Rampart - 2011

James Ellroy är Gud. Så är det bara. Kriminallitteraturens mästare är hjärnan bakom Rampart som gör vad Ellroy gör bäst. Skildrar genomkorrumperade snutar som kanske inte är alls så illa trots allt de pysslar med. Woody Harrelson spelar här Dave Brown, en gammeldags snut som inte drar sig för att använda batongen vid omhändertagandet av en misstänkt. Ej heller drar han sig för att skjuta en våldtäktsman för att förhindra framtida brott. Vad den dödsskjutningen för med sig kanske inte han är beredd på. Brown, som hamnar i rampljuset vid "omhändertagandet" av en flyende där han var allt för flitig med batongen, finner sig än en gång i klistret med sina överordnade. Att sedan media pumpar ut filmen där han utövar sitt jobb kanske inte är vad han behöver. Fast det hindrar inte honom för att ragga på en främmande kvinna i en bar samtidigt som hon ser på just Brown in action.

Kvinnor är en pärs för Brown som bor i en stuga mellan sina två före detta fruar som är systrar till råga på allt med sina två döttrar. En dotter som fortfarande har pappa som hjälte och en större som avskyr sin far för vad han gör på jobb samtidigt som hon kommer ut som lesbisk. Litet underligt tankesätt då den ena frun spelas av Cynthia Nixon som är lesbisk och den andra spelas av Anne Heche som vi alla minns var lesbisk en kvart ungefär med Ellen DeGeneres. Inget direkt som har med filmen att göra i sig men fast det gör sitt för att krydda filmen.

Men allt det här räcker inte för Brown som finner att alla pengar som han kommit över i jobbet börjar ta slut under den senaste utredningen emot honom så han ser till att skaffa nya på ett inte fullt så lagligt sätt. Bara det att det slår tillbaka till honom rejält. Både privat som i jobbet.

Harrelson är inte ensam i filmen med Nixon, Heche utan vi får även Sigourney Weaver, Steve Buscemi, Ben Foster, Robin Wright, Ned Beatty men tyvärr även den genomusla pajasen Ice Cube som inte bara är fet, fånig och korkad han är fetare, fånigare och mer korkad här! Den som fortsätter ge den pajasen roller skulle jag allt vilja träffa ensam i ett mörkt rum. Har man bara överseende med den clownen får man ett mörkt thriller/drama med bra agerande och en kraftfull ton. Lite som Abel Ferrara´s Bad Lieutenant. Minus onaniscener, nunnor och Jesus. Istället får vi Dan Brown. En normal polis fast i James Ellroy´s skepnad.

Det är kraftfullt, mörkt och inte speciellt snabbt ärligt talat. Rampart tar allt sin tid för att berätta sin story  och eldstrider samt våldsamma explosioner är att förglömma. Det förekommer inte alls här. Väntar man sig en typisk actionfilm, leta någon annanstans. Ni finner inte det i Rampart, här finner ni svärta, osäkra människoöden och en man som inte drar sig för något för att behålla sin familj och jobb. Oavsett vilket pris.

Tack för ni läser.

The Chase -1994

En perfekt film att slappna av till är Adam Rifkins The Chase med Charlie Sheen, puddingen Kristy Swanson och den fantastiske Henry Rollins. En simpel film som visar hur en smått desperat Sheen kidnappar Swanson och drar iväg med henne i hennes BMW efter ha blivit trängd av poliser på en mack. Varför han blev trängd får vi veta under tiden som jakten (The Chase) pågår. En av de ledande poliserna som jagar Sheen är klippan Rollins. Han briljerar som nitisk polis som visar sig ha med en tv-producent och kameraman i bilen under tiden som jakten pågår då de ska filma den nya konkurrenten till COPS, nämligen The FUZZ!

Allt eftersom färden bränner iväg på motorvägarna mot Mexiko och vansinnigheterna avlöser varandra så hamnar allt från lik på vägen och körs över till voltande bilar till valda delar ur Red Hot Chili Peppers. korkade personer får vi med då de varierar från poliser till nyhetsteam som inte drar sig för något som kan dra tittare.

Rifkin gjorde även Detroit Rock City där även Ron Jeremy dök upp vilket är samma som han gör här om än i en avsevärt liten roll men ändå, det är en porrlegendar i filmen! Tar vi då Rollins, en åldrande alternativ-musik- samt spoken word-legendar, Charlie Sheen som gärna rullar runt med porrskådisar och call girls till den alltid läckra Kristy Swanson till gamle igelkotten Jeremy till bra biljakter och underhållande situationer så får vi The Chase.

 En underskattad film som bjuder på lika delar skratt som asgarv till vilda volter med bilar så kan det inte bara gå fel. The Chase är en lika underskattad film som Charlie Sheen är en underskattad skådespelare. Jag gillar den skarpt och nu är min son en lika stor fan av den han med. Att han har en begynnande bra smak bekräftas bara av att han har den goda smaken att uppskatta Henry Rollins och Charlie Sheen han med. Äpplet faller verkligen inte långt ifrån trädet.

Vampires: Los Muertos - 2002

Vampires: Los Muertos är en direkt uppföljare till Carpenter´s fina film med James Woods. Den här gången är det veteranen Tommy Lee Wallace som gett oss både Halloween 3 som Fright Night 2. Carpenter har lånat ut sitt namn till den här filmens omslag och poster så det är säkerligen anledningen till att han står som producent. Och stand-in för James Woods får vi denna gången den tvålfagre Jon Bon Jovi. En skådespelare som är lika plastig som sin musik som verkligen inte är något att skriva hem om.

Handlingen den här gången är i stort sett den samma som i originalfilmen. Bon Jovi jagar ett gäng vampyrer som kommit över Berziers kors som nu skall användas för att göra ledaren för vampyrerna tålig för dagsljus. Skillnaden är bara den att ledaren är en kvinna nu annars är det samma sak än en gång. Så varför ska man då se Vampires: Los Muertos då om Vampires är först och otroligt mycket bättre?

Ja, av den simpla anledningen till att det är en underhållande film som serverar upp en stor del fin gore där vi bjuds på en stor del halshuggningar, uppslitna kroppar, stympade kroppar, blod som flödar och en relativt cool sekvens där en attack på en bar har vissa likheter med Near Dark.  En viss del cgi förekommer men det mesta är hederlig latex och lönnsirap till blod. Inledningen där Jon ger en lokal hora vad hon tål är oväntat fräck även om det kanske inte är som man leds att tro av min text. Slutscenen där vampyren biter i gruset är rätt skön med vid en eftertanke.

Så ni kan se den här med relativt lättat samvete men var bara beredda på herr Jovi´s agerande som inte är så nyanserat som man hade velat. Han är rätt rutten faktiskt. Trots det så hade jag en helt okej stund framför dumburken och de 69:- som jag lade ut på den här boxen med alla tre filmerna i var inte allt för illa spenderade. Tredje filmen som ska utspela sig i Thailand och innehålla thaiboxare och vampyrer är jag kanske inte direkt så förväntansfull inför eftersom jag och Thailand inte riktigt går ihop. En av oss är väldigt överskattad och ett tips är att det inte är jag.

Vampires: Los Muertos bjuder på en fin första halva med bra drag i galoscherna som tyvärr saggar ner sig efter halva tiden. Tempot dras ner och Herr Jovi har fler klädombyte än en transa i Malmö. Vid närmare eftertanke så är det bara han som byter om i hela filmen! Ingen av de andra gör det underligt nog. Till och med fruntimmerna i filmen har samma paltor men inte våran världsstjärna. Han byter stup i kvarten. Skit samma egentligen för filmen är underhållande om än dess första hälft är bäst.