Final Mission - 1984

Ojojojoj säger jag bara. När Cirio H. Santiago är på humör så är han på gott humör minst sagt. För här bjuds vi med på en resa som tar oss från starten i Vietnam till Los Angeles till en byhåla där allt slutar våldsamt. Givetvis är detta en First Blood-klon bara det att denna följer David Morell´s boks slut mer troget än Ted Kotcheff´s mästerliga film. Försa jag mig där? Det bjuder jag på för det är resan dit som är det intressanta.

Som jag skrev så är det först i Vietnam som vi får se amerikanska styrkor attackerar en fientlig bas där en amerikansk överlöpare och förrädare arbetar med Charlie och här blir det våldsamt direkt. Det kapas huvuden, ögon sticks nästan ut och förrädaren får en arm bruten efter hann slagit till våran hjälte med en midgeväska. Han lämnas sedan över till de lokala lirarna som gör processen kort med honom, det tror vi alla. Sen återvänder våran hjälte hem där han nu är medlem i SWAT och gör en annan process kort med kniv på Ogre från Revenge of the Nerds på ett blodigt vis. Sedan får hjälten ett lokalt gäng på halsen som stormar hans hus med hjälp av våran förrädare som överlevt och hittat hem igen. De åker på bäng och vår hjälte åker och fiskar med familjen där det onda gänget med förrädaren nu spränger hans båt med resultatet att familjen åker dit men inte honom. Gänget i sin tur åker hem till förrädarens bror som visar sig vara sheriff ute på vischan dit hjälten sen kommer och det är hämnddags. Fast när den väl är utförd så kommer broder sheriff med hemvärnet, tanks, helikoptrar och ett gammalt befäl. Därav titeln Final Mission.

Det är ett hiskeligt tempo som Santiago bjuder på här i först halvan för att sedan tappa lite av det fram till den väntade explosiva upplösningen. Förutom det sämre tempot i andra halvan så klippningen lite i det jobbiga fallet då det känns som om den som editerat varit påtänd eller haft rejält minskad syn på båda ögonen. Det är inget flyt i det så filmen hoppar fram kan man säga mellan scenerna. Vad som däremot är bra är våldet. Det är mycket relativt ofta och hårt. Slutstriden är cool och man kan inget annat än att hoppas på det bästa men det är kört för våran hjälte vilket vi märker i slutet. Och det funkar fint faktiskt. Jag tror inte att ett lyckligt slut hade gjort saken bättre här inte. Tvärtom. Det hade funkat ungefär lika bra som det lyckliga slutet i The Great Silence.

I rollen som vår hjälte ser vi Richard Young som var med i An Innocent Man med Tom Selleck som jag skrev om för ett tag sedan och andra filmer och som hans nemesis ser vi John Dresden som visst är med i No Dead Heroes som kommer upp här vad det lider och The Dark, samma öde väntar den. Båda gör bra i från sig och skänker en rejäl känsla av stabilitet till filmen. just Young funkar väldigt fint, speciellt i slutscenerna. En annan sak som sätter sig med denna är den bitande låten som spelas av Steve Butler och heter Always On My Mind och det kommer ni också att vilja höra mer av efter denna filmen. Överlag en kul och oväntat hård film som verkligen lever upp till sin poster även om den saggar lite i tempo halvvägs in men det står man ut med. Speciellt med tanke på att låten kommer mer än en gång i filmen.