måndag 16 maj 2011

Blackfire - 1985



När suget efter lite lågbudgetsfilippinovietnamfilm blir för starkt blir det att rota i samlingen och den här gången kom turen till Teddy Page´s Blackfire med Romano Kristoff. Allas våran favoritninja i klassikerna Double Edge och Slash. Inte för att Kristoff är någon vidare ninja eller skådis men han kan se tuff ut på film och det räcker för min del. Själva Blackfire-filmen däremot var en seg jävla historia som inte kan göra någon glad för när man till och med somnar i den avslutande eldstriden som man väntat på i dryga 50 minuter, ja då är det fanimej illa.

Kristoff är här Frank, soldat och ninja vid sidan om. Född av amerikansk far och japansk mor som blivit upplärd som ninja i sin barndom där han även var asiat. Kolla själva så ser ni att ungen i filmen är asiat! För att som vuxen se tidsenligt italiensk ut och befinna sig i ett brinnande Vietnamkrig där han leder sina tappra män i hemliga operationer bakom fiendernas linjer. Där det hoppas upp ur vattnet i slowmotion, skjuts och skriks härliga Aaaaaaaaaarggghhh!!! med stor övertygelse och det är bara bra. Jag gillar det så långt. Men oturen, denna berömda strof, är framme och Frank slår sig på en sten, hamnar på sjukan där minnen från en förträngd barndom kommer fram och han minns sin barndom där han tränas i ninjutsu av sin morfar. Något han inte direkt kommer att få någon nytta av i filmen egentligen mer än att han blir mjuk och följsam i kroppen.

Så Frank och polaren Jim hamnar på en ny bas efter kriget där de ska utbilda personalen men Frank är Frank och ninja på fritiden så det upptäcks att det stjäls vapen av höga befäl som säljes och det måste stoppas. Men Frank, trots han är ninja på fritiden, upptäcks och nu ska han stoppas. Det sker men Frank rymmer och nu ska Frank hämnas den oförrätt som Frank utsattes för. Och resten somnade jag i.

Inget vidare om man vill sätta gaddarna i lite vansinnigt vietnamvansinne från Filippinerna utan en väldigt slätstruken film som inte kan göra någon glad egentligen. Trots det så är filmen utrustad med ett coolt omslag, åtminstone det svenska vhs-släppet, vilket gör att man tror filmen ska vara bättre än den egentligen är. För även om det smälls, skjuts, sprängs och har sig så är det på tok för långa transportsträckor i filmen som inte tillför något av värde. Man vill bara spola fram till de sista minuter som man hoppa ska komma till slut.

Nu är inte filmen helt utan sköna stunder och den bästa är den när Frank rymmer, klär upp sig, oljar in sig, stryker på krigsmålningen, hakar på vapnen, spänner in pannbandet och står alldeles svettig i månljuset och vrålar ut sin nemesis Salcedo´s namn. Det var filmens bästa scen tillsammans med inledningen när de hoppar upp ur vattnet och plöjer ner Charlie. Så spola till de scenerna så bör ni ha ett relativt bra minne av den här filmen. Och ja, sist men inte minst. Fans av Slash, länk ovanför en bit upp, kommer att få se en repris av den scen när Kristoff springer ifatt en helikopter bara det att det är ett plan den här gången.

2 kommentarer:

Ty sa...

Great Title. Will have to check this out!

lizzardking sa...

Go for it!