Curse Of The Black Widow - 1977

Curse Of The Black Widow är ytterligare en tv-rysare av Dan Curtis och den är nog fasiken bland det bästa jag sett från honom. Mycket fin stämning, bra skådisar, bra effekter/modell och ett bra hederligt tempo. Tyvärr släpptes denna bara på vhs från Anchor Bay och finns således inte på DVD vilket är verkligen synd. Storyn som sig bör är inget avancerat men gillar man Curtis andra tv-rysare så kommer man säkert gilla denna skarpt, precis som jag gjorde. Anthony Franciosa spelar en deckare som får en bekant mördad på ett underligt vis och när han börjar nysta i saken blir han rejält motarbetad av Vic Morrows polis. Spåren och alla ledtrådar verka leda mot en stor spindel men sådant finns ju inte. Eller?

Först kan man tycka att Franciosa spelar över för det ser rätt överdrivit ut när han är i gång men snart nog så accepterar man hans stil och finner mer och mer nöje i att se honom i arbete. Han gör en annars rätt trist karaktär till en skön typ och får konsten att tugga tuggummi till att se ut som just en konst. Vic Morrow gör den sedvanliga buttra snuten och är bra som alltid men han får till sitt typiska spel och snuten blir lite mer levande än vad rollen krävde från början. Man behöver inte vara geni här för att fatta hur allt ligger till men ändå så känns det som en resa man vill ta sig igenom för man trivs med resesällskapet man får här. Det är stabilt gjort på alla vis och Curtis får till riktigt sköna stämningar och tv-filmer av denna klassen och just den andra godingen Vampire gör tv-tittande till en rejäl njutning.

Så gillar ni Curtis andra filmer och detta låter lockande, vilket det är, så leta upp den. I värsta fall så bör ni komma över den svenska vhsén billigt. Blir nog enklare att hitta än den amerikanska diton, såvida ni inte nöjer er med en divx. Mycket nöje utlovas här!

Yes. Yes. Yes!

Äntligen är man klädd med vinylspelare igen och vad passar då bättre än att återskaffa denna klassiker och förmodligen det bästa som någonsin kommit från Malmö.

The Chainsaw Zombies, smaka på det namnet! och deras makalöst suveräna Tied - Trained - Transformed

Lyckan är bara total i da lizzard lounge.


Kolla bara in låtarna!

1: Biohazard Warning
2: The Wall Starts To Drill A Hole In My Head
3: A handful Of Sand
4: Tied Trained And Transformed
5: Ride My Chainsaw

Visst ja, kom över dessa med i bara farten...

Evil Dead - Elite OOP
Darkness - Unrated

Ferris Buellers Day Off - 1986

Jag vill bara på peka att detta är efter påtryckningar från Malmö-hållet och det kändes säkrast för hälsan att skriva så here goes!

John Hughes är en bra regissör som har många bra som fina filmer bakom sig i sin karriär. Vissa av dem håller fortfarande medan andra har det svårare och så är där denna. Denna filmen har jag aldrig gillat. Inte för att den är dålig på något vis utanför Matthew Broderick är en sådan sympatilös människa som man bara vill strypa långsamt. Tyvärr är han i stor fokus i filmen och just scenerna när han pratar rätt in i kameran stör mig mest. Han är så äckligt självupptagen att det får mig att vilja kräkas.

Men som tur är har Hughes den goda smaken att ta med den fina Jeffrey Jones som ALLTID är bra i ALLA filmer han gör. Utan honom vore detta en fruktansvärt kass film. Jones lyfter denna från den totala botten och varje scen han är med i blir man alldeles varm inombords av och man njuter av varje stund man får med honom. Jeffrey Jones über alles!

Att sedan Charlie Sheen, Kristy Swanson, Jennifer Grey, båda Sheen och Grey var med i Red Dawn! är med lättar upp det hela lite med. Att besluta ha Broderick i leaden förstår jag inte alls för han är en skådis som är endast ett pinnhål över i agerande än Paolo Roberto och den pajasen är verkligen horribel! Men bortser man från Broderick och hans korkade två polare och koncentrerar sig på Jeffrey Jones underbara rektor så har man en rätt så kul stund framför sig. Resten går alltid att snabbspola.

The Comedy Of Terrors - 1964

Höjdarteamet av Karloff/Lorre/Price är tillbaka och denna gången har de fått Basil Rathbone med sig. Så även puman Joyce Jameson. Price driver en begravningsbyrå som han har utmanövrerat från svärfar Karloff, i källaren huserar Lorre som är medhjälpare och allmänt fungerar som avreageringsobjekt för Price när han krökar. Jameson är den lidelsefulla frugan som bara vill ha fysisk kärlek och har imponerande lungor men en taskig pipa. Men när Price inte får in kunder i den takt han vill ha så ordnar han det själv på sitt eget lilla vis och när plötsligt hyran för ett helt år ska drivas in så är det lägligt att se till så att den ansvarige bakom lämnar in tofflorna för gott, dvs Rathbone. Men han visar sig vara en svår nöt att knäcka och ännu svårare att begrava.

Om det inte har framgått så är detta en riktigt skön svart komedi med en skönt spelande Price som verkligen visar sin komiska begåvning. Lorre och Karloff är mer laidback här medan Rathbone ger Price en rejäl utmaning om komiska höjdpunkter. Stämningen är riktigt skön och det är en riktigt fyndig dialog som lockar till många skratt. Gott om slapstick och för oss som minns Abbott och Costello då väcker denna fina minnen. Deras ande vilar fint över denna filmen.

Detta är en riktigt kul film som är bättre än The Raven och funkar fint att se back to back med den eller varför inte för sig själv helt enkelt. Price övertygar mig bara mer och mer och det är härligt att se. Scenen i början med kistan är riktigt skön och sätter tonen för filmen direkt och därefter så går det bara uppåt. En härlig film som rekommenderas varmt.

Drag Me To Hell - 2009

80 minuter in i filmen ställer Justin Long frågan "Is it over?" och jag vill bara falla på knä i spillrorna av krossade använda kanyler och gråta ut svaret för honom att det inte är det. Men att mitt intresse för Sam Raimi och hans filmer verkligen är det för detta var verkligen droppen som fick bloggen att rinna över. Som ni märkt är Justin Long med och det är bara ren slöseri med talang för han är så malplacerad här att han framstår som klockrent castad i Die Hard 4.

Raimi drar sig inte för att sno i från sig själv och sina gamla Evil Dead-filmer, vilket är tillåtet då det är han som gjort dem men jag antar att all tid han lagt ner på magplasken om Spiderman fått hans fantasi att sina. Tack och lov slipper vi både sure Ted som Bruce här och det är nog det enda trösten vi får här. Effekterna är cgi och latex vilket är okej gjort men de cgi-spöken som kommer fram under seansen är bara fula. Slapstick-stilen hänger med än och det känns mer som en komedi med mycket fysisk humor man tittar på emellanåt än en skräckis.

Skräck kanske detta är för dagens publik som tycker Raimi är en gyllene gud men för mig är detta bara ett stort slöseri med tid. Ingen spänning, ingen stämning och framför allt ingen bra skådis i leaden. Alison Lohman är en styggelse att titta på och hon har bara ett ansiktsuttryck mindre än Stellan Skarsgård och det är att se kronisk dum ut, vilket hon gör med. Kolla bara in henne i den annars bra filmen Where The Truth Lies vilken hon förstör totalt med sitt usla spel, det är skrämmande att ingen kommit på hennes talanglöshet ännu.

Att som en pajas på IMBD sitta och påstå stolt att detta är ett mästerverk i skräck och Raimis stora återkomst till just den genren är bara sinnessvagt. Om detta är något så är det ett enda stort stolpiller som man utsätts för våldsamt och ofrivilligt av en groteskt stor muskelbyggare oralt. Vill ni se något bra av Raimi så se The Quick And The Dead eller varför inte For Love Of the Game, där får ni åtminstone Kevin Costner. Denna soppan bör hamna där den förtjänar. Antingen i en isoleringscell i Nordkorea tillsammans med Lohman eller hemma i Stellan Skarsgårds barskåp. Skit som detta bör verkligen bara tigas ihjäl.