Carriers - 2009

Själva idén om en smitta som slår ut världen har vi sett förr i bland annat 28 Days/Weeks Later och Romeros senare zombiefilmer. Inte för att vi får varken zombies eller smittade människor här som rasar runt på gatorna och dödar allt i sin väg utan de som är smittade är redan "döda" och inget hot för de bara dör sakta. Utan hotet är de överlevande eller rättare sagt de som inte smittats än. Smittan här sprids via blod, saliv och de vanliga attiraljerna vi sett förr så där är inget nytt men vad som är nytt är att de smittade och de som blir det inte gör något. De blir aldrig våldsamma och biter ingen. Men det är andra som vill så långt bort som möjligt från de drabbade som är boven i dramat.

Scenariot är det vanliga som är standard nu för tiden, vi får följa två par varav ett av dem är från och till. Och de påminner mig skarpt om de två paren i The Texas Chainsaw Massacre: The Beginning så där får ni en vink. Paren är på väg till de två killarna i sällskapets barndoms semesterort, de är bröder, där de ska fortifiera sig och bara göra plundringståg och på så vis överleva. Beväpnade med klorin, munskydd och andra rengöringsprodukter ser de till att ta sig fram även på bekostnad av andra och sig själva. För inte ens de kan undvikas att drabbas till sist på något vis.

Skådisarna i filmen är inga direkt jag sett förut förutom den härliga och karismatiske Frank Meloni från OZ. Nu är det inte direkt så många ansikten här och vissa av dem får vi aldrig se vilket är ett rätt fräckt knep. Filmen som är gjord i USA är regisserad av två spanska bröder Álex och David Pastor och det märks för den känns inte direkt amerikansk i sin stil. Trots det inte direkt är något våld eller lemlästningar så hålls ens intresse vid liv och tiden flyger i väg. Att kategorisera denna som skräck är fel, samma med action utan detta är mer en thriller/drama film men icke sämre för det alls. Tvärtom. Detta är en bra film om man bara vill ge den en chans.

Om man vill göra det lätt för sig så kan man säga detta är en roadmovie genom ett smittat och döende USA visualiserat genom spanska ögon. Ingen Susan Sarandon eller Geena Davis utan endast smittade, osmittade och stor en dos jävlighet. Jag gillade den och det räcker för mig.