Sorority Row - 2009

Det finns filmer som man undrar varför i helvete man såg klart och det finns filmer som får en att rulla sig i chokladpudding och sedan gå in naken på en valfri kennel och skrika bon apetit. Detta är en sådan film men tyvärr hade jag ingen chokladpudding hemma för annars hade inte dessa ord skrivits. Nu är detta en remake på den gamla filmen The House On Sorority Row men det är inte därför denna suger och lockar en till ohälsosamma tankar om ens underliv och det lokala djurlivet. Denna suger av anledningar som kommer här.

Storyn är den att ett gäng studentföreningsskator utsätter en av deras väninnors pojkvän för ett elakt skämt som bestraffning för han knullat runt. Skämtet går helt åt helvete såklart och snart döljer de vad som hänt och låtsas som ingenting. Men allt går runt och även detta så någon börjar mörda dem på avslutningen en efter en och nu så ska de överleva och vi ska spela överraskade av vem mördaren i slängkappa egentligen är.

Här serveras det anorektiska skator i designerkläder och skor som de inte ens kan gå rakt i och det är silikontuttar för hela slanten och inte en enda ful människa är att finna i filmen. Till och med liken är snygga här. De kända namnen i filmen står Carrie Fischer för och henne har inte åren varit nådiga mot och Rumor Willis som definitivt inte fått rollen för sitt utseende eller sina talanger som skådespelerska utan det har nog mer med efternamnet att göra. Till skillnad från klåparna på imdb som tydligen har fått tuppjuck av denna filmen och hyllar den som om den vore en Citizen Cane så vill jag bara radera de två senaste timmarna från mitt minne för detta var horribelt unket.

Morden är stylade och MTV-klippningen ständigt närvarande och den senaste topplistemusiken pumpar för fullt men tyvärr är inget av det något bra, inte för mig i alla fall. Allt och alla är snygga och det stör mig för när jag gick i skolan så var där bara en snygging och det var jag, här är det precis alla. Tjejerna har getingmidjor och vita raka tänder medan killarna är tomma i bollen och har magmuskler man kan tvätta bilen på. Men nu är detta bara en film och uppenbarligen någons heta fantasier detta scenariot men fan inte mitt. Jag vill ha mina skolflickor spelade av brudar i 30års åldern med hängtuttar och märke efter bikinin och killar med tom blick och hår på ryggen ungefär som de i originalet då så jag tror jag ser klart den i stället fast först en runda till kenneln Stora Stygga Brunte för detta minne ska slitas bort även om så det ska kosta mig en ringmuskel eller två...

Slash - 1984

Efter att ha utsatt mig för tortyren kallad Julia & Julie i två timmar så kändes det skönt att rensa skallen med lite hederligt tramsig Vietnamraffel. Iofs var inte Julia-delen illa i filmen utan det var Julie-delen som gick mig på nerverna. Men nu till händelserna i centrum. Detta var inte heller något direkt att ödsla tid på faktiskt för den var inte riktigt så intressant som jag hoppats på men det small bra så den fick gå.

Slash är en amerikansk soldat i slutskedet av kriget som ger sig ut på ett självmordsuppdrag för att återfinna kvinna som hålls fången av Röda Khmererna och en viss portfölj med viktigt innehåll. Givetvis är här en tvist som ska få oss att tappa greppet om soffan och ställa oss upp och utbrista förvånat att Det trodde jag verkligen inte! vilket vi såklart inte gör för det är inte speciellt svårt att lista ut. Actionmässigt så smäller det och dönar precis som det ska göra men det har också en avigsida för när det väl sprängs så visas först en vinkel på smällen, sen kommer det en andra vinkel direkt efter, sen kommer den första igen och sedan den andra igen och ja, ni fattar hur det ser ut i filmen så fort det exploderar och så är det i 84 minuter. Det blir lite tjatigt till slut faktiskt.

Romano Kristoff spenderar 99% av tiden antingen inoljad eller genomsvettig med bar överkropp och pannband och Nick Nicholson är med men har inga repliker och han dör rätt fort. Lyckligtvis är detta en film där när huvudpersonerna som hjälten/skurken blir skjutna så bara skakar de kulhålen av sig och fortsätter som inget hänt och det ökar bara på underhållningsvärdet och gör att man inte stänger av för fort. Att sedan filmens nemesis har ett minspel som inte är av denna värld gör sitt med men det hjälper inte. Det finns ofantligt bättre och roligare filmer i denna genre att ödsla tid på men skulle intresse trots allt finnas så får man en belöning i att se Slash springa runt med en jäkla luftvärnskanon i slutet och spränga precis allt han kommer över och om inte det räcker så springer han till och med i kapp en helikopter som han givetvis spränger skiten ur i något av det bästa jag sett i effektväg. Och ja, nu var jag ironisk.

A Dangerous Man - 2010

Årets första Seagal-are är här och vilken fart på året det blev direkt. Mannen som gav oss den rätt gubbiga The Keeper har här käkat upp sig på ryssfemmor och fultjack för maken till kovändning har jag inte varit med om sedan Dave Lombardo kom tillbaka till Slayer. Sigge hamnar på kåken oskyldigt anklagad och kommer ut ett antal år senare till ingentin så det första han gör är att spöar upp två lowlifes riktigt hårt speciellt den ene so han helt omarrangerar nyllet på med en trasig pistol, köper en flarra whiskey och snor en bil. Rätt snart är han inblandad i ett krig mellan kinesiska ligor som både slåss inbördes som mot ryska diton och den lokala polisen och mitt i allt detta kommer han in i bilden.

Fightingen är som förr även om vissa scener är uppspeedade, våldet är brutalt och grafiskt och det flödar blod. Slutstriden som utspelar sig på ett sågverk ger säkert en uppfattning om vad som händer men en får stifta nära bekantskap med ett par sågklingor och en annan gör flismaskinen sällskap. Det negativa i filmen är att denna gången är han röstdubbad ett par ställe fast det mumlas så mycket att det egentligen inte gör något men det stör ändå. Tempot är ovanligt högt och det går undan här i tid så det blir aldrig tråkigt och jag tycker detta är bland de bättre filmerna de senaste åren som gjorts fast den når inte upp i den absoluta toppen. Men ställd mot Half Past Dead och Today You Die så ligger den efter. Urban Justice står nog rätt jämn mot denna fast gillar man karlens filmer så kommer man smälta denna utan problem precis som jag gjorde.

Give ´em Hell, Malone - 2009

Russel Mulcahys senaste lilla stänkare är en noir-film i Sin City stil med Thomas Jane, Ving Rhames och Leland Orser. Inledningen är kalas och bjuder på fett grym underhållningsvåld som sätter en standard för filmen som aldrig nås igen för det var bara i början som det var så kul. Och sådant är inte så snällt tycker jag. För här får vi en grym shoot-out med hög body count och gott om grova squibs som imponerar för sedan ta en mer barnvänlig inställning. Visst är det lite våld då och då så det blir vi inte lurade på men resten av filmen är inte lika imponerande.

Tankarna på Sin City förekommer ofta i denna och man väntar bara på det ska bli svartvitt och skärmen ska skrika ut att Tarantino varit med i kulisserna en dag och drack kaffe men det blir aldrig så. I stället får vi hårdkokt dialog, fina miljöer, snyggt foto men också en fruktansvärt illa femme fatale i form av Elsa Pataky. Hon drar ner filmen rejält och det tog inte många minuter innan mitt intresse för filmen dämpades när hon började misshandla dialogen. När hon ska se tuff ut som de forna damerna i denna sortens film så ser hon mest ut att ha tandvärk. Inget bra betyg det. Jane och Rhames är alltid sevärda, även här men filmen är tyvärr inte vad jag hoppats på den skulle vara.

På ett par ställe så förekommer det ett par scener som är verkligen illa editerade och man undrar hur i helvete Mulcahy har tänkt för det stämmer inte alls. Man sitter och undrar om det var hack i filmen för plötsligt är scenen omstartad igen! Ni förstår när ni ser den. Samma när Elsa sitter på en säng och ska sära på benen förföriskt för Jane. Precis när det ska bli bäverraffel så är fanimej gottepåsen foggad! Sånt trodde jag bara hände i japanska släpp. Jag var faktiskt tvungen att kolla om denna var PG13 men den var R underligt nog för till och med hennes duschscen är rätt fattig. Kameran hålls precis ovanför rumpan på henne. Jaja, skitsaker egentligen men foggningen var jäkligt oväntad.

En besvikelse för denna hade jag förväntningar på men nu blir det den senaste Seagal i stället och han sviker aldrig en!

A Return To Salem´s Lot - 1987

Om det nu mot all förmodan är någon som tror detta är något som kommer att vara i klass med de två mästerliga filmversionerna på Stephen Kings bok så är ni verkligen in för något i all hästväg för detta är så otroligt sketet att det nästan blir bra. Men bara nästan för detta är så skrämmande uselt att man inte kan tro det är sant. Larry Cohen som är känd för sina vilda filmer som Q, Bones, alla sina blaxploitationare, It Lives och dess uppföljare och filmen med mördaryoghurten The Stuff. Desto bättre är de filmer som han har skrivit än gjort själv får jag säga.

Sin vana trogen så har han med sig den extremt uttryckslöse Michael Moriarity som här pendlar mellan två monotona röstlägen. Sitt vanliga monotona läge och sitt här skrikande monotona läge och till sällskap har han med sig en kille som endast gjorde denna filmen och sedan lade karriären på hyllan. Och det är vi nog alla ytterst tacksamma för han är i Tara Reid klass och se på fan, hon är med här med i sin allra första roll. Kolla bara in hennes semiklassiska dödsscen när det är uppenbart att hon lägger sig bredvid den brinnande kistan och sprallar med benen. Hög klass på komiken där vill jag lova. Och det är inte den enda "fantastiska" scen i denna film, den är full av dem, tro mig. Detta är en sådan ofrivilligt dråplig film som trots den är så pinsamt usel att man sitter kvar och kollar bara för att se vad dårarna kommer att hitta på härnäst.

Storyn är den att Moriarity återvänder till Salem´s Lot med sin son, som är grymt inspirerad av Don Johnson i Miami Vice vilket är smärtsamt uppenbart för oss tittare, där han ärvt ett hus efter sin faster/moster. Väl på plats så upptäcker han att det är få människor i byn och att den egentligen är befolkad av vampyrer som nu vill han ska skriva deras bibel så att omvärlden ska acceptera dem. För de lever endast på boskapsblod nu och lite korkade punkare som råkar köra vilse. Moriarity går med på det efter att ha haft sex med sin ungdomsförälskelse som han sedan gör på smällen! Sonen anpassar sig och snart är det dags att bryta banden med bibelskrivandet och rymma men se, det går inte för sonen har fallit för Tara Reids odöda flickebarn och eventuellt nuppat han med. Lyckligtvis för oss som tittar så kommer filmens stora behållning i form av den gamle hårdingen Samuel Fuller, mannen bakom The Big Red One och White Dog, som en gammal nazistjägare på jakt efter en gammal nazist. Men han finner något mer skrämmande än gamla nassar här. Han finner sig i en film av Larry Cohen!

Inget snack om saken är den att Fuller räddar filmen med sitt spel vilket han gör jäkligt underhållande och framför allt scenen där han dras ner i en kista av en vampyr fick mig att gapskratta för den är så dumt att det finns inte och ännu dummare är att någon går på den med. Kul är den som fan men bra, dessvärre inte. Och för att verkligen slå spiken (pålen?) i kistan här så alla ni som tyckte Reggie Nalders Barlow var blå och gummiaktig i Hoopers Salem´s Lot har inte sett något förrän ni ser Andrew Duggans Judge Axel här. Det är underhållning det och en utlösare till många huvudskakningar samt skratt.

Effekterna är faktiskt helt okej här även om de inte syns till så mycket som man vill de ska göra vilket är synd för man vill se mer av dem. Så lite ljus i mörkret är där verkligen och det syftas på effekterna, Fullers spel, alla dåliga scener gör sitt till för att göra detta till en verklig guilty pleasure av rang för den är allt utom bra men den är så sjukt dålig att man inte kan slita sig från den vilket är perverst på något intressant vis och jag ångrar inte jag såg den men bra är den verkligen inte. Men vill ni återvända till Salem´s Lot så gör det på egen risk, ni har blivit varnade...