Skyfall - 2012

Bond är tillbaka efter den rätt bedrövliga Quantum Of Solace som inte levde upp till sin föregångare Casino Royale. Där Quantum misslyckas där tar Skyfall över perfekt och fortsätter att ge mig hopp om Bond. Eftersom jag aldrig fallit för hela agent nischen så funkar Bond i Graigs tappning fint, kanske är det jag som bara börjar bli till åren men det kan bero på att filmerna helt enkelt blir inte bara bättre, de blir mer våldsamma. Strunt i de gamla sega filmerna med Connery för Craig är den bäste av dem, nog snackat. Skyfall är bland de bättre med fast Casino Royale är fortfarande ohotad på sin topplacering hos mig.

Olace Rapace, svensken som vi alla vet, gör bra i från sig och det slog mig att han påminner en del om Scott Adkins i vissa lägen även om han har långt ifrån mästarens klass när det kommer till action. Vad som är kul är det att det här är den tredje Bondfilmen på rad med skandinavier i rollerna. Mads Mikkelsen i Casino tillsammans med Jesper Christensen som även dök upp i uppföljaren Quantum coh nu Rapace i Skyfall.  Kul att vi blir så exploaterade i filmvärlden så nu väntar jag bara på turen ska komma till mig för jag har ju varit med i en Sven Wollter film en gång i tiden som byling.

Skyfall, en bra och spännande Bondfilm som ger mig fortsatt hopp franchisen även om jag drar mig lite för att erkänna det offentligt. För att gilla Bondfilmer är inget direkt som ger en credit i hårda filmkretsar typ bloggar som den här och andra mindre nogräknade forum...

Dredd - 2012

Förväntningarna var verkligen inte höga när förhandssnacket kom igång om att det var en ny film om Judge Dredd på väg. Efter Stallones version, som jag gillar skarpt men som är stolt innehavare av världens mest korkade fel, så var inte mitt hopp i topp precis. Valet av Karl Urban kanske inte var något som fick mitt penis att rea sig i extas heller. Men nu är den sedd och vad kan jag säga förutom att årets film är här. Jag älskar Dredd!! Urban är perfekt som Dredd. Hård, stram och extremt våldsam av sig men med en skön glimt i sin dialog för i ögat kan jag inte säga för vi får inte se dem. Därför att Dredd tar aldrig av sig hjälmen i filmen ej heller får vi se Dredds ansikte när hjälmen inte ens är på i filmens inledande scen. Och bara det är ett skäl för att se filmen om man är det minsta fan av den klassiska serien.

Dredd drar sig inte det minsta för att ösa på med underbart übervåld så det tjongar om det och det tillsammans med Urbans bistratom när han kläcker ur sig drypande sarkasmer gjorde att jag skrek av glädje flertalet gånger i soffan och såg många av filmens scener flertalet gånger bara för de var så grymt underhållande. Dredd är skitskön på alla vis med en grym scenografi och extremt läcker visuell framtoning där våldet är i centrum och blodet flyter verkligen här. Precis som scenen där mini gunsen kommer fram i en härligt explosiv scen där tomhylsorna haglar i fantastisk slow motion, precis som jag älskar att se.

Ma-Ma said come get some...

Handlingen är den att Dredd får en rookie på halsen som ska utvärderas pga av att hon är synsk men inte klarat proven med godkänt. Fans av serien vet att det är Andersson som det handlar om och tillsammans ger de sig ut till kvarteret Peach Tree där Ma-Ma (Lena Heady) styr med minst sagt järnhand. Anledningen till deras ankomst är att det börjar regna flådda kroppar från 75:e våningen. Väl på plats befinner sig våra Judges i skottlinjen direkt när hela kvarteret sätts in för stoppa dem. Dredd är Dredd och rättvisan ska skippas och oavsett mängden skott eller döda kroppar så ser han till att det sker.

Det fina med Dredd är det att det sparas verkligen inte på krutet och det tas ingen hänsyn till moraliska aspekter utan det är fullt järn som gäller. Både Andersson som Dredd skjuter först och skiter fullkomligt i att fråga efteråt. Är du skyldig och dömd till döden så ska du dö. Så är det bara.

Guilty and sentenced to death. Punishment executed.

När det kommer till dagens effekter så förväntar man sig det bara ska vara bra såvida det inte är någon Ayslum film eller något billigt hopkok medan Dredd visade sig vara över förväntan på det planet med för effekterna är imponerande minst sagt. Man sväljer verkligen filmkaparnas vision av Mega City 1 och nu vill jag vara dit igen för Dredd kommer att bli oerhört svår att slå som årets actionfilm eller varför inte som film överhuvudtaget.  Åtminstone för mig för det här var bland det bästa i actionväg jag sett på bra länge! Karl Urban är Dredd, den saken är säker! Rekommenderas det allra varmaste för det här är underbart bra!

I am THE LAW!
You won't fuck around no more! 

A Grave Encounter

Ninja Dixon, ej Göran Persson

Ninja Dixon, bloggaren, samhällsomstörtaren och filantropen, kom idag ut med att han stänger bloggen för gott. Om det är för gott eller det bara är stundens ingivelse får tiden utvisa men Weekend Video passar på att snålåka på evenemanget och erbjuder här med en tävling.  Om det är för gott eller bara för första gånger i år återstår att se men under tiden som vi väntar på resultatet så kan ni vinna ett inplastat ex av Michele Soavi´s Dellamorte Dellamore på tysk Blu-ray. Region B med andra ord så den fungerar utmärkt på en svensk köpt spelare.

Tävlingen är som följer:

Motivera varför ni kommer att glädjas åt denna fina film som ni precis vann genom att Ninja Dixon lagt ner tangentbordet i vredesmod. Inget dansande nakna på gatorna utan bara en simpel motivering är alt som krävs.

Skicka svaret hit: visuellaggression@gmail.com

Happy Hunting!

Count Dracula - 1970

Två Jess Franco-filmer på raken, jag måste vara sannerligen skadad på något vis... Oavsett vilket så är Franco´s version av Bram Stokers novell den som, självutsagt, påstår sig vara den film som följt novellen trognast och jag får hålla med där. Fast nyligen såg jag om Dan Curtis Dracula med Jack Palance som greven och även den följde novellen rätt friskt så då kan man säga där är två filmer som slåss om den titeln. Oavsett vilket så är jag lite trött på den här historien nu efter ha sett två olika filmer på samma historia och då spelar det ingen roll om så det är Loa Falkman som spelar greven och han skulle göra det i min hall för en mild ersättning av valfritt laxerativt medel. Jag hade hoppat den visningen.

Christopher Lee spelar greven här ännu en gång trots han var gruvligt trött på rollen som Hammer mer eller mindre tvingade honom att upprepa i otaliga filmen men när Franco konfronterade honom med att karaktären skulle vara trogen originalet så nappade Lee och här är han igen. Bara det att här för vi en äldre greve direkt som blir yngre allt efter som han suger... Som Van Helsing ser vi Herbert Lom och som Renfield ser vi en tyst Klaus Kinski. Han säger inte ett pip i filmen men lik förbannat så är han väldigt övertygande. Jack Taylor är med som sig bör för det här är trots allt en Franco.

Franco får här till en bra, tjock stämning som gör att man inte vill/kan slita sig från skärmen och den lille mannen dyker själv som hjälpreda åt Van Helsing. Nu är Franco inte den bästa aktören i landet men det skänker sin charm till filmen. Precis som scenen med de uppstoppade djuren som attackerar under grevens inflytande, en scen som kan bli väldigt pinsam i en mindre kapabel regissörs händer men i Franco´s så funkar den fint om än det är en aning oväntat först.

Har man sett alla andra versioner så kan man allt se den här med gott samvete för Jess Franco´s Dracula är en bra film, oväntat bra får jag allt erkänna. Stämningen är på topp, Lee likaså fast det viktigaste är att filmen är bra och det är den. Riktigt bra. Franco börjar visst sätta sig hos mig så nu är frågan hur i helsikke det här ska sluta? Rekommenderas varmt!

Oasis Of The Zombies - 1982

Nu är jag ingen Francofil eller någon med större insyn i bolaget Eurociné så det håller jag mig långt borta för att kommentera. Dock kan jag avslöja, vilket trogna läsare här vetat sedan länge, att jag är ingen älskare av Jess Franco. Men på ålderns höst så börjar jag likt förbannat dra mig till honom av någon bisarr anledning som bara kan kallas för gubbsjuka eller varför inte brist på bättre vetande.

Oasis Of The Zombies är en av de mer utskällda zombiefilmerna tillsammans med Jean Rollins Zombie Lake. Båda ska innehålla nazi-zombier och bara det är ett plus i min bok så när jag kom över ett fint exemplar av just Oasis.... så slog jag till innan jag hann ångra mig. Resultatet? Det kan ni läsa om här nedan.

Under brinnande krig i den afrikanska öknen ryker brittiska trupper samman med tyska trupper som fraktar guld. En man överlever vad som måste vara ett av de mer underhållande slag jag sett på film. Oasen visar sig innehålla en hemlighet som titeln på filmen avslöjar. Den brittiske soldaten får hjälp av en shejk och han tackar för hjälpen genom att sätta på dennes dotter. Två år senare när kriget är slut återvänder han för dottern bara för att få veta att hon dött när hon fött en son åt den frånvarande fadern.

Snabbt hopp till nutid och fadern i sin tur blir mördad av en konkurrent som vill åt guldet och nu får dennes son som nu är vuxen, och i ett sökande på sig själv, veta historien och ger sig ut för att finna guldet själv. Allt går åt skogen och zombierna raglar fram under sanden för att utöka sin odöda armé. Allt medan våra glada lycksökande hjältar får på nöten.

Oasis Of The Zombies är precis lika rutten som ryktet gör gällande, i shit you not. Det är långa stunder bara med meningslöst inzoomande på skrot som döljs bland palmblad och ett gäng kameler. Stridsscenen i början är tagen från en lagom obskyr krigsfilm som jag bara måste få se innan jag dör för det var något så groteskt underhållande med få inklipp av egenhändigt filmade actionscener som kastats in för att ge en vision av att allt är gjort på en och samma gång vilket det plågsamt pinsamt inte är.

Zombierna i sin tur ska vi inte bara gå in på för deras sminkning är groteskt underhållande i sin tafflighet att det gör upplevelsen omöjligt mer underhållande. Men trots alla brister som Oasis Of The Zombies innehåller så kan jag inget annat än ta den till mig för det är något bisarrt lockande över den som drog mig till sig. Jag fann mig fast direkt den började och sen satt jag där förutom avbrott för tvättning men det gjorde bara att det gick fortare att bli klar för det här skulle bara ses färdigt.

Vad som drog vet jag faktiskt inte men den underliga orgelmusiken kan ha varit en del av det hela samt den gamla porraktrisen France Lomay´s medverkan. Hon var läcker fast lite mer hud kunde Franco allt ha bjudit på för det för har vet snålt om det. För har man tillgång till porrskådisar så kan det inte vara svårt att få in mer nakenhet i filmen. Det handlar väl bara om vad man är villig att betala för det.

Så är ni sugna på zombie-stänk men sett alla av värde och vägrar befatta er med den moderna tidens digitalt skjutna pinsamma försök vilka vi dränks i nu för tiden så kan Franco´s Oasis Of The Zombies vara något att sätta tänderna i men vänta er inget gore eller slafs för det blir det inget. Däremot får vi en oändlig massa tafflighet men även en skön hypnotisk stämning som vägrar släppa taget om en. Så bjud in farmor och kasta ungarna i säng för här blir det garanterat livat. Rekommenderas varmt!