fredag 31 december 2010

Death Race 2 - 2010



Uppföljaren till röjfilmen Death Race är här fast nu med tvisten att detta är en prequel som ska ge oss en beskriving om hur den första Frankenstein föddes för att sedan dö i början av den första filmen. Rörigt? Inte det minsta när Weekend Video ger er årets sista inlägg.

Luke Goss, Blade 2 och Hellboy 2 samt nu Death Race 2 (vad är det med killen och uppföljare?) och ett mörkt förflutet som den ena hälften av det smått homoerotiska syskonparet i Bros. Ni vet dem som ville bli berömda med en tredje killen i mixen som bara fick vara med i bakgrunden på alla bilder. Är den som ger oss den första inkarnationen av gamle Frank. Carl Lucas, som han egentligen heter, i filmen, är en hederlig tjyv som aldrig brukat vapen eller våld men vid ett bankrån så går precis allt åt helvete så Lucas åker dit och hamnar på samma kåk som i första filmen. Men hans vän och boss, Sean Bean, litar inte på honom så han lägger ut ett pris på honom och sedan är det i gång. Men fängelset har en ny ledning som direktsänder dödsmatcher i en ring mellan fångar för att sedan för att öka tittare ändrar om konceptet till det vi alla känner och gillar bäst. Bilarna aktiveras, beväpnas och det är strax full rulle på gården igen. Men priset på Lucas ligger fortfarande kvar och det är väldigt högt nu.

Det som imponerar här är det att storyn är mer invecklad än den första filmen och vi får oväntat mer än vi först trott. Samma plats, samma bilar och i vissa fall samma ansikte i vissa roller så ska man se Death Race efter denna så kommer allt att funka fint för denna gör övergången till sin föregångare oväntat smidig. Vi till och med serveras Joan Allen på ett hörn i slutet, dock ej in da flesh.

Förutom Goss och Bean ser vi Danny Trejo och Ving Rhames som här leder The Weyland Corperation. Storn är av Paul W.S. Anderson som även producerat och Roger Cormans namn dyker upp i listan med. Regin står holländaren Roel Reiné som trogna läsare kommer ihåg som regissören till min Seagalfavorit The Marker. Så kanske är det därför jag gillar denna för att vara en uppföljare så har den oväntat mycket kött på benen och fantasi för att ge sin föregångare en omgång för sina pengar.

Filmen är bra, riktigt bra till och med även om jag har lite svårt för Goss då han ser mer ut som en pretty boy an vad Statham gör/gjorde i första filmen men han har en cool utstrålning som ror det hela i hamn. Tar man sedan med de andra som backar upp i filmen så är detta en fint val att fira in det nya året med. Själv ska jag bränna vid ett senare tillfälle båda filmerna efter varandra med denna först för det kommer att bli en hit. Lyckligtvis är detta inte bara en film för den närmaste sörjan utan för alla. Se den, ni kommer inte att bli besvikna. Själv ska jag köpa den så fort det går för detta var jäkligt intressant och bra! Rekommenderas!

fredag 24 december 2010

Reptilicant - 2006



Gary Daniels är en klippa. Dessutom är han bäst i The Expendables. Här däremot är han totalt bortkastad och jag kan inte förstå vad som har lockat med denna rollen. Pengar hoppas jag på för något kan det inte ha varit. Stackars Gary. Storyn är som sådan att vi följer ett rymdskepp som kraschar och innehållet därifrån tar sig till Alcatraz samtidigt som ett gäng skattjägare ska dit och leta efter försvunna diamanter. Givetvis stöter dessa på varandra och när det visar sig att våran kära utomjording kan byta skepnad till de han dräper, ja, då blir det förvirring i de egna leden. Gary undrar ni säkert, vad är hans roll i det hela? Jo, Gary´s roll är den som FBI-agent som kommer dit för att förhöra den enda överlevande för att få fram vad som egentligen skett och det är nu detta vi får se i återblickar.

Spännande? Inte det minsta eftersom den enda anledningen till jag såg filmen var för den innehöll Gary i action med ett gummimonster eller rättare sagt en stuntman i gummidräkt. Monstret är inte det minsta originellt för det känns igen från otaliga filmer och ta mig fan om det inte är mer muskulöst än Gary med! Se själva!


Agerandet är totalt under isen från de inblandade och då Gary inte är den bästa skådespelaren där är så är han utan tvekan bäst i denna rulle. Sedan kryddas det med fåniga smeknamn, löshår, ögonlappar, omöjligt ännu mer fåniga headset och plastiga vapen som inte väger ett dyft då blir det bara dumt. Såpass dumt att jag och jycken tog oss en tupplur under tiden och vaknade lägligt tills det var dags för Gary att linda sin t-shirt runt knogarna, hälla lim på dem och sedan rulla dem i diamanter för att sparka lite monsterstjärt. För att vara helt ärlig så är detta inget vidare till film och det märks att Gary håller igen i sina fightingscener vilket är synd för det är en utsökt fighter. Nej, detta är endast för de mest inbitna Gary Daniels-fansen och för oss med extrem gummimonsterfetish. Ni andra bör hålla er undan.

torsdag 23 december 2010

Ong Bak 3 - 2010



Tony Jaa är tillbaka i den tredje filmen om Ong Bak och nu får det lite hastiga slutet i den andra filmen en liten upprättelse. Tien (Jaa) dör aldrig utan tillfångatas och utsätts för en sadistisk tortyr som innebär att hans händer som knän bryts brutalt, han piskas och fan vet allt. Halshuggning står på schemat när plötsligt en munk kommer till undsättning och på så vis räddar honom. Men allt har ett pris vilket Tien får smaka på, även när det kommer till hämnd för hans egen är inte klar än.

Ställd mot den andra filmen så är detta en mycket stillsammare film med lugnare tempo och framför allt mindre sidohistorier. Jaa sköter sina utövningar till fullo och för de med en fetisch för stillsamma scener med meditation samt träning i motljus lär få sitt lystmäte fyllt här. Fotot är kalas och vi får se mycket bildskön natur från Thailand. När det kommer till actionen så är det full gas med många fartfyllda scener men även lite mer lugna diton vilket gör att man kan sätta sin in i filmen och koncentrera sig på vem som gör vad mot vem. Jaa´s motståndare denna gången är Crow Ghost (Dan Chupong som även är med i pärlan Born To Fight) som även var med i Ong Bak 2 och de bjuder på en fin avslutning som vi får två gånger till och med!

Nu är det dags för mig att se om Ong Bak 2 och det ska göras så fort den kommit hem för även om detta var raka motsatsen i filmväg mot den med sitt lugnare tempo och upplägg så väckte den mitt intresse för med Jaa-action. Samt att jag kanske var lite hård mot den när jag skrev men det berodde på att jag blev besviken på slutet men det ordnade denna delen upp så det är med spänning den inväntas. Tills dess så funkar denna fint för den här skall stå fint i samlingen med de andra två filmerna och Born To Fight.

onsdag 22 december 2010

Scream of the Wolf - 1974



Dra mig baklänges på en utedassdörr för nu har jävlar i havet Dan Curtis med gjort en varulvsfilm! Och jag har sett den med! Woohoooo! Storyn är väldigt lik den i Moon of the Wolf men inte för snarlik utan det är vissa olikheter mellan dem. I denna är det en varg/varulv/något som attackerar och mördar folk utan någon som helst anledning på en viss sträcka. Polisen står maktlös så de kontaktar den gamle författaren/jägaren John Wetherby (Peter Graves). Han är minst sagt förbluffad över spåren som går från fyrfotade till tvåfotade till att plötsligt försvinna. Wetherby i sin tur kontaktar sin gamla vän och tillika jaktkamrat Byron, som vid en tidigare jakt blivit attackerad och biten av en stor varg i Alaska... Men vännen vägrar ställa upp då dennes intresse nu för tiden är mest inriktad på whiskey och armbrytning. Så Wetherby undersöker saken i egen regi och morden fortsätter att öka och snart nog är wetherby´s egen flickvän utsatt för en attack i hemmet!

Sug på karamellen! Varulvar i regi av Dan Curtis. Kan det gå illa då? Svaret är ett lika starkt nej som på frågan om Lotta Brome suger. Curtis är en stabil herre som får till sköna stämningar som biter sig fast och vägrar släppa taget. Fast ställd mot Moon of the Wolf så är denna mer actionbetonad medan Moon of... är mera gotisk i sin framställning. Lik förbannat så är detta två helt skilda filmer även om man ser dem tätt att de är rätt lika i sina respektive upplägg.

Peter Graves är säkert för de flesta mest ihågkommen från sin roll i tv-serien Mission Impossible men det skiter jag i för den såg jag aldrig och filmerna med fjanten Cruise, de lockar inte det minsta. Så hårda är vi i Bjuv. Så för mig är Peter Graves en bra skådespelare med stålblå blick och en skön stil som precis som David Janssen i ni-vet-vilken-vid-det-här-laget. Motspelare här från Graves i form av Clint Walker, mest känd för de flesta i filmen The Dirty Dozen med Lee Marvin. En stor kille med lika stor pondus som kroppshydda. När ni ser honom så förstår ni varför hans karaktär gillar armbrytning....

Detta är mysigt, spännande och jäkligt bra även om det är mera actionbetonat som jag skrev än i Moon of the Wolf fast det gör även att den skiljer sig på det viset och inte bara är en kopia av ett bra original som inte kanske är det mest originellaste i dagens utbud. För oss som är fans av Dan Curtis så skiter vi i vilket och bara njuter för kombinationen av varulvar i regi av Dan Curtis och en fin speltid på 74 minuter gör att man njuter för fulla muggar. Som jag sagt förr, happy hunting!

tisdag 21 december 2010

Moon of the Wolf - 1972



Yes! Äntligen en varulvsfilm som är värdig sin päls som stuntmannen bär. Storyn är simpel och att lista ut vem som är ansvarig kräver inget geni så även fans av Cannon kan se denna och inte vara oroliga för att missa poängen. Men för säkerhets skull och för att trasha Cannon lite mer så tar vi handlingen för säkerhetsskull. Vad vi har är en liten håla i södern med strikta restriktioner, bestämda familjehierkarier, hemligheter och diverse gamla släktdrag. De rika är de rika och de mer eller mindre styr staden och de mindre rika, ja, de flyttar på sig när de rika kommer. Så en dag kommer liket av en ung kvinna i dager med underliga bitmärke och jakten sätter direkt i gång med jakten på vildhundar även om den lokala sheriffen inte lika lätt smälter det hela. Vad som mer komplicerar det hela är att kvinnan varit gravid och det återfinnes ett smycke vid brottsplatsen samt att en gammal bekantskap till sheriffen dyker upp hemma igen på grund av en mystisk sjukdom. Och snart nog så börjar det yla mot månen från olika platser i byn och det är verkligen inte någon jycke som står bakom de ylandena...

Nu är detta en väldigt fin film med mycket bra stämning som ger en och en annan stämningsfylld iskall kår ner längs ryggen på en. För det var ett tag sedan jag fastnade så fort i en film även om det inte var så svårt att se vart det barkade händelsemässigt då detta var en riktigt trevlig överraskning och en oväntat bra film. I rollerna som sheriffen ser vi David Janssen som gör riktigt bra i från sig och skänker en trovärdighet och tyngd åt filmen som gör att det blir trovärdigt och långt mer än en simpel tv-film. Inte för att det är något fel på sådana men de har en viss stil över sig medan denna inte har det. Kanske beror på skådespelarna i filmen eller för att regissören, David Petrie som även gjorde Fort Apache, The Bronx, har fullkomlig koll på vad han gör. Och det märks med. Andra ansikte vi känner igen är Geoffrey Lewis och Bradford Dillman, Piranha. så nu vet ni att detta är bra för det går inte att misslyckas med dessa namn och en sådan fin regissör. Inte enligt mig i alla fall.

När det kommer till varulven som kommer den in i handlingen halvvägs in i filmen och då är det mest kameran som visar oss vad den ser och vi hör bara morrande och rytande samt lite annat skoj som nu en varulv har för sig. Det blir bland annat en attack på en polisstation via detta sätt och det funkar fint får jag erkänna och i den sista kvarten, ja, då kommer den lurvige rackaren i bild och det ser bra och ludet ut. Kanske lite svag i ansiktsbehåringen men sen är det inte el hombre lobo vi pratar om heller. Tassarna/händerna däremot är kalas för de påminner om en östungersk hamnarbetare efter en hård dag i torrdocka.

Mitt intryck är bara positivt av denna filmen för det levererar fullt ut och med tanke på mina förväntningar var inte så värst höga så kanske det ökas på mer men filmen kommer att ses om för detta är en riktig goding och sådana ska man vara rädd om. Speciellt när det kommer till gamla tv-filmer med som inte är gjorda av Dan Curtis. Rekommenderas varmt!

måndag 20 december 2010

Hologram Man - 1995



PM is da bomb! Så är det bara. Och vad som gör dem så intressant och grymt underhållande är att göra saker och ting simpla men att ösa på med explosioner, skottlossningar och en satans mängd med stuntmän. Här har de tagit självaste Demolition Man med Stallone som i PM´s händer blir desto mer actionbetonad med grymt många explosioner. Eller så är det som jag läste att detta var deras version av Virtuality. Jag har ingen aning för jag har inte ens sett den filmen så jag nöjer mig med Demolition Man. Till och med fler än vanligt om jag inte räknade fel. I detta fallet är det brottslingen Slash som hamnar i en hologramfängelse där han ska sona för sina brott mot samhället. Snuten som satte dit honom övervakar det hela men efter som åren går och samhället blir mer diktatoriskt styrt så kommer dagen för eventuell frigivning men samhället inser att Slash, det är en dålig kille så han vill vi inte ha ut. Men Slash är inte den som är den utan han helt enkelt rymmer i sin hologramska form. Och nu måste samma snut sätta dit honom igen men hur fan stoppar man ett hologram?

Ni ser själva, detta är så genialiskt att det inte är sant. I rollerna ser vi Joe Lara, den gamle Tarzan, John Amos, Tiny "Zeus" Lister Jr, William Sanderson, Fight For Your Life-fame där! och Michael Nouri. Och sist men inte minst så får vi Evan Luri i rollen som Slash. Ni kommer att gilla hans frisyr, tro mig. Eftersom de bästa PM-titlarna är regisserade av P:et i PM, Richard Pepin, så är detta inget undantag. Här får vi en stenhård inledning som slår det mesta. Det är ombyggda fordon, skottlossningar i absurdum, explosioner lika så och en fin scen där en buss bränner under en viadukt vid namn Pepin Road bara för att skala taket av fordonet samtidigt som ett gäng vilda pensionärer skriker som besatta i sina sätten. Och på den linjen fortsätter det. Det sprängs som fan här och allt från bilar till helikoptrar som limousiner ryker all världens väg precis som det skjuts med likadan frenesi och till allt detta får vi diverse stuntmän med långa rockar, ännu längre hår och de obligatoriska solglasögonen. Med andra ord, en typisk film från PM. Lockar detta vilket jag vet att det gör så är det bara att leta upp den och njuta för fulla muggar. För PM, de sviker dig aldrig.

söndag 19 december 2010

G.I. Jane - 1997



Ridley Scott har flera fina filmer bakom sig som denna pärla, Black Hawk Down, Kingdom of Heaven och Hannibal. Demi Moore är väl inte det bästa valet som krigare kan tyckas men hon sköter sitt i denna får jag säga även om mothuggen lär hagla. Så vad är där då som lockar med denna kan man tänka sig? Vad sägs om stenhårda drillsergeanter ledda av Viggo Mortensen, alltid lika suverän i vad han än gör, och hans försteman Pyro, elegant spelad av Kevin Page, som stjäl nästan showen från honom men bara nästan. Räcker det inte med det så är där träningen såklart och lite krigande i slutet. Vad mer behövs en seg söndag? Inte mycket för min del i alla fall för jag tycker detta är en skön film som aldrig gjort mig besviken och inte kommer att göra det heller.

Tempot är relativt högt med tanke på längden, dryga 2 timmar, men det blir aldrig tråkigt för Scott ser till att kasta in händelser som fångenskapen i deras träning som bjuder på fin underhållning bara den. Det är inte utan att man tänker om det var denna som sådde fröet till Scott´s Black Hawk Down några år senare. Oavsett vilket så är man glad för den här sortens film så är detta ett bra val när lusten faller på för lite pang-pang och explosioner. En bra film helt enkelt som rekommenderas varmt.

Hatchet 2 - 2010



Ja då var uppföljaren till Hatchet här då och vi får stifta bekantskapen med en del av gänget igen från förra filmen. Vissa in da flesh och andra i tillbaka blickar fast nya sådana. Tony Todd är tillbaka som Reverend Zombie, Kane Hodder som ser jävligare och jävligare ut bygger på sin roll som far till Crowley och vi får Danielle Harris från Halloween 4 & 5 som den den enda överlevande från första filmen. Hon räddas av John Carl Buechler, regissör till filmer som Cellar Dweller och Friday The 13th Part VII: The New Blood. Och snart ska hon in igen i träsket för att hämnas så vi får samma sak en gång till som det sig bör i uppföljare. Bara det att det är tråkigare denna gången.

Andra kändisar i rollerna är Tom Holland, regissör till Fright Night och Fatal Beauty, R. A. Mihailoff ser vi i en roll och känner vi igen från Pumpkinhead II: Bloodwings och rollen som Leatherface i Leatherface: The Texas Chainsaw Massacre III samt Trancers 3. Dessa lirare samt en del till får vi ihop med en massa blodiga mord i Hatchet II vilket inte är allt för illa bara det att jag tappar intresset för filmen då det är samma sak än en gång bara det att de har vridit upp våldet ett hack. Vilket är bra men det som de har tappat bort är stämningen denna gången samt att tempot är avsevärt sämre.

När det kommer till gore så får vi massor av det samt att Crowley har en helt ny arsenal vilket innebär bland annat en ny enorm motorsåg som verkar ha en klinga som det kräver tre scener för att visa, han har även en ny slipmaskin. Annat kul är en ny version av hur man flår en människa via ryggraden och en del annat. Men det ska jag inte avslöja får lite kul får ni ha själva. Själv känner jag att även om morden var underhållande så var själva filmen avsevärt svagare än sin föregångare även om den är avsevärt brutalare men det kan inte hjälpas för jag kom på mig själv flera gånger kolla tiden för att se när filmen var klar. Kanske inget bra betyg men det sker även med bättre filmer så det ska inte tas allt för allvarligt. Hur som haver, inget jag kommer minnas om två dagar men för rätt pris, läs under en femtiolapp, kanske den köps. Inte förr.

lördag 18 december 2010

Utmanad och bakfull...

Meningen var att jag skulle skriva om King Arthur nu men så blev jag utmanad av Anders borta på Film & Musikbloggen så jag får ta det istället för som ni alla vet så är ju King Arthur en bra film.  Here we go då:

3 TV-program jag kollar på:
- "Fråga Doktorn" för doktorn är het!
- "Arga snickaren" för det är bra samt man lär sig att slå i spik i trä.
- Allt som Simon & Tomas får för sig för om det är något Sverige behöver så är det mer glada bögar på tv. 

3 saker jag gjort idag (läs igår):
- Jobbat.
- Varit på julfest och blivit odrägligt full.
- Var på pub och blivit än mer odrägligt full.

3 saker jag längtar efter:
- Skräpmat, gärna burgare med ost och bacon som dryper av fett med pommes till.
- Mina beställda filmer.
- Den kommande lönen.

3 saker på min önskelista:
- Snabbare bredband.
- Mer film.
- Fast jobb så man kan handla mer film.

3 saker att hata:
- Vara pank.
- Slö postgång.
- Bakfylla

3 måsten för en hårdrockare:
- Nitbälte.
- Minst en skiva med The Devil´s Blood.
- Och att ha fått Lemmy´s plektrum.

Nu går utmaningen vidare till Ninja Dixon, Gummi-Jocke och Annals of mamoulian som behöver en spark i röven med att börja blogga igen. Ni får såklart ändra hårdrockare till vad nu det är ni är.

torsdag 16 december 2010

Tough And Deadly - 1995



Ytterligare en Shapiro/Glickenhaus-produktion med radarparet Blanks/Piper för de som bryr sig. Vilket jag hoppas är en del av er. Storyn denna gång är dne att Blanks är en CIA-agent som tappat minnet och nu jagas medan Piper är privatdeckaren som hjälper honom och tillsammans kommer den skumheter på spåren. Och nu måste de stoppas. Till varje pris!

Ställd mot Back In Action som jag skrev om i går så är detta en film som mer satsar på Piper´s komiska ådra och avslappnade spel som är bra här. Blanks sparkar stjärt som vanligt och i en av de två barfighterna som följer varandra röjer han rejält. Speciellt en kille får sig en jävla runda upp på, över och under en bardisk i en satans fart. Jag vrålade rätt ut för det var en imponerande scen minst sagt. Att Blanks var en rackare på att vifta med benen visste jag men inte att han var så här vass. Imponerande! Piper mer slåss vanligt i denna och till skillnad från Back... så blandar han inte in några wrestlinggrepp vilket är synd. Pangandet är begränsat till slutet där det går rätt vilt till men det är samma där. Det är mer och bättre i Back...  Men tröst finns för filmen är bra och underhållande och rekommenderas för fans av 90-tals action även om jag uppskattade Back In Action mer. Visst ja, Richard Norton är med här med fast alldeles för lite. Så där fick jag det sagt med.

The Haunted - 1991



Hemsökta hus, osaliga andar, demoner och annan form av besatthet är något som alltid intresserat, lockat som skrämt mig. Med det tillägget att ju äldre och visare jag blir, eller hur, ju mer effektiva och skrämmande de är ju mer blir jag skrämd. Nu är det inte bara att ösa på med effekter för skrämma mig utan det är stämningen, den ack så viktiga stämningen i filmen som verkligen sitter pricken ovanför i:et. Så i denna tv-film från 1991 har de verkligen fått till det bra för jag satt med gåshud en stor del av filmen och den sköt upp min nattsömn en liten stund för det var inte det lättaste att lägga sig efter denna. Så pass effektiv är den trots vissa mindre lyckade saker som slutet som kanske är väntat men ändå gör en lite besviken. Fast har man i åtanke att detta ska vara en sann historia så funkar det bättre. För sann är precis vad denna ska vara och här kanske varningsklockorna ringer för fullt för vi pratar om tv-film som är baserad på en "sann" händelse och hur många av den sorten har vi inte sprungit på under åren? Det är allt en del...

Skit samma för detta var en effektiv film med bra effekter och scener som ser till att resa gåshuden på ens kropp och nu pratar vi om scener som kopierats till nya filmer. Som scenen när frun i huset dras ur sängen helt plötsligt vilket så effektivt användes i Paranormal Activity med. Här får vi se vad som sker med maken och det är minst lika effektivt det. Storyn här är detsamma som i The Amityville Horror, ett par med barn och svärföräldrar flyttar in i ett hus som visar sig vara besatt av demoner/onda andar. Allt börjar bra med eskalerar efter hand och det blir bara värre och värre. Kyrkan vägrar hjälpa till för det följer inte deras nya linje, känns det igen? Så paret bjuder in ett känt par som sysslar med utdrivning av andar och på den vägen fortsätter det med en ökning av fenomenen, terrorn och det allmänna livet.

Så vad sker det i filmen egentligen som är så skrämmande kan man tänka sig. Jo, gubben i huset våldtas av en demon med en ung kvinnas kropp och en äldre kvinnas ansikte vilka varierar i en rätt obehaglig scen, saker och ting flyttas runt, det är fotsteg, vatten i badkar, röster manifesteras i svarta formlösa klumpar med mera. För att vara en tv-film vilken detta är så är effekterna väldigt imponerande för budgeten kan inte varit hög men det som sätter sig är den kusliga stämningen som varar hela filmen igenom. Bara den gör att filmen är värd att leta upp så är ni av fans av den här sortens film så bör ni inte bli besvikna.

onsdag 15 december 2010

Back In Action - 1993


Story, behövs det verkligen när det är Billy Blanks och Roddy Piper i rollerna i en film av Shapiro-Glickenhaus produktionsbolag? Jag tror inte det för här är det fullt från första rutan till den sista med vägg-till-vägg-action och mängder av fina squibs speciellt i slutet får vi de bästa i min smak. Det sparkas, skjuts, bits, slåss och fan vet allt i denna smått mästerliga film där faktiskt Piper´s agerande visar sig från sin bästa sida samtidigt som Blank´s hårfäste försvinner längre och längre bak i periferin. Obehagligt men sant. Blanks håller på att bli flint.

Storyn är den gamla vanliga. Piper´s snut jagar den mördare som slaktat hans snutpolare och Blank´s jagar den samma för han vill mörda/fånga Blank´s syster som är tillsammans med en kollega till honom och nu är ett potentiellt vittne till en misslyckad knarkdeal. Simpelt,snabbt och lättsmält, precis vad doktorn ordinerar en onsdagsmorgon innan jobb för att man ska orka med. För detta är en film som det gärna hade fått stå PM på men Shapiro-Glickenhaus funkar lika fint för min del speciellt om de levererar lika hårt som de gör med denna lilla actionpärla.

Killer Barbys - 1996



Vad är detta? En Jess Franco-film på Weekend Video! Var inte oroliga då detta är bara tillfälligt för det träsket är inget jag kommer att deka ner mig i, den saken är säker. Men varför då skriva om denna kan det tänkas? Anledningen ser ni på postern annars kommer den längre ner i texten. Nåväl. Back to the front. The Killer Barbies är bandet med samma namn som spelar sig själva i filmen med samma namn fast med annan stavning och nu får vi följa dem på deras väg till nästa gig. Bandet själva spelar en hiskelig variant av punk med en hemsk sångerska som är totalt tondöv. Att det har skivkontrakt förvånar mig men sedan har ju fortfarande Manowar sitt kvar. Nåväl. Bandet ska till nästa gig och det mer knullas i bilen än det kör och bilen hamnar såklart i diket. Ingenstans att få hjälp och dimman, läs rökmaskinen, är tät när det plötsligt dyker upp en äldre herre i dimman och erbjuder kost och logi under tiden natten så de kan ringa efter hjälp på morgonen. Vad de inte vet men vi som tittar vet är det att han kommer från det närliggande slottet där grevinnan Von Fledermaus, i shit you not! huserar och som kräver en diet av ungt blod och sperma för att kunna återfå sin ungdom igen. Och resten fattar ni säkert själva.

Så varför skriva här i kulturens högborg om en typisk Franco med den sedvanliga handlingen som alltid förekommer när det är dunkla slott med i handlingen? Jo, för att gudinnan Mariangela Giordano är med i den och hon flashar sig i sedvanlig ordning, rullar sig samt smörjer in sin nakna kropp kropp i blod och allt detta vid åldern av den respektabla ålder 59 år! Behöver jag påpeka hur mycket jag älskar denna kvinna!

Filmen i sig är faktiskt över mina förväntningar då stämningen Franco får till är väldigt skön förutom de stunder då den eländiga musiken kommer in i bilden vilket den gör mer än vad som borde vara tillåtet för det är samma låt hela tiden och inte fan blir den bättre med tiden. Rökmaskinen som nämndes tidigare får arbeta på övertid vilket får en att minnas en viss Conquest eller varför inte valfri rockvideo från Sunset Strip-scenen. Det blir för mycket speciellt när kameran kommer alldeles intill dess utblås och man ser vart röken kommer ifrån. annars är det gott om scener med vaselin på linsen vilket bara ser dumt ut för det är sådana mängder de tryckt på. När det kommer till våld så är det inte så mycket men det är gott om slaktattiraljer som slaktade och urgröpta kroppar, blod, kroppsdelar, hjärnor i glasburkar, ruttnade kroppar, skelett osv... sam en hel del blod och en filur som runkar för att spara på sperman till ni vet vad. Kryddar vi allt detta sedan med två dvärgar så har vi en Franco.

Agerandet är vad som är förväntat där Giordano är den bästa med sitt vackra utseende och kropp samt hennes totala närvaro som äger filmen så fort hon är i bild. Kolla bara i scenen när hon dyker upp för första gången för "bandet", där kan vi prata om entré Men detta är inte allt. Vi bjuds i slutet på en förvånansvärt dum scen där den lokala spermasamlaren blir överkörd. Inget dumt med det bara det att det är en ångvält som kör över honom. En jävla ångvält!  Hur svår kan det vara att springa i från eller helt enkelt hoppa bort framför? Det är inte som att den kommer i 200 knyck i timmen utan vi pratar kanske om 3! Hur som haver, den rullar, spermasamlaren står kvar och vi ser hur fanskapet krossas. Bra. Men det är inte slut där med det får ni allt upptäcka själva.

För vara en Franco så blev jag överraskas, positivt överraskad men det är självklart den nakna, underbara gudinnan Mariangela Giordano´s förtjänst för jag älskar henna oändligt. Ni andra som inte delar den uppfattningen, ni får helt enkelt se fler filmer med henne så förstår ni varför. Denna är ett bra exempel, trots det är en Franco. En fucking ångvält! Och varför skrev jag så här mycket om filmen egentligen? Jag gillar inte ens Franco men Mariangela! Mmmm...

tisdag 14 december 2010

Shogun Assassin - 1980



Möt världshistoriens största team i masslakt! Med en sådan tagline kan man inte bara misslyckas vilket inte sker här heller i Robert Houston´s Shogun Assassin. Nu har han inte regisserat filmen utan helt enkelt klippt ihop de två första filmerna i serien om Lone Wolf and Cub. 12 minuter är tagna ur: Lone Wolf and Cub: Sword of Vengeance resten från Lone Wolf and Cub: Baby Cart at the River Styx. Den ursprungliga serien är annars i 6 delar för de som vill fördjupa sig i den.

Houston inte bara klippte om filmerna, han lade även på ny musik och en engelsk dubbning samt ändrade om storyn så den i dialogform passade bättre in på dess nya format viket funkar fint men förbryllar en om man ser originalserien så se båda så märker ni själva skillnaderna. Storyn är den om samurajen Lone Wolf som bestämmer sig för att trotsa sin shogun då denne tycker han blivit för mäktig. Så frugan hans dödas av misstag så nu tar han deras son med sig på en väg mot Helvetet samtidigt som han dränker världen i floder av blod från de som ger sig på honom under hans färd mot Helvetet och sin hämnd.

Detta är för mig en lika klassisk film som First Blood, Hajen, Det Grymma Svärdet, Jättehajen - Vindsurfarnas Skräck och The Thing som hyrdes så fort den sprangs på och jag har säkerligen sett denna fler gånger än vad som är normalt, precis som de ovannämnda titlarna. Vad som gör denna gången så speciell är det att den nu finns på Blu-ray region B för de som vill fördjupa sig i en uppgradering från sina DVD`s. Bilden är fin och bra men inte utan diverse små grynigheter eller andra störningar. Lite mer kunde gjorts tycker jag på bilden men fast hur många filmer har man egentligen med två kanaligt DTS-spår? Den engelska utgåvan kommer i en fin tinbox för de som är frälsta på dem och tillsammans med ytterligare en version på filmen fast på DVD. Så här får vi en odiskutabel våldsklassiker i tinbox både på Blu-ray och DVD.

Extramerialet består av en 12 minuter lång intervju med Samuel L. Jackson som ska överbevisa oss om hur mycket han sett filmen och hur de olika versionerna varierat i ljudspåren men ändå så har han ingen riktig koll på hur många som Daigoro berättar att Lone Wolf dödat i filmen. 35 är det verkligen inte... Fast det är intressant att se Jackson där han sitter i sin nya Lone Wolf and Cub t-shirt som fortfarande är full av rynkor efter att ha nyligen packats upp och trätts på. andra saker är kommentatorspår med producenten, någon illustratör och skådespelaren Gibran Evans som gör rösten åt Daigoro i denna versionen. Det andra spåret innehåller en filmkritiker och en kampsportare visst. Annars trailers och engelsk text för filmen.

Jag älskar Shogun Assassin och detta var verkligen värt pengarna även om jag trodde bilden skulle vara lite vassare men det kanske bara är jag som är gnällig men filmen ser fin ut trots vissa störningar och det är det som är det viktigaste. Ni som inte sett den bör göra det för vackrare blodsfontäner än dessa lär ni aldrig få se. Och ni som vet vad vi pratar om här gör ett klokt val att uppdatera. Det är filmen allt värd.

Hired To Kill - 1990



Fans av The Zero Boys kan andas ut för regissören Nico Mastorakis har inte gjort samma film en gång till med denna. Han har gjort en avsevärt bättre film i alla avseende. Storyn är den gamla vanliga, en legosoldat (Brian Thompson) hyrs av CIA ( George Kennedy) för att störta en diktator (Oliver Reed) och rädda den folkvalde ledaren ur diktatorns fängelsehålor. Inget nytt alls under solen här MEN det som lockar är det som taglinen avslöjar för er som lagt någon större vikt på postern ovanför: No man on earth could get him out of prison alive. Seven women did. Thompson helt enkelt letar upp ett gäng vilda kvinnor från diverse fängelser, tränar dem, beväpnar dem samt tränar dem i att vara fotomodeller då de ska ge sig in under förutsättningarna att sätta upp modeshow för diktatorn som har en glupsk aptit på kvinnor. Men problemet kvarstår för hur de ska få in Thompson men det löser sig genom att han får vara den homosexuella designern. Sagt och gjort och sen bär det av.

På actionfronten inget nytt utan det som gör att denna funkar så fint är Brian Thompson. Att killen inte fått fler huvudroller är mig ett mysterium då han gör de minst lika bra som de biroller han alltid annars får göra. Ta bara Cobra och Fright Night Part II, Thompson är i fin form där men det är i denna som han verkligen lever ut och visar upp en skön stil som den cyniska och chauvinistiska legosoldaten. Replikerna faller lika hårt som skotten han skjuter men bäst är han när han iträder rollen som rollen som homosexuell designer. Inte det minsta fjollig eller något sådant väntat utan den blir så trovärdigt att det överspeglar hans andra personlighet i filmen. Och det är ett bevis på bra agerande. Fysiskt är Thompson väldigt lik en viss österrikare vid Arnold bara det att Thompson är en avsevärt bättre skådespelare med vass tunga som med denna roll garanterade en hjälteroll hos mig för alltid. Arnold skulle däremot aldrig gått med på att bli tagen på kuken av Oliver Reed för under tiden kyssa honom i bild, privat kanske men på film? Aldrig.

Actionscenerna då? Jo, det är det gamla vanliga med explosioner, stora sådana till och med, lite helikopteraction vilket ledde till att en stuntman dog under inspelningen så filmen är dedikerad till honom för de som undrar vem Clint Carpenter var när eftertexterna kommer. Lite squibs, massor av scener med ilskna kvinnor med vapen som skjuter hårda karlar i grönt och lite slagsmål samt lite förväntat svek. Filmens bästa scen är inte den oväntade kyssen utan när Thompson utbildar sina hårdföra kvinnor genom att låta dem krypa under taggtrådar i lera med vapen och packning under tiden som han sitter barbröstad på ett gäng lådor, skjuter skarpt med en M-60 samtidigt som han skriker förolämpningar till dem via sin megafon. Vad kan jag säga? My hero!

Detta är stor underhållning med bra agerande, fin action även om inte det är den bästa jag sett på film utan den är rätt slätstruken men fyller sin funktion fast gillar man kvinnor med cigarr i truten, keps och jeansväst som skjuter vilt så look nu further.Så vilka bör se denna då kan man undra? Alla såklart då Brian Thompson alltid är klockren men här är han suverän och för att filmen är bra. Tempo till foto till agerande är kalas så tveka inte utan ge er ut och leta upp denna. Själv kommer jag att göra det så fort cashen flödar in igen.

måndag 13 december 2010

Tap - 1989



I väntan på att börja jobba och sugen på en småmysig och lättsam film att slå ihjäl tiden så är Tap ett lagom val. Här följer vi Max Washington (Gregory Hines) på hans väg från kåken där han suttit ett par år efter ett misslyckat inbrott och vad som sker efter han blivit fri. För när man är som honom och inte vill nöja med det simplare sakerna i livet så lockar alltid det mer extravaganta livet med snabba pengar och fortsatta inbrott. Lyckligtvis för Washington så har han en familj som väntar och tar emot honom med öppna armar men det simpla livet lockar inte för där inget som ger pengar i det. Men familjen är stark och ger inte så lätt upp på honom även om han gärna gör det själv.

Som sagt så är detta en film med ingen direkt inriktning utan den mer sprider sig över ett brett spektra som filmerna gjorde förr. Här får vi allt från dansscener till lite drama, spänning, lättsamt, romantik och lite till så det finns något för alla i den. När det kommer till dansscenerna så är de väldigt intressant koreograferade då de inriktar sig mest på steppdans och det är det som jag gillar. Det är välutfört och Hines visar sig vara en riktig fena på att både steppa som sjunga i slutet av filmen. Så gillar man Gregory Hines bör man verkligen kolla in denna. Fans av Sammy Davis jr. känner säkert till att detta var en av legendarens sista filmer för övrigt och även han gör sitt här för att slita på golvet. Själv gillar jag dansfilmer av all dess slag och just steppdans är det på tok för lite moderna filmer av enligt mig vilket gör detta till en oumbärlig film för oss med en svaghet på sköna dansfilmer.

söndag 12 december 2010

Endgame - 1983



När det kommer till tecknade omslag på filmer så är detta ett av mina absoluta favoriter. Nu kanske det inte framstår så fint här men det är det verkligen. Bara synd filmen inte är lika spännande som postern. Storyn i denna postapokalypsfilm av Joe D´Amato är faktiskt en av de bättre italienska versionerna på temat och i rollerna ser vi gamla godingar som Al Cliver, George Eastman, Laura Gemser, Cameron Mitchell, Dino Conti, Hal Yamanouchi, Gabriele Tinti, Bobby Rhodes och sist men inte minst Michele Soavi som dyker upp precis i slutet med guldet.

Storyn är delvis tagen ur The Running Man med Arnold där Al Cliver jagas av tre andra hunters därav Eastman är en av dem i en direktsänd tv-show. Under jakten kontaktas Cliver av Gemser´s telepatiska mutant som vill att han ska leda ett gäng andra mutanter ur staden mot betalning. Cliver är inte den som är den så han ställer upp, raggar upp ett team och sedan bär det ur staden där det blir våldsamma drabbningar med både en blind sekt som andra mer muterade mutanter ledda av en blå fisk man som våldtar Gemser, givetvis, med filmens hårdaste och bästa dialog: Look at me while I rape you dammit! 

Vad kan man säga? Dessa italienare! Vi får även en fin scen där en annan telepat får en rejäl yxa i skallen så det tjongar om det. Hur festligt som helst. Annars är det det vanliga pangandet med en stor del motorcyklar med djurhudar, en Eastman som ser lika farlig ut som alltid samt en Cliver som ser lika trött ut som vanligt och ja, det är väl allt antar jag. En typisk italiensk postapokalypsfilm som är snäppet över hur de brukar vara vilket kanske säger en del om filmen än om själva genren för det är en kul genre. Bara det att genrens omslag är snyggare än filmerna. Så även i detta fallet fast den slinker likt förbannat ner fint ändå. Ett bra tips om ni är sugna på lite dystopi med låg budget.

Crossbone Territory - 1988



Omslaget ovan är från det svenska VHS-släppet från MDC på Crossbone Territory och det utlovar att detta ska vara uppföljaren till Ferdinando Baldi´s Warbus. Det är det inte. Utan detta är en sedvanlig filippinsk vietnamfilm med en enorm mängd action som inte viker en tum från sin inslagna bana. Det är våld, skottlossningar, ett par fina halshuggningar, samt insamlande av öron och även lite tortyr och en skalpering. Body counten är hög, minst tresiffrig och det förvånar mig inte om de tömde hela Manilla på folk för att fylla den sista halvtimmen i filmen för så mycket folk som offras där har jag inte sett sedan The Siege of Firebase Gloria. Det skjuts utav helvete och jag tvivlar på att det laddas om en endaste gång i de sista 25 minuterna i filmen. Fy fan vad härligt med sådana filmer!

Storyn i filmen är oväsentlig men det börjar med ett självmordsuppdrag i djungeln där de ska spränga en radarstation där så gott som alla i teamet stryker med för att sedan sluta med en 25 minuter lång eldstrid i slutet när Charlie stormar deras befästning på en kulle. Bara den är värd pengarna för filmen enligt mig. För att krydda det ännu mer så får vi ett par fina fina fällor som även de bjuder på fin gore och vad mer behövs? Pannband? Helikoptrar med M-60´s som spottar ur sig kulor? Hårdföra karlar som grymtar till svar? Karlar i svart pyjamas? En levande gris som slaktas? Var bara lugna för allt det får ni här i denna grymt bortglömda actionstänkare. Rekommenderas!

Thunder - 1983



Ted Kotcheff´s mästerliga First Blood satte sina spår, inte minst i italien där Larry Ludman aka Fabrizio De Angelis satte i gång sin egen lilla rip-off med Mark Gregory från Bronx Warriors 1 & 2 i leaden som indianen Thunder som i bästa First Blood-stil rensar upp i stan. Handlingen är direkt av First Blood precis som flera scener men det gör inget för detta är så jäkla kul och bra att det inte gör något. Storyn berör det att Thunder kommer hem för att hämta sin hjärtas dam när han får ett onödigt hårt bemötande av stadens polis. Att vara långhårig indian med arméjacka visar sig inte vara någon hit. Så Thunder slår tillbaka bara för att inse att det inte är bara poliserna som är tuffa i stan utan byggnadsarbetarna är det med. Så när de eldar upp farfar, bränner ner familjemacken och antastar Thunder´s dam ja, då åker krigsmålningen på, bazookan åker fram, pilbågen laddas med stålpilar och en gris samt bulldozer stjäls och nu förklarar Thunder krig!

Ni ser själva vad detta lutar åt. Vi får även det obligatoriska hoppet från en klippa ner i en flod med bara det att det inte är en gran med i bilden denna gången utav den simpla anledningen att De Angelis har filmat hela alltet i USA. I Arizona till råga på allt med så all öken är äkta i filmen ni ser. De Angelis lättade på plånboken denna gången och satsade för fullt på en stor internationell hit för First Blood blev en hit och nu ville han ha en med. Pengar lades på Mark Gregory, som ärligt talat inte är någon vidare skådis men funkar fint i actionscenerna med sitt lite ömtåliga utseende, och De Angelis gjorde allt för att göra honom till stjärna så Gregory var även med i de två uppföljarna som gjordes med men sedan bröt han med De Angelis och satsade på andra roller till dennes förtvivlan och snart var Gregory hemma i Italien igen och sålde frukt på torget eller serverade bord.. Så gick den karriären och det har fortfarande inte De Angelis släppt visst.

Filmen i sig är full med andra kändisar som bör nämnas med även om Bo Svenson är med. Paolo Malco ser vi, precis Antonio Sabáto, Raimund Harmstorf, som hängde sig, spelar här polisen Barry vilken han gör bara fint och vad som egentligen saknas är bara Venantino Venantini som är på lyran och spelar gitarr, igen... Så här finns något för alla i denna fina actionstänkare bara det att filmen behöver komma i sitt rätta format då den är filmad i 2.35:1 och inte i 4.3 som alla versioner visar upp den i även om den svenska vhsén var lite widescreen. Fotot är fint precis som tempot är perfekt då det händer något hela tiden. Budgeten är väldigt hög för att vara De Angelis och man blir smått förvånad hur pass mycket som förstörs och sprängs i denna till skillnad från hans andra filmer han gjort samt producerat.

Detta är förmodligen bland det bästa i actionväg från Italien och en sann skildring av hur mycket coolare 80-tals actionfilmerna är än de som trycks fram i dag även om det finns undantag. Läs PM. Så detta är en sann klassiker som bör upplevas av alla actionälskare eller varför inte helt enkelt av alla med bra smak som läser/följer denna lilla obskyra blogg. Det står jag för. Happy hunting!

lördag 11 december 2010

Sons of Anarchy - Season 3 - 2010



Hojarna rullar igen i den tredje säsongen och det är precis lika bra som tidigare säsonger får jag glatt erkänna. Alla kända ansikten är tillbaka samt även ett par gamla vänner dyker upp. Säsongen fortsätter direkt där säsong två slutade och vi får följa jakten på Jax´s son Abel som kidnappades av en galen irländare. Den jakten kommer definitivt att ta dem över alla gränser både gällande våld som lagar som länder. Med andra ord så blir det en säsong att se fram emot för de av er som inte redan gjort det. Hej Severin!

Någon som fortsätter att imponera på mig är Kim Coates som Tig som blir skjuten av legendaren Hal Holbrook här. Kanske inte så illa som det låter men det sker i en väldigt lämplig stund om man säger så- Holbrook är kung, helt enkelt. Annars är det fullt med fagra damer i alla varierande roller även om min favorit av dem börjar luta åt Maggie Siff´s Tara. Inte bara är hon fräsch som satan, hon levererar lika hårt som alla de andra. För de som stör sig på Ally Walker´s ATF-agent kan vara beredda på att hon kommer att bli ännu värre denna gången medan polischef Uncer (Dayton Callie) blir mer och mer sjuk i cancer. Bobby Elvis är inte lika framträdande denna gången utan det mer koncentreras på Tig´s motsträvighet mot Kozik (Kenny Johnson, The Shield) och vad som ligger bakom deras ilska mot varandra. En annan pudding som dyker upp lite då och då är grabbarnas advokat i form av Robin Weigert. Härlig kvinna med skinn på näsan och ett lika härligt spel. För fans av Deadwood så var det hon som spelade Calamity Jane där. Och just Deadwood verkar ha lånat ut många ansikte till Sons of Anarchy för det förekommer fler därifrån denna säsongen.

Vad mer kan jag säga? The Walking Dead var en trevlig miniserie men Sons of Anarchy är fortfarande något av det bästa på tv sedan The Sheild, The Wire och Deadwood är slut. Så gör er själva en tjänst och kolla upp denna serie om nu ni inte redan gjort det för det är verkligen så bra som det sägs om den. Rekommenderas, gärna på Blu-ray. Hej igen Severin!

torsdag 2 december 2010

The Dark Lurking - 2010



Sugna på lite lågbudgets sci fi från Australien så har jag vad ni behöver just här. Storyn är den sedvanliga. Rymdskepp befinner sig under plötslig attack från oförklarliga monster som har någon koppling till viss forskning ombord och nu ska de sista åtta överlevande ta sig därifrån. Om det går... Ja, ni ser själva. Inget speciellt med storyn utan det är själva hantverket som övertygar här för allt är välgjort som effekter till miljöer osv..  Vad det stupar på för min del är agerandet som är typiskt amatöriskt. Det förtar själva filmen lite för min del.

Annars rullar filmen på fint med bra tempo och ett jäkla stamp i pangandet. Det smäller, skjuts, sprängs det förfärligaste och det är nästan så man tröttnar på det. Men bara nästan. När det kommer till monsterdelen så får vi många småmonster som dreglar, biter, sliter och drar i sönder sina offer innan den stora av den lede fi kommer till daga. Då får vi en stor jävel som ser ut som en blandning mellan råttmonstret från Split Second och vår vanliga Alien. Pluset är det att den har rörelsemönstret från en predator. Det är en stor cool rackare detta. Mer är det inte till denna mer än att det slafsas, kleggas, skjuts och röjs till förbannelse från början till slut och i slutänden så förekommer det även en fallen ängel med i smeten. Lockar detta så kan jag meddela att The Dark Lurking kommer snart nog på svensk DVD från Njuta Films under den lite korkade titeln Alien Vs Zombies - The Dark Lurking.

Kill Squad - 1982



Ytterligare en klassiker från barndomen och nu är det dags för Kill Squad som skulle släppas av Code Red men försvann. Precis som Rituals... Men men, åter till Kill Squad. Storyn är den att en affärsman från hemfriden störd av ett gäng råa sällar ledda av Cameron Mitchell, som har tre scener i filmen och dör i en av dem, vilka skjuter honom och lämnar honom till ett liv i rullstol medan de våldtar frugan och mördar henne. Maken överlever till ett liv som sagt i stol men längtan efter hämnd är stark och strax samlar han in sitt gamla team från Vietnam och skickar ut de för att leta upp de skyldiga och straffa dem. Men eftersom de finner spår så blir teamet själva mördade en efter en av en man i svart!

Detta är högklassig underhållning med funkig bas ackompanjerad av trummor och saxofon, ungefär som en 80-tals version av Morphine bara mer funkigt, som soundtrack. Alla verkar kunna karate i denna filmen, till och med cowboysen och det är alltid ett bra betyg på en film. Biljakter får vi en men det räcker. Kort är den men resultatet är strålande speciellt då det mejas ner både småbarn på cykel som väntande på bussen. För visst är det en viss tjusning där de ansvariga tittar på en bil att köpa som redan har störtbåge i sig! För vad kan ske med en sådan bil?

I och med att detta ska vara en film om Vietnamveteraner så måste det såklart vara med minst en flashback från ´Nam och det får vi med om inte till och med två! I den första av dem som är den längsta och den blodigaste samt våldsammaste händer en hel del att rekommendera. Så det är bara att se filmen och njuta av dess gryniga foto, härliga kläder och trivsamma skägg som det är gott om i den. Filmen fanns även på hyrvhs under samma titel och med samma omslagsbild som postern och den släpptes på Viking Video om jag inte minns fel. Själv vet jag att jag älskade filmen redan innan jag ens sett den då mina ögon fastnade för reklamen för den i en gammal Scandinavian Film & Video. Att sedan filmen höll mina förväntningar gjorde inte saken sämre men det var lite synd den var klippt fast det var allt på den tiden. Lyckligtvis håller filmen fortfarande och är precis lika underhållande om inte mer!

tisdag 30 november 2010

Cannibal Apocalypse - 1980


John Saxon leder ett räddningsuppdrag under Vietnamkriget för att rädda två av sina soldater, totalt omedveten om att de blivit satta på en diet av människokött av Charlie. Tyvärr har dieten den sidoeffekten att den gör att de blir beroende av det samt att deras bett smittar till de bitna så de i sin tur blir liksinnade. Så när kapten Hopper (Saxon) sträcker ner armen för att hjälpa de upp ur deras håla de befinner sig i så blir såklart han biten. Nu hoppar vi till livet efter kriget och Hopper är hemma med frugan och underliga drömmar om räddningsoperationen och de två forna krigarna är inlåsta på sjukhus. Men Hopper börjar ändras och så plötsligt en dag kontaktas han av Charlie Bukowski(!), spelad av John Morghens aka Giovanni Lombardo Radice.

Samtalet får Hopper in på en konstig resa som innebär att förföra granndottern samt att fundera mer på att bitas. Bukowski själv går på bio efter det misslyckade samtalet och kombinationen av krigsfilm och en påsättning framför honom får igång lustarna så han tar helt enkelt ett bett av bruden framför honom vilket leder honom till att barrikadera sig i en intilliggande loppmarknad där han skjuter knuttar och nattvakter. Hopper som upptäcker detta ger sig dit och får Bukowski att ge sig och snart är han tillbaka på sjukhuset igen där han tillsammans med sin partner i smak, Tony King, planerar sin flykt vilken de får oväntad hjälp till och snart är kannibalerna lösa på gatorna igen...

Att filmen har sina fans är uppenbart för temat är kul även om själva resultatet är mindre bra. Filmen är helt enkelt för tråkig mellan varven och King´s eviga vrålande tråkar ut en. Saxon själv är mer "medverkande" i början av filmen än i slutet vilket det skylls på en näraliggande skilsmässa som kostade honom en stor del ekonomiskt vilket kanske förklarar hans medverkan i en film av denna sort. Nu ska man inte freda Saxon allt för mycket från hans beslut att vara med i denna, inte med tanke på hans eget smärre "mästerverk"  Zombie Death House. Hur som helst, Saxon är med i denna och den obligatoriska polotröjan är på som sig bör i fallet med John Saxon. Själv kan jag inte se tjusningen i de hemska tröjorna...

Regisserad av Antonio Margheriti så är detta mer en actionfilm med inslag av knapp kannibalism och desto mer gore. För mig är Margheriti en actionregissör än en exploitation/skräckfilmsregissör. John Saxon själv avskyr filmen och ångrade att han ställde upp så fort de placerade kött i händerna på honom och ville han skulle glufsa i sig framför kameran, vilken han givetvis vägrade. Så än till i dag så har han inte sett den ens.
Vad John Morghen tycker om denna i dag har jag ingen aning om däremot är det välkänt att han inte är vidare förtjust i Cannibal Ferox. Tony King däremot är en smärre pina i denna filmen då han envisas med att skrika sina repliker och det blir fort tjatigt även om de är få. Tack och lov. Nej, roligare filmer med både John Saxon som Anthonio Margheriti finns där allt även om det är kul att se John Morghen´s på gatorna, klädd som en vanlig man, i jakt på människokött men det är också allt som är bra i denna filmen. Utan honom, en väsentligt tråkigare film än vad det redan är.

måndag 29 november 2010

Supergator - 2007



Efter "succén" med Dinocroc så fortsatte Corman att producera samma sak i en annan förpackning och under ny titel. Denna gången är det Supergator som egentligen skulle blivit Dinocroc 2 men det ska visst ha stupat på något med rättigheter tror jag det var. Skit samma för detta är samma sak igen med ett lite annorlunda monster, samma korkade personer, ny händelseort, ny storviltsjägare, galen forskare, modeller, andra aktivister och en väsentligt större body count. Resultatet då? Inte fan är det sämre än Dinocroc även om det ser mörkt ut ett tag.

Handlingen denna gången är densamma bara det att den är flyttad till Jim Wynorski´s favoritplats, komplett med vattenfall och allt bara det att de inte har fått tillgång till hans hus som så ofta figurerar i hans filmer som Komodo vs. Cobra, Curse of the Komodo och Cry of the Winged Serpent. Lika bra det för det jäkla hiuset börjar gå mig på nerverna nu. Agerandet i filmen är det väl lite si och så med precis som effekterna, speciellt de digitala ditona är i sedvanlig ordning under isen. Underligt nog i närbilder på attackerna så är det en modell som används vilket gör underhållningsvärdet stiger ett par snäpp. det tillsammans med att antalet attacker är rätt tvåsiffriga gör att jag kan tänka mig återvända till denna. Fast bäst blir det i slutet när våran nya supergatorfavorit attackerar en Hawaiiansk fest och sätter i sig både korkade ungdomar som turister och även en del av den inhemska befolkningen. Att det sedan används en vulkan för att stoppa monstret får allt ses som ett originellt grepp för denna sortens film.

Avdelningen ursäkta-vart-tog-min-karriär-vägen-någon består denna gången av Kelly McGillis från Top Gun och The Accused som säkerligen med denna filmen precis grävt sin egen grav för Hollywoods räkning. Jag har svårt att tänka mig att de lär ringa efter denna filmen. Andra kandidater är Brad Johnsson som vi såg senast i The Birds II: Land´s End och John Colton men han har aldrig gjort något minnesvärt fast det är en fullt sevärd aktör. Blodet stänker och det är många attacker vilket skiljer denna från Dinocroc vilket är skönt för det var inget vidare men det är inte slut där för i all uppföljarmani så finns det även en Dinocroc vs. Supergator med. Och självklart kommer den med upp här vad det lider så håll hoppet vid liv och titt in då och då för plötsligt, precis som Supergator, så är den bara där!

söndag 28 november 2010

Suspiria - 1977



Vi rullar vidare med det italienska temat för kvällen. Dario Argento´s Suspiria är en film som jag haft i min ägo ett flertal gånger men endast sett enstaka gånger, anledningen? Att jag inte förstått den eller inte helt enkelt tagit den till mig. För när det kommer till film så föredrar jag filmer med text för att inte missa något vitalt i handlingen vid de tillfällen när det är mer än det gamla vanliga tugget. Så med denna filmen är text något jag eftersträvar då det förekommer tillfälle då det mumlas det värsta och det är såklart vid sådana tillfälle som det är väsentligt för storyn. Eller så hör jag bara väldigt illa. Välj själva.

Just den här utgåvan saknade text med men det överlevde jag för bilden på Blu-ray släppet jag såg var fantastisk och ljudet helt makalöst. Goblin´s egensinniga soundtrack får fritt spelrum i DTS-spåret här och då kan mumlandet överlevas, jag får ha ljudet högre nästa gång jag ser den bara. Storyn är för att vara en italiensk skräckfilm något helt originellt får jag säga. En amerikansk student åker till Munchen för att studera vid en dansskola endast för att upptäcka att de ansvariga för skolan är häxor!

Så fort Suzie Bannion sätter sin fot utanför skolan i en vild storm så börjar eleverna precis som vissa av lärarna att falla av pinnen på de mest varierande och originella vis. Hur pass originella får ni själva se. I rollerna ser vi den alltid lika vackre Udo Kier i en liten roll, Jessica Harper som Suzie Bannion, svenska Eva Axén som Pat, Joan Bennett från Dan Curtis House of Dark Shadows och sist men inte minst Alida Valli som glänser i rollen som den smått sadistiska Miss Tanner.

Styrkan i Suspiria är fotot som är grymt samt den enorma färgsättningen. Den är så skarp att man funderar på om inställningarna på tv´n ens har ändrats av någon elak rackare i smyg men det är som det ska vara för filmen är precis lika färgstark som den är originell. Morden vi bjuds på är lika fantasifulla de så där har ni inget att frukta utan det är bara att leta upp Blu-ray-släppet, skruva upp volymen och fullkomligt njuta för detta är något som måste upplevas fanimej. Stämningen är tryckande och det är ett flertal gånger man rycker till av lite egna nojjor eller så är det bara att man blir lite på sin vakt av filmen för skrämma, det är något den lyckas fint med. Med andra ord en fin film att visa för svärmor de gånger hon får för sig att spendera natten eller helt enkelt komma på oplanerat besök. För efter denna upplevelse så lär du/ni slippa käringen på en bra tid fram. 

Fast nu är det inte bara fotot och färgschemat i filmen som håller den uppe för filmen är full med fantastisk kameraåkning, smarta mord, speciellt det första dubbelmordet är fascinerande utstuderat elakt. Kryddas det sen med vackra damer, elaka kvinnfolk samt undergivna karlar och likmaskar i klasar så får vi Suspiria från en Argento i förmodligen sin finaste och elakaste form som inte setts framtill Tenebre visade sitt blodiga ansikte. Se och njut!

Zombi 3 - 1988



Zombi 3, ett ofrivilligt samarbete mellan Lucio Fulci och Bruno Mattei. Ofrivilligt då Fulci blev sjuk under inspelningen och Claudio Fragasso kallade in sin parhäst Mattei och denne tog över inspelningen och slutförde filmen. Vilka delar som är Fulci´s är svåra att peka ut men för mig känns det som att den sista halvtimmen är mer av Mattei´s snitt så jag håller den första timmen som Fulci´s men jag har säkert fel men det som är det viktigaste är resultatet. Vid tidigare tittar så har aldrig denna stått speciellt högt i kurs hos mig för den har uppfattats som rätt taskig och billig. Långt i från Fulci´s vanliga zombiefilmer men nu så får jag skylla på hög ålder eller helt enkelt på taskig smak för jag upptäcker mig själv med att mysa åt filmen och den förträffliga stämningen som där faktiskt är.

Fulci´s obligatoriska rökmaskin pumpar på övertid med ej i samma frenesi som i Conquest, där är det så illa att det knappt går att se Jorge Rivero flexa musklerna. Här är det avsevärt bättre så vi inte missar några filippinska zombies i varierande make up. Min favoritscen är när Massimo Vanni hamnar i vattnet och det kliver fram ett par sådana rackare ur en intill liggande grotta komplett med rökmaskin och hela rasket. Dock inga Rivero muskler i bakgrunden. Snyft. Själva zombieactionen är finfin med bra trycl och zombier som varierar mellan Fulci´s hasande typer med något avlägset i blicken till en rabiat rackare med fultjack i ådrorna som svingar en machete för glatta livet inne på en mack där Beatrice Ring finner sig plötsligt överst på menyn. Ring för övrigt en fin liten sak som jag gärna ser mer av.

Andra kända ansikte i filmen är Deran Serafian, mannen som är mer känd för sina filmer än sitt skådespeleri även om han gör bra i från sig här och ta mig fan om inte Fragasso himself är med på ett snabbt hörn med som en av de två stollar som kremerar den första zombien. Eller så är det någon som är väldigt lik.  Nej, det var den fulingen himself i egen hög person så poäng till mig. En annan hårding är Mike Monty från klassiker som Strike Comando och Phantom Raiders.

För de som väntar sig gore så får vi det med i detta glada lilla äventyr där blodet lyckas med konsttycket att verkligen se smittat ut. Ytterligare en skön scen med Massimo Vanni där ben bits/slits av på ett väldigt oväntat sätt som bjuder på ett intressant upplägg. Flygande huvuden som bits är alltid kul att få se så det får vi med i denna samt de obligatoriska squibsen. Och en zombiefödsel bjuds vi på med samt en mystisk hand som vi aldrig får se ägaren till. Här får vi hur mycket kul som helst med andra ord och allt är kryddat med skönt passande musik samt en perfekt tryckande stämning.

Nu är denna släppt av Shriek Show/Media Blaster på ett anamorfiskt släpp men det innehåller scener från en VHS-källa så kvalitén hoppar på den utgåvan men på den utgåvan jag såg, det japanska släppet, är bilden iofs icke-anamorfisk men kvalitén håller samma klass rakt igenom. Så springer ni båda utgåvorna så kan det vara något att tänka på. Själv kommer jag att hålla denna hårt mot mitt svettiga bröst precis som med mitt japanska ex av Burial Ground. De utgåvorna är guld värda fanimej!

22 Bullets - 2010




Sugna på lite fransk action producerad av Luc Besson och med Jean Reno leaden så look no further. Weekend Video tipsar om vilken som ni kan se med gott samvete då. Storyn är faktiskt den gamla vanliga om avhoppade gangsters som nu ska hämnas attentat mot sig själva och denna gången så är det Reno himself som överlever just ett sådant med just 22 kulor som minne av händelsen. Vad som sedan följer är en lång och utdragen hämnd som kanske inte följer de sedvanliga reglerna eller mallar. Så även om man har sina aningar om vart slutet lutar så är det lite mer tanke bakom denna.

För det första så är detta det råaste porträtt jag sett Reno framföra på vita duken då hans karaktär som för övrigt heter Mattei i efternamn, rensar upp bland forna kollegor och annat löst folk. Vi får squibs, massor av blod, lite tortyr, lite ofrivillig urinering och annat småtrevligt som är ett stående inslag i gangstergenren. Det som det är brist på i filmen däremot är nakenhet för den lyser med sin frånvaro. Jag menar, detta är trots allt en fransk film och de rackarna är mer på hugget att visa naket när det gäller än vi svenskar. För den svenska synden får endast smisk på fingrarna av den franska om ni frågar mig. Samt det att fransyskorna är rätt heta.

Så vad väntar ni på? Det är Luc Besson. Jean Reno. Frankrike och en massa tuffa gangsters som ska slå ihjäl varandra och om inte det slår tv´s utbud så är det något fel på er.

lördag 27 november 2010

Albino - 1976



Ännu en film man såg i videoaffärerna som knatte men aldrig vågade be morsan hyra. Men nu är den och det var nog väl att morsan slapp att se den för detta hade hon aldrig gillat. Ett gäng svarta "terrorister" slår sig lösa och ger sig fan på att de ska kasta ut de vita ur Rhodesia och det enda sättet är via våld och blodsspillan. Olyckligtvis ger de sig på den blivande frun till en polis som efter ha funnit henne våldtagen, skalperad och mördad ger sig ut på en högst personlig vendetta och jakt på gängets albino till ledare. Jakten blir minst sagt hård och när jägarna själva blir jagade av den egna polisen ja, då går allt åt skogen.

Nu kanske detta inte är den mest politiskt korrekta filmen i dagens filmutbud då vi får se vita jaga svarta för hämnd i Afrika och har vi riktig otur så kanske detta inlägg får Mario Van Peebles uppmärksamhet och på så sätt får honom att göra en uppföljare till Posse och det vill vi verkligen inte ska ske. Så håll detta för er själva för någon Posse vill jag verkligen inte se. Så om vi ska koncentrera oss på filmen så har denna inte bara Sybil Danning i rollen som den tilltänkta frun, vi får även Trevor Howard som hennes far, Horst Frank som Whispering Death aka Albino, Christopher Lee som poliskaptenen och en ung James Faulkner som påminner om Jude Law av alla! Och ja, Danning flashar som väntat i filmen när Horst halar fram salamin.

Själva filmen är hård, oväntat hård får jag säga för att vara från denna tidspunkt och för att vara en simpel thriller. Det skjuts i skallar, knivhuggs och torteras för att få fram information vilket inte alla i filmen tål så det kräks lite med. Fast var beredda på slutet för det bjuder inte på några direkt muntra miner hos dess tittare. Själv kan jag inte släppa hur pass hård filmen visade sig vara.

onsdag 24 november 2010

Best Seller - 1987



Dennis är polis som jobbar i bevismaterialshanteringen när stället blir rånat med följden att två kollegor dör, Dennis själv skjuten samt att han knivhugger skytten. Ett par år senare är Dennis aktiv polis samt författare med skrivkramp efter sin frus bortgång när han plötsligt finner sig uppvaktad av en underlig man som följer honom överallt. Snart nog framskrider mannen och erbjuder Dennis ett förslag om upplägg till en ny bok för honom att skriva. Det visar sig att mannen som heter Cleve, är en torped för en rik affärsman och har använt sig av sina kunskaper för att föra dennes företag till toppen genom att mörda olika personer stått i dess väg. Dennis tror givetvis inte på Cleve så tillsammans tar de en resa genom alla platser där morden skett och sakta men säkert börjar Dennis inse att Cleve talar sanning. Att de sedan är påpassade och beskjutna gör det inte svårare att bli övertygad heller för Dennis. Så nu börjar planerna på en bästsäljare ta formen bara det att denna är baserad på verklig fakta.

Dennis spelas av Brian Dennehy och Cleve av James Wood, som fullkomligt äger filmen, och deras scener tillsammans gör så man bara sitter och myser för det är så otroligt bra spel mellan dem. Storyn är skriven av Larry Cohen som här gör sitt främsta arbete enligt mig medan regin är skött av hårdingen John Flynn som gett ovärderliga pärlor som Rolling Thunder och Out For Justice. Med andra ord så blir det precis som man vill ha det då. Dennehy och Woods är ett ovärderligt radarpar som ger filmen det där lilla extra som kanske inte behövs här men ändå gör att den stiger högt.

I en scen så blir inte Dennis inte nöjd vad än för bevis Cleve lägger fram för honom så Cleve utbrister att nästa gång ska han allt ta foto. Vilket han gör direkt efter i en lysande scen med en fotoautomat. Vilken man en gång har sett aldrig glömmer.Nu ska vi inte bara låsa oss vid Woods och Dennehy för vi får även Victoria Tennant från Inseminoid i en roll och som ägaren till det stora företaget ser vi Paul Shenar som gör denna sortens roll alltid med stor övertygelse och alltid är skoj att se. Seymour Cassell dyker även han upp snabbt precis som Branscombe Richmonde, Sixkiller ni vet från Renegade! Han har en kul scen där han ska kapa en bil för övrigt i början av filmen.

Woods är en pärla i allt han gör men här är han fullständigt lysande, så är det bara. Allt från kroppsspråk till dialoger sätter han perfekt. Dennehy är sitt vanliga stelkroppade jag och spottar ur sig sina eder med stor övertygelse precis som alltid. Båda är underbara skådespelare för mig men tillsammans är de dynamit och det var denna filmen som cementerade dem hos mig som favoritskådespelare. För det går bara inte att tycka annat än om den här filmen för den är ett underskattat och lite bortglömt mästerverk som förtjänar mer uppmärksamhet än den fått genom åren. Så nu hoppas jag att jag kanske väckt något intresse för denna filmen för det är det minsta jag kan göra för den. Själv håller jag denna högt så köp den, se den och älska den precis som jag gör! Med varmaste rekommendationer!

tisdag 23 november 2010

Firetrap - 2001



Panzer Division Weekend Video rullar igen efter en liten paus för att ladda batterierna och spela lite Fallout 3 så nu drar vi i gång igen med lite slagkraftig PM-mangel!

Vad får man om man korsar Entrapment, The Towering Inferno, Backdraft med Dean Cain och PM? Svaret är denna film. Dean Cain som verkar vilja lägga trikåerna bakom sig har gjort både PM som djurskräck och även en Denzel-film. Bra för honom för Stålmannen sög. Denna däremot gör allt utom suger för detta är PM med lite större budget, relativt kända ansikte i rollerna minus en barbröstad Gary Daniels som delar ut råsopar tråkigt nog och en Vanessa Angel som försöker sig på att än en gång att agera. Annars ser vi Richard Tyson som slemmig säkerhetschef, Steven Williams som totalt apatisk brandchef som totalt skiter i att det regnar kroppar från skyn och bara betraktar spektaklet roat, en puma vid namn Mel Harris, Lorri Petty som är relativt nedtonad, Jim Storm (från diverse Dan Curtis-filmer) som övertygar som stark karl och chefen på stället, Elena Sahagun från andra PM-filmer som Intent To Kill och Marked For Death med allas våran Sigge och sist men inte minst direkt från Seinfeld, John O´Hurley där han spelar Elaine´s sköna chef.

Storyn är den att Cain ska bryta sig in i en skyskrapa för att stjäla ett datachip men företaget är under isen och alla snor hejvilt från dem så när väl Cain är inne så startar någon en brand och hela rasket går under i lågor och nu måste tjuven Cain, utklädd till polis, rädda dem alla från en säker död. Ni ser själva, ooriginellt så in i vassen men lik förbannat grymt underhållande. Gott digitala effekter får vi men de funkar trots den ansträngda budgeten och vad vore en PM utan en vildsint biljakt? Det får vi med precis som blodiga och fina squibs. Lyckan är total!

Stämningen är fin, tempot flyter fint och man blir glad av filmen för det är så kul att se den. Alla gör bra i från sig och speciellt Storm öser på fint och det är inte utan att man blir sugen på att se om några Curtis-filmer nu med honom i. Puman Harris ger samma intryck men där gäller det mer lättklädda roller så känner någon till sådana så hör av er! Som PM-holic så är detta ett givet inköp och en värdig film i en ständigt växande samling av deras titlar. En kul och underhållande film som inte sviker och bara cementerar PM´s odiskutabla rykte mot ett annat mindre nogräknat bolag vars-namn-inte-nämns här. Happy hunting!

söndag 14 november 2010

Dinocroc - 2004



Roger Corman har flera, om inte för många monsterfilmer, bakom sig men detta är inte en av de bättre av dem. Snarare tvärtom. De digitala effekterna är rätt ut sagt horribla även om jag kan förstå varför de använt sig av dem men de kunde i alla fall ha byggt en liten modell och sedan använt den på något påhittigt sätt. Antonio Margheriti kom alltid undan med det. Storyn är den vanliga med forskare som hittat en uråldrig krokodil och sedan gjort något med den så nu är det ett en helt ny ras och den rymmer säkert som amen i kyrkan och tar sin tillflykt i en lokal insjö/badort där den sätter i gång med att knapra i sig besökarna. Eller snarare en av dem för fler tror jag inte det blev.

De som jagar den är Bruce Weitz, Charles Napier och Costas Mandylor. Joanna Pacula är med och blir ett mellanmål men det är inget att hetsa upp er över för detta är inget kul bidrag till monstergenren. Och varför jag ens är inne på min andra utgåva av den har jag ingen aning om. Ännu mindre vet jag varför jag har ordnat uppföljaren Dinocroc vs. Supergator samt Supergator heller. Jag tror det är något fel på mig, ärligt talat, för de kan inte vara så värst mycket bättre än denna och i värsta fall så är de säkert sämre med. Men håll inte andan i väntan på vilket för ni lär säkert läsa resultatet här så småningom vad det lider.

Dobermann - 1997



Ah, fransk film vilken njutning det är! Dobermann med Vincent Cassell, Monica Bellucci och Tcheky Karyo som den überbrutala polisen som är vårat favoritpar i hälarna är inget annat än en fin uppvisning om hur/vart skåpet ska stå. Snyggt foto och finurliga scener med våld är bara en av orsakerna att se denna. Några andra är Cassell/Bellucci, en tredje är scenen med snutarna som brinnande lämnar nattklubben, en fjärde är transan Sonia och än en gång Tcheky Karyo som inspecteur Sauveur Cristin. En man som inte drar sig för att krascha en familjemiddag, outta sonen som transa/hora, ta barnbarnet som gisslan samt låta detta leka med granater för att sedan skjuta dess mor. Varav en poliskollega förbittrat utbrister: Jag ska dekorera din gravsten med hakkors därav Cristin svarar cool lugnt: Vi kan prata dekorationer senare.

På den nivån är det kryddat med porr, snusk och annat trevligt. Incestuösa böjelser förekommer med men främst är det rån det handlar om samt våld i världsklass. En fin scen är när en bil framförs i hög hastighet och ett ansikte trycks ner i väglaget med önskvärt resultat.

Nu är jag svag för Vincent Cassell då det är en utmärkt skådespelare samt en lycklig man, speciellt med tanke på hans fru, men detta är faktiskt Karyo´s film för han överskuggar allt och gör den grisigaste polis som jag sett på film. Harvey Keitel har inget på honom här. Så är suget efter lite franskt i kväll så se för guds skull till att det blir denna det står emellan eller någon annan fin fransk våldsfilm. Annars funkar Asterix & Obelix: Uppdrag Kleopatra fint för den är Monica Bellucci också med i.

Brain Smasher... A Love Story - 1993



Jag minns när denna fick sin release och den blev fullständigt slaktad enhälligt av precis varenda kritiker. Samma kritiker som bara ser tjusningen i svensk glesbygdsfilm, Bergman relaterade ångestinstallationer och annan pretentiös smörja borde få sina könsorgan doppade i sylta och sedan uthängda till vildsvinen för detta är en grymt underhållande film som det tagit mig allt för lång tid att se. Kanske var det kritiken som hejdat mig eller bara mitt svaga sinne för jag är barnsligt förtjust i Andrew Dice Clay. Precis lika förtjust i honom som jag inte tål Teri Hatcher, ungefär lika passionerat. Men Hatcher överraskar mig här precis som Albert Pyun gör genom att göra detta till mer än en typisk actionkomedi i mängden.

Visst är det gott komiska inslag i denna och det är just de som Brion James och Tim Thomerson´s spel som korkade poliser och en fullkomligt briljant granntant som höjer filmen. Det samt den underhållande dialogen som är minst lika vasst skriven av Pyun. Bovarna i dramat är kinesiska Shaolinmunkar som precis hela tiden blir förväxlade med japanska ninjas vilka de bestrider även in i döden bokstavligt talat. Det förekommer så ofta att man själv till sist skriker det i soffan med dem. Så kul är det. Själva actionen består mest av slagsmål med tillhörande sparkar, slag och hoppande precis som det bör vara i en film av denna stilen bara det att det är gjort med en stor glimt i ögat från de inblandade. Ta bara scenen när Brion James råkar ut för ninjo.. Shaolinmunkarna på kontoret. Storkomik bara det.

Nu är det lågbudget så det skriker om det vilket scenen i början av filmen tydligt visar när vi ska luras att tro vi är i England och en statist ska prata med brittisk dialekt, det funkar inte men man sväljer det direkt när the Dice kommer i bild och tar över med sin säregna stil. Hatcher spelar filmen så väl hon kan och verkar ta den på största allvar men kommer in i det komiska i slutet. Nu är Hatcher ingen vidare skådespelerska men hon har en fin kropp så jag nöjer mig med det fast ska jag vara ärlig så växte hon ett par pinnhål i mina ögon efter denna insatsen. Bland annat så har hon ett par roliga scener med en lirare som heter Romeo. Hela filmen är fylld av komiska stunder som man inte direkt är beredd på vilket skänker filmen dess stora underhållning.

En annan sak är den att det förekommer ett par händelser som jag inte tror är avsedda att hända men som Pyun ändå lät vara kvar i filmen. Den ena är när munkarna jagar Hatcher på en rak gata och en av dem helt enkelt snubblar oväntat bara för att resa sig upp och springa vidare igen. Det ser så oväntat ut att det kan inte vara planerat medan den andra är när ytterligare en munk ska hoppa på en vägg eller det var ut genom ett fönster och missar totalt. Kul som sagt och säkerligen inte avsiktligt.

Storyn, vilken jag glömt skriva om, handlar om Andrew Dice Clay som är utkastare aka Brain Smasher som erbjuder sina tjänster åt Teri Hatcher´s modell för att skydda henne mot de illasinnade munkarna som vill åt en röd lotusblomma hennes syster skickat till henne för att få världsherravälde. Ja, ni fattar resten. Det är slagsmål, komik och massor av fyndig dialog. Ta chansen att se den för detta var en riktigt underhållande film där även skurkarna får chans att glänsa med lika vass dialog de. Speciellt Yuji Okumoto som deras ledare. Rekommenderas det varmaste!

onsdag 10 november 2010

Firecracker - 1981




Mer känd i Sverige på vhs som Kinasmällaren så är detta för mig höjdpunkten av Ciro H. Santiago´s filmer. Våldsam som få och minst lika underhållande så är detta en fin resa i våldets tecken som vi får ta del av när Susanne (Jillian Kesner) reser till Filippinerna för att finna sin försvunna syster. Väl på plats så faller hon för den mystiske Chuck (Darby Hinton) som hon inte är medveten om har mördat just hennes syster bland andra. Chuck är hantlangare åt den lokala drogkungen samt dennes mästare i hans dödsmatcher som visas mot betalning för rika kunder. Matcherna är blodiga och råa och Chuck njuter av varenda minut. Men Susanne visar sig vara minst lika farlig och snart nog så kommer sanningen fram och de nu intima parterna möts i ringen.

Visst brer jag på bra här? Men låt det inte lura för det är så det går till bara det att det är fan så mycket mer underhållande samt blodigt. Santiago´s filmer brukar vara våldsamma men denna tar nog priset för när man såg denna som liten krabat så var den första utgåvan oklippt och satte därefter sina spår när det kom till karatefilm, denna underbara term. Tyvärr förekom filmen vid senare tillfällen vara klippt då man valde att återse den då bolaget (Continental) släppte om den i trimmad version. Fast nu är det i sin ordning och allt våld är på sin plats igen och man får återknyta bekantskapen med spetsade kroppar, en skalle som sparkas in i en cirkelsåg, stavar i ögon för att nämna visa trevliga saker.

Karateactionen i filmen är av det bra slaget och Jillian Kesner är en riktig fena på att slåss samt är en riktigt snygg kvinna med härlig kropp som visas upp vid ett flertal gånger. Bland annat i en fin jaktscen där hon jagas av två kåta lowlifes där hon i jakten förlorar plaggen sina ett efter ett innan en skära till slut delar hennes bh så allt hon har på sig är trosorna. En fin film som sagt. Darby Hinton som senare gav sig in i Andy Sidaris träsket där han rullar runt med Sybil Danning, iofs hade jag nog stått ut med det själv tror jag vid närmare eftertanke, visar sig vara en fena på att slåss han med och bjuder på en fin insats i början av filmen men den får ni allt se själva.

Vad som däremot slår hårt mot ens medvetande är det att Santiago har helt enkelt snott soundtracket från Shogun Assassin och använt det i denna filmen och det funkar klockrent på något underligt vis. Själv satt jag med hakan på golvet och inväntade Lone Wolf himself att dundra in i filmen och slakta alla men se det gjorde han inte utan till sist så accepterade jag läget och fann det passa fint. Även om det är till fel film. Men nu så är detta en Santiago-film och en Santiago utan något snott är helt enkelt ingen Santiago-film. Se och njut!

söndag 7 november 2010

Werewolf In A Women´s Prison - 2006



Precis när man trodde att man sett det mesta så springer man på denna upplevelse. För en upplevelse av det billigare slaget är det för med en budget som är lägre än min totala kostnad för tamponger på ett år så får vi ett ovanligt våldsamt äventyr som saknar motstycke i dagens filmutbud. Storyn är tagen från fina filmer som Dog Soldiers, An American Werewolf In London och andra varulvsfilmer. Fast mest är det från just John Landis film även om titeln är tagen av Bruno Mattei´s fina Violence In A Women´s Prison.

Handlingen är den att vi får följa ett ungt par som tältar i Mexiko när deras tält blir attackerat av en varulv som är den mest gympumpade sak jag sett sedan jag var på stranden senast. Aldrig förr har jag sett en sådan varulv som denna och framför allt inte i den här storleken. Nu är detta en stuntman i dräkt som lufsar runt och härjar loss det värsta och har sig. Nog om det. Killen blir dödad och tjejen blir biten bara för att sedan vakna upp på ett fängelse för de kriminellt sjuka där bland annat en flata/dominatrix springer runt och styr, karlarna/vakterna är lika många som de kvinnliga internerna och den manliga direktören mest ser till att sälja de intagnas kroppar för pengar. Och när våran hjältinna väl är på plats bakom galler så dröjer det inte länge förrän hon förvandlas och börjar slita sina medfångar i stycken.

Blodet flyter, armar, ben, tarmar och fan vet allt flyger i tid som otid genom luften och vi får se allt i bild. Även en massa omotiverad nakenhet som korkade scener. Min favorit är när direktören och hans dominatrix står framför tre interner och lägger ut planen för dem och den svarta tjejen stirrar mellan direktören och hans väninna med en blick som tydligt visar vad hon tänker om sitt läge hon befinner sig i. Med andra ord så ser man tydligt att hon tänker: vad fan gör jag här!

En annan cool scen är när våran hjältinna och hennes nya cellkamrat döms att tillbringa tid ute i solen som straff. Problemet är bara det att de har inget vatten men då kommer väninnan på att svetten från deras nakna kroppar hjälper till att släcka deras törst så de ligger snart nog och slickar varandra torra från svett och inget, precis inget, missas av kameran. Ytterligare en skön scen är när väninnan säljs till en utomstående kund som sätter på henne för fullt när hon är fastbunden och allas våran favoritulv kommer på besök, sliter av kunden huvudet samtidigt så som kroppen fortsätter knulla väninnan som skriker efter mer, fullt omedveten om att något saknas på hennes partner. Hey, så länge det juckas där bak så...

Effekterna är primitiva men fullt sevärda och de blandas med mindre övertygande sådana i cgi. Nu är de faktiskt rätt usla men har man tagit så här långt i filmen utan att stänga av på grund av budgeten så överlever man det. Våldet är kul och kropparna stympas i ett rasande tempo så tar man det i åtanke med all nakenhet som det bjuds på så är detta något att visa för farmor under förespeglingen att det är en ny Wallanderfilm. och gillar damen inte detta så är det bara att släppa av henne på hemmet direkt.

Nu gillar jag varulvsfilmer och det är jag stolt över och denna räknar jag direkt in bland de finare stunderna där för detta är en sådan oväntad hit med all dess absurditet och overkill när det kommer till våld att man bara måste se den. För om denna är något förutom lågbudget så är Werewolf In A Woman´s Prison den våldsammaste varulvsfilm jag någonsin sett. Att den sedan är full med nakna damer, det är bara en bonus. Väl värd Weekend Video´s Seal of Approval!