Weekend Video granskar.

Dagens ungdom skrämmer mig, speciellt när det kommer till film. Var och varenda jävel är för fasiken metrosexuell i dem och som är av manligt ursprung eller åtminstone ger sken av att vara det. Senast är det i Spartacus: Blood And Sand. Visst är det blodigt, kladdigt, slafsigt och allt vad nu som går att para ihop med det. Vi får även se handgemäng mellan tvättäkta karlar som inte drar sig för att sätta på varandra, inoljade, fina och allt. Allt i bild. Men problemet är bara det att de jävlarna är ju för fan metrosexuella hela högen i serien! Inte en enda av dem har vett att ha helskägg, röka pipa eller helt enkelt vara hamnarbetare, gärna av östungerskt ursprung, nej även slavar som ägare och dess partners är så skinande renrakade och gympumpade att det svider i mina ögon. Vad har hänt med den sortens hjälte som inte var en dag under 55, var överviktig, ful och säkerligen smygbög men som spelade första älskare på film? Joe Don Baker till exempel även om jag tvivlar på han är gay men fler sådana som honom behövs i dagens filmutbud, inte småtöser i pojkkroppar som Ashton Kutcher.

För att göra en jämförelse för att ni ska förstå enklare:

Vem hade ni helst tillbringat tiden på en båt med omringade av en ilsken vithaj med? Robert Shaw eller Ashton Kutcher?
Vem hade ni velat skulle kommit efter er till Amazonas för att hitta era filmrullar efter ni blivit lunch för den lokala kannibalstammen som ni såklart själva retat upp? Robert Kerman eller Ashton Kutcher?
Vem hade ni helst strandat i alperna med utan mat och ett gäng döda polare? Hugo Stieglitz eller Ashton Kutcher?
Vems präst hade fått driva ut djävulen ur er med en pipa i näven? Paul Naschy eller Ashton Kutcher?
Saken är enkel: Ashton Kutcher is da devil och lycka är ett varmt skägg!

Ni ser själva, slätrakade småpojkar som flexar sina bara bröstkorgar och inte ens har vett att göra det med glimten i ögat har inte en suck mot en smått trött, överviktig karl med skägg, sprit i andedräkten och säkerligen fotsvamp. Själv lägger jag min tid vilken dag i veckan som helst på en spanjor som är byggd som en bulldog med skägg och en tendens att lägra alla damer i sina filmer än en film med Hollywoods nya kelgrisar, metrosexuella saker som inte vet vilket kön de tillhör och som säkert gråter till Twilight när de är ensamma. En riktig karl lyssnar på Gehennah, har skägg, röker pipa och ser på riktiga karlar på film. Och skulle sedan filmerna vara kryddade med lite manlig kärlek så är det bara ett plus, så länge karlarna inte är metrosexuella såklart.