Altitude - 2010

Vad som börjar med en typisk fjortisfilm med dess ständiga karaktärer, musikern med snedlugg som tvunget ska ha sin jävla gitarr med och givetvis måste spela vare sig man vill höra eländet eller ej, brottaren som bara ska hävda sig och supa ner sig till en ytterligare i nivå i apstadiet, dennes flickvän som är tidsenlig bimbo bara det att hon är filmkunnig eftersom hon går på filmskola och då autmoatiskt vet allt samt har en videokamera med sig och filmar precis allt. Vi har piloten som ska vara filmens kvinnliga fägring men bara ser ut som en billig kopia på en ung Caroline Munro och dennes pojkvän som ska dumpas efter deras sista helg då hon ska flytta till Montreal. Något som han är ovetandes om, dumpningen då alltså. Tillsammans ska våran färgstarka skara flyga till en Coldplaykonsert, bara gruppen borde fungera som avskräckande medel, då piloten hyrt ett litet plan.

Snart bär det upp och väl uppe så hamnar de i ett underligt oväder som inte ser ut att ta slut och snart nog så börjar det ske underliga brytningar inom gruppen samtidigt som brottaren tycker sig se något stort, svart och farligt utanför fönstret på planet.... För att strö ytterligare salt i såren så har filmens leading lady med pilotlicens förlorat sin mor i en flygolycka när hon var liten eftersom även mamma var pilot med Biggleskomplex och det är något som hon aldrig kommit över.

Det som börjar slentrianmässigt och fortsätter i bra takt in i filmen ger sig inte förrän det dyker upp något utanför planet. Det räcker för att hålla mitt intresse kvar för filmen så när filmens första tentakel dyker upp så är jag fast och har ingen tanke på att stänga av längre. Då ökar spänningen och man bara vill se hur de ska ta sig ur situationen samt se vad det egentligen är som är utanför planet och hotar dem. Personerna i planet skiter jag fullkomligt i då de bara är kanonmat och fullständigt ointressanta. Däremot är stämningen fin så fort tentakelen kommer in i planet samt skapar lite oreda. Samma sak sker med aktionen där en av de trevliga ungdomarna ska ge sig ut mitt under full storm för att få rätt på bakrodret på planet.

Tyvärr tar det långt in i halva filmen innan det sker och ens intresse för filmen tar fart men det kan vara värt mödan för även om det skrivs att det här ska vara en Lovecraft-inspirerad film så slutar det mer som ett avsnitt ur tv-serien The Twilight Zone från 80-talet. Lovecraft´s ande ligger verkligen över filmen när det väl brakar loss och vi får se inte bara tentakelen samt dess tillhörande monstrositet men försvinner när de som är kvar kommer på vad som egentligen sker med dem och det är då det glider från Lovecraft över till The Twilight Zone. Lite synd för ett rejält slut i samma anda som den bästa delen av filmen hade passat bättre än det lite mer publikfriande slut som vi får.

Trots det så överraskade Altitude mig med att bli bättre än jag först trott bara man tog sig in i filmen och har överseende med dess uppenbara inriktning och dess karaktärgalleri. Överlag så inte en helt för illa film som levererar en fin stämning och en rätt tryckt atmosfär för vart kan man ta vägen i ett plan med ett stort monster utanför som definitivt inte vill en väl? Och där kom jag på att jag skrivit avsevärt mer än jag först tänkt jag skulle om filmen fast så kan det gå om man sitter och fascinerat inbillar sig att ha sex med Shirley Clamp samtidigt. För fin är hon och leka gömma salamin där hade jag verkligen inte haft något emot. Ni andra kan alltid tvätta den synen ur ert sinne med att kanske ge Altitude en chans? Shirley, here i cum!

Stake Land - 2010

Eftersom vampyrer är på hugget för stunden så kan det passa bra med en film som vågar visa de vidriga sakerna för vad de egentligen är. Nämligen blodtörstiga rackare som inte drar sig för att tömma nyfödda på blod, slakta allt och alla de kommer över och inte tåla dagsljus så värst bra egentligen. Glöm skit som Twilight eller True Blood för Stake Land drar sig inte för att dra ut de ljusskygga sakerna i ljuset och blotta dem för omvärlden. Här är det samma tema som i otaliga andra filmer som sveper över oss för stunden vare sig det är zombier eller vampyrer nämligen den att en epidemi sveper över världen i form av vampyrer. De få överlevande gör sitt bästa för att överleva i en postapokalyptisk värld men det visar sig vara svårare än att bara hindra halsen från att slitas itu för är det inte vampyrer som hotar så är det kannibaler, kulter eller religiösa galningar med herren på sin sida som tycker deras sätt och väg är den rätta att följa.

Vi följer den unge Martin som finner sin familj slaktad av en vampyr som dödas av den säregne Mister. Han lär Martin att försvara sig samt tar den föräldralöse under sina vingar på väg mot New Eden som ska ligga i Kanada. Anledningen till det är i just Kanada ska bero på att det ska vara för kallt för vampyrerna där fast det gäller att ta sig dit med och det blir verkligen ingen dans på rosor. Stake Land visar upp vampyrer med svart blod och ett utseende som påminner om demonerna i The Evil Dead. Med andra ord så ser de rätt jävliga ut. För här springer de inte runt i fina kläder och pratar med accenter utan de inte bara beter sig som djur, de låter och ser ut som dem med.

Här är det inte bara vampyrdräparaction som gäller utan det är ett brett spektra som vi får att sätta tänderna i för Stake Land är mycket mer än så. Här får vi spänning, rysningar, lite komik men framför allt en grym stämning och mycket bra effekter. Visst förekommer det cgi på väl valda ställe men för det mesta är det hederlig latex och färgat vatten som sig bör. En annan sak som imponerar är hur Stake Land väljer att utnyttja vampyrernas egenskaper eller rättare framför allt hur vissa människor i filmen väljer att utnyttja de.

Stake Land är en jävligt bra film som tyvärr slutar lite för abrupt för min smak då jag hade gärna sett den varat 10 minuter till så att jag hade kunnat fått njutit lite till. Eller så är det för att det ska komma en fortsättning vilket jag verkligen hoppas för nu när jag kollade upp filmen så såg jag att den är regisserad av den begåvade Jim Mickle som gav oss den underbara Mulberry Street, en av senare års bästa zombiefilmer tillsammans med Zach Snyder´s Dawn of the Dead.  Och som är ännu bättre är det att det är Nick Damici som spelade Clutch i just Mulberry Street som spelar Mister här. Bara det är ännu en anledning för att kolla upp Stake Land och när ni ändå är i gång så passa på att dra Mulberry Street samtidigt. Ni kommer att få en helkväll garanterat! Rekommenderas det varmaste!

Hard Time : Hostage Hotel - 1999

Den tredje och förhoppningsvis sista filmen i serien om Logan McQueen, utspelar sig som ett gisslandrama i ett nedläggningshotat hotell eller vad nu det ska vara. För när en kampanjledare för en aspirerande guvenör beslutar sig för att krydda upp valdeltagandet genom att hyra in ett par lowlifes som ska kidnappa kandidatens familj, ja, då går allt åt skogen. Kidnapparna i form av Keith Carradine och Kevin Durand, försåtsminerar rubbet då Carradine är en gammal tunnelråtta från ´Nam och när de ansvariga för eländet kräver att Charlie ska komma då följer Logan med efter trots de inte är vänner direkt. Hus i helvete tar det helt när sedan Charlie ryker på en runda för då tar Logan över helt.

Regisserad av Hal Needham så var förhoppningarna här rätt grundade men det sket sig strax efter start. Needham verkar ha tappat stinget helt då Durning knappt är med och ligger medvetslös i över halva filmen innan vi ens får se honom igen. Reynolds är knappt med i första halvan innan han tar för sig av rampljuset och bjuder på en otroligt dum scen när han ska ta sig igenom en folkmassa i slowmotion. Det är så otroligt pinsamt att se att det blir komiskt.

Carradine sköter sig fint som alltid och jag kommer på mig själv med att ångra mitt tidigare förakt mot honom då det bara varit korkat och min egen förlust för det är synnerligen en fin och pålitlig skådespelare. Till skillnad från andra i den här filmen, jag syftar på dig då Burt! Nej, det här måste vara det sämsta jags sett från ett annars fint radarpar och då menar jag Needham/Reynolds. Oavsett om det är gjort för tv så är det här ytterst smärtsamt att bevittna för det är verkligen under isen och så dåligt att det blir mest ofrivillig komik av det hela. Skäms på dig Burt.

Hard Time - 1998

 

Burt är här för första gången snuten Logan McQueen med partnern Charlie (Charles Durning). Under ett gripande sopas Logan under mattan av en hårding med hästsvans och en enda kontaktlins. Hårdingen snor Logan´s vapen och dennes kumpan snor hans handfängsel. Efter en våldsam jakt dödar hårdingen sin partner som brutit benet med Logan´s vapen och flyr. Logan blir såklart misstänkt för mordet och hamnar i finkan. Samtidigt visar det sig att en stor summa pengar försvunnit ur en väska som de flyende haft med sig och som den berömda grädden på mosen så kommer den lokala gangsterbossen Martin (Robert Loggia, alltid lysande) och kräver igen dem. Kruxet är bara att Logan har ingen aning om vart pengarna tagit vägen och än mindre vem som tagit dem. Martin i sin tur skickar sina hejdukar på Logan där den ene av dem spelas av Roddy Piper vilket havererar i en rätt underhållande slagsmålsscen mellan Burt och Piper.

Burt levererar alltid för mig även om han mest ser dum ut med sitt hårt arbetade ansikte och fåniga peruker samt en mustasch som ser ut att endast bestå av näshår. Lägger man sedan till en gångstil som ser ut som att det sitter en galge kvar i jackan/kavajen han har på sig så blir det ett underhållande första möte om man inte sett Burt in action förr. Vi som sett honom förr bara skakar åt eländet och minns de goda tiderna med värme då Burt var Burt. Nu är det bara en tragisk relik som vägrar släppa taget. Trots det så älskar jag Burt och ser var film med honom som jag kommer över. För det är trots allt Burt Reynolds vi pratar om.

Charles Durning som är närvarande som alltid och sviker ej som Charlie vilket mest består av Durning spelar sig själv komplett med övervikt och gott humör. Robert Loggia gör sin roll i sömnen vilket innebär han spelar en hårding som inte tar skit av någon och det räcker man ser honom så inser man att det gör han säkert inte hellre privat. Billy Dee Williams som åklagaren eller vad nu han är bidrar kanske inte med så mycket utan mer att han kanske lockar dit några vilsna Star Wars-fan som tvunget ska se allt med honom i. Roddy Piper funkar fint i sina scener då han efter alla år inom wrestling vet hur att ta emot stryk som att ge vilket är hans styrka då leverera repliker kanske inte är den bästa. Fast han funkar fint oavsett vilket alltid.

Så vem/vilka riktar då sig Hard Time till? Fans av Burt framför allt men även de som vill se en standard tv-deckare med få överraskningar och lättsam inramning. Hard Time följdes av inte bara en utan två filmer och den andra, Hard Time II: Premonition står det om här. Nu kanske jag var lite hård när jag skrev det så var beredda på det och den tredje filmen, Hard Time: Hostage Hotel bör komma upp i det snaraste.

Hard Time funkar om man vet vad som väntar en och den här gången var jag bättre förberedd på det så kanske var det därför som den gick lättare ner. Det är lättsamt och lättsmält med få överraskningar även om den försöker med att ge oss ett par men de är rätt lätta att greppa snabbt. Lockar inte det så kanske det kan locka med en scen där Burt visar varför han är den ende i världen som kommer undan med att jogga i skinnjacka.

Animal Factory - 2000

Edward Bunker skrev boken och Steve Buscemi regisserade filmen med samma namn. Edward Bunker var med i Reservoir Dogs precis som Steve Buscemi. Edward Bunker är med i Animal Factory precis som Steve Buscemi. Nu är frågan om ni kan lista ut vem Edward Bunker är för Steve Buscemi vet ni alldeles säkert vem det är? Animal Factory är en typisk MIP-film och med det menas Men In Prison och det är ett säkert kort för underhållning för är det inte grova homosexuella anspelningar så är det grova homosexuella övergrepp i fara och färde som man kan se fram emot. Samt lite våld och den obligatoriska duschscenen.

Här är det den forna barnstjärnan Edward Furlong, som tillsammans med Lindsay Lohan visat sig vara en riktig fena på att sabba en aspirerande karriär i det rödaste rappet, som hamnar bakom lås och bom för droghantering av något slag. Han hamnar i ett hårt fängelse direkt och eftersom han har så mjuka drag och timid kropp så blir han ett lovligt byte direkt. Lyckligtvis för honom så tas han under den härdade internen Earl Copen´s (Willem Dafoe) och dennes polares vingar. Polarna visar sig bestå av Danny Trejo, som privat var vän med denna Edward Bunker, Mark Boone Junior, Mickey Rourke, alltid lysande och här som transa, och Jake La Botz.

Tom Arnold, en man som jag har otroligt svårt för och är den enda man som gjort karriär genom att djupdyka mellan de svettiga låren på Roseanne Barr. Bara det otroligt vidrigt i min bok. Dyker upp som slemmig typ som vill sätta på Furlong på dass för övrigt. En sak som överraskade mig var det att Buscemi tagit med Antony Hegarty i filmen som sjunger på en föreställning och för er som inte känner till honom så är det sångaren från Antony and the Johnsons. En utmärkt artist för övrigt och ett välkommet inslag i den här filmen.

Nu är livet inte bara en dans på rosor bakom galler och det är det visas här. Inte så mycket våld även om det förekommer utan Buscemi har valt att visa hur lätt det är hamna fel och med fel personer om man har otur. Furlong klarar sig då rätt bra här vilket får mig att tycka att hela fängelsebiten smått glamoriseras av Buscemi. Lite som att om du gör något dumt så se till att du blir vän med den värste busen på stället så klarar du dig bara du är söt nog samt du har en möjlighet att komma ut med röven intakt. Vilket idag är rätt svårsmält då det bara ser ut att bli värre och värre i de miljöerna och är man då en sådan sötnos som Furlong är här så kan räkna med en ny pappa redan innan första kvällen är över.