Day of the Dead - 1985

Egentligen så har jag alltid filmens poster i den mån det går att hitta en fast i det här fallet så är det en ovanligt ful sak så ni får nöja er med den här istället. George A. Romero har gjort sin beskärda del av zombiefilmer och jag tror han har fler i sig. För med tanke på hur pass intressanta de två senaste var så kan det inte gå fel. Lite ändringar och vinklar på fenomenet är alltid välkommet och det är inget som George är främmande till. För hur kan man annars förklara en ridande zombie? Oavsett vilket så är det nu Day of the Dead, Romero´s bästa film och en av de bästa zombiefilmerna gjorda som gäller.

Tonen sätts direkt, både i film som på bloggen, allt är kört åt helvete och människorasen är längst ner på listan. Det är slut. Trots det så kämpar en liten grupp forskare och militärer vidare i en underjordisk bunker där de mer käbblar med varandra än kommer någon faktiskt vart. Som alltid i sådana situationer så löser det sig inte utan helvetet utanför är plötsligt innanför och slutet kommer fortare än någon kunde trott.

Ska man vara ärlig så är Day.. väldigt pratig, otroligt pratig med en jäkla massa dialog som egentligen inte leder någonstans och det kan kvitta för det är hur den spelas som gör den till ett såpass viktigt element i filmen. Ta bara kapten Rhodes (Joe Pilatos) som har flera giftiga repliker och stenhård dialog som fullkomligt spottas fram med stenhård ton. De träffar bättre än några skallskott i filmen för Pilatos räddar filmen med sin karaktär för det är en kille som verkligen skiter i allt utom sina män och sin egen livhank. Visst är han ett svin som sig bör men inte vilket svin som helst. Rhodes är en bad mother med dubbla revolvrar som inte tvekar en sekund för att dra dem mot vem som helst. Till och med de män han så hårt värnar om.

Men Romero är smart för han ser alltid till att ha antingen en svart kille med som styr upp saken eller en stark kvinna. Och just en sådan fann Romero i Lori Cardille. Inte bara en kvinna med skinn på näsan som håller Rhodes och dennes män på avstånd utan även minst lika kompatibel på att hålla alla levande döda på liknande avstånd. Eller helt enkelt eliminera dem. Lori´s karaktär Sarah är vara den sista i bunkern med en gnutta mänsklighet kvar i sig som ser till att hjälpa till eller dra ett extra lass för att hjälpa någon medan Terry Alexander´s John och Jarlath Controy´s William bara precis sköter endast sitt och skiter i allt annat. Trots dessa olikheter så bildar de ett bra team i kampen för överlevnad.

Där har ni receptet på en succé. En bestämd kvinna med automatvapen. En lika bestämd svart man med samma ska och en halvnitad irländare med samma sak. Fast nu är det inte bara de här tre tillsammans med Rhodes och de andra skådespelarna i filmen allt hänger på utan det är det grafiska våldet som här visar det geni som var Tom Savini innan han själv ville bli filmstjärna och dyka upp i all möjlig skit. För min del så borde han ha hållit sig till sina effekter. De gjorde han över allt för jävla otroligt bra. Och just bra effekter när det kommer till zombiefilmer är a & o. Kassa effekter kan sumpa en i övrigt bra film medan bra effekter kan vända en usel film till det bättre.

Av alla Romero´s filmer är det här min absoluta favorit då det är så satans underbara effekter, slafsande och Lori Cardille är så trevlig att titta på samtidigt som hon är en väldigt kompetent aktris. Att hon inte fått fler filmroller är mig ett stort mysterium och ännu ett bevis på att världen fan inte är rättvis. Sopor som Ashton Kutcher glider in med noll talang, inga ambitioner, korkat utseende samt vars enda egenskap är att han säkert är en jävel på att suga kuk och far rätt upp i gräddfilen medan Lori är där hon är. Ingen rättvisa alls. Skillnaden är bara det att hon var med i Day of the Dead och Kutcher, vad gjorde han? Spelade sig in till rollen som sloopy second efter Bruce Willis där han säkert fortfarande gömmer sin talanglösa röv. Go Lori!