The Funhouse - 1981

Fyra vänner bestämmer sig för att under en vistelse på ett besökande festival att sova över i det lustiga huset. Tydligen har en vän till en av dem gjort det tidigare och nu ska de göra det samma. Vad de inte räknat med är att bli vittne till en affär av sexuell natur som går väldigt fel och de nu är instängda med en person som man inte direkt vill befinna sig med instängd.

Första gången jag såg Tobe Hooper´s The Funhouse var på vhs och jag har inte sett om den sedan dess. Dock har vissa sekvenser av den fastnat i minnet men inga av någon direkt minnesvärd karaktär för The Funhouse är faktiskt rätt seg om jag ska vara ärlig. En sekvens sticker ut ordentlig och det är den med yxan. Har ni sett filmen så vet ni vilken och har ni inte sett den så fick ni något där att se fram emot. Resten av filmen är faktiskt en av de bättre Tobe Hooper filmerna då den håller sig på rätt köl hela vägen och flippar inte ut det minsta. Vilket ger en underlig aning om hur pass illa de är då om den här är seg men ändå en av de bättre Hooper filmerna! Jag är verkligen en knepig typ.

Stämningen är bra och karaktärerna fullt trovärdiga så helt illa är inte filmen men det var för dryg för min smak vid den här titten men kanske funkar bättre nästa gång. Jag hade hellre sett att det var lite mer krut i filmen handlingsmässigt för det går rätt mycket på tomgång nu eller så är det för jag satte på den här efter Quantum Of solace. Efter den så känns allt segt, speciellt när det kommer till antalet klipp och tempo i en film. Så jag får helt enkelt se om den här vid ett senare tillfälle när jag är inställd på en film med stabil grund och ett lagom tempo för The Funhouse bjuder på bra underhållning trots det är lite snålt med blod i den.

Quantum Of Solace - 2008

Casino Royale är min favorit när det kommer till Bond och därför var det svårt att acceptera Quantum Of Solace när den kom. Jag tyckte den inte funkade alls och dess dampliknande actionsättningar var så upp speedade att jag fick se dem i slowmotion bara för att kunna se vad som händer egentligen i filmen. Men nu är den omsedd för den tredje gången om jag inte minns fel och den funkade bättre den här gången. Visst är den ingen Casino Royale men den ger en fortsättning och vi får se vad som egentligen hände med Vesper´s pojkvän.

Judi Dench fortsätter att imponera stort som M och Felix Leiter har aldrig porträtterats lika bra som av Jeffrey Wright. Lika kul är det att se Giancarlo Giannini än en gång som Mathis. Samma gäller att det fortfarande förekommer danska ansikte i rollistan som Jesper Christensen. Så jag får allt erkänna att det här funkade fint speciellt efter allt slafs jag sett på sistone vilket kanske varit den faktor som fattats vid de andra gånger jag sett Quantum Of Solace. Nu kan jag ställa in den här i samlingen med ett gott samvete.

Conquest - 1983

Äntligen är den avverkad! Fulci´s bidrag till  den italienska Conan Barbaren-genrens bottennivå. Där ligger den still i fint sällskap med Lenzi´s sura Iron Master. Egentligen vet jag inte varför jag utsätter mig för de här filmerna när jag fullt medvetet vet att det räcker med Red Sonja och Conan Barbaren för att fylla mitt sug efter den här sortens film. Men jag är väl självplågare antar jag. Fulci själv var inte direkt stolt över den då han senare avfärdade Conquest som ett simpelt beställningsjobb så den punkten är vi, Fulci och jag då, fullt överens.

Handlingen i Conquest, det lilla man ser genom den vaselininsmorda linsen och Europas kraftigaste rökmaskin, är den gamla vanliga i de här sammanhangen. Ung man (Andrea Occhipinti från New York Ripper och A Blade In The Dark) ska fördriva ondskan som härjar och får en "magisk" pilbåge med sig på färden. Väl ute så springer han på en dagdrivare (Jorge Rivero) som fäller fåniga floskler som han påstår är hans livsfilosofi. Trams med andra ord. Tillsammans kommer de sedan stå enade mot ondskan i alla dess skepnader eller åtminstone tills man tröttnar och stänger av eländet.

För Conquest är en extremt seg film trots den innehåller allt från zombier till varulvsliknande människodjur till fiskmänniskor till fan vet allt. Gore är det en del av i form av krossade skallar och en söndersliten kropp men vänta er ingen gore fest bara. Lyckligtvis blir det avbrott i rökmaskinen så man får en chans att se Rivero´s fina peruk som utan problem ökar på hans längd med en halv meter. Den "magiska" pilbågen verkar ha blivit snodd från en gammal Earth Wind & Fire konsert eller något i den stilen och är totalt lam. Ni förstår själva, det här är inget direkt som man vill basunera ut för världen att man sett under helgen. Det känns mer berättigat att erkänna att man tillbringat helgen i sällskap med Grey´s Anatomy.

Beyond The Door - 1974

Då var vi äntligen framme vid originalet då efter mycket om och men. Var det värt väntan kan man tro? Svar: inte direkt för det här var en smått förvirrad (ärt)soppa. Julie Mills spelar en kvinna som finner sig oväntat snabbt gravid där det växer något enormt fort i henne. Maken tillbringar den mesta tiden i studion där han ska göra lite gangstarap eller grunden till det skiter mer eller mindre i vilket. Barnen de två de har är redan udda nog i sig då dottern asar runt på 12 utgåvor på samma bok och sonen konstant suger på en burk med ärtsoppa!

När saker och ting blir maken förföljd av en okänd man för honom medan frugan är av annan insikt. Mannen (Richard Johnson) hävdar att barnet måste bli fött något som maken aldrig påstått något annat hellre fast han har ej hellre sagt hans fru är gravid. Så den korkade maken tar med mannen hem och lämnar honom sedan med frugan som nu vrider på skallen och spyr grönt samt pratar med guttural röst.

Det låter onekligen lovande men är långt i från just det. Personerna gör så extremt udda saker som man aldrig skulle vänta sig de skulle göra än mindre skulle man bete sig så själv. Föräldrarna har ingen som helst koll eller relation med barnen samt ej heller med varandra vilket visas genom att Mills och Gabriele Lavia som spelar maken har noll kemi mellan varandra. Richard Johnson ser mest förvirrad ut även om han på extramaterialet till Code Red´s DVD säger han gillade filmen.

Ska man ha riktigt kul åt Beyond The Door så ska man just se extrameterialet för det är där den är som bäst i sina intervjuer med Richard Johnson och Ovideo G. Assonitis. Assonitis sitter bakom ett stort skrivbord i ett relativt tomt kontor med ett par ark papper, som visst ska vara viktiga, framför sig och komplett med solglasögon ser gravallvarlig ut när han påstår hans film inte är en cash in på Exorcisten. Papperna flyttas fram och tillbaka och det är precis som han läser innantill vad han ska få för fråga eller så står svaren där. Totalt sanslös intervju där han är ilsken över att de två inofficiella uppföljarna hade inget som helst med "hans originella" film att göra. Fast på frågan hur det kom sig att filmen Train/Amok Train även den fick titeln Beyond The Door 3 gör han en italienare. Vilket innebär att han gör som Sergio Martino och Ruggero Deodato och skyller på producenten. Problemet är bara att han själv producerade Beyond The Door 3 aka Train/Amok Train!

Det roliga tar inte slut där. Richard Johnson tar över stafettpinnen och berättar om sina upplevelser i Italien och med italiensk film vilket leder än en gång till när Fulci tuggar grus framför Auretta Gay och annat man hört förr. Fast en sak som jag inte väntade att höra från herr Johnson var han bitterhet över att han aldrig tjänade några pengar på filmerna han var med. Ursprungligen var han erbjuden 1% av Beyond The Door men avböjde och tog sina 20000 dollar istället. Vilket störde honom för den filmen drog in minst 15 miljoner dollar! Sen är det Zombi 2´s tur. Där grämjer han sig över hur bra den gått och fortfarande gör medan han fortfarande inte får något alls för de filmerna. Vilket är lite synd att se att en gammal filmfavorit gått och blivit en sniken jävel som mer bryr sig om pengarna han känner han missar än att bli berörd över att ett gäng lågbudgetfilmer han gjort i Italien för snart 40 år sedan fortfarande drar en publik och älskas världen över av en ständigt ny och växande publik.

Det gav mig en smula avsmak och mitt intresse för Beyond The Door avtog relativt snabbt. Trots gutturala läten och huvudvridningar samt levitation så somnade jag ifrån filmen och efter ha funderat på saken så lär det nog dröja innan jag ser om den här igen. För ska jag vara ärlig så lockar de två inofficiella uppföljarna avsevärt mer. För inte bara innehåller en av dem en fin Daria Nicolodia den andre innehåller fint gore. Där den här mest inte vet riktigt var den ska stå samt Assonitis är ingen vidare regissör. Ett platt fall för besatthetsgenren den här.

Ilsa, She Wolf Of The SS - 1975

Wow! Vad annat kan man säga efter ha upplevt Dyanne Thorne som Ilsa än en gång. För man kan inget annat än gapa av beundran för den makalösa öppningsscen som slår en i ansiktet för att sedan fortsätta filmen igenom. Vi pratar om t&a i ofantliga mängder och för det mesta är brösten dränkta i det röda guldet allt komplett med fin tortyr i sann exploitationsanda där allt vi kan tänka oss få serverat serveras bara det att det är mer än vi hoppats på.

Always at your service at any time. Night or day.

Vi pratar om kastreringar, strömförande dildosar som förs upp ni-vet-var, kvinnor som kokas i vatten för att testa hur pass mycket de tål i experiment som kan kommas att användas i stridsvagnar, ström kopplad till bröstvårtor vilket visar sig vara en favorit då det förekommer på de flesta bröst som förekommer i bild, brinnande föremål som förs upp i underliv, experiment med öppna sår, injiceringar av sjukdomar som tyfus, syfilis osv... Det är en hel del med godis med andra ord som vi bjuds på.

Say hello to my little friend...

Dyanne Thorne kom att reprisera rollen som Ilsa i ytterligare två filmer, Ilsa, Harem Keeper of the Oil Sheiks och Ilsa The Tigress of Siberia. Ilsa, The Wicked Warden av Jess Franco är egentligen ingen Ilsa-film utan är egentligen Greta The Mad Butcher som kom innan Ilsa The Tigress of Siberia samma år. Vill man kan man se den som en Ilsa fast jag gör inte det. Oavsett vilket så är Dyanne Thorne med i den och bara det kan vara orsak att se den trots det är en Franco.

I see it´s a little cold in here...

Nåväl, Ilsa är precis som Franco inte för alla. Så därför fortsätter vi med Ilsa vilket är avsevärt roligare. Handlingen här är simpel. Ilsa styr läger 9 med järnhand där alla kvinnor väljs direkt ut till antingen experiment eller för att fungera som förnöjelse för vakterna. Ilsa själv roar sig med kvinnorna i sina experiment och lägrets manliga fångar på nätterna där de som misslyckas med att tillfredsställa henne kastreras på studs och i vissa fall får paketet skickat till Berlin.

There goes the neighbourhood!

Nu är Ilsa inte ensam om detta utan hon har en trogen assistent komplett med puckelrygg och kronisk hosta samt två ariska kvinnliga vakter som inte drar sig för att ta för sig av de manliga fångarna heller. Tillsammans ser de till att sätta fart på allt som rör sig och att skita ner sig är inget de direkt drar sig för att göra. Vi pratar om kvinnor som gillar att utforska andra kvinnor tillsammans!

Now, where did i put my keys...

Nu är jag den jag är så nu måste det klagas lite med och vad som det ska klagas på är valet av den manlige hjälten som är allt annat trovärdig. Med en kropp och utseende som verkar vara på rymmen från någon skum klubb/sekt i San Fransisco övertygar han inte mig det minsta som den ende som kan tillfredsställa Ilsa och hennes enorma begär. Det skriker fullkomlig gay om killen. Lyckligtvis var det här den enda film vi fick "njuta" av Gregory Knoph med. Tack och lov. Men dilemmat med fjolliga karlar som får Ilsa på fall fortsatte i de andra filmerna med så där vet ni vad som väntar er.

Always on the prowl för fresh meat...

Vad fan, det var kul med de här bilderna så här får ni en till. Undrar varför de inte längre kör med den här typen av bioposters längre för då hade de kanske till och med lockat dit mig.

We want you to sex us up!

Ställer man Ilsa, she Wolf of the SS mot de andra filmerna i hakporrsgenren så står den relativt ohotad även om det finns avsevärt grövre och mer hårda filmer som Bruno Mattei´s Women´s Camp 119. ¨Trots det så håller jag Ilsa trilogin högre för Dyanne Thorne är en sådan satans babe som funkar något grymt i sin SS-uniform att man har väldigt svårt att inte få orena tankar när man ser på filmen. För utan Dyanne Thorne och henne makalösa byst, en avsevärt mindre intressant film för det är fru Thorne som gör den till den underbara upplevelse den är. Inte bara är det hennes kropp som jag syftar på då utan hela hennes person, utstrålning, rumpa, bröst och ja, hela henne. För hur kan man inte bli fascinerad av något så intressant som det här.

Hot mama!

Ilsa, She Wolf of the SS är en formidabel exploitationsfilm med massor av scener med en lättklädd alternativt naken Dyanne Thorne med de fantastiska brösten ute eller intryckta i en tajt uppknäppt skjorta som man bara vill stoppa ned ansiktet i och bara försvinna bort. Blandat med bra effekter, massor av galna experiment och våld så kan man inte bara misslyckas med att ha en kalastid framför burken med den här. Nej, nu får ni allt förlusta er själva i filmen det är nämligen det bästa sättet att inse dess storhet. Det och Dyanne´s bröst. Weekend Video varmaste rekommendationer!

Beyond The Door II - 1977

Mario Bava´s sista film visade sig det här bli fast inte under titeln Beyond The Door II utan dess rätta Schock. För att vara den stilbildande mästarens sista film så är det här inte direkt vad man kunnat vänta sig för den känns mer som ett verk av Lamberto Bava som var regiassistent här. Bava den yngre är långt ifrån sin far när det kommer till filmskapande även om han fått en eller en annan bra idé fast de är relativt få.

Anledningen till Schock helt enkelt blev Beyond The Door II var det att den besatte pojken (David Colin Jr) från Beyond The Door är med i den här med och råkar ut för samma sak igen. Handlingen är den att Daria Nicolodi tillsammans med maken John Steiner flyttar tillbaka till ett hus Daria tidigare bott i med sin förre maken som dött. Väl på plats dröjer det inte länge innan maken besätter sonen och Daria pendlar mellan hysteri, vansinne och idéen om att sonen kan vara besatt av sin döde far. Allt svänger fram och tillbaka vilket leder till en rätt originell sluttvist samtidigt som Daria blir mer och mer intrasslad och galnare samtidigt som Steiner river källarväggen vilken vi alla direkt vet döljer något.

Steiner är sitt vanliga slemmiga jag medan Daria först framstår som rätt ful och jag inte direkt kan tycka där är något direkt attraktivt över henne. Men efter hand som filmen går och jag motvilligt dras in i den så börjar jag inse att det här är nog första filmen jag sett där Daria inte bara har leaden och slipper dö en våldsam död redan efter två minuter men även det att hon för en gångs skull slipper fula kläder som de i Tenebre vilka gör att hon ser ut som en militiant feminist med männens undergång på hjärnan. Här får hon fina klänningar som passar henne slanka kropp bättre och visar hennes kvinnlighet bättre än någonsin. Vilket leder till att när nästan hela filmen gått så sitter jag och spanar in Daria´s kropp med frekvent än jag någonsin tidigare gjort!

Schock aka Beyond The Door II bjuder inte på något direkt våldsamt även om det förekommer lite blod utan den fokuserar mer på psykologisk krigsföring med ett ovanligt fult barn som ser mer efterblivet ut än skrämmande. Lockar inte New York Ripper för stunden så kan den funka om man vill se dess raka motsats. Eller helt enkelt man bara vill se en av de bättre Lamberto Bava´s filmerna för en Mario Bava film har jag väldigt svårt att ta Schock/Beyond The Door II som.

Beyond The Door III - 1989

 Beyond The Door 3 är ingen regelrätt uppföljare till Beyond The Door utan det är endast en fristående film, precis som sin föregångare Schock av Mario Bava där endast titeln stämmer. När det var en besatt hemmafru i första filmen så är det den här gången ett besatt tåg som härjar runt i forna Jugoslavien dit en grupp amerikanska studenter kommit för att deltaga i en uråldrig rit. Lyckligt ovetandes om att en av dem ska offras där för att bli Satan´s brud. Väl på plats ute i skobygden upptäcker de att någon inte vill de väl och de flyr. Väl ombord på ett tåg som snart nog börjar att skena och slå ihjäl dem en efter en inser de snart att läget är kört.

Hur löjligt det här än låter så stämmer det. Det är en fullständigt tramsig film med ett skenande tåg som trotsar allt från tre lastbilar på rad till ankommande tåg till ställen där rälsen ligger sidan om järnvägen till det tar sig igenom ett träsk helt utan räls alls! Till fan vet allt. tack och lov då för det fina goret som bjuds för det är det som gjorde att jag tog mig igenom den här överhuvudtaget. För det är våldsamma händelser som sker där det spetsas med metallstänger till någon pålas, flera halshuggs av tåget, en stackare dras in i eldningsluckan väldigt långsamt där det brinner för fullt till klyvda skallar med maskar och larver bland annat.

Där vaknade ni allt! Fast någon nakenhet blir det inte på tal om även om det förekommer två scener där en sliskig gammal kärring kör upp näven mellan benen på våran hjältinna för att komma om hon fortfarande är oskuld samtidigt som hon slickar sig ivrigt om munnen. Och en annan scen involverar hjältinnans mor med en get mellan benen. Så lite får vi allt i sleaze väg så allt är frid och fröjd. De scenerna tillsammans med det fina goret gör att Beyond The Door III aka Amok Train för er som leta upp och köpa den, får stanna i min samling. Effekterna är bra och väldigt tidsenliga vilket ökar på deras underhållningsvärde.

Dolls - 1987

För den stora massan är Stuart Gordon och Brian Yuzna för evigt förknippade med Re-Animator och deras andra H.P. Lovecraft filmatiseringar vilket är synd då de som tror de bara gjort sådana filmer helt missat Dolls. Än en gång är det Gordon som regisserat med Yuzna som producent och resultatet blir en fin film med minst sagt mordiska dockor. Aha! tänker några säkert nu och gnider händerna febrilt varma. En Puppet Master-kopia! Fel, fel, fel, fel, fel! Tvärtom för Puppet Master kom efter Dolls vilket gör den till en kopia. Ah, sweet silence.

Nåväl. here we go. Storyn är som så att ett par olika människor hamnar under en regnig natt i ett stort ödsligt hus där ett äldre par bor. Mannen är en dockmakare och huset är fullt av just sådana av alla dess slag. I den brokiga skaran är en minst sagt dysfunktionell familj där pappan gift om sig med en rik skata och hans dotter mest är i vägen för det nyblivna paret. De andra nyanlända är ett två brittiska punkbrudar som ser för jävliga ut och en kille som är mer som ett vuxet barn.

Paret som äger huset bjuder in dem alla för att klara sig undan ovädret som skenar på utanför och de förklarar att vad som väntar är världens längsta natt. Tyvärr är det endast den lilla flickan som tar de orden på allvar men samtidigt är det kanske det som gör att det går så bra för henne till skillnad från de andra. För det här kommer att bli en väldigt lång natt som inte kommer att gå över i dag för vissa av dem...

Puppet Master är inte den enda filmen som hämtat inspiration från Dolls utan även Chucky har snott sina idéer med. Inget fel i det för Dolls sköter sig fint på egen hand då jag tycker den är en bättre film i det stora hela. Gordon får till en skön stämning som kanske är mer lättsam än skrämmande men ändå fullt träffbar då den passar filmen perfekt. Ska man förklara det bättre så blir det som så att filmen tar sig själv för vad den är, en film om mördardockor och på så vis håller sig på rätta sida om gränsen och inte faller över och tar sig själv på för stort allvar. Dolls har glimten i ögat med andra ord.

Gimme a hug, daddy-oh!

Ta bara inledningen till exempel som visualiserar allt som kan vara skrämmande med en tygnalle i rätt händer på en säker regissör och ett fantastiskt effektslag. Teddy ovanför visar hur det kan se ut fast tro inte allt ni ser för utseende kan bedra! Effekterna är ruggigt bra gjorda vilket gör hela upplevelsen så mycket bättre fast det som verkligen cementerar Dolls som stabil familjeunderhållning är agerandet från Guy Rolfe som dockmakaren, en roll som han fortsatte med i Puppet Master serien från del tre och framåt. Carrie Lorraine som gör rollen som Judy är verkligen charmig vilket är ett undantag då barn oftast i skräckfilmer mest är i vägen och bara störiga men Lorraine gör oväntat bra och stabilt i från sig i vad som blev hennes sista film. Men vilket intryck hon gör. Hon blandar det typiska barnet med vass skarphet och en simpel inställning till allt och ändå tar man henne till sig. I vanliga fall hade jag bara väntat på barnet skulle dö fort nog.

We got guns and are not afraid to use them!

 Våldsamt som i Gordon/Yuzna´s andra filmer blir det då rakt inte fast våld förekommer vilket ni ser ovanför men det stannar inte där. Mer våld följer i form av diverse verktyg allt efter vad som ligger till hands eller var nu dådet utförs. Våldet är inte direkt i centrum men det är där och fyller sin funktion men vänta bara ingen regelrätt gore fest för det lär ni inte få. Istället blir det en bra och smått mysig film med en väldigt skön inledning med Teddy i centrum som jag blir lika glad över var gång jag ser den vilket även är mitt bästa minne av filmen. Det tillsammans med Carrie Lorraine som Judy. Dolls rekommenderas verkligen!

Brain Dead - 2007

Brudar, zombies. gore och en massa T&A! Vad mer kan man begära egentligen? Jag har ingen aning för det här räcker mer än väl för min del. Kevin S. Tenney, mannen bakom Night Of The Demons, bjuder här på en fin mix av allt ovanstående. Storyn är lika simpel som rattarna i filmen är fina och fina är precis vad de är! En brokig skara samlas i en stuga för att gömma sig undan ett gäng rasande zombier som bara vill sätta i sig deras hjärnor och gruppen som samlats är allt från en dömd mördare, en medfånge till honom, en kåt präst med sin "skyddsling", två brudar ute på lite hiking. Det var alla tror jag. Utanför i stugan rasar zombierna som tar för sig av de stackare som kommer i deras väg och nu är det dags för det klassiska "the last stand" som sig bör.

Tenney vet hur man underhåller en publik vilket han visar redan i filmens fem första minuter där det klyvs skallar och underbara bröst hängs ut för allmän beskådning. Jag kan inte betona hur fina de här brösten är som tillhör Cristina Tiberia! Fler kommer så förtrösta ej! Vad som följer efter den fina inledningen är mer bröst och rumpor när det ska badas i den intilliggande floden vilket tar en lesbisk vinkel en stund.

Brain Dead är en fin pärla till film med en oväntat skön och skarp dialog som bjuder på många skratt samtidigt som den öser på med rejält med gore. Det är allt från sönderskjutna skallar till avhuggna skallar, kapade lemmar, sönderslitna skallar till parasiter som kryper ut ur underliven till fan vet ALLT! Ni får se själva för Brain Dead finns på svensk DVD underligt nog och den är i precis rätt prisklass. 99:- Inte allt för illa må jag säga.

Effekterna är hederlig old school efter som Tenney själv ville ha det så men en viss del visuella effekter förekommer men ej när det drar ihop sig till våldsamt gore-raffel! Med andra ord så en härlig skräckfilm som man kan se och ta åt sig utan att störa sig allt för mycket på förhatlig cgi. Joshua Benton tillsammans med Sarah Grant Brendecke gör Brain Dead till en formidabel underhållning. Där hon står för de snyggaste brösten och kroppen samt ett bra agerande med fin komisk touch medan Benton styr filmen med sina dråpliga sarkasmer och sköna spel. Utan de två, en mindre rolig film. Tyvärr har Brain Dead en del dötid efter halvtid som det inte sker så mycket på utan mer är snacksjuk. Det varar en dryg kvart sen tar det hela fart igen för att sluta med en skön final som bjuder på ett rejält garv.

Fans av hederliga 80-tals skräckisar/splatter kommer att gilla den här mixen av Night of the Living Dead/Creeps/Demons osv... Det är ett bra tryck förutom döperioden med det vägs upp med skön humor och fantastiska bröst och rumpor. Själv är jag fullt nöjd med Brain Dead och kan inte riktigt fatta att det fortfarande går att göra sådana här filmer utan att förfalla helt åt cgi. Men Brain Dead är ett fint bevis på det är fullt möjligt så nu är det upp till er att inse det med via Brain Dead. Rekommenderas varmt!

Rogue - 2007

Regissören till Wolf Creek bjuder här upp till lite härlig djurskräck i form av en enorm, minst sagt, krokodil som ger sig på att sätta i sig turister på löpande band som gett sig ut på en krokodilsafari. En båtlast som verkligen får något att sätta tänderna i eller snarare få tänderna satta i sig. Greg Maclean lyckas med att få mig att bita på naglarna av spänning mellan varven efter som filmen rullar på och stämningen ökar gradvis och i ett perfekt tempo. Vilket är ett bra betyg med tanke på att jag sett filmen redan flertalet gånger men det har inte kommit till sin rätt förrän nu. Jag är en omständig jävel helt enkelt.

För er som inte direkt kan ta den här genren på lika blodigt allvar som mig så kan jag alltid bekräfta för er att filmen är baserad på en sann händelse. Jepp, det stämmer. Krokodilen finns på ett museum i just australien för er som vill fara ner och skåda monstret.

Maclean tar sin tid och introducerar karaktärerna som är precis som de brukar vara i den här typen av film och alla andra filmer där ett större antal människor ska dela på ett trångt område under hot. Så man har all tid i världen att finna sina hatobjekt bara för att sitta och heja på att det ska bli deras tur att bli lunch. Tillsammans med ett snyggt foto så sitter Rogue kvar länge på näthinnan inte bara för att det är en bra film utan för den har grymma effekter samt ett otroligt stiligt monster som bara måste se. Rogue is da shit helt enkelt!