Wolf - 1994

Mike Nichols Wolf kanske inte tilltalar alla fans av varulvsgenren ej heller kanske han är den rätta personen att regissera en film om just varulvar. Speciellt inte om man  förväntar sig en ny el Hombre Lobo för det får man verkligen inte här. Utan istället blir det en välspelad samt välregisserad thriller med drag av varulv i sig vi får till bords. Jack Nicholson spelar en herre som blir biten av en varg efter ha kört på den en mörk natt och sedan märker att hans liv tar en sväng till det bättre på det fysiska planet. Karriärmässigt och personmässigt ser det betydligt mörkare ut.

Han finner sig utmanövrerad på jobb av sin protoge (James Spader) som inte bara satsar på att stjäla hans jobb, han tar även över dennes fru. Nicholson finner sig oväntat snabbt i svängarna tack vare sin nya förmöga och både snor tillbaka jobbet, avpolleterar sin rival och samtidigt snor sin chefs (Christopher Plummer) dotter (Michelle Pfieffer). Fast det stannar inte riktigt där för de nattliga vandringarna blir fler och fler och våldsammare till den punkt han finner kroppsdelar i ena fickan på kavajen. Som om det inte vore nog så återkommer rivalen igen och tar mer plats och ställer till mer oreda samtidigt som allt spinner mer och mer ur kontroll får våra kära ulv.

jag har kommit att uppskatta Wolf mer och mer över åren då min besvikelse över det inte var en traditionell varulvsfilm lagt sig och jag börjat ta åt mig herr Nicholson och dennes agerande. Tidigare som så många gånger förr så har jag inte alltid sett storheten i honom riktigt men karlen funkar över all förväntan nu för tiden. James Spader är alltid pålitlig och fröken Pfieffer är trevlig att vila ögonen på men verkar ha funnit sig i det facket där hon alltid ska spela en bitterfitta som är totalt anti till allt och alla. Kanske är det sådan hon är för i så gott som varje film jag sett med henne så är det alltid samma sak. Hon är tjurig, gnällig och negativ till allt och ser alltid ut att kunna braka samman i ett nervsammanbrott vilken minut som helst. Plummer däremot är för mig för alltid förknippad med Starcrash och om det är på gott eller ont det får ni avgöra. Själv finner jag det underhållande att han varit far åt David Hasselhoff i en italiensk film där en julgransbelysning fått fungera som universum.

Wolf däremot är en fin thriller som fungerar de stinder man vill se något välskrivet, välagerat, stabila effekter och ändå är lite härligt trashig samtidigt. För hur ofta får man se Michelle Pfieffer visa brasan samtidigt som hon rullar runt med en varulv på marken?

Shocking Dark - 1990

Radarparet Mattei/Fragasso slår till igen med en egenproducerad uppföljare till James Cameron´s Terminator tillika året INNAN Cameron´s egen uppföljare kom. Dessvärre så är likheterna mellan filmerna endast postern samt vi får se något som ska föreställa en cyborg samt lite tidsresor i slutet av filmen. Grundstoryn i filmen visar sig vara plankad rätt av ytterligare en Cameron film nämligen Aliens. Handlingen här är den att Venedig, bara det här är ett inofficiellt rekord i italiensk film. Den utspelar sig i i Italien! Visar sig vara utdömt av myndigheterna då det är föroreningar i luft som vatten och forskare håller på med något fuffens under jord.

Något går givetvis åt helvete och ett strike team skickas in för att ordna upp vad nu det är som gått fel på plats. Har ni sett Aliens så vet ni vad som kommer att hända härefter så det skiter vi. Vad jag kan avslöja är det att istället för regelrätta aliens så är det några gummimonster som mer är slemmiga än kusliga fast vi får som väntat se allt för lite av dem för att de ska stanna i ens minne någon längre stund efteråt. Här får ni en vag uppfattning av hur de ser ut.

Nu låter Shocking Dark avsevärt roligare än vad den visar sig vara för vad som börjar lovande spirar rätt snabbt utför och man ser vad som ska ske långt innan de inblandade i filmen gör det. Dialogen är typisk Fragasso med allt vad de innebär och en sak som fick mig att skratta högt var hur de valt att stava hans typiska alias i förtexten. Clajde Anderson. Tyvärr också det bästa i filmen. Jag är annars en fan av Mattei´s finurliga filmen fast det här kan inte räknas till det bästa av dem även om den har ett visst följe. När det kommer till själva plankningen av Aliens så gjorde Mattei det avsevärt mycket bättre i sin Zombies: The Beginning. Där pratar vi om en fin plankning och en jäkligt underhållande film. Något som Shocking Dark inte är.

Tempot är det väl inte fel på men agerandet som pendlar mellan underhållande bedrövligt till endast bedrövligt gör ingen större inverkan men det som verkligen gick mig på de berömda nerverna var det infernaliska skrikande som "hjältinnan" och hennes tonåriga sidekick pysslade med. Deras dialog bestod av kopierad dialog från Aliens och egenkomponerat vrålande. Actionen består mest av att springa i korridorer, svettas, skrika lite till det, skjuta loss med rejäla knallar och sörja fallna kamrater. Monsterna har en kuslig vana att dö på precis samma vis om och om igen i filmen så förmodligen har de bara haft två dräkter som sedan har använts maximalt för att ge oss intrycket att de varit minst fem man som sprungit runt och irrat i ett gammal mejeri med en rökmaskin på max.

Nej, inget som den här skåningen kommer att självplåga sig med fler gånger för då finns det bättre Mattei-filmer att djupdyka i för om gubben var något så var det fanimej produktiv!

Vertige - 2009

Rituals och Just Before Dawn är två av de bästa slashers gjorda och därför är det kul att se att fransmännen valt att hämta inspiration därifrån till sin Vertige. För precis som i de två eminenta filmer så är det djup skog med berg som gäller bara det att i det här fallet det är Kroatien som gäller. Det ska klättras i berg, manlighet ska testas, forna förhållande ska omvärderas precis som nya för att inte nämna att vänskap- och överlevnadsförmågan får sin törn. För när de fem på nya äventyr kommer fram till sin planerade rutt i de Kroatiska bergen finner de att den är stängd men de ger sig den på att de klarar sig fint på egen hand och därmed sätter i gång med att bestiga och utforska omgivningarna.

Vad som följer är några riktigt svettiga stunder där jag som har väldigt svårt för höjder hojtade till i soffan av ren förskräckelse för det här fattar jag inte hur de fått till. Än mindre fått skådespelarna att utföra för mig hade de inte fått upp där för att göra. Den saken är säker. Efter ha tagit sig in på relativt farlig bergsbestigning så vänder filmen rätt snabbt när det börjar gå illa för de fem på deras färd då utrustning börjar haverera och en av dem fastnar i en björnsax. Då börjar det gå upp för dem att de kanske inte är ensamma på berget....

Vertige vinner inga poäng på sin originalitet för den enda originalitet den har är bergsklättringen som är jävligt bra. Scenen med hängbron är bara en av dem. Annars har vi sett allt förut som ni säkert alla kan vid det här laget för vad som jagar dem och ser till att avveckla dem en efter en är ej heller någon större överraskning. Just där kommer Just Before Dawn och Rituals för det är uppenbart de har stått förebild och rullat ofta hos filmskaparna när de spanat fram Vertige.

Så vad lockar då att man ska se Vertige framför The Eiger Sanction med Clintan? En anledningen är den att George Kennedy inte är den ansvarige här som han är i The Eiger Sanction dock är han med i Just Before Dawn i en motsatt roll medan han inte är med i Vertige. En annan är den att The Eiger Sanction suger getpung med minimal bergsbestigning medan Vertige bjuder på underbara miljöer, grym stämning och en riktig pingla i Fanny Valette i rollen som Chloé.

Dock tappar Vertige lite i slutet då det inte är nyskapande där utan spinner vidare precis otaliga andra filmer i liknande situation. Har man överseende med det så kan man ha en riktigt trevlig stund framför burken samtidigt som man undrar hur i helvete de har filmat klättringen. För just den första delen av Vertige är jävligt spännande och filmens starkaste del. Resten går bra den med fast första halvan är bäst.

Season Of The Witch - 2011

Efter har genomlidit den urusla Drive Angry så var det ytterst tveksamt om jag verkligen ville plåga mig igenom ytterligare en Nic Cage film. Lyckligtvis så var det ett bra tag emellan filmerna så motståndskraften att stänga av hade lugnat ner sig ett par hekto.Den här gången spelar Cage tillsammans Ron Perlman så desertörer till korsriddare som för att fria sig från alla anklagelser går med på att transportera en misstänkt häxa till ett avlägset kloster för rening och rättegång. Hon ska avrättas helt enkelt.

Vad som börjar som en relativt stark grupp så är det en avsevärt mindre och svagare grupp som väl kommer fram till sitt mål bara för att finna att pesten som härjar i landet har nått ditt med och som om det inte var nog så visar det sig att en i sällskapet inte kanske är den person som den utgett sig för att vara...

Eftersom jag är ett stort fan av Swordfish trodde jag att Dominic Sena skulle ha en strålande framtid med massor av film fast det ser inte ut att bli så. Nu är det inte direkt något större fel på Season... för den har alla attribut för att vara riktigt underhållande då vi pratar om farliga riddare, häxor, demoner, pest och dess uppsvällda offer samt demoner och lite till så vill den ändå inte sätta sig hos mig just swordfish. Cage sköter sig över förväntan och har den här gången fått en relativt hyfsad peruk vilket vi har klargjort tidigare att ju bättre frisyr/peruk ju bättre film. Perlman är sitt gamla vanliga pålitliga jag fast kanske strået vassare än i sina miljoner andra roller som görs för att dra in pengarna till hyran. Christopher Lee dyker upp som smittad prälle om ni kan känna igen honom fast ni kan inte missa den härliga rösten den mannen besitter.

Varför sätter sig inte då Season...? Jo, det kan bero på den rätt fula demonen som förekommer i slutet som mest ser feminin ut med ett rejält fult utseende. Det ser inte alls bra ut. Vad som däremot ser bra ut är de andra effekterna i filmen som visar upp uppsvällda pestoffer som inte bara kalasas på av smittade hundar utan även pestsmittade munkar som återkommer som zombier och endast kan dräpas genom halshuggning. Stämningen är det inte något större fel på då filmen lyckas få till en rejält skön stämning på sina ställe men ändå så är det något som inte riktigt vill sätta sig. Kanske bara jag som bör se om den för nu vet jag att den inte är i närheten av den usla Drive Angry. Nej, jag får nog se om den här för jag tror jag kommer att uppskatta den mer vid nästa tillfälle.

Laid To Rest - 2009

Ung kvinna vaknar upp i kista i ett begravningshem bara för att finna att inte bara har hon inget minne av hur hon kommit dit samt att hon inte vet vem hon själv är. Väl ur kistan så upptäcker hon att en svartklädd man med silvermask i form av en dödskalle inte bara filmar, han planerar även att slå ihjäl henne så fort som möjligt. Väl ute ur huset och på väg från faran plockas hon upp av en man som tar med henne hem till frugan där de tar hand om henne och försöker få henne att minnas vad som skett. Bara det att mannen i masken följt efter och nu börjar likvidera hjälparna för att komma åt henne.

Det här är inget annat än en regelrätt slasher som överraskade mig det positivaste då den inte bara har en storbystad hjältinna i form av Bobbi Sue Luther som sitter på en rejäl hylla och gör sin roll som hjälplöst offer med bravur. Fast ett hjälplöst våp gör ingen film så där kommer Kevin Cage in som den hjälpsamme mannen som tar med henne hem till frugan. Cage fortsätter att skina i filmen med sitt stabila utseende och trygghet som han verkar bestå av samtidigt som det ligger något under ytan på honom och bubblar som gör att man inte vet riktigt var man har honom. Cage känns igen från Heat samt Sage Stallone´s remake på The Last House On The Left som går under titeln Chaos. Nu regisserade inte Stallone´s grabb filmen men han var en av de ansvariga bakom den. En annan lirare som känns igen är Sean Whalen och han minns de flesta säkert från ännu en Wes Craven film nämligen The People Under The Stairs där han var Roach, killen som levde i väggarna.

Så varför ska man då se Laid To Rest om den innehåller en storbystad bimbo och två skådespelare som är mer eller mindre bundna och förknippade med småroller? Därför att filmens gore är av fin och hög klass. Det öses på med kapade ansikte, kapade lemmar, sönderskjutna skallar, uppskurna magar med tarmar vällande ut och otroligt mycket mer. Vi får bland annat se vad som sker med ett huvud när det sprutas in däck på tub i ett öra. Väldigt intressant fast väldigt grafiskt, precis som vi vill ha det. Det är blodigt, slafsigt och sadistiskt med minst två huvudsprängningar. Nu är det inte bara våld och stora bröst som gäller utan filmen visar sig bjuda på en fin stämning och en gripande scen som åtminstone jag tog till mig. Kanske inte alla som gör men den är där för de som finner det lovande.

Den gamle slitvargen Richard Lynch dyker upp i en mindre roll och gör sitt för att förgylla en skön film med härligt sadistiskt våld med sin sköna stil vilket gjorde att jag fann filmen än mer underhållande vilket jag redan gjorde. För Laid To Rest är en jäkligt kul, våldsam och rolig film som jag nu ska se till att leta rätt på i ett bra släpp och som om det inte räckte så kom uppföljaren alldeles nyligen och går under titeln Chromeskull: Laid To Rest 2 vilken ska innehålla inte bara Brian Austin Green men även Michael Biehn. För er som bara vill se Bobbi Sue Luther utan att se själva filmen så kommer hon här:

Check out the rack!