The Norliss Tapes - 1973

Ännu en tv-thriller från Dan Curtis och även denna gången kan man säga det handlar om vampyrer precis som i Kolchak så handlar detta om en undersökande reporter som pysslar med det ockulta. Så när en dam plötsligt får sällskap i sin döde makes studio och hon välkomnar den objudne gästen med två salvor hagel i bröstet på nära håll och personen fortfarande inte går ner så kontaktar hon David Norliss som kastar sig huvudstupa in i fallet. Givetvis så tas inget de senare säger på allvar från diverse myndigheter så det är upp till de själva att lösa fallet.

Kan man sin Curtis så vet man vad man kommer att få här. Bra 70-tals stämning, finurlig dialog och bra agerande. Vissa skådisar har man sett förr i samma roll men det är inget som man stör sig på utan det känns mer tryggt på ett vis. Miljöerna är faktiskt riktigt fina i denna filmen som är en tv-pilot som skulle leda till en serie som precis som vanligt aldrig blev av vilket förklarar det lite oklara slutet. Vilket faktiskt blir ännu bättre när man ser om det och det riktigt sjunkit in hos en. Och precis som de flesta andra av Dan Curtis filmer så är denna helt kalas och ska självklart rekommenderas med för alla fans av bra och mysiga tv-rysare.

The Park Is Mine - 1986

Nu pratar vi om kultfilm här som det verkligen är ett stort behov av ett DVD-släpp på i rappet! För er som aldrig såg denna när den var på ropet på vhs under titeln Panik I Central Park så missade ni verklige något. Baserad på Stephen Peters novell med samma namn får vi Tommy Lee Jones i rollen som en Vietnamveteran som ockuperar hela Central Park efter sin väns självmord. Trött på samhällets behandling av sina krigsveteraner och dess döda soldater bestämmer han sig för att hålla parken ensam tills just Veteranernas dag och inte släppa in någon. Allt motstånd som kommer in bekämpar han med lösa skott och granater men det går snart över till skarpt läge när stadens vice borgmästare bestämmer sig för att skicka in två legosoldater för att stoppa honom. Då slår han tillbaka med full kraft!

Detta är en sådan härlig film så man blir glad bara av att tänka på den. Tommy Lee Jones som nu för tiden mest ser trött och sur ut i sina filmer både ler och skämtar friskt här och hans spel gör verkligen mycket för att detta blir en så bra upplevelse som det är. Sällskap får han av den mycket trevliga Helen Shaver som en reporter som filmar allt av värde och sedan säljer till de stora bolagen. Yaphet Kotto är polisen som har mest koll på läget av alla poliserna och även den som vill vänta ut. Han får inte som han vill.

Filmens skönaste scen är när ett par ska gena genom parken och de springer på en Jones i full outfit med ansiktskamoflage, AK47 och fulladdad med ammunition därav han ber mannen lämna parken med damen för den är som han säger det själv är "thugs and perverts and weirdos". Hur kul som helst!

Nu är detta en tv-film och det kanske inte är så blodigt man hade velat men det är fullt ös från början till slut och dialogen kanske inte är den mest spännande men Jones gör en hel del kul med sin. Stämningen är kalas och Tangerine Dream´s musik passar fint in även om den kan kännas lite daterad i dag med alla sina synthtrummor men det passar in så allt är frid och fröjd. Själv hade jag denna på kopia från filmnet back in da day och den rullade ofta hos mig. Så pass ofta så jag till och med skaffade en likadan keps som Jones bär i filmen. Nu ockuperade jag iofs ingen park men väl en soffa i vuxen ålder och filmen, den är fortfarande lika bra men nu har grabben fått del av dess historia så nu har det arvet gått vidare med gott samvete.

Tummarna hålls för ett officiellt släpp med massor av nyinspelat extramaterial och tills dess så se om ni kan springa över en kopia för detta är verkligen något att fördjupa sig i. Annars får ni se till att få tag i boken. Den bör finnas på erat lokala bibliotek om inget annat. Själv står den sedan många år i min hylla och den lästes om senast förra året. Högsta rekommendationer på denna!

Brittany Murphy död.

Brittany Murphy har visst lämnat oss endast 32år gammal. Orsakerna påstås vara hjärtsvikt men det beror säkert på något annat de besvären. Själv gillade jag denna livliga skådespelerska och tillsammans med Mickey Rourke gjorde hon Sin City sevärd. För att inte glömma bort Spun där de två även härjade ihop första gången. Tråkigt minst sagt.

Staten Island - 2009

Staten Island är ingen film som kommer att förändra världen eller vinna en massa konstiga priser. I bästa fall hyllas den på obskyra små bloggar som denna, om ens det. Men jag tänker kanske inte hylla den men åtminstone skriva väl om den. Filmer där vi får följa olika människors liv, leverne och dess verkan i andras liv finns det hur många som helst. Crash, 21 Grams osv... ni vet vilka de andra säkerligen är. Detta är såklart även en sådan men här är det ett rätt annorlunda val av karaktärer som gör filmen intressant.

Vincent D´Onofrio, alltid lysande, spelar här den lokala maffiabossen som inget annat vill än att få sitt namn känt. Hur spelar ingen roll bara det blir känt. Ethan Hawk spelar den lokala sanititetsarbetaren som är mindre begåvad med intelligens i ordets sanna bemärkelse och nu vill hans fru ha barn. Men Hawks rädsla att hans barn ska bli lika dum som honom är större än hans rädsla för D´Onofrios maffiakillar. Seymour Cassel spelar den dövstumma lokala slaktaren som städar upp efter maffiakillarnas oreda och hjälper dem med att stuva undan deras offer. Nu är det dessa tre karaktärers val som gör att deras vägar korsas på de mest oväntade sätt bjuder in oss tittare på en intressant resa som inte är lika självklar och uppenbar som intrycket ger.

Regissören James De Monaco som gör sin debut här bjuder på en trevlig film med värme, lite komik och våld. Speciellt slutet bjuder på fina squibs och blodfyllda gator. För att vara en debut så är detta inget dåligt hantverk alls och de olika historierna visas med roliga avskiljare som gör att denna skiljer sig lite från de andra i denna genren. Visst blir det tråkigt att se samma scen tre gånger även om vi får se den ur olika vinklar det kommer man aldrig i från men filmen är underhållande så man överlever.

För de flesta är säkert Staten Island mest förknippat med New York Ripper och färjan där i och filmens första mord men här får vi för en gångs skull se mer av själva stället. Filmen i sig är skön och stämningen är bra och vi bjuds på flera oväntade saker som gör att denna både skiljer sig från genren och de vanliga gangsterfilmerna och jag gillade denna verkligen. Det är en bra film och ett fint alternativ till all annan slätstruken film som det finns på hyllorna så gör er själva en tjänst och ge den en chans. Para gärna denna med Ink för en helkväll.

Giallo - 2009

Dario Argentos senaste giallo Giallo, fyndigt eller hur, har som Argento alltid gillat en amerikansk eller brittisk skådespelare i leaden. Denna gången är det Adrien Brody från diverse storfilmer som även har producerat filmen. Brody sköter sig helt okej även om hans roll som trött och kedjerökande snut inte är någon milstolpe i hans karriär eller i filmhistoriens alla trötta kedjerökande snutar. Men Brody verkar trivas i rollen och det förvånade mig lite här för efter framgångarna i Hollywood på senare år så trodde jag att det sista han skulle hoppa på var en italiensk film i regi av Argento.

Storyn är den att en taxichafför plockar upp vackra damer och sedan torterar dem för att göra dem snyggare enligt hans eget tycke. Brody är ensamsnuten som jagar honom och får världens jobbigaste person på halsen, ett offers syster som är så otroligt påfrestande att man blir förvånad. Emmanuelle Seigner som spelar henne är verkligen usel och förstör nära på filmen med sitt dåliga spel och fåniga utbrott. Bara scenen på sjukhuset med sköterskan och papperna är tillräckligt med bevis. Mördaren i sig är väl inte direkt heller den mest spännande Argento hittat på i sina filmer om man nu ska klaga.

Själva filmen i sig börjar bra och det ser bra ut men sen när Seigner kommer in i bilden och börjar göra den ena dumma saken efter den andra så börjar det bli mindre bra. Storyn blir mindre intressant och till sist är det som en helt vanlig tv-deckare med inga överraskningar. Våldet här är rätt nedtonat och det känns som att Argento har menat väl men gett upp till sist och gjort det lätt för sig. Kanske han börjar bli gammal, jag vet inte men så dålig som vissa vill ha den till är den faktiskt inte och har man förväntningar på den så lär man nog bli besviken men väntar man sig inget och man står ut med Seigner så är det en hyfsad film.