Final Destination 5 - 2011

Välkomna till årets sista dag och årets sista blogginlägg. På sistone har inte direkt lusten att skriva varit där. Både av personliga skäl som av mindre intressanta filmastiska upplevelser som den här bajskorven. För även om postern lovar mycket och filmseriens tidigare bidrag varit både höga som låga där toppen är del två och floppen del tre så kommer del fem rakt in på en smickrande skitplacering som den sämsta av dem alla. För även om jag gillar att se korkade och uttryckslösa ungdomar bita i gräset som nästa person så bjuder Final Destination på inga som helst överraskningar eller något intressant upplägg. Endast slutklämmen som leder in spåret på den första filmen var något som fick mig att bli det minsta exalterad. Och då gillar jag inte ens den första filmen.

Så varför då ens bemöda sig att skriva om den undrar säkert någon tapper själ som tagit filmen till sitt krossade hjärta. Bara därför att jag var tvungen att skriva något så ni inte trodde att Weekend Video sällat sig till de sälla jaktmarkerna. Fast efter filmer som den här så är tvångstankarna att stänga igen godisbutiken inte allt för långt borta. Inget som helst i filmen kan få mig att tänka goda tankar om den, så illa är det. Utom möjligtvis effekterna som höll sig med så lite cgi som möjligt.

En annan sak som filmen fick mig att inse var det att hur pass jäkla taskig skådespelare David Koechner egentligen är. Hans enda attribut förutom sitt sneda leende är hans förmåga att se otroligt korkad ut. Inget annat. Men det funkar för honom då han lyckats lura till sig en karriär på det "agerandet". Resten av slaktprodukterna i FD5 är precis så intetsägande och fula som man kommit att vänta sig av en modern skräckfilm idag att det räcker nu för tiden med att kolla på filmens poster för att räkna ut vad som ska ske och sedan bli minst sagt spelat förvånad över hur rätt man haft om filmen och dess utveckling.

Nej, det här kommer inte att förgylla sig vare min samling eller min ålderdom på något vis för det här var ett sant slöseri med tid, tankeverksamhet och bloggplats för det kan inte bli så mycket sämre än så här i Final Destination-serien. Speciellt när del tre slår den här med hästlängder. Ni som trots allt tog den till er, frid vare med er. Må ni en dag inse att det finns bättre filmer än så här. Final Destination 2 till exempel.

Vacancy - 2007

Luke Wilson och kate Beckinsale är i sluttampen av äktenskapet och vardagen består bara av sarkastiska kommentarer och hugg på varandras personligheter. Så när Luke kör av motorvägen bara för att köra i sönder bilen finner de sig snart nog intagna på ett väldigt sjabbigt hotell. Lyckligtvis är där en video på rummet men allt som finns är ett par skräckfilmer som vid en närmare inspektion visar sig vara inspelade i det rum de befinner sig. Kan det vara som så att det är snuff-filmer de sprungit? Och i såfall, vem är det som filmar samt håller i knivarna?

För mig är det här mer en thriller än en regelrätt skräckfilm. Välgjord på alla vis med bra agerande men den saknar en viss ingrediens. Våld och blod. Visst förekommer båda sakerna i Vacancy men det är allt för kontrollerat och tillbakahållit. Nu har både Owen, Beckinsale och regissören Nimród Antal sagt de mer satsat på psykologisk skräck än gore men hey! Lite kunde vi allt ha fått frossa i.

En intressant sak är den att hästen Sarah Jessica Parker skulle egentligen haft Beckinsale´s roll från början men drog sig tydligen ur. Lyckligtvis för oss som nu såg Vacancy för Parker är verkligen horribel med den däringa enorma hakan. Då är Beckinsale ett bättre val fast Rhona Mitra hade allt varit bättre! Aldrig får man vara nöjd...

Överlag underhållning för stunden om den springs på i brist på annat men det finns avsevärt bättre tidsfördriv där ute än Vacancy men även sämre. Vilket som så kan man egentligen inte förlora direkt i det här fallet för filmens 80 minuter springer förbi relativt lätt även om slutet är lite av var-det-allt-?-stilen.

Fright Night - 2011

Wow! ytterligare en remake på Weekend Video. Vad är det som händer? Har karln slut på förstånd eller är det ebb i filmsamlingen eller bara tankar han nu för tiden? Svaret är en blandning av alla påstående ovanför. Jag tittar på vad som känns intressantast för stunden och turen kom till Fright Night remaken. Så vad för illa kan jag säga om den kan allt tänkas? Jag kan klaga på att det är rätt futtig cgi mellan varven i filmen som till exempel scenen med motorcykeln och bilen samt att diverse blodstänk inte är alltför övertygande. Vissa scener som utspelar sig inne i bilen är rätt tydligt blue screen vilken även de är av mindre imponerande tyngd för filmen. Vad däremot är kalas med filmen är det mesta för den här var svincool!

Colin Farrell som vampyrgrannen Jerry Dandridge är kalas och det märks tydligt att Farrell verkligen har kul med sin roll.Han spurtar runt med glimten i ögat och fäller oneliners för glatta livet där höjdpunkten är när han inte får en inbjudan till Charlie´s hus. En bra karl, eller vampyr som i det här fallet, reder sig själv vilket Farrell verkligen bekräftar. Anton Yelchin som senast var med i Terminator Salvation som Kyle Reese sköter sig fint som Charlie bara det att jag tycker han ser gammal ut för rollen. Imogen Poots, pärlan från Centurion och 28 Weeks Later gör rollen som Charlie´s flamma.

Toni Collette, som ser bättre och bättre ut, gör rollen som Charlie´s mor medan Christopher Mintz-Plasse gör "Evil" Ed. Till skillnad från sin föregångare till rollen så är nog risken att han ska göra gayporr minimal. För er som saknar Chris Sarandon så dyker han upp som bilisten på vägen som krockar med familjen i deras flykt från vampyrgrannen. Peter Vincent görs denna gång av David Tennant en man jag inte känner till då jag inte insett storheten i Doctor Who. Fast här är han skitkul.

Ska man ställa den här mot originalet så är handlingen flyttad till en stad i närheten av Las Vegas där de flesta jobbar just i Vegas vilket innebär att de flesta vänt på dygnet vilket är perfekt om man är vampyr. En annan sak som sticker ut är att tempot är avsevärt högre och med mer grafiskt våld. Digitalt för det mesta men ända med mer våld. Peter Vincent är en magiker/vampyrexpert som tillbringar tiden med att sätta på sin assistent rätt illa och supa friskt. Givetvis tror han inte alls på Charlie när de väl träffas vilket ändras sen och man förstår varför han själv är så insatt i just vampyrism. Ni fattar när ni ser den för det är något som rekommenderas för det här var en riktigt skön film om än vissa digitala effekter var mindre bra.

Rekommenderas varmt!

Straw Dogs - 2011

Välkomna till avdelningen Remakes-Världen-Klarat-Sig-Utan. Peckinpah´s mästerliga terrorfilm Straw Dogs med Dustin Hoffman och Susan George får här se sig omgjord i modern tappning med Hollywoods nya älsklingar i de större rollerna. Och vilka bottennapp de fått till för att inte tala om vilka felplaceringar de gjort med! Dominic Purcell är så felcastad att det gör ont att se som den infantile Jeremy. Alexander Skarsgård som ledaren och föremålet för Kate Bosworth´s forna heta låga kör mest sin stirrande blick och beter sig om det vore ytterligare ett avsnitt ur True Blood han gör.

James Woods, detta hatar jag mig själv för att erkänna, spelar över det grövsta så man tror att han inte ens sett originalfilmen. Utan mer gör vad han själv vill. Fröken Bosworth är verkligen ingen Susan George vilket gör att man inte bryr sig det minsta om vad som sker i den berömda våldtäktsscenen som här inte ens påminner om sin originalscen alls. Den ende som kommer undan med sin medverkan är James Marsden då han är sevärd men det är också allt den här versionen har att erbjuda. Javisst ja, Walton Goggins är även han med fast utnyttjas så illa att man glömmer bort han ens är med i filmen.

Det är två dryga timmar som jag inte får tillbaka men däremot ett rejält sug att se om mästarens mästerliga originalversion som sannerligen vet hur terror ska skildras på film samt hur en mes omvandlas till en fullkomlig hämnare vilken inte tar någon skit av någon. Det är något som inte lyckas här då Marsden för det första inte ser ut som en typisk nörd som Hoffman gör och sedan blir det lite för snabb vändning i slutet när Marsden plötsligt finner styrka att svinga en björnfälla ensam över skallen på sig själv när det tidigare i filmen tog två man att flytta den. Speciellt när han inte ens märker att de lokala pojkarna nallat i hans kakburk om man säger så.

Nej, det här var precis lika illa som jag väntat mig men jag får bara skylla mig själv för jag visste om det skulle gå den här vägen. Kanske var det The Thing 2011 som fick mig att tro det här skulle funka, jag vet inte eller så var det bara nyfikenhet. Oavsett vilket så får jag ta på mig skulden själv för Peckinpah är Peckinpah och det här är verkligen inte honom oavsett hur hårt de vill framställa det som det. Skit däremot är vad det är.

Lockjaw: Rise of the Kulev Serpent - 2008

Sugna på en Pumpkinheadinspirerad historia med medelmåttiga effekter? Titta då någon annanstans för det här måste vara bland det sämsta jag betalat för att se sedan jag hyrde en film regisserad av Edward Burns för ett par år sedan. Och det skitet betalade jag inte ens för! Här är det Pumpkinhead´s grundtema som återanvänts för att ge oss en förvirrad känsla av att det ska vara underhållande. Det är det verkligen inte. Istället för den bevingade demonen med pumpaskallen som de flesta av oss är så förtjusta i, åtminstone i de två första filmerna, så är det här en gången en alligator korsad med en orm som är hämnaren som kallas fram för att rätta till en orätt som begåtts istället någon. Givetvis är det korkade ungdomar som ska ut och knulla samt supa som står bakom olyckan som leder till att monstret kallas fram. Så tillsammans med personen som manade fram det ska de nu enade stoppa det igen. Efter att de har slutit fred. Zzzzzz....

Ojojojoj, jag har redan skrivit mer om den filmen än vad som borde vara rimligt. Inte ens Iron Man 2 fick så här mycket utrymme och den var verkligen illa! Men vi fortsätter bara för nu jävlar är man på g!

Hur vet man att filmen man ska se kommer att suga? DMX står som enda namn på omslaget.
Hur får man bekräftat att filmen verkligen är så illa? Enkelt. DMX visar sig vara filmens bästa "skådespelare".
Vilka försonade drag fanns det i filmen? OM nu det var några i den? Speltiden var på 77 minuter men eftertexterna kom redan efter 70. Bara det rörde mig till tårar.
Om jag nu trots allt vill se den här, vad bör jag tänka på för att vara beredd? Se bara till att avlägsna alla skarpa och vassa föremål i hemmet och spola ner alla mediciner som kan tänkas vara farliga i stora mängder för lusten att spola tillbaka sitt liv 70 minuter kommer vara ofantligt påträngande.
Du tycker inte du är allt för elak mot skaparna av Lockjaw nu? Inte det minsta för de hade säkert räknat med att jag skulle kasta ut knappa 3.50 euro för att se den här skiten vilket motsvarar deras totala budget så de gick, tack vare mig, inte minus på filmen.

Conan The Barbarian - 2011

Conan Barbaren är en av mina favoritfilmer så beslutet att det skulle göras en remake på den kanske inte föll helt i god jord med mig eftersom det inte går att återskapa John Milius version på ett trovärdigt sätt idag. Inte enligt mig i alla fall. Men Marcus Nispel har gjort ett försök med en ny sorts barbar i Arnold´s paradroll. Jason Momoa från Game Of Thrones gör ett bra porträtt det erkänner jag och en mer modern barbar än vi är vana vid fast han har kvar en fot i det gamla tänkandet där kvinnan ska hålla tyst när hon kacklar för mycket. Och just det tycker jag är skönt för just här ska det såklart vara med en forntida kvinna med moderna ideal som inte bara är späd som nyfallen snö utan även oskuld, ska offras till de mörka makterna, knullar som om hon aldrig gjort något annat när det kommer till det, dräper erfarna fronträvar till soldater på löpande band för att i nästa sekund skrika som en galning när hon finner sig i minsta knipa. Och skriker, det gör hon utav helvete här.

Storyn i Conan är ungefär som i originalet där stammen som fadern ska hämnas och faderns svärd ska återskaffas igen. En smått elak krigsherre har fått för sig att få sin döda fru återfödd för att styra världen ensam men en viss Groo-klon kommer i dennes väg och så var det inte mer med det. Motståndare till Conan är Stephen Lang och Rose McGowan som far och dotter medan slitvargen Ron Perlman spelar Conan´s far. Vem som spelar Conan´s mor har jag ingen aning om men hans mor dör på slagfältet så farsan får utföra ett improviserat kejsarsnitt så hon hinner se och namnge sin son innan hon dör. Spektakulärt så in i vassen minsann.

Den gamla känslan som är så kännbar i originalet är med här i början av filmen men sedan känns filmen mer som en matinéfilm som passar bäst på en trött förmiddag än en fredagskväll. Blodet stänker och flyter men antalet kroppsdelar är allt för litet för min smak. Jag vill se mer kapade lemmar än vad vi får här. Fast det är gott om våld, inget snack om saken. Bara det att det är lite för familjevänligt. Lite som Nispel´s andra film Pathfinder, vilken jag återvänder till mellan varven precis som jag säkert kommer att göra här med.

En annan sak som dyker upp är ett stort monster med enorma tentakler men det slåss aldrig ihjäl och det stör mig! Conan ska dräpa allt och alla! Inte lämna hälften kvar för att kunna återbefolka jorden igen! Det ska slaktas utan pardon men jag skyller det på dålig kommunikation mellan Nispel och hans publik för här har han uppenbarligen missat helt vad de vill ha. Trots allt gnäll så en inte allt för dålig film som levererar bättre än jag väntat men originalet rör den inte på. För er som vill se en liknande fast bättre historia så rekommenderas Solomon Kane det allra varmaste till er.

Street Kings - 2008

Ah, James Ellroy, den odiskutabla kungen av kriminalförfattare och min absoluta favorit i litteratur någonsin. Är ansvarig för manuset bakom den här filmen och är man insatt i den mannens universum så vet man precis vad man kan vänta sig. Smått rasistiska, homofobiska, alkoholiserade snutar med om inte båda fötterna så i alla fall minst det ena benet på fel sida lagen men ett hjärta som till slut gör rätt. Här är det inget annorlunda i grunden.

Keanu Reeves gör här snuten Tom som kör sitt eget race och drar sig inte för att skjuta först och ändra brottsplatsen efteråt till egen fördel. Men när en före detta vän dör i tjänsten och han själv är på plats så sätter han i gång allt han har för att inte bara finna de ansvariga bakom men även passa på att rensa upp i all korruption han märker det existerar bakom brickan. Vilken även har gjort sitt för att rädda Tom´s eget skinn.

Gillar man tunga snutfilmer som inte drar sig för att skildra verkligheten med de svin där är ute vilka dess bättre får vad de sannerligen förtjänar så bör man kolla upp Street Kings. Kanske inget nyskapande eller originellt men väl fylld av tungt våld, fler svängar än man först kan tro och flera tunga personer bakom rollerna som bland annat Hugh Laurie och Forest Whitaker, Chris Evans och Jay Mohr.

Keanu Reeves kanske inte det första som slår en när man tänker tung snutfilm men han funkar fint enligt mig. Tveksamheten och det trötta som karaktären uppenbarligen bär på får Reeves fram fint samt att actionsekvenserna gör han riktigt bra. Ta bara inledningen när han rensar ut koreanerna eller varför inte scenen med kylskåpet? Det är en riktig pärla det. Nog talat, se den själva och inse hur rätt jag har. Själv ska jag se uppföljaren.

Triangle - 2009

Triangle faller i den kategori film där man man ska sitta häpen av förvåning och sakta klia sig i skägget samtidigt som man inser att man inte fattat ett dyft av vad man precis sett. Jag tillhör den kategori som inte sitter häpen eller kliar mig i skägget för jag blir förbannad när jag inser vad det är jag tittar på och kliar mig i röven istället. Den enda film som slagit mig med total häpnad är David Fincher´s excellenta The Game. Där har vi ett ett sant mästerverk som är grymt underskattat och nästintill bortglömt idag. Triangle visar sig vara snäppet bättre än jag först trodde eftersom den bjuder på ett oväntat smart slut som gör att man finner frid i sig själv för att man lade tid på den. Och ja, jag kliade mig i röven x antal gånger under filmens lopp med.

Här får vi följa en smått förvirrad Jess (Melissa George, 30 Days of Night) som följer med några vänner på en båttur. När plötsligt en storm slår till och båten kapsejsar, en av dem drunknar och de sitter på en uppochnedvänd båt när ur tomma intet en oceanångare dundrar förbi och de söker skydd och hjälp på den. Tyvärr är det en vild galning med på båten som plockar den en efter en tills bara Jess är kvar bara för att allt ska börja om igen. Och om och om och om och..... Ni fattar. Det är en satans upprepande men det är finurligt gjort av mannen bakom fina filmer som Creep och Black Death, Severance också för den delen. Givetvis är det Christopher Smith vi talar om. Den galne engelsmannen som vet att göra fina filmer som vet att stå på egna ben.

Efter som jag inte är direkt förtjust i den här genren där filmer Som Shutter Island men även den utmärkta Angel Heart ingår så måste jag erkänna att Triangle var bättre än jag vill ge den erkännande för. Fast det beror på sluttvisten som räddade upplevelsen för min del. För jag kan inte direkt se tjusningen i filmer som ska vara för smarta för sitt eget bästa och klämma till med en så invecklad story att de inte ens har koll på den själv. Typ Shutter Island. Ni som inte sett den än bör veta att Leo jagar sig själv. Där sparade ni dryga två timmar. Hör av er så får ni mina kontouppgifter om ni vill ge mig en belöning för räddat eran kväll.

Vill ni däremot se något snarlikt fast avsevärt bättre se Triangle. Där får ni lite mer lön för mödan och ett slut som kommer göra er varma inombords när ni väl tagit det till er och förstått det. Filmen är för övrigt jäkligt snyggt gjord med flertalet snygga scener som tagit sin tid att genomföra vilket visar vilket gediget hantverk det verkligen är.

The Thing - 2011

Har ni någonsin undrat vad som hände i det norska lägret innan hunden nådde fram till den amerikanska expeditionen i John Carpenter´s The Thing? Här får ni svaren. För det här är en prequel till just Carpenter´s älskade remake på Howard Hawks The Thing From Another World som skildrar de tre intensiva dagarna innan en viss hund tog sig fram över is och snö ivrigt jagad av två rabiata svensk... förlåt, norrmän med gevär, handgranater och helikopter. Och framför allt vad den förde med sig....

Ett forskningsteam ute i Antarktis faller ner i en glaciär eller det bara är en spricka i isen och finner där ett rymdskepp som legat där i minst 100000 år. En bit därifrån finner de kroppen efter en varelse som uppenbart kommer från just skeppet. Nu sätter norrmännen fart och kallar in den amerikanska och kvinnliga paleontologen Kate (Mary Elizabeth Winstead) som är ledande inom att ta fram artefakter ur is och hantera dem. De flyger in och föremålet eller rättare sagt resterna av vad som kastats/krupit ur skeppet grävs fram. Trots Kate´s inrådan tas prover direkt på kroppen och den lämnas sedan för att tina omedvetet och vad som sedan sker är välkänt om man sett The Thing ´82.

Jag var väldigt på min vakt mot den här filmen för jag kunde inte se meningen med en remake/prequel till då de två första filmerna är bra som de är. Speciellt då Carpenter´s film är makalöst bra och en av de bästa filmerna någonsin. Men jag blev överraskad för The Thing visade sig vara oväntat laddad med stämning som atmosfär och jag blev helt enkelt sittande filmen igenom. Visst, man vet vad som ske och det gör vilket leder till att man sitter och lurkar på att se om filmskaparna själva kan originalfilmen lika bra som en själv. ska yxan sitta i väggen? Får man se det spektakulära självmordet? Vilka norrmän är det i filmen som vi får se som sätter efter hunden? Hur ska de förklara det med en ensam kvinnlig överlevande när det är två män som kommer efter hunden? Vad placerade yxan i väggen? Vad hände med de två kropparna som är som en en vilken förs tillbaka till amerikanernas läger? Osv... Ni fattar vad jag menar.

Just där ligger filmens styrka för det är precis vad de ansvariga för filmen har gjort. Inga direkta missar lämnas för oss att störa oss på vilka vi väntar oss att få svar på från första filmen och dess rundtur i det ödesdigra norska lägret. De har koll på läget helt enkelt. Vad som däremot är filmens svaghet är dess effekter som är inte direkt av övertygande karaktär. Effekterna är till största delen digitala och det ser verkligen inte alltid så värst bra ut. Inte bara verkar monsterna bestå av en massa armar och ben samt en enorm mun, i ett fall ser den ut som en enorm vagina och den skapelsen får ni se i slutet av filmen, de ser även ovanligt klena och små ut. Felproportionerade kanske är ett bättre val av beskrivning. Det störde mig för har man väl lagt ner så pass mycket energi på att filmen korrekt och bra så kan man inte snåla på effekterna vilka i sin föregångare är utomordentliga samt handgjorda. Det funkar inte i min värld.

En annan sak som jag inte heller riktigt ville ta till mig var det att det skulle tillbaka till skeppet och flyktförsök skulle påbörjas. Det hade kunnat skippas för det vi att det inte sker men det kanske är det som gör att isen är som den är när jänkarna kommer dit. Nej, det förklarar inte saken för det är det ju som norrbaggarna har sprängt fram. Skit samma. The Thing 2011 är, och tro mig, detta tar emot att skriva, en oväntat bra prequel att se om man vill ha mer av skräcken ute på Antarktis under ett par extra dagar när norrmännen för en gångs skull fick chansen att bidra med något till världen förutom sina lusekofter och Immortal´s videos.

Kanske inte en perfekt film men en spännande och intressant film som jag känner att jag vill se om relativt snart igen. Trots de dåliga effekterna.