The Hurt Locker - 2008

Kathryn Bigelow är en tung jävla regissör. Snygg är hon med fast nu är det som regissör hon är intressant. Hennes filmer som jag uppskattar väldigt mycket är precis som skrevs ovanför tunga och hon drar sig inte för att dra på med actionen i sina filmer. Near Dark. Strange Days. Point Break. Dessa är mina favoriter på hennes resumé och denna platsar fint där och är i riktigt gott sällskap för detta är något av det mest spännande jag sett i år och säkerligen kommer den att förbli det ett tag med.

Givetvis är det kriget i Irak som skildras här och vi får följa ett team på tre man varav en av dem är bombdesamerare och verkligen fast i sitt jobb. Ju värre situation och ju mer stressad den är ju mer njuter våran man. Men tyvärr för honom så är hans tur i Irak strax slut och hemfärden väntar. En hemfärd till varuhusshopping, blöjbyte och svenssonliv. Jeremy Renner från 28 Weeks Later och S.W.A.T. spelar den adrenalinknarkande bombdesarmeraren och i andra mindre roller ser ni David Morse, Ralph Fiennes och Guy Pierce. Just Fiennes är väldigt kul i sin roll om ni kan känna igen honom men detta är Renners film.

Actionen är grym, inget annat är väntat och vi får våra handkameror precis som vanligt i Bigelows filmer och det känns ibland som man själv är i smeten fast tack och lov så är man inte det utan sitter tryggt hemma i soffan. Det är feta explosioner, oväntade situationer och härlig fientlig eld från prickskyttar och alla dessa underbara tomhylsor som faller i slow motion som alltid är så trevliga att se. Detta är en jäkligt bra och spännande film rakt igenom och jag kan inte vänta tills man kan lägga vantarna på den på Blu-ray för där kommer denna att verkligen göra sig rättvis. Har jag tur så är där ett fint DTS-spår med!

Rekommenderas det varmaste!

Doom - 2005

Doom är ytterligare en film baserad på ett spel och känner man till den serien, vilket alla bör göra vid det här laget, så vet man precis vad man får. Det är sci-fi raffel med monster och lite splatter. Kanske inte i den nivå som spelen är i men det är tillräckligt för att den ska hålla intresset vid liv. Filmen i sig är en kul bagatell som man inte ska ta på för stort allvar utan det är ren skär underhållning, inget annat.

Problemet med filmen är dess längd. Knappa 120 minuter är minst 20 minuter för många för en speltid på 90 minuter hade varit till filmens fördel då det säkerligen inneburit ett snabbare tempo och kanske mer betoning på skräck än det som drar ner den andra halvan av filmen. Det blir för mycket bonding och vänskap än rent raffel vilket första halvan av filmen centrerar runt. Men det avsnitt som visar upp spelets stil är jäkligt kul. Där får vi first person shooter-perspektivet i sin fulla frihet och det bjuds på flera skratt där med vilket ökar dess underhållning. Tyvärr är det så att en del inte gillar detta avsnitt alls och tycker det drar ner och bara är uselt men det är bara trångsynta människor som är för intellektuella för sitt eget bästa. Detta är underhållning, inte dramaten vi bevittnar. Vi tittar på marinsoldater i framtiden som dödar monster i yttre rymden för guds skull, inte Figaros bröllop!

Vad som är kul med denna är dess första halva där vi får stifta bekantskap med soldaterna ledda av The Rock eller Dwayne Johnson som han egentligen heter och kallar sig nu. Karl Urban från The Pathfinder är en av soldaterna och är rätt intetsägande egentligen. Han har inte mycket till utstrålning här så Johnson tar över direkt till det bättre. Han har kul som antagonisten i filmen med. Som underhållning funkar denna fint men den hade varit bättre om den bara varit kortare och med ett snabbare tempo, helst i andra halvan då för upplevelsen hade blivit ännu bättre och filmen med. Nu är den mer som ett guilty pleasure som man återvänder till lite då och då men man tröttnar rätt lätt på efter halva. Fast det är ett guilty pleasure med stuntmän i gummidräkter och det bara måste man tycka om.

Universal Soldier - 1992

Aah, nu pratar vi actionklassiker av rang som direkt gör att den mediokra andra uppföljaren till den bleknar i ens minne fortare än en taskig fylla på en omöjligt ännu taskigare nyårsfest. Roland Emmerich styr skutan med säker hand och serverar upp en formidabel buffé av explosioner, blodiga squibs, actionfyllda scener, fyndig dialog och med en säker Dolph i sin absolut bästa roll. En vilken han trivs utmärkt i för här visar han mer vitalitet än i något annat jag sett med honom i på väldigt länge. Van Damme gör även han bra i från sig här med sin helt nollställda soldat men han får pisk av Dolph som levererar fyndiga oneliners med ett saligt leende och med färska öron runt halsen.

Birollerna här är fyllda av sköna karaktärer som Ed O´Ross som jag njöt nyligen av i det förträffliga spelet Army Of Two, Michael Jay White som var skurken i uppföljaren från 1999, Ally Walker, Jerry Orbach, han som satte ni vet vem i hörnet, Ralf Moeller och Tommy Lister mfl. Med andra ord, en bra sättning som bäddar för en fin stund framför burken.

Min favorit här är förutom scenerna med Dolphs framfart, hotellägaren och hans mor, scenerna i början från Vietnam och ja, vad fan. Hela filmen är kalas faktiskt. Det är tungt, snabbt och väldigt välgjort precis som jag föredrar min action förutom när det kommer till PM. Men det bolaget är ett helt annat kapitel vilket bevisats många gånger här. En sjukligt underhållande film som aldrig gör en besviken på något vis. Jag gillar den skarpt!

Universal Soldier: Regeneration - 2009

Mina förväntningar på denna var allt utom höga och jag blev inte besviken på dem heller för detta var verkligen inget att skriva hem om. Eller ens om här om jag ska vara ärlig. Den första filmen är en klassiker, inget snack om saken och uppföljaren gillar jag utan att skämmas till och med. Men denna däremot kan omöjligt kan vara sämre än de två tv-filmer som gjorde med Burt Reynolds innan han tog steget över till den gula sidan. De filmerna har jag inte sett får jag erkänna för de har faktiskt aldrig lockat mig och hela tanken bakom denna ska vara den att det ska komma en hel ny serie med filmer. Och de kommer verkligen inte att locka mig heller, den saken är säker.

Jean-Claude Van Damme upprepar sin roll från första filmen och till och med Dolphan gör sin paradroll här men problemet är det att ingen av dem är med tillräckligt mycket och framför allt ser de otroligt uttråkade och gamla ut i sina roller. Van Damme ser riktigt skabbig ut och Dolph ser mest ut som en hallick får jag säga. Det som var kul här var att Kerry Shale, dr. Collin i filmen ser ut som en amerikansk version av Pidde Andersson fast med mindre hår. Så ni som vill se gamle Pidde få däng av Dolph kan alltid se denna. Annars var högpunkterna här få, för få för hålla mitt intresse vid liv.

Grabben gick efter 30 minuter och han har inte ens sett originalet och jag som sett det fler gånger än vad som är friskt satt kvar. Varför? jag vill se Van Damme och så var hans tid inte tillräcklig i den. Bäst i filmen är när Van Damme till sist släpps löss i de sista 20 minuterna men det var begränsat med. I stället får vi se en rysk fighter i nästan varje scen och det intresserade mig inte ett dugg för jag ville se lirarna från förr och det blev det inte så mycket av. Nej, trots redan låga förväntningar så blev detta en besvikelse. Visst det pangas rejält och inledningen är cool, squibs får vi och blod med men det räcker inte. Inte för mig i alla fall.

The Great Outdoors - 1988

Howard Deutch var för mig ett helt okänt namn tills jag kollade upp vad han mer gjort än denna goding med John Candy och Dan Aykroyd. Killen är ju skyldig till flera sköna komedier som The Replacements med Keanu Reeves, Caroline in the city, med Lea Thompson som var en härlig serie för övrigt där han regisserade tre avsnitt, Grumpier Old Men vilken är jäkligt skön fast den första filmen är bättre, The Odd Couple II och My Best Friends Girl. Så hur i helsikke har jag kunnat missat det! Jaja, skadan är ogjord nu så allt är lugnt på torpet igen.

I denna coola film så bär det ut på campingtripp med Candy och Aykroyd och deras respektive. Givetvis innebär det att det ska vattenskidåkas, det ska vara lite björnraffel samt tvättbjörnsraffel och för att inte förglömma lite fladdermusraffel med dödlig utgång. och för alla er med en morbid fascination för björnskinkor kommer verkligen att få ert lystmäte fyllt här för vi får se just det samt en flintskallig björn! och då syftar vi inte på Björn Hellberg.

Det är precis som det ska vara i en sådan här film. det ska vara mysigt, lugnt och komiskt och komik får vi när John Candy stiftar bekantskap med en gigantisk stek. Givetvis ska den förtäras men det verkligen komiska kommer när han tror han är klar med den. Man kan lugnt säga att inget går till spillo där inte. Gillar man komedier från 80-talet så är detta en fin pärla att sätta tänderna i och barntillåten är den med fast det är inget som stör här utan man sitter fint med ett korkat leende under hela resan och har det bra. Vilket är en bra start på det nya året, åtminstone för mig.