Zombie Death House - 1987

Jag undrar vad John Saxon egentligen tänkte när han fick förfrågan om att regissera en egen film? Han var ju inte så värst förtjust i att spela kannibal i Cannibal Apocalypse för Margheriti 1980 så vad fick honom egentligen att vilja göra en zombiefilm i ett fängelse då? Och vad var det för virrpannor som fick den utsökta idéen att sätta Saxon som regissör? Det var ju ett dömt projekt från början ju om de tänkte satsa på intäktsrekord, den saken är säker. Nej, jag tror detta helt enkelt var ett april skämt som gick en aning för långt och det värsta är nog det att Saxon drog med sig sin polare Antony Franciosa i detta stolpskott till film.

Saxon själv spelar en galen militär/forskare som utför ett experiment på dödsdömda fångar där en nyanländ fånge tillkommer som har ett ont öga till Franciosas maffiaboss. Franciosa kom nämligen på att de delade rockvideobrud tillsammans så han dränkte henne och satte dit rivalen för mordet. Så vips, dödsstraff och i väg med jävlen. Kåken där allt händer saknar en vit-makt grupp men har ett latinogäng där alla har röda pannband och är allmänt fula och det som mest är outstanding är Franciosas fjolliga bror som leder stället med sin egen lilla bitch i form av en snygg yngling med Howard Jones frisyr som till och med vaktchefen gillar att dra på. Franciosas bror är precis den typen av fängelsehomo man alltid velat se i en film men aldrig hittat så tack till Saxon för den karaktären. Han är så hård så han har till och med en egen dubbelsäng i cellen som han delar med flickvännen under heta former.

Nåväl, experimentet fortlöper och det går såklart åt helvete och det blir upplopp och så gott som alla blir smittade och ja, ni kan resten. Inget nytt förutom att zombierna här dör på alla sätt utom skott i pannan och de till och med talar och pysslar med mat för att i slutet vara regelrätta zombier som kalas på sina cellkamrater. En annan sak som Saxon gillar att använda här är flashbacks och han går så långt i sin strävan efter den perfekta flashbacken att vi vid ett par tillfälle får upp till tre stycken sådana i en flashback!

Dialogen är usel minst sagt, effekterna hemska, kolla bara in scenen där de ska avrätta en fånge i elektriska stolen! och våran hjälte ser ut att vara en lågbudgetsvariant på Jan-Michael Vincent som till och med under det "stora" upploppet somnar och hinner fantisera om filmens kvinnliga forskare som hinner visa brösten, de enda kvinnliga i filmen för övrigt. Men filmen är inte utan dess charm och även om detta är inget som kommer att pryda en plats i min samling så är det inte helt omöjligt den kommer att ses om. Och självklart är det Franciosas film detta då han toppstyr totalt så fort han kommer med medan Saxon själv är mer stram och verkar mest fokuserad på regin. Det får vi verkligen hoppas...