropp. Men så är hon, detta är verkligen ett favoritinslag på Weekend Video, en gammal porrskådis som inte drar sig för att kasta plaggen allt för underhållningen och konstens skull.

En av Rollin´s styrkor som regissör är de fantastiska atmosfärer som han lyckas skapa och i Les Raisins... är det inget undantag. Stämningen ligger lika tät som dimman när den unga kvinnan flyr över landsbygden och det karga landskapet vilket ökar på filmens suggestiva stämning. Man bara sugs in i den så att säga. Tar man då alltsammans och blandar det med de rätt kassa skådespelarna, Brigitte Lahaie´s närvaro och utstrålning, de brutala morden för de är verkligen brutala, stämningen och miljön så får man en väldigt bra skräckfilm som jag har väldigt svårt att se som en ren zombiefilm.

Just våldet är grafiskt och förvånansvärt bra gjort där höjdpunkten är den med den blinda flickan som får ta det värsta av alla i filmen. Lite synd eftersom hon är väldigt trevlig att vila ögonen på så kanske det var därför som Rollin bestämde sig för att ge just henne det värst mordet av alla. Var inte oroliga för att missa det för det kommer ni verkligen inte att göra.

Les Raisins de la Morte är en fin introduktion för de som inte är direkt insatta i Jean Rollin´s filmer medan en film som Demoniacs kanske tar lite mer tid att uppskatta och inte direkt är för en nybörjare. Fast den avhandlar vi när vi kommer det för den har jag med sprungit på tidigare och det slutade inte lyckligt direkt... Den här däremot rekommenderas till alla som vill se en bra fransk skräckis och blev besvikna på Captifs.

The Scorpion King - 2002

2011-10-02T22:01:00.000+02:00

Vad säga om den här egentligen? Oförarglig matinéfilm med The Rock som svingar muskler, kvinnor, överdimensionerade svärd och är allmänt trevlig. Till och med kamelen behandlas med en öm blick som skulle till och med få en gammal härdad mattant från grundskolan att brista ut i tårar och bjuda på lite extra makaroner och köttfärssås och det är en totalt omöjlig uppgift annars! När det handlar om The Scorpion King så är det här en rätt spin off på karaktären som förekommer i Mumien-filmerna från Stephen Sommers där The Rock även gestaltar den genmanipulerade kungen.

Här ska det hämnas en fallen broder, en kung ska stoppas och en sierska ska befruktas/dräpas. Inte kanske i den ordningen heller utan lite mer blandat. Kungen spelas av Steven Brand som är så överdrivet kaxig att man själv vill hoppa in och kväsa fanskapet bara för det ska bli lugnt i rutan. Branscombe Richmond spelar här brodern till The Rock och Michael Clark Duncan ska vara någon annan hövding med egoproblem. Även han störde mig rätt bra. Hade de öst på med mer våld, blod och nakenhet så hade den här suttit lika fint i hyllan bredvid Conan Barbaren och Kull The Conqueror utan att skämmas men nu så får den mer ses som ett barnvänligare alternativ till sina storebröder.

Trots det så är The Scorpion King en rätt oförarglig film var största problem är dess nedtonade våld och brist på svordomar samt nakenhet. Karlarna i filmen är alla välpumpade och kvinnorna ser ut att vara underklädesmodeller med egen fri vilja vilket säkert är fascinerande men föga troligt i den tidsåldern. Precis som att alla ska raka vita tänder. Det finns liksom inte. Men jag gillar The Rock så det är anledningen till den här får stanna i samlingen. Det samt att jag har dess uppföljare med att se och att en tredje film nu är gjord.

Police Academy 3: Back in Training - 1986

2011-10-02T13:19:00.001+02:00

Tredje filmen av totalt sju och den här gången är det tillbaka till skolan som gäller för våra hjältar. Vilka är desamma som i förra filmen bara det att vi fått ett par nya ansikte att hålla reda på. Nya den här gången är Tackleberry´s svåger, Fackler´s fruga som ger igen för vad han gjorde mot henne i första filmen, Zed samt Sweetchuck vilka står för filmens höjdpunkter. Harris lyser med sin frånvaro den här gången med fast Mauser är med för andra filmen på rad till min stora glädje. Eftersom han förlorade håret i förra filmen och var tvungen att använda en hemsk peruk så är det den här gången ögonbrynen som ryker. Det är de små sakerna som gör det.

Handlingen den här gången är det att nu är det två skolor för mycket vilket den ena leds av Lassard och en andre av våran favorit Mauser. Staden har bestämt sig för att spara och nu ska det utvärderas vilken av dem som ska få stanna kvar. Givetvis blir det inget rent spel från Mauser´s sida då han får Copeland och Blanks från första filmen på sin sida trots det är på Lassard´s skola. För att strö mer salt i analen så är det ett team av uråldriga utvärderare som är med dem hela tiden och skriver ner precis allt som händer och sker. Allt för att få fram en värdig skola som ska få stanna kvar.

Leslie Easterbrook är tillbaka som sig bör och i slutet så får vi ett par glimtar av henne i en fuktig våtdräkt och bara det tillsammans med Zed´s midnattsserenad för Sweetchuck spelandes på bongotrummor är bara det en rejäl anledning att se den här filmen. För en våtdräkt på rätt person kan få de flesta att dreggla av vällust. The Blue Oyster är tillbaka även den fast tyvärr alldeles för kort och för lite då Proctor gör ett naket inhopp där. En annan gammal bekanting är Georgina Spellwin som repriserar sin roll från första filmen bara det att det orala förekommer inte alls här vilket är synd.

Ska man dra fram det negativa i filmen så är det det att filmen i sig är uppbyggd av korta scener som alltid avslutas någorlunda komiskt vilket följer de andra två filmerna i serien medan den här får en jakt i slutet medelst båtar, vattenskoters osv som aldrig vill ta slut. Man hinner bli uttråkad för det är segt och fruktansvärt ointressant förutom de stunder då Easterbrook dyker upp i sin våtdräkt. En annan mindre rolig grej är det att David Graf som spelar har endast en replik i hela filmen. Resten av filmen bara ser han mest förstoppad ut. Lite tråkigt eftersom han tillför lika mycket som de andra i filmen. Hooks kör sitt vanliga spel där hon mest piper för att plötsligt ryta till precis samma replik som alltid. Mahony kör sitt sliskiga spel och Hightower är Hightower. Tack och lov då för Mauser som är samma skitstövel med samma frenesi.

Filmen börjar bra och håller samma stil ända fram till den urtråkiga finalen och anledningen till det är Zed och Sweetchuck i samklang med Mauser´s extremt välspelade rövslicker i och egoistiska fuskspel. Hade det inte varit för den stela och allt för långa finalen så hade den här varit i klass med sina föregångare. Trots det så har man sett de andra två så sköljer man ner den här med utan problem.

Police Academy 2: Their First Assignment - 1984

2011-10-02T10:18:00.001+02:00

Handlingen den här gången är den att precis som titeln anger så är det deras första uppdrag som gäller. Lassard´s bror som är kommissarie på ett intilliggande distrikt finner sig i svår knipa då det spårat ut totalt och folket gör som de vill. Ingen går säker och för att göra saker och ting omöjligt värre så härjar ett lokalt ungdomsgäng runt ledda av Zed som förstör samt hotar och misshandlar folk. De enda som står emot dem är de glada besökarna på The Blue Oyster Bar som har sin årliga tangotävling kallad El Bimbo för övrigt. Vilket för övrigt är en ständig källa till underhållning och gapskratt när den dyker upp i filmerna. Så Lassard skickar in sina finaste rekryter och nu ska de göra stan säker igen.

Det här är en film som jag inte gillade alls förr i tiden men nu efter hand som man ser om den så tycker jag bättre och bättre om den. Varför är inget jag kan klura ut på egen hand efter som Leslie Easterbrook inte är med här fast vi får den forna Playboy modellen Colleen Camp som jag är rätt svag för i en mindre roll som föremålet för Tackleberry´s heta låga. Samt hon smäller oskulden på honom. Tyvärr har hon allt för lite tid i rutan och med för mycket kläder på sig fast hon kan verkligen fylla ut en uniform, den saken är säker.
Annars är de mest populära karaktärerna kvar som Tackleberry som precis nämndes, Mahony, Jones, Hightower, Fackler (vilken jag aldrig direkt sett meningen med då han bara mest är korkad), Hooks.

Fast i kompensation för vissa andra inte är med får vi här stifta bekantskap med Zed, utmärkt Bobcat Goldthwait, och vi får den underbart veke Sweetchuck, föremålet för Zed´s oväntade vänskap efter en lång tids fiendeskap över en lampaffär. I och med att vi nu förlorat Harris som är kvar på polisskolan så får vi stifta bekantskap med löjtnant Mauser och hans närmaste man Proctor. Visst är Harris kul men jag föredrar Mauser då han inte bara är sliskigare utan även mer hänsynslös och blir mer utsatt för grymma jävelskap tillbaka som schampot till exempel.

Nej, jag får erkänna att jag är svagare för den här serien än jag tidigare gett sken av så nu ska det det bli kul att sätta tänderna i tredje delen som jag till skillnad från den här såg på bio. Fast Polisskolan 2 gick bra på bio i Sverige då den spelade in över 18 miljoner! Konstigt? Inte alls för den innehåller allt från bögbarer till intima kroppsvisiteringar av vuxna karlar och det är visst något vi är svaga för i gamla Sverige.

Police Academy - 1984

2011-10-01T16:24:00.001+02:00

Ännu en film man var gammal nog att se på bio när den kom och trots att åren gått så håller den förvånansvärt bra fortfarande. Precis som alla favoritfilmer som man sett till leda så kanske man inte skrattar lika mycket som vid första gången men det är något speciellt med den här serien trots den blev jäkligt urvattnad till slutet. Här får vi stifta bekantskap med Mahoney, Hooks, Callahan, Hightower, Tackleberry osv för första gången där vissa tillkom under seriens gång och andra föll bort helt medan andra kom tillbaka mellan filmerna.

Huvudpersonerna var för det mesta alltid det samma fast till sist blev det för mycket för Steve Guttenberg som gjorde rollen som Mahony. Och han var bara med upp till del fyra i serien som kom att bestå av sju filmer totalt. Nu för tiden är det nog inte många som vet vem han är eller ens saknar honom för den delen. Själv gör jag inte det.

Andra kända ansikte i serien är Leslie Easterbrook som inspektör Callahan med den imponerande bysten och mycket trevliga kroppen. Själv gillar jag henne skarpt och de som vill se mer av hennes kropp bör kolla in Privat Resort med Johnny Depp. För övrigt så ersatte hon Karen Black i The Devil´s Rejects när Black begärde för mycket pengar och gjorde rollen som Mother Firefly avsevärt bättre med. Andra kända ansikte är Georgina Spelvin, eller Claudia Clitoris som hon även gick under i porrbranschen, som horan i podiet. Känd bland annat från fina filmer som The Devil In Miss Jones och andra 70 fina pornografiska filmer.

Styrkan i amerikanska komedier från 80-talet är dess värme och träffsäkra humör samt dessa rätt stora mängd av tits & ass. Det är verkligen något man aldrig kan få för mycket av tycker vi på Weekend Video. När det kommer till Polisskolan så brukar det alltid vara en blivande kändis med i filmen som är ung och oförstörd och denna premiärtur så är det ingen mindre än Kim Cattrall från Split Second och den hemska serien Sex and the City där hon gör rollen som Samantha. Fast här behåller hon kläderna på.

Överlag en jäkligt underhållande film som fortfarande håller och det måste ses som ett bra betyg speciellt när det spottas ut komedier nu lika fort som en annan byter kanal på tv´n. De resterande filmerna kommer också det att skrivas om och om jag känner grabben min rätt så kommer säkert del två redan under dagen/kvällen. Ni som uppskattade den här "recensionen" har kanske något att se fram emot då.

Priest - 2011

2011-10-01T08:43:00.002+02:00

Nej, nu får det allt vara bra för min del. För vad är det för trams som det ska pysslas med så fort det ska till en ny vampyrfilm? Priest är inget undantag men det som stör mig mest är finalavsnittet i Deadliest Warrior som inte drar sig för att para ihop de mest obskyraste kämpar mot varandra och hade de bara kunnat så hade de säkert satt Evert Taube mot Eliert Pilarm.

Eilert

vs.


Evert

Tyvärr lär det nog inte bli möjligt fast man kan alltid hoppas. Så vad är det då för matchning som fått mitt skånska blod att svalla och få mig att dra in Taube på bloggen? Jo, Deadliest Warrior´s matchning av Vampyrer mot Zombier. Det var så dumt att jag skämdes för programledarnas skull när fyra övertygande personer med sina rötter i just de subgenres brakade loss och förklarade varför just deras favorit var bäst. En av dem var en manusförfattare bakom 30 Days of Night samt en författare till någon bok om hur man bekämpar och överlever vampyrer bäst. De andra två gästerna var en författare till World War Z och dennes partner som tydligen var från ett zombieuniversitet! Vars motto på deras jackor, jepp, de hade sådana med! var att "What you don´t know can eat you".

Enligt vampyrnötterna så hade vampyren blixtsnabbt rörelseschema och utommänskliga krafter samt ett bett i klass med en alligator som de kunde bita upp ett kranium med och hela käften var full med gaddar, precis som i 30 Days of Night. Bara att de var ännu snabbare och våldsammare. Ojojoj. De andra två gökarna ville ha det till att zombiernas enda plan var att ta över världen med sin epidemi! Vilken jäkla epidemi? Zombieviruset antar jag de menar fast vad jag har förstått av otaliga zombiefilmer så vill de bara förtära allt de kommer över. Gärna människor, inte fan har de någon hemlig agenda som gäller att ta över Vita Huset och styra världsekonomin. Ni läser själva hur fånigt det låter.

Så vad har nu detta med Priest att göra kanske någon undrar. Jo, för att vampyrerna här beter sig som de tidigare nämnda. De är supersnabba, stora gaddar som fyller käften och är allmänt fula. Problemet är bara att de ser ut som slempölar som fått fart på benen och nu slänger sig runt. Eller varför inte som i Doom när killen i rullstolen äntligen blivit förvandlad till ett monster. De fick mig även att tänka på monsterna i Pitch Black av någon anledning. Kanske hade det något med solljus och att de båda bor under jorden i något som påminner om ett myrbo. Bara det att istället för Vin Diesel får vi Paul Bettany som nu är en arbetslös Priest som pensionerats eftersom de blev för mäktiga enligt kyrkan som nu styr världen mer fascistiskt än tyskarna någonsin gjort.

Eftersom vampyrerna nu är borta så behövs inte kyrkans kämpar mer så de är utstötta. Men plötsligt så kommer vampyrerna tillbaka och slår ut en familj, stjäl dottern där och sedan sätter fart mot stora staden för att ta över allt. Bettany´s Priest rycker ut och gör allt för att stoppa dem och med sig får han en kollega (Maggie Q, som inte bara är jäkligt läcker utan även har filmens absolut bästa scener både fighting och de andra) och den försvunna tjejens pojkvän. Tillsammans ska de tre stoppa ett skenande tåg med vampyrer som är på väg mot staden.

Priest går inte att se utan att tänka på John Ford´s The Searchers och det märks de tagit inspiration från den men Paul Bettany är verkligen ingen John Wayne så det stannar vid inspiration och att det i grunden känns om en gammal hederlig western där indianerna är utbytta mot vampyrer istället. Men det är inget som gör någon skillnad här för Priest är en tråkig, ointressant och fullständigt bortglömd redan hos mig.

Det enda som fastnade hos mig var Maggie Q som styr upp filmen med sin blotta närvaro och bjuder på fin figthing när tåget ska stoppas där hon spöar upp fem hårda knuttar med bland annat hjälp av deras egna motorcyklar och hederlig stridskonst. Paul Bettany är mer sammanbiten än tidigare men jag har oväntat svårt att ta honom på allvar som actionskådis framför allt i en film som den här. Han bör hålla sig till romcom´s och filmatiserad drama.

Andra kända ansikte i filmen är Christopher Plummer vars insats får mig direkt att tänka på hans roll i Star Crash där man riktigt ser hur han lider när han levererar Luigi Cozzi´s dravel till dialog. Bara de scenerna är värda att äga Star Crash för. Det, Caroline Munroe´s outfit och idén med the Hoff som universums prins. Visst ja, Brad Dourif dyker även han upp och inkassar en lön för ännu en sliskig typ på film som han gjort så många gånger förr. Filmens skurk är för övrigt Karl Urban som är träigare än vanligt och ser ut som han kom ifrån en western i slutet när han v'l visar upp sig. Så kanske ville de göra en western trots allt men fann en brist på indianer som ville ställa upp så det fick bli vampyrer istället för att casha in på den rådande vampyrtrenden.

Nu inser jag att jag har skrivit avsevärt mer än Priest förtjänar för även om den inte direkt är tråkig så bryr man sig inte. Grabben som ville se den lade sig efter halva och jag som inte var direkt intresserad av den såg klart eländet. Varför kan man undra fast det var kanske på grund av Q eller för jag hoppades på att somna i filmen som jag gjorde i dess första 20 minuter. Fast filmen visade sig bara vara 80 minuter lång så jag hann helt enkelt inte somna om igen. Ett plus får den för att den hade turen att ha med sig puddingen Mädchen Amick och ett stort minus för att den hade med Stephen Moyer från True Blood där han spelar vampyren Bill medan han här blir överfallen av just vampyrer. Den rollen kunde ha gjorts av precis vilken statist som helst.

Nej, detta är Weekend Video, last survivor of Priest. Signing off....

Razorback - 1984

2011-09-29T18:55:00.007+02:00

There's something about blasting the shit out of a razorback that brightens up my whole day.

Hur tar man sig vidare efter en sådan start i en recension? Jag har ingen aning själv men vi ger ett försök och ser vart det hela slutar. Russell Mulcahy, mannen bakom den bästa av Resident Evil-filmerna, Extinction det vara. Visar oss här med sin version av Hajen hur vilt det kan gå till där nere i Australien när djurlivet löper amok. Här är det ett enormt vildsvin lika stort som en noshörning som får plötsligt för sig att utöka sitt dagliga intag av mat till bebisar, turister och lokala förmågor. Givetvis ska det dit en undersökande journalist för att göra sitt livs scoop bara för att finna sig på menyn.

Eftersom hon är jänkare så får den efterlämnade maken ta sig ner han med bara för att finna sig själv i samma situation relativt snabbt. Bara det att han är inte lika handlingsförlamad och får en smula bättre kontakt med lokalbefolkningen än frugan fick. Så tillsammans med en morfar på hämnarstråt så börjar jakten. Fast vem som jagar vem är inte riktigt klarlagt för turerna är många i den här utmärkta och smått bortglömda film.

För är man en fan av djurskräck så är Razorback ett välkommet inslag i varje filmsamling och själv kan jag stoltsera med två ex av den. Både det Australienska släppet som det engelska Anchor Bay. Det gäller att vara klädd minsann. Inte bara är det extramaterialet som skiljer sig utan det engelska innehåller även engelsk text vilket är nödvändigt när både dialekter som slangen sätter i gång och vina i högtalarna bakom en. Undvik bara det senaste Anchor Bay släppet som går under titeln Horror Classics Label som ska vara rent bedrövligt.

Razorback´s styrka är det grymma fotot och dess märkliga scenografi som i mitten av filmen tar några rejäla svängar och bjuder på en fin hallucination. Vildsvinet i sig är även det fint men det är i min mening ungefär lika rörligt som en stelopererad synthare på en Kraftverkkonsert, Fast vem kan se skillnad på vem som är stelopererad där eller ej?

Problemet visar sig vara det att oftast står vildsvinet mot något för att se ut som det gömmer sig men det är mer för att det ska kunna stå upp i bild som det gör så i filmen. Samt att vi inte får se direkt några hela bilder på det där det är i rörelse utan det är mest huvudet som filmas. Visst, jag skiter i vilket för samma problem hade de med hajen i Jaws vilket funkade utmärkt där så det här funkar fint för mig även om det vore kul med en lite mer aktiv best.

Razorback som underhållning är skitkul, som djurskräck är den ännu bättre och vet ni att ni älskar den här underbara genre med hederliga effekter och inte bara datorgenererade sådana så är det här något att sätta betarna i. Bara så länge ni ser till att se den på rätt utgåva. Jag blir själv aldrig trött på den här lilla pärlan från down under. Rekommenderas varmt!

Rushmore - 1998

2011-09-27T18:31:00.000+02:00

Wes Anderson är en ytterst begåvad och egensinnig regissör som är unik på det vis att hans filmer är originella i en filmvärld där det mest verkar vara intressantast att göra remakes av remakes nu för tiden. Hans senaste film är en dockfilm eller rättare sagt en gammal hederlig fabel med berömda namn bakom rösterna i filmen. Men den återkommer vi till senare för nu är det Rushmore som gäller.

Max Fisher (Jason Schwartzman) är en begåvad student med en frisör till far som kommit in på en anrik skola som leds av professor Guggenheim (Brian Cox). Eftersom han ägnar mer tid att starta nya grupper istället för att studera så sitter han löst till det då studierna inte är vad de riktigt borde vara. Värre blir det när han faller för den unga lärarinnan Ms. Cross (Olivia Williams) och än värre blir det när han blir vän med den livströtte industrimagnaten Blume (Bill Murray). Efter ha startat som vänner är de snart rivaler om lärarinnans hjärta men det är bara plats för en där och snart eskalerar allt rakt åt skogen.

Är man insatt i Wes Anderson´s andra filmer som den mäktiga The Royal Tenenbaums, Bottle Rocket, Fantastic Mr. Fox, The Life Aquatic With Steve Zissou och Darjeling Limited, så vet man precis vad man kommer att få i Rushmore. Det är ett skönt tempo med stark fokus på detaljer, välskriven dialog och de rätta personerna på de rätta platserna. Och en sådan värme att man inte kan något annat än att ta den till sig och bara må så bra som en riktigt bra film kan få en att må riktigt jävla bra.

Att välja ut direkta favoritscener i Rushmore är inte det lättaste precis som det inte är det i The Royal Tenenbaums hellre. Det går bara inte men det finns ett par som alltid får mig att må bra när jag tänker på dem och det är när Max hälsar på professor Guggenheim på sjukhuset och ännu en med Max och Guggenheim och det är den när Max eldar löv och Guggenheim konfronterar honom. Pjäsen i slutet av filmen går ej heller av för hackor men det som kanske står ut mest är det att Bill Murray visar vilken otroligt bra och fin skådespelare han är. Glöm bort alla komedier för det är i filmer som den här och den tidigare nämnda The Royal Tenenbaums som han verkligen glöder i.

Har ni av någon underlig anledning missat den här eller någon eller hemska tanke, alla av Wes Andersons filmer så gör er själva en ohyggligt stor tjänst och se dem för det är en originell och fantastisk regissör som ni inte har råd att missa för det här är grymt bra! Rekommenderas det allra varmaste!

Ironclad - 2011

2011-09-22T12:52:00.000+02:00

Det är bara att kolla in postern så ser ni varför jag kommer att hylla den här filmen utav helvete för den är inte bara oväntat bra, den är finfint våldsamt blodig med. Så taglinen Blood. Will. Run. är inte det minsta missvisande. 1215 bryter engelsmännen med sin kung eftersom han tar sig för stora friheter och tvingar honom att ingå ett förbund som ger makt år folket, eller något i den stilen, men se, det finner sig inte kungen i så han helt sonika hyr in ett gäng danska legosoldater (som talar allt utom danska) som ska hjälpa honom att straffa de som tvingat honom in i pakten samt ta tillbaka sin plats. För att stoppa dennes återtåg så beordras ett fåtal män till en strategiskt viktig borg för att där hålla stång samt dö, allt i väntan på att fransmännen ska komma till undsättning. Nu är det så att antalet på de som ska stoppa är endast 20 stycken och motståndarna är runt ett par tusen så kan ni tänka vad som sker. Lik förbannat så slåss de få som om de vore så otroligt många fler.

Nu är historien rätt omskriven här då de soldater som höll stånd var 140 stycken och att fransmännen inte kom till platsen förrän cirka sex månader efter de gör i filmen men nu är det här film och då tas det lite mer friheter än vad som behövs. Så man kan se det som att intresserar filmen en och man vill fördjupa sig i ämnet så finns det en hel del att läsa om det bara man orkar leta lite.

När det kommer till rollbesättningen så ser vi James Purfoy som korsriddaren Marshall. Senast vi njöt av honom var i den utmärkta Solomon Kane och tv-serien Rome. Brian Cox, presentation totalt onödig på på den här bloggen, som baronen, Jason Flemyng, Charles Dance och Paul Gimatti som kungen. Bara det namnet borde vara tillräckliga för att väcka intresse tycker jag för i mitt fall så hade det räckt med att de varit med i en reklam för tandkräm så hade jag suttit klistrad framför den. Nu är de alla utmärkta i sina roller även om Brian Cox snor filmen med sin härliga roll som baronen. Det är något speciellt med den mannen,s anna mina ord!

När det kommer till våldsamheterna i filmen så är det mer än gott om dem då vi får allt från yxor i skrevet till svärd genom käften, klyvda skallar, kluvna kroppar, kapade armar som kapade skallar, krossade skallar, brutna leder, brännskador,ja, allt som man kan tänkas ske sker här då det bara öses på med tortyr, slakt och andra trevliga saker som man kan tänkas vilja se i en sådan här film. Rädsla för usel cgi kan ni skippa här då är hederlig gammal latexeffekter som står för det fina i kråksången. Visst förekommer det lite cgi mellan varven men det är med begränsad användning så risken för cgi i samband med usel bluescreen bakgrund slipper vi här, precis som vi slipper tråkiga stridscener som de i Spartacus: Blood And Sand och Spartacus: Gods of the Arena. Efter ha sett om den förstnämnda av serierna så är jag märkbart trött på just det konceptet vilket endast fyller en funktion att förlänga seriens längd. Inget annat. Visst är det kul de första gången man ser de men vid andra titt så är det bara tråkigt och tidsödslande för mig som tittare.

Därför är det skönt att kunna se en film som Ironclad eller en serie som Game of Thrones som är totalt befriade från det stuket. Visst förekommer det våld och nakenhet i de här med fast inte lycka mycket och lika ofta. Det som man inte får se är alltid att föredra framför det man får se för mycket av vare sig man vill eller ej.

Trots en speltid på 120 minuter så känner man inte det minsta av någon dryghet i upplägget utan det bara öser på samtidigt som det slaktas för fullt och det är något som jag uppskattar för Ironclad överaskar mig otroligt positivt. Främst för att det är en oväntat bra film men även för att den är inte en regelrätt kopia på Spartacus-serien och dess avfällningar som både kommit och kommer. Det är en film som lever upp till sitt omslag och sin tagline och det är bara det värt att rekommendera. En bra, stabil film som rekommenderas det varmaste!

Insidious - 2010

2011-09-18T23:12:00.000+02:00

Hemsökta hus och filmer om besatthet är något som alltid funkar för mig och därför var det kul att sätta tänderna i den här uppskrivna filmen som visade sig vara mest ett hopkok av andra filmer. Och vilka kan nu det vara då tänker ni? Jo, det återstår att läsa om så häng på. Vad som det hela går ut på är det gamla vanliga med en ung familj som flyttar in i nytt hus där det snart visar sig vara något som inte stämmer helt. Saker och ting flyttar på sig och frun i huset ser saker och syner. Mannen dröjer sig kvar på jobb och den äldsta sonen hamnar i en sorts underlig koma. Lika säkert som amen i kyrkan så eskalerar allt och familjen flyttar till ett nytt hus bara för att finna att besvären följt med. Snart nog visar det sig att det inte är husen det är fel på...

Det börjar lovande och jag hade rysningar flertalet gånger men ändå så slår det mig att jag har sett det här som sker förr och ju närmare slutet vi kommer så upptäcker jag att de ansvariga för filmen har tagit väl valda delar från andra filmer och gjort en egen film. De filmer som slår mig är Poltergeist, Km 31, The Haunted och den fantastiska Ink. Likheterna är där tydligt att se om man bara sett de nämnda filmer vilket gör att Insidious tappar åtminstone hos mig. Visst har den sina stunder med sköna rysningar men det kvittar när det redan gjorts och setts tidigare. Och bättre.

När det kommer till huvudantagonisten så stör det mig rejält att han ser ut som en Darth Maul kopia parad med den typiska bild jag fick av djävulen som liten med klövar, svans och bockben. Den synen fick inte mig att vilja ta den personen speciellt på allvar när det kom till skrämmselavdelningen för vem fan blir rädd för något som George Lucas kommit på? Inte den här skåningen i alla fall, den saken är skäggbiff.

Med en originalitet som är tagen från minst fyra andra filmer och filmens stora monster tagit från en Star Wars-fans värsta mardrömmar så kan detta inte bli något direkt att skriva något positivt om även om upplevelsen inte var helt bortkastad. Gåshud levereras om det är det man säker och är svag för den här sortens film men kom bara ihåg att det är gjort förr och att ni fick veta det här.

Red State - 2011

2011-09-18T19:20:00.003+02:00

Kevin Smith är utan tvekan en av mina fem favoritregissörer men nu börjar jag undra vad fan killen pysslar med. Först ut Cop Out och nu Red State. I mina ögon så är Smith så långt ifrån sina marker att det börjar bli ohälsosamt att det inte är kul längre. Kanske bara jag som inte gillar att han provar sina vingar under nytt segel men det här tillsammans med Cop Out är inte hans rätta element. Smith´s rätta element är filmer som Clerks, Clerks 2, Chasing Amy, Zack And Miri Make A Porno osv.. Det är filmer där han kommer till sin fulla rätt med knivskarpt skriven dialog och karaktärer som man tar till sig och vårdar ömt i minnet. Inte som här och i Cop Out. Det känns mer som att Smith gett sig in på en väg som inte är hans eftersom det blir bara platt och tråkigt och inte det minsta minnesvärt.

I Red State är det tre kåta tonåringar som tror de ska få sätta på en en kvinna samtidigt men finner sig fångna hos en religiös sekt som inte drar sig för att avrätta oliktänkande och felskapta personer. Läs homosexuella. Inte nog med att de är rejält beväpnade, de leds av en förvånansvärt karismatisk ledare (Michael Parks) som får med de dårarna på allt han säger. Michael Parks är ingen favorit hos mig då han aldrig imponerat fast här är han väldigt bra. Vilka nu ska avrätta de tre kåta killarna vilka inte är så värst kåta nu längre. På vägen till sexträffen kör de på en stillastående bil vilken visar sig innehålla stadens polischef som får sig en avsugning av en man av mexikansk ursprung. Polischefen sätter efter utförd akt och nu tillbaka på kontoret en av sina män på fallet att spåra upp bilen som var inblandad i krocken. Polisen finner snart nog bilen på sektens mark och när denne sedan skjuts samtidigt som han pratar med sin chef så brakar allt loss.

Stadens polischef som inte kommit ur garderoben och har ägnat sig åt omdömeslös sex med mexikaner finner sig i skiten när dennes ena man skjuts på sektens mark och helt enkelt ringer in myndigheterna. Parks sitter helt enkelt på snuskiga foto på dennes eskapader och hotar med att släppa dem om han inte struntar i vad som skett men han står på sig och ringer in John Goodman´s myndighetsagent. Som dundrar dit med alla karlar och fordon samt vapen som de kan komma över.

Där vänder filmen och går från en typisk ungdomar-som-finner-sig-fångade-hos-elak-sekt-och-nu-finner-sig-vara-i-skiten-redo-att-slaktas-ordentligt till en belägringsfilm där alla skjuter på alla och ingen träffar. Det är precis som Smith inte vet vilken sorts film som står på tapeten. Det är varken skräck som den vill göra sig gällande som och ej heller någon bra action/thriller utan snarare mer en rätt vilsen film om än väl skriven dock splittrad.

Jag fick känslan av att det skulle vara en regelrätt skräckfilm men tji fick jag. Sloganen Fear God har inget direkt med filmen att göra tycker jag då filmen mer insisterar på att man ska vara på sin vakt mot frireligösa knäppgökar med på tok för mycket vapen och avskilda landområde. Samma gäller även för kåta tonåringar som tror de ska få gangbanga en kvinna på nätet. Risken att det är samma person som öppnar dörren som det är på bilden på nätet är väldigt osannolik. Lite som den här filmen kan man säga. Man tror man ska få en sak men det visar sig vara något så otroligt mycket sämre än man först trott att man tar sig igenom det bara för att få något av upplevelsen och här var det med en väldigt besviken min jag såg eftertexterna rulla.

Final Destination 3 - 2006

2011-09-18T14:17:00.000+02:00

Efter ha införskaffat Final Destination-filmerna i fin Blu-ray box så var givetvis del fem tvungen att komma. Så därför plöjer jag nu igenom de olika delarna i serien och eftersom Final Destination 2 och The Final Destination (del fyra) redan är här så går vi på del tre och en av de mindre bra filmerna. Här är det ett nöjesfält som kommer under dödens grep och en präktig tonåring räddar ett gänga lika klämkäcka som störiga vänner/kamrater/ovänner och nu ska de med i sin tur och ordning dö.

Att recensenter klagar på att karaktärerna bara är kanonmat och ögongodis skiter jag fullkomligt i för det enda jag vill med de här personerna är att se de alla dö så blodigt och plågsamt som möjligt. Inget annat. Jag vill verkligen inte se dem starta upp familjer eller starta framgångsrika företag för jag vill se dem lida i ordets sannaste mening för de är inget annat än just kanonmat för min underhållning,

Här spetsas, skjuts det med spikpistoler, leks med fyrverkerier osv bara för att underhålla mi... oss på snabbaste och mest underhållande vis. Vilket är bra för som uppföljare till den fantastiska Final Destination 2 så står den här sig rätt blek. Brudarna är inget vidare utan det är bara tandgarnityr och solbrända silikontuttar som vi bjuds på. Inga hot mamas här med andra ord.

Ej heller är humorn lika svart som i ni vet vilken och slutet känns lite som en nödlösning då de inte kunde kopiera slutet från dess föregångare så de låter döden vinna än en gång bara det att här kommer ingen undan. Lite fegt men det får duga för precis som filmen så är det snabbt förgånget ur minnet och inget som hänger kvar mer än att man sätter på den för att komplettera minnet lite mellan varven.

Trots det så är det här en film som jag hellre ser än dess original. Kanske analt av mig men det är en sådan sur film att till och med den här ser intressantare ut. För att inte slå ut den här helt så är vissa olyckor rätt våldsamt härliga så man kan alltid fördriva tiden fram tills de kommer i bild.

Armed Response - 1986

2011-09-18T11:36:00.000+02:00

Lee Van Cleef spelar här far till David Carradine (presentation onödig så in i helvete), Brent Huff (Mattei´s Born To Fight samt dennes uppföljare till Strike Commando, Strike Commando 2) och David Goss ( Hollywood Cop som regisserades av geniet bakom Samurai Cop, Amir Shervan och italienska SHE med Sandahl Bergman, mums!). Prata om familj där! De finner sig snart i bråk med den gamle krigaren Mako´s klan eftersom en familjeklenod av något slag fallit i fel händer så nu brakar allt löst när Mako släpper loss Michael Berryman som här för en gångs skull får göra något annat än inavlad kannibal, monster, freak, idiot eller vad nu det är för roller de vill han ska bjuda ut sig i.

Här är han helt enkelt en evil henchman som delar ut lyckokakor till allt och alla. Som om det inte vore nog så är den förfärliga Laurene Landon med och jag lovar, hon kan inte ens få den simplaste dialog att låta trovärdig för maken till hemskare skådis än henne har jag inte sett sedan Alison Lohman i Where The Truth Lies och den jäkla skatan var vidrig! Trots det så kan man inte förringa hennes filmer som Maniac Cop 1 & 2 och Roller Boogie. Speciellt Roller Boogie då.

Ansvarig för regin här är Fred Olen Ray och att det är honom som regisserat ser man direkt på budgeten för till skillnad från andra filmer så låser de sina bilar i filmen till skillnad från andra filmer där de har lånade bilar medan de i den här säkert använder sina egna. En annan sak är den att alla statistskurkar har overall på sig för det var säkert inte pengar till individuella kläder till de alla. Carradine, Cleef, Huff och resten kör säkert på i sina egna vilket det märks då de ser bekväma och hemma ut i dem. Fast det är mer roligt att lägga notis om än att hänga upp sig på.

Själv har jag velat se den här under många år och inte blivit klart att göra det med nu var det äntligen avklarat. Kanske inte riktigt vad jag väntat mig eftersom det var en Fred Olen Ray produktion. Trots det så får vi flashbacks från ´Nam, vilket alltid uppskattas i det här huset, mellan varven eller rättare sagt under filmens första halva eftersom Carradine lider av dem i sömnen och mitt på dagen. Men de försvinner efter halva filmen när det är dags att slå ihjäl lite statister vilket kan förklaras med att så fort Carradine får mörda igen så försvinner hans dåliga minnen/samvete. Vad vet jag? De försvinner hur som helst men de var underhållande i alla fall så jag är nöjd.

Armed Response kanske inte är lika underhållande eller cool som sin poster men gör sin sak med råge. Sqiubsen är rejäla mellan varven och även om det kanske inte är Samurai Cop varning över den så innehåller den ett par fina bilkrascher som man undrar hur fan lyckas de med att få två bilar att explodera bara genom att nudda vid varandra? Sådana saker stör mig inte mig utan helt enkelt höjer värdet på filmen men sen är det andra saker som drar ner. Som budgeten till exempel. Den är ultralåg men Olen Ray får trots dess begränsningar till det rätt hyfsat fast det beror nog på att Carradine och Cleef funkar oväntat bra tillsammans. Helt okej för stunden får jag säga. Tack till Ty borta på Comeuppance Reviews för en spark i röven som påminnelse om att se den!

Assassination Games - 2011

2011-09-11T12:52:00.002+02:00

The Shepherd: Border Patrol var filmen som sammanförde Van Damme och Scott Adkins bara det att resultatet inte blev så värst lyckat. Adkins själv var besviken på hur Van Damme kortade ner deras strid rejält med motiveringen att han inte ville göra action mer. Skitsnack för det är just vad han gör nu för tiden. Och mer är det på gång. Van Damme, själv Adkins stora idol lyckades nog göra honom besviken med den neddragningen av fighten som Adkins konstruerat och sammansatt fast nu är de tillsammans igen i en ny film som tidigare gick under namnet Weapon.

Resultatet är en småseg film som plötsligt bryter ut i rätt rejält våldsamma scener med kroppsstyckningar och en halshuggning för att så gott annars vara rätt tam. Adkins håller fötterna mest på jorden som yrkesmördaren som sköter sin komaliggande hustru och Van Damme är en aktiv sådan som endast tar betalt i diamanter samt spelar fiol. Fast ödet för dem samman då de plötsligt delar måltavla. Den ene av dem med personliga motiv och den andre ekonomiska. Givetvis svänger det fram och tillbaka mellan dem men det blir aldrig något direkt spännande av det.

Adkins får väldigt lite med utrymme för att visa upp sina utomordentliga talanger och Van Damme lyckas faktiskt göra en cool roll med minimalt minspel. Jag kan dock inte bestämma mig om det är rollen som kräver det eller det bara är han som är uttråkad här, det blir lite svårt att skönja. Som om det inte var nog med bara en Van Damme i filmen så har han även med sin son och dotter i filmen. Sonen spelar Schell och dottern är frun till Adkins karaktär i filmen. Hon i koma.. Dottern i rollen som frun i koma är en bättre skådis än sonen som agent om vi säger så.

Nej, inte vad jag väntat mig eller hoppats på det här fast det är alltid kul att se Scott Adkins få mer och större roller oavsett hur pass liten filmen än må vara. För Scott Adkins gör aldrig mig besviken.

Ghost Rider - 2007

2011-09-09T10:33:00.001+02:00

Ännu en film som man läste som illbatting och gillade. Där serien var bra blev filmen, för att vara vänlig mot sin barndomsidol, en smärre flopp. Nicholas Cage visar upp sin totala brist på avslappning framför en kamera och öser på med sina Elvis-plagiering som jag aldrig insett storheten i. Cage är kass och väldigt sällan bra i någon film även om han kan få till det lite då och då. Ett säkert sätt att se om en Nicholas Cage film är bra? Enkelt. Kolla in hans frisyr. Är den hyfsad så är filmen säkerligen det med. I Ghost Rider är den katastrofal.

Så varför äger jag ens skiten då kan man undra och varför ens ödsla tid på att se om den samt skriva om den? Därför den här precis som S.W.A.T. är en av mina guilty pleasures. Lite som analsex. Kul ibland men sällan varje dag. Förutom att den är en G.P. så är innehåller Ghost Rider Sam Elliot och bara det berättigar ett existensberättigande i min samling. Oavsett hur lökig en eller flera repliker är så nog fan får gammelgubben Elliot de att låta trovärdiga samt att här har han en farlig eld i ögonen som man inte kan låta bli att bli fascinerad av. Räcker det inte med det resonemangen så är scenerna med en förvandlad Cage väldigt underhållande och det räcker för mig.

Visst, Cage är hemsk som för det mesta och Eva Mendez är aldrig intressant eller bra, bara störande. Wes Bentley och hans gäng ser ut som ett förband till pajasarna i Dimmu Borgir fast Sam Elliot är med, Ghost Rider´n cool precis som effekterna är över förväntan. Den gör sitt för mig och det stör säkert någon men den är en guilty pleasure och sådana är man bara tillåten att ha.

Mega Python versus Gatoroid - 2011

2011-09-08T11:16:00.003+02:00

The Asylum som gav oss Mega Shark versus Giant Octopus och Mega Shark versus Crocosaurus ger oss nu Mega Python versus Gatoroid. Och som om det inte vore illa nog så har de haft magen att kasta in både Debbie Gibson från Mega Shark versus Giant Octopus och Tiffany från Mega Piranha. En film som jag fortfarande inte kan ta mig igenom. Ett sådant magplask är det. Här är de båda på olika sidor av lagen då Gibson är rabiat djurrättsaktivist som släpper ut genmanipulerade ormar i Everglades där de växer okontrollerat och slår ut allt och alla. Tiffany som är parkvakt ser inte på det med nåde så hon i sin tur ger anabola steroider till alligatorerna i området som en del i sin kamp mot sin kollega i bitchighet. Eftersom de båda inte kan slåss offentligt hela tiden så får nu djuren göra det för dem istället.

Sidoeffekten är dock den att de asen växer så in i helvete för att i sin tur ta sig in på en galakväll intill träsket som hålls för att samla in pengar för att bevaras. Givetvis lyder Tiffany inga varningar om vad som ska ske och det som är sagt sker såklart. Allt eftersom våra bitches slåss för fullt med varandra där speciellt en scen väckte mitt intresse och det var när Debbie Gibson kladdar ner Tiffanys pattar med grädde. Mums! Efter det så drar djuren intill stan för att haverera den lite till och nu måste de forna fienderna samarbeta för att klara ut krisen.

Detta är så otroligt uselt att det inte är sant efter som både Gibson som Tiffany kan inte agera om så livet hänger på det. Gibson har bantat ner sig för att se ungdomlig ut medan Tiffany lagt på sig flera trivselkilo samt flera otroligt malplacerade och fula tatueringar. Som om det inte var nog så är de båda producenter av filmen och i sedvanlig ordning så ska de båda sjunga varsin truddelut på filmens soundtrack. Lidandet tar aldrig slut. Effekterna i sedvanlig är av vanlig The Asylum kvalité, medioker med andra ord för de får Lake PLacid 2 att se ut som Lake Placid. De till och med bjuder på en cgi-gjord helikopter!

Nej, endast för de inbitna djurälskarna som tvunget vill och ska se allt eller varför inte för de extrema fans av Tiffany och Debbie Gibson som säkert fortfarande finns där ute och smyger i fagorna. Eftersom Tiffany hade en hit med I Think We´re Alone Now så är det tvunget att det ska nämnas i en replik från Gibson och det gör den med. och det var tillsammans med bröstscenen filmens höjdpunkt och fick mig att skratta rätt ut. Där lyckades The Asylum faktiskt. Men nu ska jag i egenskap av snäll person bjuda er på lite godis i form av en betydligt yngre och framför allt snyggare Tiffany som kompensation för den tid ni lade på att läsa det här. Enjoy!

The Pack - 1977

2011-09-07T12:13:00.000+02:00

Ute på Seal Island springer ett stort gäng lösa hundar runt och sätter i sig allt som de kommer över. Ledda av en vildsint blandrashund med förmodligen rabies sprider de skräck i djurlivet. Deras uppkomst? Semesterhundar som lämnats kvar för att antingen dö eller klara sig själva när sommaren är över och verkligheten knackar på dörren igen. Så kommer den dag när det inte längre räcker med lös boskap och de sätter tänderna i sitt första mänskliga byte och av vilken sort det snart ska bli fler av. Otur för hundarna är att på ön finns det en marinbiolog som är av den starka tysta typen som inte tar någon som helst skit av djurlivet. Så tillsammans med R.G. Armstrong så tas kampen upp mot de lösspringande bestarna och snart faller den sista striden där verkligen ska visas vem som är ledare och följare. Man eller best. Joe Don Baker eller blandrashund. Svaret får ni i Robert Clouse´s The pack från 1977.

Själv sprang jag på den här på hyrvideo från Warner för många år sedan. Med ett omslag som hade en titel som De Blodtörstiga så var den given i min spelare eller var nu jag såg den. Eftersom filmen verkligen var bra så tvingade jag urmodern att hyra om den för att visa även henne den men det rynkades på näsan åt både upplägg som titel men när väl filmen var klar så fick hon allt erkänna att det var en väldigt bra film och det är något som fortfarande står sig i dag. För jag kan inget annat än ta till mig filmen ännu mer för det är inte bara ett simpelt upplägg som funkar fint utan filmen är fortfarande väldigt bra och framför allt spännande. Hundattackerna är välgjorda även om vi inte direkt får några våldsamheter så förstår vi vad de som får se resultatet efter en sådan upplever. Inget gore med andra ord fast det får vi inte i The Breed heller som är nästintill en identisk film som The Pack.

Rekommenderas det varmaste.

Revenge - 1990

2011-09-05T11:01:00.000+02:00

Tony Scott har inte direkt gjort mycket för att imponera på mig men hans The Last Boy Scout med Bruce Willis som får räknas som bådas bästa bidrag till filmhistorien. Revenge däremot är tvåa på listan av Scott´s bästa filmer enligt mig. Resten av titlarna kan diskuteras. Handlingen är precis vad titeln anger. Hämnd. Kevin Costner spelar här en amerikansk pilot som åker till Mexiko för att fraternisera med en gammal vän, Anthony Quinn, men faller samtidigt för dennes vackra unga fru, Madeleine Stowe. Eftersom lustarna ökar så vaknar omgivningens blickar på dem och snart nog så ertappas de av maken med bihang och de båda får sitt. Costner misshandlas och lämnas för att dö och Stowe knivskärs i ansiktet och dumpas på ett slaskigt horhus där hon kommer att få knulla minst femtio gånger om dagen. Men det är inte allt för hennes make är såpass omtänksam så han finansierar ett heroinmissbruk åt henne för att lätta på bördan i arbetet. Vad ingen räknar med som är med i filmen är det att Costner överlever och nu beger sig ut på hämnarens långa ensamma resa för att både finna kvinnan han älskar och sin gamle vän som ska få sota för vad denne gjort mot det otrogna paret.

Nu var det här Scott´s Director´s Cut jag såg som är avsevärt kortare än den ursprungliga versionen samt att flera scener är borttagna och även en del är tillagda. För min del så gör det att filmen flyter snabbare samtidigt som man undrar över vissa saker som skett utanför bild. Som till exempel varför Costners fingrar är omplåstrade och det är just en sådan scen som är borttagen medan till exempel scener där Stowe och Costner gökar för fullt och Stowe bjuder på lite buske är nya. Den ursprungliga versionen ska tydligen varit Costner´s och producenten Ray Stark´s version som ska vara uppemot 20 minuter längre vilket jag vill minnas som en avsevärt drygare film som lovade mycket men föll platt i slutscenen. Nu är slutscenen den samma bara det att jag nu förstår slutet bättre för under tiden jag såg den nu så insåg jag att det egentligen inte är Costner som ska hämnas. Det är ju Quinn som ska stå för det då det är hans fru som sätts på. Av Costner.

Nu funkar det inte bara med en ilsken och sargad Costner som härjar runt i Mexiko för att röja upp då han inte är den typen som får det att gå hem på egen hand. Så lyckligtvis får vi den alltid underbare Miguel Ferrer som tar välment plats i filmen och styr upp den med säker hand. Tillsammans med John Leguizamo, som jag annars är rätt trött på fast här har han inga direkt repliker så det funkar fint, så ser vi även den gamle räven Tomas Milian som inte bara varit med i så gott som allt italienarna spottade ur sig ett tag men även i OZ som Steven Soderbergh´s Trafic. Med andra ord, ett ansikte för alla smaker.

För att återgå till de bortklippta scenerna så är det inte bara sex och nakenhet som är tillkomna utan även lite våldsamheter och den scen som sätter dit mig är när de skjuter hunden. Det är i det grymmaste laget och då är detta ändå inte första gången jag ser den här versionen. Hur de gjorde det vågar jag inte tänka på men effektiv är den verkligen. Oavsett vilket så är det här en bra film med fantastiskt foto som visar upp en totalt vacker sida av Mexiko där morgondimman lyfter sig från bergen under en strålande sol inte bara en gång utan flera och det kanske bästa av allt är det att vi slipper alla dessa satans MTV-edtiteringar som Scott sedan tagit patent på istället får vi långa kraftfulla scener med bra foto. Med andra ord så är där tid att avnjuta omgivningarna.

The Eagle - 2011

2011-09-04T16:40:00.000+02:00

Den gamla romartiden är visst i ropet efter den utsökta serien Rome. Vi får Spartacus och alla dess avkomlingar som filmer som The Eagle och Neil Marshall´s Centurion. Alla ska de visa upp sig både som våldsamma och aggressiva men även lättklädda och fyllda med nakenhet. Fast riktigt så dekadenta som i Joe D´Amato´s Galigula filmer blir det aldrig. Jag tror att djurrättsaktivisterna jublar för det. Själv börjar det bli lite tråkigt då det ser ut som att alla ska försöka bräcka varandra i mängden nakenhet samt våld medan en film som The eagle går ut med att vara unrated och visar upp brist på både våld som nakenhet. Aldrig får man vara nöjd. Antingen så är det för mycket eller så är det inget alls. Varför kan det inte bara finnas ett mellanläge för de stunder i livet när man vill bara ha ett litet lagom alternativ?

Oavsett vad jag tycker så ändras det till nästa gång så därför fortsätter vi med filmen. Den här gången är det den legendariska Nionde Legionen som är i ropet igen och nu är det sonen till dess befälhavare som lider av taskig samvete och ingen ro i själen efter faderns påstådda misslyckande så han beger sig ut i karriären för att råda bot och kanske återbörda både den guldörn som försvann och sin faders ära. Men ett taskigt slag gör att han pensioneras och nu lever ett stilla liv tills han får veta att en lokal slav kan känna till dess gömställe så nu bär det iväg till de norra delarna av England på den felaktiga sidan av muren för att fina inte bara örnemblemet utan även sin faders förlorade hatt. Förlåt mej, ära ska det vara såklart.

Det är autentiskt så det ryker om det här och alla på andra sidan muren talar galliska eller vad nu det är de morrar och alla italienare talar engelska. Precis som det ska vara. Uniformer, vapen, till och med gräset ser autentiskt ut och ur turistens synvinkel så får den här filmen mig inte att vilja resa dit då det bara ser ut att vara grått, jävligt och blött så gott som hela tiden och då kan jag lika gärna uppleva det på film hemma i tryggheten i min egen soffa där jag slipper utsättas för diverse olika sexuella övergrepp av någon ilsken lokalbefolkning med taskig inställning till turister.

Våldet är där men det är inte så att man blir vare sig stött eller glad av det för det är rätt tamt. Välgjort dock men det hjälps inte när det är just våld man vill ha. Tempot är en annan sak som inte uppskattades här för det var i det sävligaste slaget och till med hunden kom på mig med att snarka till mellan varven. Slutsats: Välgjort men lite för segt och fegt med sina våldsskildringar. Mer av det senare och ett raskare tempo så hade det här varit en intressant film. Nu duger den en seg söndag under tiden som man funderar på vilken pizza man ska äta.

Never Back Down 2: The Beatdown - 2011

2011-09-04T10:20:00.001+02:00

Originalet ska tydligen vara någon sorts fightingfilm i skolmiljö eller något liknande med en massa metrosexuella ungdomar som ska imponera på platinablonda bimbos med silikon i 90% av kroppen och jag har såklart inte sett den och dess handling är bara vad jag föreställt mig själv efter ha set dess poster. Men den förställningen är säkert mer äkta än brudarna i filmen. Så varför dåödsla tid på en DTV-uppföljare som inte det minsta bryter av mönstret? Enkelt. ta en titt till på bilden ovan så ser ni att Michael Jai White är med i den och det räcker mer än väl för mig. Mannen är tillsammans med Scott Adkins mina ultimata favoritfighters på film så enough said. White har dock inte bara nöjt sig med att spela rollen som den luttrade före detta internen som nu är ute på villkorligt med en skum bakgrund och som mot sin vilja dras in att träna våra metrosexuella ungdomar utan han även har regisserat filmen. Om det är ett vekt val eller ej är inte upp till mig att bestämma fast jag sett värre regi i den här sortens film.

Handlingen om nu någon orkar bry sig om den i den här genren går ut på att fyra olika individer med olika problem möts för att ställa upp i The Beatdown som anordnas av en kamrat på deras skola och de tränas av White´s karaktär Case. Alla fyra har sina egenskaper och problem där en har en mamma som måste jobba på strippklubb för att betala lånen, en annan har en pappa som lämnat mamma för en annan man och nu undrar om homosexualitet är ärftligt, en tredje håller på förlora synen och flickvännen till killen med den alternativa pappan och den fjärde är en emo som samlar på serietidningar och får stryk med jämna mellanrum av andra losers. Nu ska de tränas för att ställa upp och eventuellt mot varandra i The Beatdown!

Det är massor av inoljade renrakade bröstkorgar och hävande silikonbröst med Michael Jai White´s basstämma svävande över alttsammans och till råga på allt så är filmens leading lady minst 10 år för gammal för att spela sin roll och som inte det var tillräckligt så innehaver hon ett tandgarnityr som skulle få både Denise Richards och William Devane att sukta med vällust. Hon ser för jävla dum ut, helt enkelt. Men det är lite hopp för även om fightingen inte är den mest spännande så får vi åtminstone så White spöa upp fem snutar eller dte var fyra med handklovar på sig samt att ungdomarnas träning alltid är kul att bevittna. Sen som det står på bilden att filmen ska vara unrated, det kan jag inte förstå för det är inget direkt som skriker våldsamt i den. Lite blod förekommer men inga bara bröst eller slaka kukar eventuellt lite svärord men det ska väl inte orsaka att unrated ska stå över hela omslaget?

Överlag, inget direkt att ödsla tid på såvida man inte är som jag och frälst i Michael Jai White. Se då hellre om Undisputed 2 och Blood And Bone. Där får ni valuta för pengarna, den saken är säker!

X-Men: First Class - 2011

2011-09-03T22:23:00.001+02:00

X-Men-filmerna är filmer jag tycker väldigt mycket om. Till och med X-Men: The Last Stand trots den har Brett Ratner som regissör. En film i serien som jag däremot inte är lika förtjust i är X-Men Origins: Wolverine eftersom den känns alltför lättviktig ställd mot de andra filmerna i serien. Och då innehåller den ändå både Scott Adkins som Ryan Reynolds fast man kan inte få allt här i världen. Så hur lyder då domen över det här senaste tillskottet i X-Men franchisen som är regisserad av Matthew Vaughn som gav oss den hemska Kick-Ass. Jag vet, den är underbar och älskad av alla men fan inte av mig. Bajs, och hör sen! Så hur kan en man som gav oss det magplasket då lyckas med att ge oss historien om hur Xavier och Magneto sammanförs och hur det hela startar egentligen?

Jo, det lyckas oväntat bra får jag säga för det känns som att Bryan Singers ande svävar över filmen men så har han producerat med och säkert haft både ett och ett annat att säga under inspelningen med. Lyckligtvis. Nu är det bara inte bildandet av skolan och Xavier och Magnetos möte som det koncentreras på här utan det introduceras både nya som gamla karaktärer som både förekommit i de andra filmerna som i tidningen vilket glädjer oss som läste den när det begav sig. Läs 80-talet. Intressant och spännande även om vissa känns lite överdrivna om man nu kan tycka det är något som går att använda i en recension av en film om mutanter. Men det skiter vi fullkomligt i och gör ändå. Så där, nu var det gjort. Lägger man sedan in Kevin Bacon som ondskefull nazistisk forskare och två oväntade cameos så får man en underhållande stund framför burken för Bacon har skitkul med sin roll och levererar en stabil och fullkomligt passande skurk till Michael Fassbenders Magneto och James McAvoys Xavier. Tar man det och sedan kastar in missilkrisen på Kuba på 60-talet så får ni säkert en rätt så bra koll på vad som gäller i den här filmen.

Med en speltid på över två timmar så kan man undra om inte träsmaken sätter in i arslet men det uteblir för tiden och tempot i filmen matchar varandra kalas och man har inte det minsta tråkigt eller ledsamt under tiden de 130 minuterna varar. Jag har sett musikvideos på 2 minuter som var avsevärt drygare än två normala timmar vilket gör det här till en film man inte behöver vara orolig för att skänka sin dyrbara tid till. Tvärtom. Själv kommer jag att återvända till den här så fort jag finner den i rätt prisklass för den förtjänar sin plats i samlingen definitivt och det är till och med så fullpris är överkomligt. För var annars lär man springa på nazister, karlar i blå päls med klor, nakna damer med blå hud och en cool Hugh Jackman? Inte på dass i alla fall.

Banlieue 13 - Ultimatum - 2009

2011-09-02T17:02:00.000+02:00

Uppföljaren till den underhållande B13 var inte lika illa som jag mindes från andra försök att se den men tyvärr så slutar det ändå med att man sitter en smärre sur eftersmak i munnen och undrar varför man ens gjorde sig besväret att inmundiga den. Originalet är en frisk fläkt visar fransmännens talang när det kommer till filmskapande medan här, även om den har ett par underhållande scener och fighter, mest tycks gå på tomgång som en gammal risig Simca från tidigt 80-tal med ful klädsel och taskig tomgång.

Handlingen här är snäpp på densamma än en gång med grunden att skiten ska jämnas med marken en gång för alla och ersättas med flott boende där en klipsk militär ska inkassera en fet bonus. Men se, det går inte de inblandade med på och vårat radarpar från första filmen slår sig samman än en gång och tillsammans med en del av det mer färgstarka klientelet i B13 så ska de göra, för att använda den allt för populära klyschan, processen kort med de ansvariga. Visst är man lite nyfiken till en början men till sist så skiter man fullkomligt i vilket och bara inväntar slutscenen så man kan stänga av och börja fundera på vad man ska se istället som verkligen är värt att se.

För även om det är som jag skrev ovan ett par roliga scener och fina fighter så blir det till sist så ointressant att jag finner mig sitta och heja på fel personer för de är åtminstone intressantare än de som det är meningen att man ska hålla på. För är det något som det gått troll i så är det personer på film med överdrivit felplacerade tatueringar, piercingar, konstiga frisyrer samt att precis alla, även korvgubben, är maximalt tränande i kampsport. Tack och lov då för en hederlig gammal Charles Bronson-film för där klipper han till patrasket en gång så ligger de pall resten av filmen. Till skillnad från här där alla ska misshandlas i snudd på 30 minuter innan de ens får näsblod. Visst, kul om man är på humör för det men det kvittar för i den här filmen blir man aldrig det. Se heller om dess föregångare. Den kan ni läsa om här.

Dark Vengeance - 2011

2011-08-28T12:02:00.001+02:00

Fjärde filmen från True Justice-serien eller varför inte avsnitt 7 & 8. Den här gången är det en mördare/seriemördare som dräper strippor på löpande band och får det att se ut som kinesisk svart magi. Givetvis ska en i teamet gå undercover för att finna personen och givetvis har hon dansat förr. För ni trodde väl inte att det var Seagal själv som skulle glida runt stången? Lyckligtvis får vi se honom istället lira lite hederlig blues med ett lagom coolt band och vi får även höra lite skön musik från hans platta Mojo Priest spelas på samma bar längre fram i filmen/avsnittet.

Den andra delen av filmen/avsnitt 8 fortsätter så att säga med samma tema fast med en annan inriktning. En fortsättning så att säga där det kommer in utomstående poliser som förstör och försvårar arbetet för våran nya favoritstyrka inom polisen.

Ställer man de här avsnitten mot de andra i serien så är det här bland de bästa om inte det bästa. Inte minst för att stripporna är tjusiga även om de behåller kläderna på men det finns en hel del intressant rumpmaterial att stirra sig blind på bland dem. Mums. En annan intressant faktor är det att Seagal själv tar mer plats och visar upp gammal fin stil. Kanske inte lika bra men det finns potential då det bryts både armar som ben eller det ska föreställa att det görs det.

Det kan vara den store mannens närvaro som gör att jag tycker Dark Vengeance, en för övrigt korkad titel som inte har något med avsnitten att göra vilket ingen av de andra titlarna på de andra tre filmerna heller haft, är i topp av den här serien. Och det kan även vara rumporna som spökar fast det får ni aldrig veta men den här upplevelsen gjorde att jag kommer se fram emot nästa avsnitt med lite mer förväntning än vad jag gjorde mot de här. För om Seagal tar mer plats i serien som nu så kan detta vara något att investera i.

Stort tack till Jay för han upplyste mig om att den var ute.

Humains - 2009

2011-08-07T22:05:00.000+02:00

Vad har hänt med de en gång så mäktiga fransmännen? Först den rätt kassa Captifs och nu den här softa skogsrysaren med förhistoriska monster. Jag kräver en förklaring för maken till blodfattig film har jag inte sett sedan jag såg Wes Craven´s Cursed. För här får vi karlar som får inte bara stenar stora som Billys pan pizzor i skallen utan de får även stenyxor där och de är har inte ens ett sketet skrubbsår eller stabil fläskläpp! WTF har hänt med grodätarna? Har någon förgiftat deras rödtjut eller vitlöksbröd för jag förstår inget här.

Handlingen ska tydligen centrera runt en expedition till Schweiziska alperna och kolla på en uråldrig skalle eller något, jag vet inte för den utgåvan jag såg hade en textning som inte var från denna jord. Den måste ha tillverkats av en gravt alkoholiserad textöversättare med epilepsi som precis kommit hem från happy hour på ett raveparty. Maken till osammanhängande meningar har jag inte sett sedan jag läste en kvällstidning senast. men de ska i alla fall i väg och kolla upp det här när allt går åt helvete i en oväntat snabb cgi-gjord bilkrasch som är totalt omöjlig att någon kunnat överlevt men det är vad de gör här. Alla utom den person som vet vad de ska göra. Så nu är de strandsatta i alpernas skogar med ingen aning om hur eller vad de ska göra för att överleva samtidigt som något eller någon jagar dem. Fast vem bryr sig egentligen när det är så tamt som det är här.

För om det är något så är det tamt. knappt något blod och ett slut med så många vändningar och turer att jag sket i det till sist och bara inväntade sluttexterna så jag kunde slappna av från det här tidsfördrivet som var totalt bortkastat. Ska jag dra något som var/är bra med Humains så är det miljöerna. De är fantastiska och även om det inte räcker till för att styra upp filmens svagheter så bättrade de lite på det åtminstone. Miljöerna samt postern är vad som är intressant här för även om jag är svag för den här sortens film som utspelar sig i skogen samt är fransk så kommer den här att förpassas till mitt minnes yttersta gränser för att om fem minuter ha totalt försvunnit.