The Rite - 2011

Mikael Håfström. Ännu en svensk i Hollywood som ska bekänna de svenska färgerna efter sina inhemska succéer Ondskan och Strandvaskaren, vilken jag fann relativt bra samma som Ondskan, samt lite svenska dussindeckare. Så hur har det gått? 1408 - såg halva sedan stängde jag av. Varför? Rörig och den innehåller skrigefittan Smauel L. Jackson som jag är gravt allergisk mot. Derailed - inte sett trots jag gillar Clive Owen men Vincent Cassell är med i den så kanske borde ge den en chans. Shanghai har jag inte sett så den skiter vi i helt. Den lockar inte. Så varför då se på Håfströms The Rite då om karlens amerikanska filmer inte lockar kan man undra då. Enkelt. Jag är fruktansvärt svag för filmer med/om demonisk besatthet. Precis som i fallet med hemsökta hus så dras jag till dem som kåta svin till medvetslösa brudar på en fest. Jag bara måste se om de får mig att skälva till i soffan och få den däringa välbekanta ilningen längs ryggraden och känna gåshuden komma. Lyckas Håfström med? Det ska vi ta reda på här under.

Handlingen i The Rite kretsar runt den unge mannen Michael (Colin O´Donoghue) som lever med sin far Istvan (Rutger Hauer) som är begravningsentreprenör. Eftersom fadern är gammal och framtiden för firman vilar på Michael så bestämmer han sig för att plugga till präst för att slippa hemarbetet och för att karlarna i familjen endast är präster eller begravningsentreprenörer. Planen är den att plugga hela vägen men hoppa av precis innan det är dags att lägga prästlöftet. Men en präst ser potential i Michael och tvivlar starkt på att han inte är kallad och vägrar godta hans avgång. Istället skickar han Michael till Vatikanen i Rom där han ska gå en speciell kurs inom exorcism eftersom kyrkan använder sig av det mer och mer.

Väl på plats så sticker Michael ut eftersom han inte bara är jänkare utan för att han starkt ifrågasätter den kristna tron över vetenskaplig fakta. Ett dilemma med att bli präst fullt ut för Michael är det att han är ateist och att läsa till präst är ett sätt att få sig en bra utbildning gratis. Problemet nu är det att prästen som leder kursen/utbildningen skickar honom till en lokal präst vid namn Lucas (Anthony Hopkins) bara för att Michael ska se vad det hela egentligen handlar om och att exorcismerna verkligen sker. Något som Michael i alla läge förklarar med endast är psykologiskt och kräver psykologisk behandling. Med andra ord, ingen präst eller djävulsutdrivning kan hjälpa dem.

Ni vet säkert redan vid det här laget att jag gillade filmen skarpt eftersom jag skrivit så här mycket om den vilket den var/är med. Jag fick både gåshud som ilning och skälvan under filmens gång för Håfström prickar precis rätt. Helt utan att använda sig av hoppande sängar eller den berömda ärtsoppan. Vilket Lucas påpekar i filmen med. Anthony Hopkins har figurerat flitigt i filmer på sistone och även om han spelar över i The Wolfman så fann jag honom kalas i den rollen. Samma här. När man tänker sig en exorcist så tänker man på Max von Sydow i The Exorcistmed all rätta då han gör ett underbart uppträdande där. I The Rite är Hopkins raka motsatsen. Visst, han är till åren han med men kroppsligt raka motsatsen och samma i sitt tillvägagångssätt. Han ryter värre än demonerna och drar sig inte för att jävlas med de anhöriga som söker hans hjälp för det här är något Lucas gör dagligen nämligen driver ut demoner. Speciellt oväntat kul blir det under en exorcism när hans  mobiltelefon plötsligt ringer!

Hopkins är som sagt bra och jag fann mig att gilla honom riktigt mycket även om jag är lite trött på honom. Rutger, alltid lysande, är inte med så mycket men gör som alltid bra i från sig som den trötte fadern som ska visa sin son hur man behandlar de döda även om det är ens egen fru och mor. Så stort tack till Håfström för att han tog med Rutger i filmen. Colin, efternamnet ger jag mig inte på att skriva igen, sköter sig helt okej som den unge och ateistiska blivande prästen som får mer närkontakt med ondskan än han väntat sig. 

Nu ska det mer till än bara bra skådespelare för att en sådan här film ska få mitt intresse och där kommer atmosfären och stämningen in. Där lyckas Håfström riktigt bra med att blanda in både allvar som spänning och framför allt rysningar i en film av den här typen. Jag är imponerad av resultatet då filmen var avsevärt bättre än jag väntat mig och framför allt räknade jag inte med att bli smått rädd av den. För det blev jag. Jag till och med var smått på min vakt när jag lade mig för jag hade fortfarande inte skakat filmens stämning av mig. Och det är ett riktigt bra resultat som Håfström ska ha välförtjänt beröm för. En annan sak som är värd att nämnas är Maria Grazia Cucinotta i rollen som mostern till den besatta flickan Rosaria. Hon är jävligt läcker! Kanske inte i filmen men tillräckligt för att man ska kolla upp henne. 


Detta är verkligen en bra film som bör kollas upp om man inte bara vill se en film om besatthet utan även för de som vill se en övernaturlig thriller med lite ockult tema. Eller så helt enkelt för de som bara vill se en bra film. Själv hoppas jag ni kommer att gilla den och ta den till er precis som jag gjorde och kanske till och med bli lite rädda ni med. Rekommenderas det varmaste!