The Day of the Triffids - 2009

Den tredje och den senaste versionen av samma historia och nu finns där inte fler såvida det inte göms en alternativ version i något källarrum men det får någon annan ge sig på för nu kan jag denna storyn utantill. Denna version som också är en tv-serie fast i två delar är så gott som intakt som den från 1981. Tempot är av förklarliga själ högre och det är en större budget med resultatet att det är en vräkigare film med större visuell framtoning än de andra två och vi får datagjorda Triffider i stället för de modeller som var med i de andra två filmerna. I fallet med versionen från 1981 så satt där en kille inne i modellerna och styrde dem med endast en fläkt som pumpade för fullt för det blev varmt som fan där i.

De blinda är i denna versionen lika rabiata som i förra och skyr inga medel vad som däremot fattas här är sjukdomen som drabbar dem i 1981 års serie. Här får vi följa Eddie Izzards maktgalna person som tar för sig av makten och skapar en egen armé av småkillar och det är väl tänkt att det ska krydda upp storyn lite men jag fann den idéen rätt fånig och blev mest irriterad över de segment som utspelade sig runt det. Enda fördelen var Lizzie Hopley som spelade Hilda som springer på Eddie Izzards karaktär i början, hon var fin. Resten hade jag klarat mig utan.

Det positiva här var såklart Brian Cox, han kan lyfta allt till oanade höjder och så fort han kommer med så visar han vart skåpet ska stå. En härlig karl, absolut. Serien i sig funkar fint och jag kan tänka mig att de som inte sett denna story tidigare eller läst boken har inga problem att ta denna till sig. Själv kan jag inte bestämma mig för vilken jag föredrar av dem då åtminstone de två första skiljer sig rätt bra medan denna mer följer den från 1981 vilken är den version som följer boken bäst. Ingen av dem är dåliga på något vis men denna senaste version satsar mer på att se ut som en storfilm och öser på så med och det är inte dåligt alls.

Men för mig är detta den som kommer att ses när suget efter en actionversion på storyn eftersöks och versionen från 1981 när jag vill se något mer spännande och realistiskt, hur nu köttätande blommor med smak för britter kan bli just det, och den första filmen när jag vill se storyn som den gjordes först med dåtida medel och en härlig charm i sig. Alla tre däremot har ett fint existensberättigande och man bör se dem för det är en skön historia som i någon av alla sina tre former bör hitta sin publik.

The Day of the Triffids - 1981

19 år efter den första filmen så kom BBC´s tv-serie på samma ämne och jag med flera satt klistrade framför burken när denna sändes i sex stycken 25 minuters avsnitt. Och nu är den sedd i sitt hela format utan man har behövt vänta veckor innan man får se finalen. Tack och lov för filmmediets utveckling.

Den stora frågan nu som säkert är den viktiga för de som följde och har minnen sedan den tiden då det var viktigt att ha bra minne och tålamod för att följa en serie: Håller den fortfarande och vågar jag se om den utan att drabbas av sängvätning i ilska av ha fått första barndomsminnet förstört av en vansinnig skåning på en obskyr blogg? Svaret följer här nedanför.

Den håller fint och jag tror att man uppskattar en serie som denna bättre i dag då man kan se den i ett svep samt man har mer tålamod och säkerligen är mer insatt i ämnet än bara tittar för man vill se köttätande blommor som jagar britter i täckjacka och helskägg. Även om Bill sätter en standard för alla män i sin täckjacka och helskägg så fattas en viktig ingrediens, han röker inte pipa! Det sänker hela min världsbild av en sofistikerad man på. Piprökningen. Alla karlar med självaktning borde röka pipa och ha skägg och bära sin färgglada täckjacka med stolthet. Tack och lov så i serien så är där andra som tar upp Bills fallna mantel och för piprökartraditionen vidare till yngre generationer som serien.

Britterna satte annars en standard i dysterhet med Threads som de spinner vidare på här. Det är isolerat, vansinnigt, blekt, dystert och all form av glädje i filmen är som bortblåst och de har fått till det fint. Att de blinda sedan blir värre än värst så fort de får tag i en seende är ett plus det med för de är säkert inte så trevliga som de framstår som på film annars tror jag. De är säkert ena elaka jäklar och tack och lov så kan de inte läsa detta. Serien är fortfarande riktigt bra och stämningen är grym och skådespeleriet på topp som alltid i brittiska produktioner fast jag saknar allt Sean Pertwee i den

Nu ska den sista versionen av filmen ses med och efter att jag nu har upptäckt att Brian Cox är med i den versionen så åker den på direkt. Hoppas bara han inte är blind i filmen!

Hot to Trot - 1988

När allting felar, dra på en komedi. Fast helst en från det glada 80-talet för de har en tendens att roa mest och även om denna faktiskt har flera riktigt roliga saker så är här även rätt dött mellan skrattet med emellanåt. Bobcat Goldthwait spelar Fred och John Candy gör rösten till hästen Don. Candy som för övrigt tog över Elliot Goulds roll som just Don, improviserade dialogen och sket i det nya manuset som skrevs efter Goulds avhopp efter en rätt kass testvisning då Candy tog över rollen. Som Dons pappa hör vi Burgess Meredith i en rätt kul roll som senare får en fin påminnelse om sin roll i Rocky-filmerna när Don ber Fred under en hästtävling att prata som den gamle mannen i Rocky.

Virginia Madsen, denna pudding, är med som Freds bliviande flickvän och även om de är ett rejält udda par så är hon fin som alltid och ger lite stabilitet till filmen. Som för övrigt är Candys film då Bobcat faktiskt mest är påfrestande med sin röst som verkar ha fastnat i det pipigaste laget. Det går lite på tomgång så fort Don inte är i centrum med sin humor och även om Bobcat annars är kul så känns det mer som han upprepar sig från andra roller i denna men det ordnar upp sig direkt don öppnar truten och Candy får fria tyglar att härja. Kanske inget man minns sen den bästa komedin gjord men den kommer att rulla fler gånger när suget efter en Candy med mundiarré ökar nästa gång.

The Instructor - 1983

Filmen börjar med att vi får följa the Instructor och hans trogna vän/elev på en joggingrunda. De är fullständigt ovetandes, luras vi att tro, att de är förföljda av en ninja. Ninjan visar sig strax efter vara en överårig gubbe smyger på småbarn med en gummikniv och när de väl är ensamma så hoppar han fram för att överfalla dem när de leker men snubblar i häcken! Väl på benen igen så får han röven full av de små knattarna som visar sig vara ena jäklar på karate så de spöar skiten ur honom med resultatet att han tar av sig masken och säger han ska gå hem igen!

Vad som sedan följer är att vi får stifta bekantskap med det fulaste fruntimmer jag någonsin har sett i mitt liv. Hon är med här och är uppbackad av ett gäng kasserade porrskådisar i 45 års åldern som ser ut att vara en vild blandning av The Village People och folk från PRO där de av någon konstig anledning slåss om att få göka med henne. Efter fighten så ägnar hon sig åt grovhångel med den fulaste av dem alla och precis som alla andra i filmen har han polismustasch precis som the Instructor. Som själv är max 1.50 i strumplästen och jag tror han blir slagen i längd av Ronnie James Dio.

Ninjan i häcken dyker upp igen till i närbild och där får vi se honom dra upp luvan och peta sig i näsan i full bild och för att öka på det perversa ännu mer så kommer det en scen där the Instructor och hans polare är ute och springer och kommer till den platsen där de slogs i början bara för att polaren ska skrika: Don´t let that woman be raped! OCH SÅ FÅR VI SE SAMMA JÄVLA NINJA LIGGA OCH GÖKA MED MED VÄRLDENS FULASTE KVINNA PÅ MARKEN IVRIGT PÅHEJAD AV HENNES POLARE! Och nu har det endast gått 13 minuter av filmen!!!!!

Actionscenerna verkar vara gjorda med personer med bromsolja i ådrorna för det är helvete vad de är långsamma och man ser slagen komma två timmar innan de landar. Vi får en lirare med nunchakas som dyker uppifrån ingenstans, karlar med aavklippta linne som slutar under bröstkorgen på dem och en taskig soullåt som ska handla om the Instructors förträfflighet när han slåss. och jag tror han är bög för varannan karl han sänker klämmer han på paketet först! Han till och med duckar från kulor långt före The Matrix som säkert snott det härifrån och när sen någon i gänget får tag i kaststjärnor som dåren med nunchakorna hade på sig då brakar allt löst!! The Instructor får tag i någons gymnastikskor med kardborrband och sätter de på händerna och stoppar stjärnorna på det viset!! Helt jävla otroligt!!!

Sedan sätter han en av skorna med stjärnor i skrevet på en av lirarna och det sluter inte med det. Han hittar fler att klämma till korven på och i en sista vansinnig scen får vi den berömda bilden från omslaget där han hoppar upp och sparkar en mc-kille från motorcyklen och tro mig, ni har inte sett något förrän ni sett den scenen. Den har inget med omslaget att göra, tro mig och när väl allt är över så kommer fanimej ninjan igen! Och beklagar sig över att om hans mamma får höra han varit med det gänget så skäller hon på honom!!! Nu har det gått 22 minuter av filmen.

The Instructor:


Filmen fortsätter sedan med rivalitet mellan the Instructors karateskola och konkurrentens dito med resultatet att en av the Instructors män dör, luras vi att tro igen, efter en tävling. Vad som sedan följer är en urtråkig biljakt som övergår i en motorcykeljakt, forsränning, slagsmål i samma fors, viftande med motorsåg och fall från dödlig klippa och sedan sluta med the Instructors infångande av lagens långa arm med häktning som följd där kollegans sanna öde avslöjas med den rätta gärningsmannen. Så för att göra pinan kort för er så kan jag avslöja att det var inte konkurrenten som dödade the Instructors vän. Det var ninjan i en bastu med ett pris från tävlingen som han ville sno för att imponera på brudarna med. Endast de första 22 minuterna är sevärda här och det är endast för deras tafflighet och ofrivilliga komik, resten är en fruktansvärd soppa som är mest pinsam att bevittna. Fast lockar denna trots allt så stäng efter de 22 första minuterna för de är det enda som är sevärt här och spara ert stilla sinne till nästa recension som kommer upp här i stället.

The Day of the Triffids - 1962

Här har vi en originell film baserad på en lika originell bok. Filmen har fått två stycken remakes i kölvattnet och de kommer att beskådas med vad det lider men jag tyckte det var bäst att starta med originalet. Storyn som vi endast drar igenom denna gången är säkerligen den samma i de andra två filmatiseringarna så håller oss till den här.

Ett plötsligt meteorregn drar fram över världen och alla som beskådar det förlorar synen och slutar som föda åt de framstormande Triffiderna. Och de är stora köttätande växter som lockas av ljud och rörelse samt blint byte. Men ett fåtal människor som antingen suttit i buren, varit under vatten, inlåsta eller helt enkelt struntat i meteorregnet har klarat sig och har synen i behåll och nu är det deras kamp mot växterna som vi får följa.

Själva Triffiderna är stora och förvånansvärt smidiga då de inte bara lyckas döda utan de klarar fint av att klättra i trappor vilket vi alla vet att ED-209 inte gör. I och med att detta är en såpass tidig film så är det hederliga effekter och inget cgi här inte utan det är modeller alternativt en diverse arbetare som sitter inuti en gummiplanta och styr för en slant eller två. Och det funkar fint för jag störde mig inte det minsta på det för det gäller att ta det för vad det är. Det är ju en film om köttätande växter som aspirerar på att ta över världen ju!

Filmen är inte utan ofrivilligt komiska scener och min var den med det blinda flygplanet där precis alla var blinda ombord och allt går bra tills en snorunge har mage att fråga i luften om även piloten är blind! Doh! Resultatet blir såklart panik och planet störtar på grund av revolten som sker på planet. En krasch som hade säkerligen fördröjts om den lille jäveln bara hållit truten stängd men utan den så inget gott skratt och en tråkigare upplevelse. Filmen i sig var intressant och kul att se men om inte mitt minne misstar sig helt så är den andra versionen av filmen den som jag kommer uppskatta bäst för den sågs för många år sedan och den lever kvar i minnet fast man har haft fel förr...