Wake of Death - 2004

Hmm, jag trodde jag hade avverkat denna här redan men tji fick jag och en ny "recension" fick ni. Storyn här är den gamla vanliga, hämnd. Inget annat än iskall, grym jävla hämnd. Van Damme spelar en före detta snut/barägare som får frugan och svärföräldrarna slaktade av Kinesiska Triaden som är i stan för att hämta hem deras ledares dotter som flytt efter han mördat hennes mor. Så nu ger de sig efter familjen till Van Damme för hon tagit till sin tillflykt hos dem. Givetvis tolereras inte detta och hämnden blir som skriven ovan.

Filmen i sig tillför inget direkt nytt till hämnar-genren med sitt typiska upplägg och dess tidstypiska digitala foto som jag har rätt svårt för. Det blir för kliniskt och påminner en hel del om dagens porr som finns att ladda ner/bevittna överallt på nätet. Men låt inte upplägget eller fotot lura er för det finns mer att hämta i denna än det gamla vanliga tuggandet. Regissören varvar det rätt intressanta fotot med oväntat passande och gripande musik som kommer till sin fulla rätt med Van Dammes agerande. Han gör nog sin mest gripande roll här och detta kommer jag säkert få äta upp men det skiter jag fullkomligt i. Karlen är riktigt bra här och man grips av hans sorg som kommer i vågor mellan all hämnd han levererar hårt till de skyldiga.

Actionscenerna är snabba, hårda och skitiga, precis som sex med mig. Det dras inte ut i det oändliga och vi får inte hellre några opassande oneliners här för det är där inte tid för. Hämnden före allt. Van Damme förvånar mig med att hålla fötterna på jorden och mer koncentrera sig på att se hård ut med dubbla pistoler vilket han sköter fint. Och dubbla pistoler är alltid mer coolt och ser grymmare ut än bara en. Kolla bara in Chow Yun Fat i Replacement Killers för den pinsamma uppenbarelsen, det är smärtsamt hur fel det ser ut där. Vi får även en skön motorcykelscen i ett varuhus som är förvånansvärt kort och skön och den fick mig att tänka på Time Cop och den tyska Der Clown av någon anledning. Fast det som verkligen sticker ut i våldsväg är tortyrscenen med borrmaskinen som utförs av filmens hjältar på en snut. Verkligen oväntad och framför allt väldigt sadistisk i all sin skönhet.

Nu är detta inte första gången jag ser denna utan snarare tredje gången och först nu börjar jag inse storheten i filmen, allt kommer inte direkt för mig ska ni veta, ibland tar det lite tid. Så när kollegan Fred borta på Ninja Dixon skrev om den härförleden så tänkte jag det var dags för en retur i maskinen. Nu passade sig att grabben var hemma och han gillade den och jag får instämma i det. Filmen är bra och oväntat mörk för en film i denna genre samt för att vara en Van Damme-stänkare. Mörkare än In Hell men inte bättre enligt mig men en stabil stund framför tv´n som inte gör en besviken. Väl värd att kollas upp av alla med bra smak.