We Are What We Are - 2010

Nu kan jag inte svara för er men får jag se ännu en film med en kannibalistisk familj med inavelstendenser så kommer jag att äta upp grannen. Nu är detta kanske inte rätt film att skriva om här för det är just vad det är. En mexikansk film om en familj där det börjar med att familjeöverhuvudet går och dör i ett varuhus efter att ha satt tänderna i en hora för mycket på gamla dar. Med fadern borta så börjar den interna kampen över vem som ska ta över ledarskapet i familjen. Allt noggrant koreograferat av familjens yngsta medlem, dottern. Men det får starkt motstånd av modern då hon i sin tur efter ha varit hunsad av just fadern nu ser sin chans att få lite att säga till om. Modern som visar sig ha ett starkt motstånd mot just horor visar sig inte bara dela deras arbete i en oväntad scen utan även kommer ha ett nära samarbete med just personer av det yrket i slutet.

Nu är det här inte direkt någon ny Motorsågsmassakern utan mer ett tätt drama med inslag av en del grova som oväntade scener med inslag av våld. Tyvärr så kommer de som förväntar sig ett rejält blodbad bli grymt besvikna då det här mer är ett familjedrama med just kannibalism som kryddan i tacoköttet. Kanske ett dåligt/skämt skämt men det bjuder jag på. För de som tvunget vill ha med den berömda inavelsdelen så är den i bakgrunden. Kanske ett nödvändigt inslag trots allt då det här kommer i nytt ljus när det kommer till vilka sorts kort det ska satsas på för att rätt spelare ska få komma fram eller varför inte till?

Uppenbarligen så var det här visst en film som förväntningarna var höga men aldrig infriades och vad kan man säga åt det? Ha inte förväntningar då, gott folk! Ni blir bara besvikna. Själv hade jag inga direkta förhoppningar då Hugo S. inte var med i den och spred ljus runt sig med sin maniska blick och täta skägg som man bara vill rulla in sig i och invänta ålderdomen i. Men filmen är fylld av bra skådespelare som gör sitt bästa för att vi ska få mer än de vanliga stereotyperna som är så vanliga i den här sortens film. Den som sticker ut för min del är Paulina Gaitan den som äger filmen med sin totalt dominerande syster/dotter som styr allt från kulisserna. Mycket bra aktris som inte bara har utstrålningen men även närvaron att ta över en film och ge den den tyngd som kan behövas.

En annan sak som verkar störa de flesta är slutet som inte lyckas skänka tillfredsställelse åt det som sett den för det är verkligen en öm punkt. Själv gillade jag det och tyckte det var passande även om man kunde se det komma en bra bit in i filmen. Så vad mer kan vi nämna som var rätt lustigt. Jo, filmens poliser. De är nämligen snäppet bättre än Craven´s Kling och Klang i The Last House On The Left även om de inte direkt skänker en större tilltro som rättsväsendets främsta riddare i Mexiko då de är allt utom klipska. Fast det är Mexikos problem och inte mitt.

Överlag en helt okej film som är bättre än vad de andra "kritikerna" på nätet tycker men så är de väl inga direkta fans av spansk/mexikansk film heller så gör som vanligt och lita på Weekend Video. Vi gör er inte besvikna och det lär nog inte We Are What We are heller göra. Väl värd en titt. Inte minst för Paulina Gaitan´s skull.