Humains - 2009

Vad har hänt med de en gång så mäktiga fransmännen? Först den rätt kassa Captifs och nu den här softa skogsrysaren med förhistoriska monster. Jag kräver en förklaring för maken till blodfattig film har jag inte sett sedan jag såg Wes Craven´s Cursed. För här får vi karlar som får inte bara stenar stora som Billys pan pizzor i skallen utan de får även stenyxor där och de är har inte ens ett sketet skrubbsår eller stabil fläskläpp! WTF har hänt med grodätarna? Har någon förgiftat deras rödtjut eller vitlöksbröd för jag förstår inget här.

Handlingen ska tydligen centrera runt en expedition till Schweiziska alperna och kolla på en uråldrig skalle eller något, jag vet inte för den utgåvan jag såg hade en textning som inte var från denna jord. Den måste ha tillverkats av en gravt alkoholiserad textöversättare med epilepsi som precis kommit hem från happy hour på ett raveparty. Maken till osammanhängande meningar har jag inte sett sedan jag läste en kvällstidning senast. men de ska i alla fall i väg och kolla upp det här när allt går åt helvete i en oväntat snabb cgi-gjord bilkrasch som är totalt omöjlig att någon kunnat överlevt men det är vad de gör här. Alla utom den person som vet vad de ska göra. Så nu är de strandsatta i alpernas skogar med ingen aning om hur eller vad de ska göra för att överleva samtidigt som något eller någon jagar dem. Fast vem bryr sig egentligen när det är så tamt som det är här.

För om det är något så är det tamt. knappt något blod och ett slut med så många vändningar och turer att jag sket i det till sist och bara inväntade sluttexterna så jag kunde slappna av från det här tidsfördrivet som var totalt bortkastat. Ska jag dra något som var/är bra med Humains så är det miljöerna. De är fantastiska och även om det inte räcker till för att styra upp filmens svagheter så bättrade de lite på det åtminstone. Miljöerna samt postern är vad som är intressant här för även om jag är svag för den här sortens film som utspelar sig i skogen samt är fransk så kommer den här att förpassas till mitt minnes yttersta gränser för att om fem minuter ha totalt försvunnit.