The Aftermath - 1982

The Aftermath är faktiskt lite kuriosa då den var den första egentliga efter-bomben-film jag såg. Om man inte räknar Apornas Planet då såklart. Ung var man men ändå så visste man vilka filmer i genren det fanns och som man sett via trailers så förhoppningarna på denna var stora när den sprang på hos videohökaren. Och de sjönk rätt snabbt när filmen väl var klar. För här dök aldrig upp några Village People kopior i lustiga frisyrer eller ombyggda bilar, ej heller några direkta fantasifulla händelser utan vad man fick var ett gäng hippies som våldtar och mördar precis allt de kommer över, även barn och att filmen lämnade en rätt besk smak i munnen på en då 13årig undersökande raffelreporter.

Och nu cirkus 25 år senare så har den setts om och efter ha sett Death Warriors dagen innan så är skillnaderna här uppenbara. Där den sistnämnda är tydligt italiensk och fullkomligt rippar Road Warrior så är denna tydligt amerikansk och rippar Apornas Planet. Visst förekommer här ett par vilsna mutanter men de består av ett par rätt sketna masker, inget på armar eller kropparna visar mutering, och de ser alla ut som hippies. Det vilda gänget som för övrigt leds av en viss Sid Haig som för det mesta bara står med nävarna i fickorna och inväntar löningen är även de hippies, kompletta med skägg, pannband och polismustascher. Ingen röker pipa!

Hjälten, om vi nu vill kalla honom det, har inte bara leaden i filmen han är även sin egen narrator. Han spelas av Steve Barkett som inte bara styr i leaden han har även skrivit, producerat och regisserat. Resten av hans familj är med bakom kameran med. Som skådis är han rätt sketen och rätt intetsägande och det är inte så svårt att lista ut att Haig styr upp det hela. Filmen i sig rätt kass även om vissa kulisser i form av modeller är fina men det tas det död på snabbt då de visas in i absurdum. Samma vy hur ofta som helst hjälper inte, Steve!

Vad som där emot håller ens intresse vid liv är våldet. Det är grafiskt och våldsamt faktiskt och bra gjort. och de drar sig inte för att skjuta barn i närbild och vi får en grym huvudskjutning i början som är riktigt hård. Våldtäkter förekommer en del och jag är osäker på om de inte tar en liten tjej med eller så var det bara som Steve ville få oss att tro men hon dör blodigt i alla fall. Och det är precis det som första gången man såg den som lämnar en besk eftersmak. Det är inte lättsamt som i de italienska filmerna utan det ligger mer en allvarlig stämning över denna som jag tvivlar på var påtänkt. Men det beror säkert på filmens tendens med våldet mot barn än det var Steves tanke.

Om man är komplettist eller bara är väldigt svag för denna genre så kan den ha ett visst intresse men vänta er inget av värde. Då är till och med Castellaris the New Barbarians bättre och den suger. Själv kommer jag nog aldrig se om denna för nu är detta "spöke" ur ens filmförflutna utdrivit.