Codename: Silencer - 1995

Eller Body Count som den går under på DVD och på CG är kanske inte världens snabbaste film i tempo för det är att överdriva. Snarare är det alzheimersvarning på tempot för när det väl händer något så har man redan glömt vad som hände förra gången det skedde något. Fast med ett omslag som detta så skiter man nog i vilket tror jag så man sitter igenom bara för att se den danska valkyrian visa behagen. Storyn är den att Sonny Chiba spelar en hitman som åker in på kåken efter ha blivit ditsatt för mord och när han blivit befriad av sin flickvän så tas jakten upp på de polismän som sate dit honom. Robert Davi, Steven Bauer och Jan-Michael Vincent, jag svär den karljävlen förföljer mig! Tillsammans med Brigitte Nielsen så bildar Sonny Chiba det mest osannolikaste paret någonsin i filmens värld, sanna mina ord! Lyckligtvis för oss så slipper vi sexscener mellan dem, tack och lov.

Nielsen är en pärla som gärna fått grensla mig vilken dag som helst i veckan bara hon hade haft tid i sin kalender mellan rehab och allt vad det nu må vara. Davi däremot gör sin standardiserade polis med en cigg i mungipan som, trots att filmen inte tycks ha några ambitioner att vinna priser, ger sitt vanliga och pålitliga spel. Inget slackande där inte. Karlen är grymt underskattad och har en fin karisma som gör att man inte gärna slipper honom med blicken för han drar en till sig. Vincent och Chiba är inget direkt att kasta sig över här för Vincent är knappt med och Chiba mer misshandlar det engelska språket än bjuder på några överraskningar. Men har man tid och mer vill se dessa karaktärer i en och samma film så lär man inte bli besviken.

Besviken däremot blir man om man väntar sig raffel i bästa PM-stil här för det får vi inte även om intentionerna gärna är där för det. Vi får bilar som välter utan direkt anledning, exploderande diton och den obligatoriska tankbilen som bara måste vara med, åtminstone om man vill leka PM. Actionscenerna är lika sega som tempot och den avslutande spårvagnsjakten där Chiba och Davi gör upp är så långsam att jag hade kunnat gå i fatt den samtidigt som jag rastade hunden. Det är ingen fart i den alls så bara det gör det värt att se när Davi blir dragen efter vagnen i ungefär 3 knyck i timmen. Han blir inte ens grön på kläderna för han lämpligt nog asas på gräs. Fast filmen har såklart sitt underhållningsvärde och funkar säkert bäst en grymt bakfull söndag när man bara lider och vill strypa Drew Barrymore för hennes dumma existens eller om man som jag är pervers och uppskattar Brigitte i avklippta skjorts och uppknäppt skjorta. Mer behövs egentligen inte för denna reptilhjärnan. Så tack 90-talet för alla billiga fast underhållande actionfilmer och alla dess tacky brudar, ni har räddat många kvällar för mig!