X-Men: First Class - 2011

X-Men-filmerna är filmer jag tycker väldigt mycket om. Till och med X-Men: The Last Stand trots den har Brett Ratner som regissör. En film i serien som jag däremot inte är lika förtjust i är X-Men Origins: Wolverine eftersom den känns alltför lättviktig ställd mot de andra filmerna i serien. Och då innehåller den ändå både Scott Adkins som Ryan Reynolds fast man kan inte få allt här i världen. Så hur lyder då domen över det här senaste tillskottet i X-Men franchisen som är regisserad av Matthew Vaughn som gav oss den hemska Kick-Ass. Jag vet, den är underbar och älskad av alla men fan inte av mig. Bajs, och hör sen! Så hur kan en man som gav oss det magplasket då lyckas med att ge oss historien om hur Xavier och Magneto sammanförs och hur det hela startar egentligen?

Jo, det lyckas oväntat bra får jag säga för det känns som att Bryan Singers ande svävar över filmen men så har han producerat med och säkert haft både ett och ett annat att säga under inspelningen med. Lyckligtvis. Nu är det bara inte bildandet av skolan och Xavier och Magnetos möte som det koncentreras på här utan det introduceras både nya som gamla karaktärer som både förekommit i de andra filmerna som i tidningen vilket glädjer oss som läste den när det begav sig. Läs 80-talet. Intressant och spännande även om vissa känns lite överdrivna om man nu kan tycka det är något som går att använda i en recension av en film om mutanter. Men det skiter vi fullkomligt i och gör ändå. Så där, nu var det gjort. Lägger man sedan in Kevin Bacon som ondskefull nazistisk forskare och två oväntade cameos så får man en underhållande stund framför burken för Bacon har skitkul med sin roll och levererar en stabil och fullkomligt passande skurk till Michael Fassbenders Magneto och James McAvoys Xavier. Tar man det och sedan kastar in missilkrisen på Kuba på 60-talet så får ni säkert en rätt så bra koll på vad som gäller i den här filmen.

Med en speltid på över två timmar så kan man undra om inte träsmaken sätter in i arslet men det uteblir för tiden och tempot i filmen matchar varandra kalas och man har inte det minsta tråkigt eller ledsamt under tiden de 130 minuterna varar. Jag har sett musikvideos på 2 minuter som var avsevärt drygare än två normala timmar vilket gör det här till en film man inte behöver vara orolig för att skänka sin dyrbara tid till. Tvärtom. Själv kommer jag att återvända till den här så fort jag finner den i rätt prisklass för den förtjänar sin plats i samlingen definitivt och det är till och med så fullpris är överkomligt. För var annars lär man springa på nazister, karlar i blå päls med klor, nakna damer med blå hud och en cool Hugh Jackman? Inte på dass i alla fall.