onsdag 23 juli 2008

Don´t Torture A Duckling - Lucio Fulci - 1972


Småpojkar mördas plötsligt i en liten Italiensk by och ingen vet vem det är som ligger bakom morden. Kaos råder och vidskepligheten spirar. En kvinna utpekas som mördaren och mördas på ett fruktansvärt obehagligt vis med kedjor innan förövarna lämnar henne att dö. Hon hinner krypa upp till motorvägen endast för att dö där fullständigt ignorerad av de förekommande bilisterna och deras familjer som bränner förbi som endast blundar för henne och väljer att ignorera hennes döende och vädjande blickar.

Lucio Fulci är mest känd i dag för sina splatter och zombiefilmer och marknaden tycks aldrig tröttna på att släppa om allt med honom i minst 3000 olika utgåvor. Allt i från sexkomedier till skräck släpps. Det räcker att han har nyst på en film eller varit på setet så framställs det som att detta är den senaste funna Fulci-filmen.

Detta är ingen sådan utan hans finaste stund. En lågmäld giallo med otroligt mörk och underliggande ton igenom sig. Precis alla är skyldiga eller misstänkta här. Inga är oskyldiga. Till och med barnen är skyldiga. Den vackraste kvinnan i byn är antingen en pedofil med smak för unga pojkar i 12 års åldern eller en otroligt uttråkad kvinna som söker kickar på alla vis hon kan endast för att roa sig. Journalisten som inte drar sig för att tränga sig in i folks hem för att få sin story eller för att finna vad som sker. Byborna som vill förskjuta en kvinna på grund av hennes dövstumma och efterblivna dotter men som får stanna endast på nåder av att hon är prästens mor.

Dåren i byn som kollar på karlarna som drar dit horor som de nyttjar men är vänliga att låta honom beskåda. Den inkompetenta poliskåren med endast lokalt folk som sprider ut rykten som får folk dödade.

Alla, precis alla är skyldiga här. Samtidigt som byn känns som den är efter i tiden med sina vita väggar och gamla kvinnor i svart och dess fattiga befolkning så bränner det moderna samhället fram ovanför dem på motorvägen som går över deras huvuden och deras lilla by. Hopplöst daterad och utan plats i dagens samhälle. En plats där småpojkar mördas och ingen vet varför. Och ingen utanför bryr sig.

Fulci har här gjort en otroligt vacker film med bra skådespelare. Musiken från Riz Ortolani är vacker och smärtsam. Detta är ingen film att se utan den ska upplevas.

Fulci har aldrig varit bättre än här!

Inga kommentarer: