Train - 2008

De forna hjältarna på Nu Image har här bidragit med sitt strå till stacken av tortyrporr, denna härliga genre skapad av fantasifulla kvällstidningsmurvlar i brist på ett sensationellt ord för den nya tidens videovåld. Vilket var det ord som figurerade i min ungdom och som jag tycker funkar alldeles utmärkt fortfarande. Storyn är denna gången att ett gäng glada amerikanska, givetvis, brottare på rundtur i Ukraina, givetvis, hamnar på fel tåg och blir slaktade och att den siste/sista av dem ska hämnas. Inget mer. Effekterna är bra, väldigt bra faktiskt och old school med. Tack och lov.

Själva filmen kan man säga är en blandning av Hostel och Terror Train eller för att vara elak mot filmen. Hostel på räls. För Hostel 1 & 2 är några riktigt usla filmer på alla vis. Denna är bättre, tack och lov, men den är inte perfekt heller. Tempot är lite segt på sina ställe och till sist så struntar man lite i hur det går för det är inget oväntat som väntar på en här. Men gillar man säkra kort så blir man inte besviken.

Leaden i filmen har Thora Birch som mest är känd för sin insats i American Beauty fast för mig är hon mest känd för sin mamma som är den gamla porrskådisen Carol Connor. Hennes far var inom samma yrke han med fast han hade inte som hobby att runka av sin hund när den var ung så han är inte intressant. Annars spelar de andra ingen direkt roll fast Gideon Emery är bra i rollen som Willy. En roll där han spelar den assisterande tränaren som när han visar sig vara bög/bi med tatuering på magen och ringar i bröstvårtorna omnämns som freak av en av brottarna. Och detta kommer från en brottare! Jaja, trångsyntheten lever vidare även på film.

Men i ett steg att återställa Nu Images forna storhet hos mig så är den ett steg på vägen och en av de intressantare filmerna i denna genre men vill man se nekrofili, slakt och perversioner och i ett bra tempo så rekommenderas Nacho Cerdà mästerliga Aftermath/Genesis. Nacho himself har precis avslutat tillsammans med Kassim Hussain dokumentären Coffin of Light där både den nyligen bortgångne Paul Naschy, Jesus Franco, Amando de Ossorio och Narciso Ibáñez Serrador (Who Can Kill A Child?) är med vilken ska bli jävligt intressant att se! Denna däremot funkar i väntan tills dess men vänta er inget nytt.

Ratman - 1988

Fabrizio De Angelis behöver man egentligen säga mer? Det är han som ligger bakom denna film som handlar om en råttman som dödar folk på en ö. Det enda som egentligen är intressant här är att rollen som råttmannen innehas av, vid tiden för filmen, världens då kortaste man Nelson de la Rosa som även syntes till i The Island of Dr. Moreau. Han var Brandos sidekick där. Här är han monstret som alla är rädda för trots han är minst och liten, det är han verkligen.

Storyn går vi inte i på för det är där ingen direkt och till råga på allt så känns det som att de filmat två olika filmer samtidigt och klippt ihop för scenerna med David Warbeck och Janet Ågren känns inte alls som de hör ihop med den aktuella filmen. Ännu roligare är att både Warbeck och Ågren är dubbade! Ågren som för övrigt kommer i från Landskrona där någon stackare blev bestulen på 100 julgranar i går. Endast i Landskrona, sanna mina ord.

Filmen i sig är mest tröttsam och dialogen består till 90% av skrikande vilket är så trevligt att lyssna på i 80 minuter. Ah, om man bara hade fått chansen att se denna på bio med dagens ungdom, det hade varit kronan på verket. Men för skoj skull så har filmen tre sköna scener så all tid är inte bortkastad här. Först ut är scenen när Ratman aka the critter from the shitter, kryper upp ur en skithusstol vilken bara måste ses! Den andra är Eva Grimaldis duschscen. Tror aldrig att tvätta håret varit så erotiskt som för en person som Eva här och den sista är scenen när vi får se Ratmans skugga på en dörr och jag kan svära på att han har draggen ute! Riktigt stor rackare med om skalan stämmer. Att sedan Werner Pochath ser ut som en hybrid mellan den gamle porrhingsten Randy West och Reich i Ravenous får vi se som en bonus för allt annat här är inget vidare faktiskt.

Jag skulle sett America 3000 i stället, jag visste det...

Allt Flyter - 2008

Allt flyter heter Måns Herngrens senaste film såvida han inte gjort någon ny sedan denna. Och vad som verkligen flyter är skit vilket detta inte är långt i från att vara. Herngren lyckades faktiskt med Adam & Eva men annars är det väl mest hans intervjuer med coolingen Dee Snider i programmet Tutti Frutti, ej tuttprogrammet på tv med Bruno W. som varit underhållande för annars är han en rätt blek regissör som lyckas göra film som är precis likadan som all annan komedi från Sverige. Nämligen grå, blek, trist och lider av en ständig känsla av ledsamhet över sig. Lite som en Bergman film eller en Noren pjäs. Tänk att vi svenskar inte kan göra något kul utan det ska vara desperation eller ångest i det. Förutom i Göta Kanal då för där fick vi se Kim Anderzon naken vilket ledde till ångest på det hållet i stället.

Annars är detta en film om ett gäng innebandyspelande grabbar som plötsligt sadlar om till manlig konstsim, inte fittstim nu, vilket leder till konsekvenser av kvinnorna i närheten. Och homofobi i de egna leden. För här har Herngren vänt på det för laget har en mörkhyad kille som lider lite lätt av bögskräck och en finne som är just bög. De andra medelålders vita lirarna är inte det vilket jag finner väldigt ovanligt faktiskt. Men det kanske beror på vart i landet man bor. I Malmö är det visst helt åt helvete. Och deras resa tillsammans mot VM i just konstsim och ett uppträdande på Stockholms Pride festival vilket utlöser lite problem för en av dem.

Johan Inde som leder filmen kunde lika gärna ha bytats ut mot Felix Herngren för de hade gjort roller exakt likadant bara det att Inde är lugnare och mindre hetsig i sitt spel, dock är de lika. De andra är okej medan hon som spelar Indes ex är verkligen horribel och borde hålla sig till fritidsgårdar och deras lokala revyer istället för film. Men som filmupplevelse så är denna precis som Rallybrudar en film som slutar precis när det man vill se ska börja så man blir blåst på konfekten även här. Inget vidare faktiskt så se hellre Göta kanal, Repmånad eller varför inte Jordgubbar med riktig mjölk i stället. Där har ni bra svenska filmer vilka till skillnad från detta bombnedslag flyter.

The Aftermath - 1982

The Aftermath är faktiskt lite kuriosa då den var den första egentliga efter-bomben-film jag såg. Om man inte räknar Apornas Planet då såklart. Ung var man men ändå så visste man vilka filmer i genren det fanns och som man sett via trailers så förhoppningarna på denna var stora när den sprang på hos videohökaren. Och de sjönk rätt snabbt när filmen väl var klar. För här dök aldrig upp några Village People kopior i lustiga frisyrer eller ombyggda bilar, ej heller några direkta fantasifulla händelser utan vad man fick var ett gäng hippies som våldtar och mördar precis allt de kommer över, även barn och att filmen lämnade en rätt besk smak i munnen på en då 13årig undersökande raffelreporter.

Och nu cirkus 25 år senare så har den setts om och efter ha sett Death Warriors dagen innan så är skillnaderna här uppenbara. Där den sistnämnda är tydligt italiensk och fullkomligt rippar Road Warrior så är denna tydligt amerikansk och rippar Apornas Planet. Visst förekommer här ett par vilsna mutanter men de består av ett par rätt sketna masker, inget på armar eller kropparna visar mutering, och de ser alla ut som hippies. Det vilda gänget som för övrigt leds av en viss Sid Haig som för det mesta bara står med nävarna i fickorna och inväntar löningen är även de hippies, kompletta med skägg, pannband och polismustascher. Ingen röker pipa!

Hjälten, om vi nu vill kalla honom det, har inte bara leaden i filmen han är även sin egen narrator. Han spelas av Steve Barkett som inte bara styr i leaden han har även skrivit, producerat och regisserat. Resten av hans familj är med bakom kameran med. Som skådis är han rätt sketen och rätt intetsägande och det är inte så svårt att lista ut att Haig styr upp det hela. Filmen i sig rätt kass även om vissa kulisser i form av modeller är fina men det tas det död på snabbt då de visas in i absurdum. Samma vy hur ofta som helst hjälper inte, Steve!

Vad som där emot håller ens intresse vid liv är våldet. Det är grafiskt och våldsamt faktiskt och bra gjort. och de drar sig inte för att skjuta barn i närbild och vi får en grym huvudskjutning i början som är riktigt hård. Våldtäkter förekommer en del och jag är osäker på om de inte tar en liten tjej med eller så var det bara som Steve ville få oss att tro men hon dör blodigt i alla fall. Och det är precis det som första gången man såg den som lämnar en besk eftersmak. Det är inte lättsamt som i de italienska filmerna utan det ligger mer en allvarlig stämning över denna som jag tvivlar på var påtänkt. Men det beror säkert på filmens tendens med våldet mot barn än det var Steves tanke.

Om man är komplettist eller bara är väldigt svag för denna genre så kan den ha ett visst intresse men vänta er inget av värde. Då är till och med Castellaris the New Barbarians bättre och den suger. Själv kommer jag nog aldrig se om denna för nu är detta "spöke" ur ens filmförflutna utdrivit.

Starship Troopers - 1997

Presentation överflödig här fanimej! Har man inte sett denna filmen eller inte tycker om den så vankas det kompanistryk av ett gäng malajer från Kristianstad fullpumpade på viagra och durex. För om det är någon film som sparkar stjärt så är det denna. Paul Verhoeven har visat många gånger att han vet var gasen sitter när det gäller våld men här har han nått toppen. Det är massor av slafs, klegg och hederligt übervåld i stor skala och fullkomligt makalösa effekter.

Men en film kan inte bäras endast på våld effekter även om det är en fin tanke fast här är det mest okända ansikten, när den kom nu, som syns till men för säkerhets skull så har Verhoeven varit smart och kastat in pålitliga veteraner i leden. De är Clancy Brown och Michael Ironside. Det är fler i mindre roller men de känns igen när man ser dem men utan Ironside och Brown så tror jag inte denna blivit lika bra som den blev. Casper Van Dien är inte den bästa skådis där är och Denise Richards består bara av tom blick, groteskt garnityr och en sabla massa silikon men räddning kommer i form av den fina Dina Meyer. En härlig tjej på alla vis.

Så våld, slafs och ännu mer våld samt grymma effekter och en faktiskt bra uppföljare så bäddar detta för en fin kväll men se bara till att ni skippar den tredje filmen för den är bland det sämsta jag sett på väldigt länge. Men denna på egna ben är en modern klassiker och en fullständigt lysande film så bjud hem farmor, häll i käringen några stabila groggar och kasta på denna så är garanterat arvet säkrat sen för er. Den saken är skäggbiff!