Oliver Stone´s skildring av bandet The Doors eller rättare sagt deras sångare Jim Morrison blev en rätt stor succé vilket jag inte kan ta till mig direkt för maken till segare film har jag inte varit med om på länge och jag kunde inte vänta tills eländet var slut. Stone är annars en regissör vars verk annars jag gillar att tillbringa tid med fast det finns ju undantag som den här och Alexander. Problemet med The Doors är det att Morrison visar sig vara mer en pajas som slänger sig med strofer och lite lösryckta meningar som han sedan använde för att förleda vilsna människor som i brist på intelligens tog till sig som poesi och andemening. Med andra ord, får som letar febrilt efter en egen herde.
Själv blir jag inte det minsta intresserad av att ta till mig mannens vision eller musik då hans uppträdande som, om man ska tro filmen, verkade mest bestå av att vara påtänd, full, sätta på allt som rörde sig och hade en vagina och tillbringa livet med att vänta på döden, igen enligt filmen, vilken i mitt fall som åskådare inte kom snabbt nog.
Visst är filmen stabilt framställd med snyggt foto samt kanonskådisar att gödsla med men det kan jag skita i när personen det handlar om är så dryg att jag inte ens skulle vilja tillbringa två minuter med honom och än mindre lyssna på musiken för den är verkligen inte något jag har/ska/vill lyssna på för det sista jag är är en utdöende hippie som inte kan existera utan tillräckligt med droger för att sänka ett mindre lands ekonomi.
Ska jag nämna något mer negativt så undrar jag bara att hur fan kan man få idén med att ta med Billy Idol i en film?! Karlen är så otroligt pinsam aktör att George C. Scott gråter i sin grav och jag skämdes faktiskt varje gång dåren kom i bild. Ska man däremot ta fram något bra i filmen så är det det att vi får se Kathleen Quinlan naken. Nej, Stone borde lägga sin kraft på att göra en film om ett riktigt band i stället som Gehennah. Där har vi ett band att tillbringa tid med och som är så långt ifrån påtända hippies man kan komma. För visa mig den hippie som kunde komma på en lika genial låt som Bitch With A Bullet Belt! För Oliver Stone´s The Doors var/är för mig inget annat än ett två och en halv timme långt ofrivilligt stolpiller som jag verkligen inte bett om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar