30 Days Of Night - 2007

Det är bara att erkänna. Jag börjar bli en gammal gubbe. I veckan som var så till och med köpte jag en gubbkeps! 550:- riksdaler kostade den jäklen med! Somebody rape me!
Och inte nog med att min smak för huvud beklädnader har ändrats min smak för filmer som tidigare setts även den omvärderas. I detta fallet filmen ovanför.

Efter ett tips av en pajas på jobb så laddades denna ner och sågs. Vampyrer är alltid kul men inte denna. Alldeles för låååång och för fula vampyrer raserades hela mitt intryck. Tills lusten att omvärdera den föll på samtidigt som lönen ramlade in och man plötsligt stod med ett ex på hallgolvet. Och i går åkte den igen.

Och nu var det annat liv under kepsen!

För det första. DTS-spåret är kalas här. Inget snack om saken!
För det andra. Josh Hartnett har gjort fler bra filmer än Pearl Harbor och The Faculty, nämnligen denna.
För det tredje. Miljön är klockren!

Storyn är inget nytt under solen. Envis som jag är så var trots allt Frostbiten först med detta temat även om den endast slutar med detta som 30 Days... utspelar sig i. Skit samma.Båda filmerna utspelar sig i snö, vinter och har vampyrer. Se båda istället!

En lokal förmåga!

Josh är den lokala polisen med gles ansiktsbehåring, kraftigt gles till och med, hans fru som lämnat honom är någon sorts beväpnad brandinspektör, även hon lokal. Ingen ansiktsbehåring där. Hans mormor sköter radion i polisstationen och hans bror leker spel. Allt är frid och fröjd tills någon/några bestämmer sig för att elda mobiltelefoner, döda slädhundar och beställa rått kött på den lokala fiket. Hartnett arresterar killen och låser in honom. Plötsligt så börjar folk dö som flugor och det har blivit lägligt med 30 dagar natt.

Hård man, klen skäggväxt!

The Boys Are Back In Town!

Vampyrer har tagit över och vart gömmer man sig i ett landskap totalt nedfruset och med -30 på barometern? Jo, på grannens vind.

Här gömmer sig vårat glada gäng tills det är dags att ge järnet från byhålan med livet intakt.
Klarar de sig?
Det får du själv se och ta reda på.

Josh i blåsväder!
Detta är blodigt, slafsigt och kul! Vampyrerna ser ut att ha utvandrat från någon Öststat och inte har de någon fånig Euro trash-accent som James Woods så odödligt förklarar i Vampires! Inte heller sover de i kistor eller springer runt i röda mantlar. Här har de silvriga moon boots och tatueringar på skallen. Ser mer eller mindre ut som dagens ungdom kan man säga.

Här är en till av gänget!

Effekterna är bra men ibland känns det som att någon har varit framme med saxen i vissa scener. Men trots det så skall denna var intakt.
Jag får känslan i alla fall att vissa scener är saxade av bolaget för att få en lägre rating på bio i USA så bli inte förvånad om det dyker upp en Director´s Cut snart!

Speciellt en scen fastnade jag hårt för och det är när vamparna tagit över staden och har kalas på gatorna med dess invånare och kameran flyger fram ovanför och bara täcker allt och man ser den vita snön snabbt bli röd och ännu mer slafsig! Störtskön scen!

The Roof have eyes!
Köp den och bli häpnad över en stabil vampyrfilm och glöm allt snack om att låta den rätte komma in eller om hur Six Feet Under does Bela Lugosi.

Ett bra köp som rekommenderas blött!

Platoon Leader - 1989

Familjen Norris är inget jag har mycket till övers egentligen. Fuck Norris himself är endast patetisk och bör hålla sig till filmer som Forest Warrior och Top Dog. Hans son är väl ännu mindre en stjärna han och Aaron Norris är väl inte direkt för sina regi jobb heller. Men han förvånar och lyckas här! Ta i trä!

Cannon är som alla vet inte direkt förknippade med kvalité och Michael Dudikoff ser mest bara blyg ut i sina filmer. American Ninja ska vi inte ens gå in på. Men här har alla tre lyckats få till det. Jag är förvånad själv faktiskt.

Minnena från förr angående denna är endast en grymt slaktad Svensk vhs-kopia som lämnade mycket att önska. Idéen är skön som tusan och som lite knodd så när man ville se filmer om Vietnam-kriget så förväntade man sig att de skulle se ut så här och inte som Good Morning Vietnam!

Slut tuggat.

Dudikoff spelar en ung löjtnant som åker ut i brinnande bushen för att överta befälet i en pluton som har till uppgift att försvara en by som Vietcong vill åt. Genast på plats får han problem med bassarna då han är alldeles grön och har skallen full av uppfattningar från sin utbildning hur det ska vara och inte hur det egentligen är.


Lyckan står den djärve bi och han ryker åt i ett eldöverfall och hamnar på fältsjukhus. Väl på plats så fattar han vad det hela handlar om och ser till att komma tillbaks i rappet för att styra upp saker och ting i lägret igen.


Alltså detta är en jävligt hård film med hårda män med hårda namn. De kallas för så hårda namn som Greaser, Roach, Lt, Sarge och så vidare. Hur hårt är inte det egentligen? Fienden visas men man får aldrig någon dialog ur dem. Bara scener där de dödar oskyldiga och kryper i risfältet när de ska ta över basen..


Budgeten är inte hög här och det märks i vissa scener men det överlever man för det är bra tryck och massvis med explosioner och skottlossningar. Precis som det ska vara i en film om Vietnamkriget.

Dudikoff gör väldigt bra i från sig här och till och med gamle Falconetti eller William Smith som han heter dyker upp som hans överordnad på hospitalet.

Gillar man Vietnamfilmer så är detta ett måste i samlingen och i spelaren. Cannon har i mina ögon lyckats med två filmer nu!

Rekommenderas det varmaste!

Jeepers Creepers 2 - 2003

Jepp, han är tillbaks!
Och denna gången är han verkligen i centrum!

Denna gången är det en busslast med korkade ungdomar på väg hem från en tillställning, förmodligen något sportevenemang som råkar ut för denna liraren och hans aptit. Och det smarta här är att denna fortsätter där den första slutade bara ett par dagar senare.

Vad som är nytt här att nu får man se mer av Creepern och hans sköna utrustning. Bland annat hur han gör för att stoppa körandes bussar.

Persongalleriet är det gamla vanliga, sportsdårar, nördar, cheerleaders, killar som inte vågar steget ut garderoben och smygrasister och sådant. Som tur är så är inte Creepern fördomsfull. Han är bara hungrig.


Och precis som det blir när människor är instängda i trånga utrymme så blir det här. Slitningarna kommer fort och hårt och snart så rasar värsta elitismen i bussen och Crepern kör med sina räder mot busstaket.


Början är rätt skön med där han återupptar sitt gamla extraknäck som fågelskrämma.

Nu är denna lite för lång för det ska flyta på lika bra som i den första filmen och tempot är lägre men annars är det en skön film. Det går kanon att se dem back to back, det gjorde jag.
Regissören är samma lirare och det enda kända ansiktet här är väl annars Laura Palmers pappa i Twin Peaks, Ray Wise.

Effekterna är bra och Creeperns flygstunder är många och bra de med. Så låt nu er inhandla dessa två filmer och njut sedan i soffan. Jag vet att ni vill det.

Jeepers Creepers - 2001

Jag kan tänka mig många recensenter satt kaffet i halsen när de bänkade sig framför denna och kom snabbt in i den och tyckte den var årets bästa film bara för att halvvägs in upptäcka vad filmen egentligen var/är. En störtskön monsterfilm med en snubbe i latexdräkt. Precis som det ska vara!

Handlingen kretsar runt ett syskonpar på väg hem över valfri Amerikansk helg i bil, givetvis. Allt går bra tills de får en otäck bil med ett säreget utseende efter sig. Efter en hårresande bilfärd finner de sig snart omkörda av bilen och allt är lugnt tror dem. Vilket det är med tills de upptäcker att bilen står parkerad och föraren, en lustig typ i slängkappa och hatt kastar ner något i ett rör i marken! Kan det vara en kropp?

Givetvis så vänder de och brodern ger sig ner i hålet och där börjar det roliga för mig i alla fall.
Och just här tror jag att Janne Ahlgren och resten av Sveriges "kritiker" satte sitt pulverkaffe i halsen.
För nu börjar filmen på allvar med en väldans skön monstersnubbe med som inte drar sig för att piffa upp stämningen.

Saken är den att gillar man inte filmer där en kille springer runt i latex och käkar mäniskor så gillar man inte denna.
Tempot är bra och det märks att regissören kan sin sak för det släpps inte på gasen här. Dock blir det ett litet anti-klimax när man ser hur monstret egentligen är då man först har en bild av honom för att sedan få de misstankarna grusade. Men det går över fort när man får inse hans fulla potential.

Monstret i sig är härligt och det är faktiskt skönt att se en ny stjärna ta sin plats bredvid Jason, Freddy, Myers och alla de andra kändisarna i skräckfilmsgenren.
Slutet är kul och man bör verkligen se hela filmen ut och inte missa vad som följer efter creditsen.

En kalasfilm film helt enkelt som rekommenderas till alla monsterdiggare där ute!