Lost Boys: The Thirst - 2010

Lost Boys: The Thirst. Låter detta verkligen som en film man vill ta hem och visa för mamma? Kanske om mamma är sugen på Twilight och dess smörja för i denna filmen är det faktiskt med en stilig dam (Tanit Phoenix) som skriver just Twilight-liknande böcker vilka Corey Feldman avvisar som skit. Precis som jag gör om Twilight-filmerna. Jepp, Corey Feldman är tillbaka i ett försök att återupprätta något som ska likna en karriär igen bara det att vi får inte med Corey Haim i denna av förklarliga skäl. Dock var det meningen att han skulle återvända. Den andra Frog-brodern är med såklart bara det att han är med avsevärt mer i denna än i den andra filmen The Tribe där han var helt bortklippt. Skillnaden är bara den att han blir vampyr i denna filmens första minuter och är således ute ur bilden igen. Vilket öde...

Hur som haver. Storyn denna gången är den att Edward sörjer sin bror i sin husvagn som banken kommer för att återta när en fin kvinna knackar på dennes dörr för att få honom att hjälpe henne att återfå sin bror som kidnappats av vampyrer. Givetvis är hon själv bevandrad i vampyrer då hon skriver lättsamma och småerotiska böcker om en ung tjej och hennes fallenhet för vampyrer... Ni fattar säkert vad för sorts böcker det handlar om. Broder blev kidnappad på en ravefest, ännu en sak som är hopplöst ute, först Twilight och nu rave! av den ledande och ursprungliga vampyren Dj X, originellt namn minst sagt. Nu ska de ta sitt ambulerande vampyrtema till de forna bröderna Frog´s hemstad för att på så sätt ska fram fler vampyrer. Men det ska nu Frog tillsammans med författarinnan, en tjej från den lokala seriesamlarbutiken, en före detta tv-stjärna som brottas med djur och dennes kamerakille ge sig ut för att stoppa eventuellt ravedansande och smittospridande.

Tro mig, det är avsevärt roligare än vad det framstår här och ännu bättre, det är ljusår i från Lost Boys: The Tribe. Den skiten har jag inte ens sett klart medan denna överraskade mig ordentligt med jäkligt bra effekter, en Feldman som först ser skitnödig när han fäller sina repliker men fröken Phoenix, som påminner om Elizabeth Hurley, har en skön stil och ett fördelaktigt yttre så jag håller mig fast. Feldman fortsätter att se nödig ut resten av filmen och man riktigt ser hur han kämpar för att tro själv på sina repliker i ett sista försök att få igen lite av sin fallna status så kanske därför är det som filmen funkar eller så är det för filmen helt enkelt är bra för det är den.

Effekterna är oväntat bra som jag skrev och även om det förekommer vissa datorgjorda sådana så är det inget som märks av. Blodet flyter, det pålas, slits ut hjärtan och det vanliga handhavandett som sker i denna sortens film. Vi får även flera sköna kroppssprängningar i full bild. Det som stör mig är det att alla vampyrer i filmen ska se ut som vilseledda fans på en Marilyn Manson konsert, om det nu finns några av dem kvar, och det ska vara flator bland dem i tid som otid. När ska vi få se bögvampyrer som ligger och slickar på varandra egentligen? Gärna ett par av björnsorten! Mer sådant! Och en annan sak är deras huggtänder som bara ser fåniga ut, annars är det inget jag finner av missnöje för min del.

Så behöver jag skriva mer om filmen? Kanske det. Storyn är inget nytt  och vi har sett den förr otaliga gånger men det funkar för detta tillsammans med de bra effekterna och en Feldman som verkar vara drogfri samt lite olika flashbacks från första filmen så får vi en garanterat underhållande stund framför burken. Vampyrer på film är fan så mycket mer än Twilight.

Weekend Video granskar.

Dagens ungdom skrämmer mig, speciellt när det kommer till film. Var och varenda jävel är för fasiken metrosexuell i dem och som är av manligt ursprung eller åtminstone ger sken av att vara det. Senast är det i Spartacus: Blood And Sand. Visst är det blodigt, kladdigt, slafsigt och allt vad nu som går att para ihop med det. Vi får även se handgemäng mellan tvättäkta karlar som inte drar sig för att sätta på varandra, inoljade, fina och allt. Allt i bild. Men problemet är bara det att de jävlarna är ju för fan metrosexuella hela högen i serien! Inte en enda av dem har vett att ha helskägg, röka pipa eller helt enkelt vara hamnarbetare, gärna av östungerskt ursprung, nej även slavar som ägare och dess partners är så skinande renrakade och gympumpade att det svider i mina ögon. Vad har hänt med den sortens hjälte som inte var en dag under 55, var överviktig, ful och säkerligen smygbög men som spelade första älskare på film? Joe Don Baker till exempel även om jag tvivlar på han är gay men fler sådana som honom behövs i dagens filmutbud, inte småtöser i pojkkroppar som Ashton Kutcher.

För att göra en jämförelse för att ni ska förstå enklare:

Vem hade ni helst tillbringat tiden på en båt med omringade av en ilsken vithaj med? Robert Shaw eller Ashton Kutcher?
Vem hade ni velat skulle kommit efter er till Amazonas för att hitta era filmrullar efter ni blivit lunch för den lokala kannibalstammen som ni såklart själva retat upp? Robert Kerman eller Ashton Kutcher?
Vem hade ni helst strandat i alperna med utan mat och ett gäng döda polare? Hugo Stieglitz eller Ashton Kutcher?
Vems präst hade fått driva ut djävulen ur er med en pipa i näven? Paul Naschy eller Ashton Kutcher?
Saken är enkel: Ashton Kutcher is da devil och lycka är ett varmt skägg!

Ni ser själva, slätrakade småpojkar som flexar sina bara bröstkorgar och inte ens har vett att göra det med glimten i ögat har inte en suck mot en smått trött, överviktig karl med skägg, sprit i andedräkten och säkerligen fotsvamp. Själv lägger jag min tid vilken dag i veckan som helst på en spanjor som är byggd som en bulldog med skägg och en tendens att lägra alla damer i sina filmer än en film med Hollywoods nya kelgrisar, metrosexuella saker som inte vet vilket kön de tillhör och som säkert gråter till Twilight när de är ensamma. En riktig karl lyssnar på Gehennah, har skägg, röker pipa och ser på riktiga karlar på film. Och skulle sedan filmerna vara kryddade med lite manlig kärlek så är det bara ett plus, så länge karlarna inte är metrosexuella såklart.

Law Abiding Citizen - 2009

Detta är en förvånansvärt tung och hård film som tappar på grund av ett svagt slut där det blir så tillrättalagt och sockersött att sockernivån i mitt blod far igenom taket. För bjuder man på en film med detta upplägg och sedan kommer med ett sådant slut så får man ta kritiken från Weekend Video. Filmen bjuder på ett intressant upplägg där en överlevande far tar hämnd på systemet och dess ledande åklagare som gått med på en uppgörelse som släppt den grövsta våldsförverkaren i ett fall fri alldeles för lätt i ett mordfall. Åklagaren som inte vågar riskera en förlust på grund av att han inte vill spräcka sitt rekord i fällande domar gör en deal som kommer att få ödesdigra händelser längre fram i tiden för alla inblandade och den som anses vara skyldig sitter inne redan.

Gerald Butler är en pärla i filmen, precis som i allt annat han är med i. Jamie Foxx spelar åklagaren med smak för action och gärna vill vara i händelsernas centrum samt vägrar erkänna sina misstag, är bra han med fast jag har lite svårt för att se honom som åklagare. Men det är inte värre än det går att acceptera.

När det kommer till våldsamheter så får vi verkligen mer än vad man kan tro på i en film som denna då det stundtals går rejält våldsamt till. Bland annat överfallet i cellen utfört av Butler överraskar i all sin brutalitet och blodflöde, det forsar bokstavligt talat fram. En del andra saker överraskar med som en del av hämnden men det bör upplevas med egna ögon. En sak som överraskar här är inte bara våldet eller omfånget på hämnden eller det rätt svaga slutet utan själva idén med filmen. För det är precis en sådan hämnd man själv skulle vilja utföra om samma öde drabbade en själv vilket man får hoppas inte lär hända.

Filmen var en fullt sevärd upplevelse som förvånade mig med både sitt innehåll som dess tyngd och hade det inte varit för det klena slutet så hade denna hamnat i hyllan i det närmaste. Nu nöjer jag mig med att se den fast det är inte så illa det heller. Ni som inte sett bör göra det om inget annat för Gerald Butler´s skull.

Robin Hood - 2010

Ridley Scott bjuder oss här på upplägget till legenden om Robin Hood och spela inte förvånade men jag tror det kommer en fortsättning inom kort på denna. Själva filmen ska väl vara en prequel och förklara för oss hur allt har startat men jag kan inte komma från det att denna känns inte lika kul som de andra otaliga filmerna om just Robin Hood och hans muntra män i gröna tights. Min egen favorit är den med Kevin Costner och versionen med Errol Flynn, där bjuds vi verkligen på män i tights!

Ridley Scott har visst fått smak för det här med storslagna filmer då han kastat ur sig både Gladiator som Kingdom Of Heaven och nu denna. Han gör dem bra men Kingdom Of Heaven är klart den bästa av dem. Den här behöll mitt intresse igenom och jag fann filmen underhållande men samtidigt så satt jag och tänkte på hur sugen jag var på att se om 300 och Kingdom Of Heaven. Kanske säger mer om min smak än om denna men det är sådan jag är. Det kan beror på att jag finner Kevin Costner mer intressant än Russell Crowe också. Vilket som så var det en del saker här som jag störde mig på men vilka filmer är där inte som man inte stör sig på något i egentligen? Hade detta varit en Cannon så hade den inte ens åkt i.

Vad som gör att denna skiljer sig från de andra filmerna om samma ämne/karaktär är det att denna känns mer "matig", med det menar jag att den känns mer faktabaserad och historiskt korrekt än de andra filmerna och att det lagts ner mer jobb på att fastställa Robin Hood som en verklig person. För mig spelar det ingen roll egentligen då själva karaktären är en kul lirare oavsett vem som gör honom även om vissa av dem är bättre på det andra. Robin George i sin gamla rockvideo där han spelar just Robin Hood fast med gitarr är precis inte det bättre av valen.  Hur som haver. En garanterat trevlig stund framför burken men nog inget man ser om lika snabbt som Kingdom Of Heaven eller Black Hawk Down om man nu vill se om en Ridley Scott film. Vill man däremot se en kul Robin Hood film så rekommenderas Robin Hood: Prince Of Thieves skarpt.

Count Dracula - 1977

Historien om Dracula kan de flesta av oss utantill som rinnande vatten men har någon av er sett denna BBC-produktion från 1977 egentligen? Jag vet att jag inte hade det så när den sprangs på på Ginza för 29:- så tvekades inte en sekund. Valet som Dracula föll denna gången på den rätt så otippade Louis Jourdan från Octopussy och Swamp Thing 1 & 2. Själv trodde jag inte han skulle vara något vidare i rollen men efter ha sett Jack Palance som det så tänkte jag att det kan inte vara värre än det och jag fick rätt. Jourdan är kanske ingen Frank Langella men han skänker en sådan mystik och erotism till rollen som jag inte sett tidigare. Dracula är i hans kläder så mycket mer än bara en simpel vampyr, dock ej metrosexuell som pajasarna i Twilight och det tramset. Han är en man med klass, vilket vi sett tidigare så det är inget nytt för Dracula är trots allt adlig, världsvana och elegans som gör att det känns som att man ser figuren för första gången.

En annan sak som skiljer denna från de andra filmerna är det att denna versionen är den version som följer Stoker`s novell trognast även om ett par smådetaljer är ändrade. Nu är detta ingen högbudgetsfilm utan en tv-film av BBC men den bjuder på 2.5 timmars fin underhållning som i vissa sekvenser skickar rysningar ner för nacken på en. Attackerna från den gode greven är mer erotiska när det kommer till damerna och när han väl kommer till England och sätter gaddarna i Lucy så ser man honom ta henne på muttan samtidigt som han biter henne förföriskt mot en gravsten. Ni märker vad jag menar när ni ser det.

En annan sak är den att Renfield får mer utrymme för sig och sina matvanor samma som vi får en färgstark Van Helsing, fint spelad av Frank Finlay. Jag fann mig ha en grevlig stund framför burken och håller denna nästa lika högt som Dracula från 1979 och Horror of Dracula från 1958 och det är ett väldigt gott betyg.