Blackaria - 2010

Den andra filmen från hjältarna Gaillard och Robin är även den en giallo fast av det mer stökigare och våldsammare slaget. Ung tjej finner oväsendet från grannens lägenhet störande såpass så hon går dit och klagar. Bara för att finna grannen i full gång med ett sexparty samt att hon blir attraherad av just grannen som gör sitt bästa för att förföra henne. Det ger mersmak så när ytterligare oväsen förekommer rycker hon ut igen bara för att finna grannen mördad. Men det tar inte slut där. Hon välter ner en glaskula som visar sig vara en spåkula och med den så ser hon framtiden och att hon själv är på väg att bli nästa offer. Glaskulan görs därför om till ett par glasögon och nu är hon redo för att konfrontera mördaren i vilken form eller skepnad den nu kommer i....

Fransmännen är på g och öser på med de italienska inspirationerna bara det att den här gången är det mer av Bava, Mario då givetvis, men även Argento som sig bör. Främst Deep Red. Det är mycket färger där det röda är rött och blått är kallt blått. Bara det gör att Blackaria sticker ut från den dagens gängse norm. En annan sak som sticker ut är morden. Det är rakblad och knivar som gäller precis som alla damer som visas upp är mer än lovligt erotiskt laddade med fulla utstyrslar och en kamera som inte drar sig för att zooma in där svettpärlor träder fram som inte annars visas förutom i en tysk porrfilm som man finner på nätet eller bakom toan på en bensinmack....

Gaillard och Robin vet att uppskatta kvinnokroppen både som erotisk föremål som ett instrument för våldsamma utbrott av medmänniskor därför blir det exar roligt när knivarna slipas för skära igenom ytterligare ett kvinnobröst samtidigt som offret nästan har en sexuellt upphetsad look i ansiktet. Moraliskt och politiskt inkorrekt men samtidigt jävligt stolta över det är vi på Weekend Video för det gör det hela till en ännu bättre upplevelse än att se ännu en plastikopererad tonåring från USA bli kanonmat för ytterligare en trött mördare i valfri franchise som inte haft vettet att lägga av i tid. Så därför är Blackaria en sådan fullträff trots dess lite lågmälda tempo som mer satsar på atmosfär och stämning än dess kollega Last Caress som satsar hårt och går ut ännu hårdare redan med första mordet.

Nu är inte Blackaria feg i sina våldskildringar för de är verkligen bra men går mer i traditionell giallo anda med svarta handskar, blanka eggar och en skön mördare. Och just mördaren i Blackaria är en riktig höjdare för mig. Stilig med som sig bör, stilig på gränsen till erotisk laddad. Se där kom det däringa jobbiga ordet igen.... Där Last Caress satsade för fullt med olika tillvägagångssätt för att disponera offer så är det mer begränsat till eggvapen här. Inget fel i det då vi får två filmer från samma gäng i ett och samma paket men ändå så är det två totalt olika filmer. Musiken är även den här gången av Double Dragon men den är nedtonad den med och inte alls lika inspirerad av italien som i L.C. men fullt passande och just de kvinnliga inslagen i musiken är kalas.

Så gör er själva en tjänst och kolla upp Last Caress/Blackaria eftersom det här dubbelsläppet är bland det mer intressanta släppen på länge på den svenska marknaden. Ni får även musiken på köpet så släpp/lägg ner porrsurfandet och kila i väg och säkra ett ex av den här mycket intressanta släppet. Ni lär inte ångra er. Rekommenderas det varmaste!

Last Caress - 2010

Italian the French way! Ungefär så kan man beskriva Last Caress som gjordes av de två eminenta herrarna Francios Gaillard och Christophe Robin. Det är två herrar gravt inspirerade av Dario Argento och italiensk film i allmänhet men även Fredagen den 13:e får sin homage den med. Speciellt en underbar sekvens från den makalösa fyran i den serien. Vilken det är, det kan man inte missa när man ser Last Caress. Fans av italiensk film, giallos (detta skällsord) i synnerhet lär ha en heldag här bara genom att plocka in alla filmer som inspirerat L.C. Själv kom jag på Suspiria, Deep Red, Tenebre och Death Walks At Midnight. Fler är det men dem pallar jag inte gå in på.

Handlingen i L.C. är lite av det mer slapphänta slaget men det centreras runt en tavla som en eller flera vill åt och den finns i ett hus ägt av en ung dam. Viljorna som vill åt den är flera och allt mer blodigt blir det när en grupp med bekanta/släktingar till den unga damen kommer dit och bestämmer sig för att ha sex, supa, röka på, hålla seans och ytterligare mer sex i väntan på ägaren kommer tillbaka. Men det går inte riktigt åt det hållet då det är en illvillig karaktär i huset som också vill vara med och leka fast med sina egna leksaker...

Det är blodigt, våldsamt och grymt underhållande. Jag kommer på mig själv med att sitta med ett lika stort leende på läpparna som den stackars pensionär som fått ett bidrag från staten och nu äntligen kan bekosta sig ett svampbad från sina vårdare. Så kul är L.C! Brudarna är typiskt franska vilket att de är mer eller mindre fulsnygga med aningen oproportionerliga näsor men det vägs upp med hjälp av deras klädstil som funkar fint i det här hushållet. Det är full makeup när de vaknar, nätstrumpor, höfthållare och hela kitet. Vi får även en fin sexscen som visar en dövstum tjej som störs mitt i ett skumbad av en illvillig gäst medan hennes älskarinna får smaka salami i andra rummet av en smårund herre med polisonger och nätlinne under skjortan. Men säg det samlag som får fortgå ostört...

Agerandet kanske inte är det bästa från vissa av deltagarna då de säkerligen är lokala amatörer/bekanta men det vägs upp av deras inlevelse i sina dödsscener samt att L.C. är så underbart snygg trots den är skjuten digitalt. Det är stämningsfullt med massor av färger och hederligt grafiska effekter av gammal hederlig stil. Som den här till exempel:

Hooked on a feeling...?

Kryddar vi ultravåld med naket, elaksinnade nunnor, piskningar och annat mordiskt beteende så får vi Last Caress, en film som säljes med en andra film av samma team nämligen Blackaria. Så nu får vi inte bara en film som döpts utav en Misfits låt utan även ytterligare en film med ett namn från Misfits sammanhang. Glen Danzig, sångare i Misfits som sjöng just Last Caresss, släppte ett album med titeln Black Aria. Där fick ni lite mer onödigt vetande.

Last Caress är skitbra helt enkelt! Jag mådde som en prins hela den korta speltiden på knappa 70 minuter och kom på mig med att tacka Gummi-Jocke för hans recension av just Last Caress/Blackaria vilken var det som fick mig att köpa filmen rätt av på en ren chansning. Hans tips om musiken tog jag med en nypa salt då karl är en synthare men även där hade han helt rätt. Double Dragon´s musik, jepp de heter så, är grymt skön och den följer med det svenska DVD-släppet . Last Caress gav mig en sådan mersmak att jag ska visa den för kvinnan min så hon får se hur det ska gå till och sonen ska få se den med för det här kommer han att uppskatta. Det vet jag. Rekommenderas det varmaste!

Blubberella - 2011

Den gode herr Boll har en tendens att vara aningen ojämn i sina filmer men det är förklarligt då karlen fullkomligt spottar ur sig cineastiska upplevelser på löpande band. Blubberella är en spoof av herr Boll´s egna Bloodrayne-filmer bara det att våran hjältinna den här gången är en aning kraftigare än de hjältinnor som vi bombarderats med på film de senaste 100 åren. Själv tycker jag det är en frisk fläkt i ett anars rätt sjukt samhälle där alla ska vara såpass trådsmala så att de tappar sina tamponger när de är ute och går. Då är det oväntat underhållande att se Lindsay Hollister som Blubberella. Hon har minst sagt kött på benen och är härligt underhållande på samma gång.

Storyn är Bloodrayne 3 än en gång med samma ansikte som vi alltid får se i Bolls filmer. Paré, Howard, och Fletcher. Lustigt nog så filmade Boll den samtidigt som Bloodrayne 3 så skulle något kännas igen så vet ni varför och glöm inte var ni läste det.

Meet my new sidekick...

Så för vem kan Blubberella rikta sig till då vi får nazister, en överviktig Damphir med en svart mor som misshandlar henne med köksredskap och kallar henne för Precious. En oväntad scen där Boll själv spelar Adolf Hitler med en svart sidekick som blivit skjuten 18 gånger, en förstärkning från Afrika som Adolf själv beskriver situationen. En annan oväntad sak är när Blubberella kollar Adolf för cockblocker  då det är han som ser till att förstöra alla hennes dejter som hon finner via en judisk datingsida på nätet. Och på den vägen är det. Det är plumpt, politiskt inkorrekt och i precis samma stil som Postal men jag tyckte Blubberella var snäppet mer underhållande fast aningen med påklädd. Kanske inte för alla men nog fan har man kul under tiden, precis som det ska vara.

Adolf vs. Precious...