The People Under The Stairs - 1991

Vad vi har här är en film som funkar helt okej den första timmen för att sina sista trettio minuter bli allt annat än intressant. Hur det blev så har jag ingen aning om men det beror nog på att Craven hade fullt upp med att stoppa in allt det roliga i den första timmen så vi till sist bara får dratta-på-ändan-situationer och nu-har-jag-dig-och-fan-där-försvann-du-igen. Fast egentligen borde jag veta bättre för det är trots allt inte första gången jag utsätter mig för denna.

Storyn är en typisk saga med den fattiga familjen som hotas av vräkning av den lede hyresvärden som för en gångs skull inte bara är den vanliga stereotyp till värd. Utan här har han kryddats upp till incestuös kannibal med stulna barn både innanför sina väggar som i dem och ett annat gäng ledda av en Carl-Einar Häckner look-a-like instängda i källaren.

Och för att vi ska få ta del av denna färgstarka skara så skickas en liten kille in för att sno guldmynt så att han och hans cancersjuka mamma, den horande systern och alla hennes avkommor ska kunna bo kvar i sin vräkningshotade råtthål till lägenhet. Hängde ni med?

Wes Craven vet inte om han ska göra en regelrätt skräckis, en actionthriller eller vad så vi får en salig blandning av allt helt enkelt. För oss som tittar så hade nog det förstnämnda varit att föredra. Det som gör att filmen är sevärd är Everett McGill och Wendie Robie som syskonparet.

Nu är detta är inte första gången de spelar par för det gjorde dem i Twin Peaks med. Själv myser jag av dessa två mest i filmen för det är inte bara kul att se McGill i S/M-outfit med hagelbrakare jagande lös i huset ivrigt påhejad av Robie, det är jäkligt kul för man ser hur roligt de två har i sina roller. Lite slafsiga effekter får vi och själva kannibalismen mer antyds än visas och när den väl visas så är det lite bett och blod runt käften. Så inga slakteriavfallsmumsningar här inte. Kul kanske att se för de som inte sett den men vänta inte er för mycket bara för det är trots allt en Wes Craven film.