Yogi Bear - 2010

Wow, förberedd er på det omöjliga för nu det sker det. Jag ska hylla en film med fjanten Justin Timberlake i och det är INTE tramset The Social Network! Utan det är filmen ovan, Yogi Bear. Och det är på begäran bara så att ni vet det. Yogi Bear är säkerligen de flesta medvetna om vad det är en filur och för de som inte är medvetna om hans existens så är det i grunden en tecknad serie om en hungrig björn som med sin sidekick Boo Boo härjar runt i Jellystone Park där han/de två gör livet surt för Ranger Smith i deras jakt på picknickkorgar. Och efter alla dessa år, originalet sändes redan 1961 och är från de alltid lika pålitliga Hanna-Barbera, så kom äntligen en spelfilm där Yogi och Boo Boo är datorgjorda medan alla andra är mänskliga.

Idéen har gjorts tidigare i andra filmer som Who framed Roger Rabbit? fast den sög drase och fler alternativ fast Yogi Bear är väldigt underhållande i all sin simpelhet vilket funkar perfekt när man bara vill bli underhållen utan krusiduller och annat trams. Bara en simpel, rak film som man kan skratta röven av sig till och må bra av. Har man sett serien så vet man precis vad man får bara det att det här är utdraget till långfilmsformat. Yogi härjar och uppfinner olika fiffiga sätt att sno mat, Boo Boo försöker hålla efter honom och Ranger Smith försöker både styra upp Yogi som sin medhjälpare som bara vill köra deras bil. Som grädde på moset får vi en underhållande borgmästare som bara skor sig på sitt ämbete och nu ska avverka skogen för att rädda sin budget. Givetvis ska parken räddas och borgmästaren ska stoppas.

Familjevänligt så in i vassen men lik förbannat kungligt underhållande och jag har redan plöjt igenom filmen två gånger och varje gången är scenen där Yogi dansar till den mästerliga Baby Got Back av Sir Mix-A-Lot lika kul. Dan Aykroyd göt rösten till Yogi och pajasen Timberlake står för Boo Boo´s röst. Anna Faris dyker upp och gör sin beprövade del och jag gillar henne för hon är genuint underhållande. De andra känner ni säkert igen så Yogi Bear kan allt ses av alla. Även av hårdrocklegender som visst har en mjuk sida i sig...

Beyond The Call Of Duty - 1992

Yes, vi är tillbaka till en dels glädje men de flestas förtret. Så vad har hänt under uppehållet? Ja, inte bara har världens mest kända crackrökare slutit sina läppar runt glaskuken för en sista gång medan det här det har varit/är fullt upp med renovering av lägenhet, byte av dator, prestigande på Modern Warfare 2, en nyupptäckt av Ramones vilken kom med en oerhörd kraft vilken förde med sig inte bara underbar musik, litteratur men även stora kostnader. Men det är bröderna fanimej allt värda!

Vad har mer skett då? Jo, våra glada kamrater i Nordkorea har äntligen fått upp sin egna första missil fast med tanke på resultatet så kan vi alla sova gott om nätterna... Åtminstone tills Eric Saade ska dit och uppträda samtidigt som han ska klämma småflickornas föräldrar på extrapengar för döttrarna ska få vara i fikusens närhet i dryga två minuter. det enda som förvånade mig med det draget var det att det kom alldeles för fort fast hans "karriär" som självutnämnd artist är säkert redan under uppsegling samtidigt som hans skata till ex kvider om deras "uppbrott" vid varje tillfälle för fixade någon en egen "karriär" genom att smaska på Eric´s kotte så var det väl ändå henne...

Well,well. Vi lämnar patrasket åt deras vidare öde för de än under våran värdighet. Ytterligare anledningar till uppdateringar inte förekommit är det att mitt intresse varit i botten för att skriva både av personliga själv som de filmatiska upplevelserna varit väldigt usla där de bästa filmerna jag sett visat sig vara Tropa De Elite (mästerlig!), Yogi Bear(!), Åsa-Nisse - Wälkom To Knohult(!!) och elva säsonger på Frasier som lätt är den bästa sitcomen någonsin! Vilken bara blir bättre och bättre för varje gång jag ser den. Boss visade sig vara en höjdare med medan Hell On Wheels visade sig inte hålla vad den lovade och The Walking Dead - Season 2 borde byta namn till The Talking Dead för satan vad de kacklar i den serien! Jag fick träsmak i arslet och vaxproppar i öronen av deras malande.Skit är vad jag finner den serien vara.

Så nu till our feature presentation. Cirio H.Santiago har gjort vietnamfilm med Nich Nicholson, Vic Diaz med flera och är man bekant med de filmerna så kan man den här utan till. Inget nytt mer än att Jan-Michael Vincent är med och ser mest bakis/halvnitad ut.Hur denne karlen lyckas skjuta ner halva den nordvietnamesiska armén i bushen iförd flipflops, blåjeans och en knallblå tröja endast beväpnad med en 45á är mig ett mysterium men lik förbannat gör han det här. Handlingen går ut på att det ska fly landet efter som kriget är över och en brokig skara soldater,nunnor, barn och annat löst folk samlas på en båt efter en väldigt irriterande börja på en film där den som klippt ihop den måste intagit unga droger i kopiös mängder. Jag fattade inte inget den första kvarten av vem som var vem och vad de hade gjort/skulle göra/borde göra. Till sist lugnade det ner sig och återgick till det där som är så vanligt i Santiago´s filmer att Charlie inte kan inte sikta och jänkarna plockar femton man på en salva. Och att ingen någonsin laddar om.

Inget mästerverk men kan duga en sur morgon i väntan på något bättre som något nytt från Weekend Video eller varför inte en ny skiva från Gehennah?

Dagens skivtips: Heaven And Hell - Black Sabbath.