Edge of Darkness - 2010

Mel Gibson är tillbaka i en grymt hårdnackad stil som inte setts till på länge och det är till och med så att Porter i Payback får ställa sig i skamhörnan med struten på skallen för här har han inget att hämta. Martin Campbell, som gjorde den fantastiska Casino Royale, den bästa Bond-filmen för övrigt, Vertical Limit och den gamla brittiska serien som denna är en remake på, tar i med hårdhandskarna här och gör sin hårdaste film. Bara tuffhet här med andra ord så ni behöver inte vara oroliga om ni tror det ska bli gruppkramar och vuxna män som gråter för att få sympati. Det är denna filmen verkligen befriad i från istället får vi grymtande dialog, hårda skottlossningar, fina squibs och tuffhet!

Gibson är polisen som får hem sin dotter på besök när hon plötsligt skjuts och han tror det är honom de är efter men det visar sig vara att måltavlan var rätt och att dottern var insyltad i något väldigt farligt. Något som går väldigt högt upp i regeringskretsar samt att personerna inblandade i smeten inte drar sig för att ta i med båda nävarna och skita ner sig. Ray Winstone spelar Gibsons motpol som ställer sig på dennes sida och hjälper honom delvis på vägen mot de ansvariga för hans dotters död.

Det är mörkt, tungt och ljus är här väldigt ont om och det enda ljus jag fann i filmen var i den fina slutscenen som faktiskt lättade upp en väldigt mörk film. Våldet är direkt, oväntat och våldsamt och just en scen var jag direkt oberedd på och jag tror ni märker vilken när ni ser filmen själva om nu den lockar er. Själv ser jag gärna allt med Mel i och detta var inget undantag och det är inte utan att man leder sina tankar om denna filmen till Clintans Gran Torino för båda bor ensamma i samma sorts hus och är lika bittra och farliga. Men det är avsevärt mer action i denna än Gran Torino men båda är lika kraftfulla filmer så ni förlorar inget på att se båda. En bra film som kommer att ses om fast först vill jag nog se originalet.

Rekommenderas!