Ghost Machine - 2009

Ett par lirare bestämmer sig för att köra en avancerad stridssimulator i ett nedlagt fängelse med resultatet att en död tidigare fånges ande kommer på besök och tar över showen och snart nog så börjar de att dö en efter en. Originellt, inte direkt för detta har setts förr. Vad som är kul här är striderna de utkämpar innan spöket får form och börjar med sin hämnd. Resten är det gamla vanliga tugget. Vi har spelgalningen, slackern, den drivande och egoistiska ledartypen, stridspitten som i detta fallet är en kvinna, en översittande officer som bara tvunget vill ge igen för allt och lite till samt den undergivna typen som till sist hittar sina kulor och säger i från. Vilket allt som oftast är för sent.

Det är välgjort men till sist blir det det gamla vanliga med kampen mot klockan där de bara måste hinna innan de fastnar i spelet/alternativa verkligheten och det är då det går på rutin. Annars är det ett rätt okej tidsfördriv faktiskt men när väl röken lägger sig runt vårat spöke och dess bakgrund kommer fram så är det inte lika roligt längre. Men som sagt, som tidsfördriv funkar det men hyr den eller ladda ner den för det finns mycket roligare filmer att lägga cashen på än denna.

Halloween 2 - 2009

Jag hoppas verkligen efter detta spektakel att Rob Zombie får näringsförbud som filmskapare för detta var inget annat än ett slöseri med tid. Två timmar som kröp fram och bestod av en irriterande huvudkaraktär vars vokabulär till 98 % består av ordet fuck är precis inte vad jag förväntar mig att spendera en fredagskväll med. Då hade jag lika gärna kunnat gå med i Oprahs bokklubb eller fortsatt fantisera om mig själv, Cyndee Peters och ett badkar fullt med valspäck och en låda svinto. Men nu är inte självplågeri min grej riktigt så jag håller mig till blogga i stället.

Storyn är den att nu är det två år efter massakern och Loomis blivit en sensationalistförfattare som ser till sig själv först och främst och ser till att ge sig alla fördelar han kan på bekostnad av Myers. Myers själv har försvunnit och inget vet var han är eller varit. Inte ens vi som ser eländet. Hans syster lever nu med polisen och hemsöks av drömmar och är allmänt eländig och full av taskiga tatueringar och kulturella rockfigurer. Samma med hennes likasinnade. Men Myers kommer tillbaka, ledsagad av sin döda mor! och startar en ny massaker, allt för att familjen ska bli komplett igen.

Jepp, Zombie har lyckats få med sin skabbiga fru igen i ännu en film och just här som en dödens ängel som styr Meyers är det bara löjligt. Jag fattar inte hur fan han har tänkt men funkar, det gör det inte. Vad som däremot är coolt är alla sköna skådisar han fått med i småroller här och där under filmens gång och våldet är bra gjort men det stuper på allt det andra. Den första filmen var inget vidare och början på denna var faktiskt lovande men det visade sig bara vara en dröm och sedan var det 100 minuter av segt trams kvar framför en. Så denna delar öde med den första filmen och är inget som är värt att ställa i sin samling. Åtminstone i min kommer den aldrig att få en plats.

The Goods: Live Hard, Sell Hard - 2009

Filmer om bilförsäljare är grymt underskattade och jag funderar själv på att bli just bilförsäljare. Ärliga ödlans fullt fungerande bilar tänkte jag firman skulle kallas fast det är nog säkrast att hålla sig till bloggen. Man måste ju tänka på miljön nu för tiden. Filmen som det ska handla om här däremot är om just bilförsäljare fast i det betydligt mer komiska slaget än det skulle blivit om jag skulle sålt bil. Komiskt iofs för de som hade bevittnat det men knappast för mig.

Jeremy Piven och hans team beståendes av Ving Rhames, som aldrig älskat med en kvinna, Kathryn Hahn, som vill ha sex med en vuxen man med en 10 årings intellekt, David Koechner som vilt undviker ständiga sexuella inbjudningar från James Brolin, vars bilfirma teamet blivit inbjudna till. Samt en dj de hyr in som vägrar ta emot önskemål oavsett vilka det är. Resultatet?

Jeremy Piven har visat många gånger han kan låta truten fara för fullt och här är det ingen avvikelse från det. Utan man kan säga att allt hänger på honom då han är så gott i bild hela tiden. Inget fel i det för Piven är kul och här har han en rolig tupé. De andra står inte alls i bakgrunden nu om någon tror det och de har många roliga stunder med fast den som snor hela kalaset och visar sig vara en stor komisk talang är gamle Charles Napier.

Han fick mig på knä med sina vansinniga utspel här och grymma spel. Inte nog med att han hinner med att åkalla Audie Murphy samtidigt som man misshandlar en kund med en bilantenn. Han startar upplopp mot sin egen arbetsplats. Han startar raskravaller med företagets anställda, inklusive de inhyrda! mot företagets enda asiat som fördröjd hämnd för Pearl Harbor, asiaten visar sig vara korean på råga på allt och han är totalt otrevlig hela filmen igenom. Med andra ord, Napier äger!

Nu är detta en riktigt kul film men den är inte perfekt för det. Kathryn Hahn är rätt överdriven i sin roll även om hon ser bättre ut än nånsin och att se James Brolin med stort stånd riktat mot David Koechner känns inte alls rätt. Det blir lite för mycket till sist med bögvinklingen från Brolins sida. Men det är många skratt och man har jäkligt roligt hela tiden men det har gjorts förr, kanske inte lika roligt men grunden är inkörd och van. Klarar man av det och inte väntar sig något revolutionerande så får man verkligen en kul stund samt Will Ferrell dyker upp i ett par scener där helt klart den första scenen är lysande med honom i fallskärm och en stor lila dildo.

Så den bör ni verkligen se inte minst för ni läste det här utan för Charles Napier är så jäkla hård och kul! Rekommenderas det varmaste!

Screamers: The Hunting - 2009

Screamers med Peter Weller var en helt okej film vilket detta verkligen inte var. Taffliga actionscener varvas osympatiska karaktärer, gråa aktörer och en sluttwist som man ser komma redan på omslaget till filmen. Vilket är mer spännande än själva filmen får jag tillägga med. Storyn är den att ett nödanrop kommer från samma ställe som i första filmen Peter Wellers karaktär flydde i från. Så givetvis åker ett gäng stridspittar dit och finner endast död och förintelse och Screamers såklart.

Miljöerna är som tagna ur ett lokalt grustag och effekterna när maskinerna sprängs är cgi. Goret däremot är fint och faktiskt enda behållningen i filmen. Den är jäkligt bra gjord och hederlig latex. Actionscenerna är verkligen dåliga vilket förvånar då just de nämnda gore-scenerna är raka motsatsen. Underligt kan man tänka men det är den kalla verkligheten i denna film. Trots ett lagom raskt tempo så blir man ändå uttråkad och bara väntar på slutscenen ska komma och rädslan att den ska vara precis vad man förväntar sig att den ska vara stämmer med.

Inget direkt att ödsla tid på utan se något bättre än denna för er tid är värd mer än det här tramset fast skulle ni ändå se den så spola fram till gorescenerna så får ni lite möda för ert besvär.

The Bad Lieutenant: Port of Call - New Orleans - 2009

Abel Ferraras original, om man nu väljer att se denna som en remake ty jag ser denna som en självstående film och på ett sätt en fortsättning på själva temat, är egentligen mest minnesvärd endast för Keitels onaniscen. Resten kan kvitta faktiskt. Werner Herzogs film har en liknande scen med och faktiskt ett par andra liknande grejer som polisens spelmissbruk, knarkande och lite annat. Ferrara själv ser denna som en remake och Herzog själv hävdar att han inte ens sett Ferraras film. Tydligen så är det visst producenterna som bestämt sig för att kasta in den huvudsakliga titeln som orsakat ett visst rabalder och ja... skitsamma egentligen för filmen är här så se den och bilda en egen uppfattning om vad den är. Det gjorde jag.

Nicholas Cage är inte känd för att hålla igen sin överspelningsförmåga och här lyser den givetvis igenom på vissa ställe men det är inte till besvär som i t.ex Ghost Rider, där är det bara pinsamt. Här är han faktiskt bra, på gränsen till riktigt bra till och med. Miljön som visar resterna efter orkanen Katarina är allt utom solig och det är grått, sjaskigt och jäkligt. Oväntade scener bjuds vi på med i form av alligatorer, dansande själar och ödlor. Se där!

Men det som överaskar mig mest är Val Kilmer som här är mer vaken i en film än han varit på flera år förutom vissa få undantag. Han inte bara ser smalare ut, han ser riktigt glad och full av inlevelse och intresse i sin roll. Och det är verkligen kul att se. En annan gammal goding som dyker upp är Fairuza Balk och henne var det inte i går man såg till. Men nu är inte Kilmer och Balk de enda som syns till i filmen, Herzog har sett till att få med många kända ansikten i alla möjliga roller och man blir lite förvånad för ansikten man inte trodde man skulle se här dyker upp i en jämn ström.

Filmen då? Hur är den? Jo, det är det som är den stora frågan. Den är faktiskt bra. Lite för sävlig tempo och när själva speltiden är på knappa 120 minuter så blir det att man sträcker sig efter kontrollen för att kontrollera för hur lång tid det är kvar ett par gånger. Hade tempot varit lite högre och speltiden kortare så hade det aldrig hänt. En annan sak som förvånande mig var hur Herzog valde att skildra detta levnadsöde och det blir verkligen inte hur man tror det ska gå. Men allt som allt, en trevlig stund som står stabilt och bjuder på en intressant resa om man väljer att ta den och bilda sig en egen uppfattning och strunta i om det nu är en remake eller ej.