The Lair of the White Worm - 1988

Ken Russell är en regissör som väckt mitt intresse på gamla dagar och främst då med The Devil iofs har jag sett Whore tidigare men det var definitivt The Devils som fyllde bägaren och denna gången är det hans The Lair of the White Worm som underhöll mig i vinterkylan. Storyn här är ett en aspirerande arkeolog finner ett gigantiskt ormhuvud i sin trädgård som han utgräver av okänd anledning och i samband med det några mynt från romartiden vilket inte går ihop för honom. Samtidigt så får ett närliggande hus en ny ockupant i form av en okänd dam som påstår hon legat i ide ett tag. Snart nog så börjar det hända skumma saker och den mystiska damer har vissa underliga saker för sig och bland annat försvinner en ung scout i området och snart blir de två systrarna som förlorat sina föräldrar inblandade i något de aldrig kunnat tänka sig....

Jag vill inte gå in på storyn för mycket för den är så skön i sig att den måste upplevas och inte läsas men det är verkligen ett sant nöje så ni kommer inte att ångra er om ni bestämmer er för att se den. Budgeten var låg i denna vilket blir rätt påtagligt i vissa läge vilket ger en känsla av just lågbudget som man annars bara ser i tyska amtörporrisar men låt det inte avskräcka er bara. Russell har full koll på läget och man känner riktigt entusiasmen i den sprudla och bry er inte om alla nötterna på IMDB som mest sågar för de är bara en flock idioter som inte vet att uppskatta en bra film.

I rollerna ser vi en ung Hugh Grant och säg vad man vill om den karlen och hans sexuella preferenser men charmig är han och vill ni se honom döda en mänsklig orm med ett svärd som skulle fått Braveheart grön av avund så leta ej längre, ni finner det här. Han har även en helskön butler som prickar in varenda replik med dödlig torftlighet spelas av Stratford Johns som gör sitt för att höja stämningen i filmen på sitt eget lilla vis. Men filmens stora behållning är Amanda Donohoe som fullkomligt äger här och gör den bästa orm jag någonsin sett på film sina repliker sätter hon med giftig precision med och det tillsammans med att hon flashar sig räddade verkligen min kväll och morgon.

Nu är det inte bara Donohoe som visar hud här för det är som sagt en Ken Russell film och vi får våra nunnor som besudlas framför frälsaren på korset samtidigt som han i sin tur blir besudlad av en stor vit orm, allt i sin ordning för en Ken Russell film utan lite pikar till religion är ingen Ken Russell film. För er som vill ha monster så får vi det med även om modellen inte är precis vad man tror den ska vara för vad våran stora orm är gjord av avslöjar jag inte för det förstör filmen för er som ska se den. Men skicka ett mejl så kan jag avslöja det...

Så vad har vi, Ken Russell, nakna damer, skändade nunnor, en stor orm, blod, en scout som blir biten i pitten av en förförisk Amanda Donohoe i åtsittande latexkläder, en Hugh Grant som svingar svärd och är manlig, en giftig butler, knivskarp dialog med utsökt brittisk dryg humor och en riktigt härlig stämning. Jag blev såld och nu tycker jag det är er tur att bli det. En härlig film helt klart!