onsdag 8 februari 2012

Dolls - 1987



För den stora massan är Stuart Gordon och Brian Yuzna för evigt förknippade med Re-Animator och deras andra H.P. Lovecraft filmatiseringar vilket är synd då de som tror de bara gjort sådana filmer helt missat Dolls. Än en gång är det Gordon som regisserat med Yuzna som producent och resultatet blir en fin film med minst sagt mordiska dockor. Aha! tänker några säkert nu och gnider händerna febrilt varma. En Puppet Master-kopia! Fel, fel, fel, fel, fel! Tvärtom för Puppet Master kom efter Dolls vilket gör den till en kopia. Ah, sweet silence.

Nåväl. here we go. Storyn är som så att ett par olika människor hamnar under en regnig natt i ett stort ödsligt hus där ett äldre par bor. Mannen är en dockmakare och huset är fullt av just sådana av alla dess slag. I den brokiga skaran är en minst sagt dysfunktionell familj där pappan gift om sig med en rik skata och hans dotter mest är i vägen för det nyblivna paret. De andra nyanlända är ett två brittiska punkbrudar som ser för jävliga ut och en kille som är mer som ett vuxet barn.

Paret som äger huset bjuder in dem alla för att klara sig undan ovädret som skenar på utanför och de förklarar att vad som väntar är världens längsta natt. Tyvärr är det endast den lilla flickan som tar de orden på allvar men samtidigt är det kanske det som gör att det går så bra för henne till skillnad från de andra. För det här kommer att bli en väldigt lång natt som inte kommer att gå över i dag för vissa av dem...

Puppet Master är inte den enda filmen som hämtat inspiration från Dolls utan även Chucky har snott sina idéer med. Inget fel i det för Dolls sköter sig fint på egen hand då jag tycker den är en bättre film i det stora hela. Gordon får till en skön stämning som kanske är mer lättsam än skrämmande men ändå fullt träffbar då den passar filmen perfekt. Ska man förklara det bättre så blir det som så att filmen tar sig själv för vad den är, en film om mördardockor och på så vis håller sig på rätta sida om gränsen och inte faller över och tar sig själv på för stort allvar. Dolls har glimten i ögat med andra ord.

Gimme a hug, daddy-oh!

Ta bara inledningen till exempel som visualiserar allt som kan vara skrämmande med en tygnalle i rätt händer på en säker regissör och ett fantastiskt effektslag. Teddy ovanför visar hur det kan se ut fast tro inte allt ni ser för utseende kan bedra! Effekterna är ruggigt bra gjorda vilket gör hela upplevelsen så mycket bättre fast det som verkligen cementerar Dolls som stabil familjeunderhållning är agerandet från Guy Rolfe som dockmakaren, en roll som han fortsatte med i Puppet Master serien från del tre och framåt. Carrie Lorraine som gör rollen som Judy är verkligen charmig vilket är ett undantag då barn oftast i skräckfilmer mest är i vägen och bara störiga men Lorraine gör oväntat bra och stabilt i från sig i vad som blev hennes sista film. Men vilket intryck hon gör. Hon blandar det typiska barnet med vass skarphet och en simpel inställning till allt och ändå tar man henne till sig. I vanliga fall hade jag bara väntat på barnet skulle dö fort nog.

We got guns and are not afraid to use them!

 Våldsamt som i Gordon/Yuzna´s andra filmer blir det då rakt inte fast våld förekommer vilket ni ser ovanför men det stannar inte där. Mer våld följer i form av diverse verktyg allt efter vad som ligger till hands eller var nu dådet utförs. Våldet är inte direkt i centrum men det är där och fyller sin funktion men vänta bara ingen regelrätt gore fest för det lär ni inte få. Istället blir det en bra och smått mysig film med en väldigt skön inledning med Teddy i centrum som jag blir lika glad över var gång jag ser den vilket även är mitt bästa minne av filmen. Det tillsammans med Carrie Lorraine som Judy. Dolls rekommenderas verkligen!

4 kommentarer:

Mikael sa...

Helt klart en mysig film, som du skrev. Såg den första gången på 80-talet och såg om den härom året, den höll fortfarande. :-)

Weekend Video sa...

Härligt att höra :)

Mr_v sa...

Såg också denna på 80-talet under helt perfekta omständigheter (sent en vinternatt med lättskrämda jämnåriga) och blev hejdlöst skraj. Det inser jag att jag inte kommer bli om jag ser den igen, så jag har gett mig fan på att aldrig se om den här, just för att få behålla det fina skräckfilmsinnet intakt.
Den här recensionen gjorde mig dock jävligt sugen, ungefär som nån som viftar med ett ciggpaket framför näsan på en när man precis bestämt sig för att sluta röka, haha. Vi får se om jag har självdisciplin nog att hålla fast vid mitt löfte.
Tack för recen, i vilekt fall som helst!

Weekend Video sa...

Det var så lite så :)

Tack själv än en gång för du i din tur delar med dig av dina minnen kring filmerna som det skrivs om här!