Near Dark - 1987

Låt inte det tvivelaktigt Twilight-anspelande omslaget på Optimum Releasings Blu-ray släpp lura er det minsta för Kathryn Bigalow´s vampyrfilm Near Dark från 1987 är en jäkligt tung och grym film. Vackert foto, perfekta skådespelare som ger allt i sina roller och, för att slita ännu mer på en redan uttjatad term, en nytändning samt annorlunda tolkning av vampyrfilmstraditionen. Här är det inga androgynt metrosexuella tonåringar med rubbningar i sin sexuella revolution ej heller några smygbögar i kråsskjorta som smyger runt och sticker folk bakifrån samtidigt som de reciterar Morrissey. Ej heller är det som tramsandet i True Blood eller stilen på vampyrer från Hammer´s Dracula-filmer som gäller och listan fortsätter...

För vad vi får är lodisar som pendlar landet runt i bilar de stjäl för att ta sig från stat till stat samtidigt som kropparna fortsätter att falla i deras spår. Så när den unga cowboyen Caleb faller för den lika unga som vackra Mae så har han ingen aning om vad det är han egentligen faller för. Ett litet bett i halsen är allt som behövs och sedan är man fast. Att man sedan måste göra sitt för att förtjäna en plats i familjen är kanske inte alltid det lättaste men det är det som bara måste göras för natten har sitt pris.

Bigelow är en av de få kvinnor i Hollywood som inte drar sig från att göra egna våldsamma filmer och flera av dem är riktigt bra och personliga favoriter som den här, Strange Days, Point Break samt Hurt Locker. Det är svart, cyniskt och framför allt våldsamt i hennes filmer och till skillnad från många av sina manliga kollegor så får man en känsla av absolut tyngd i filmerna. En tyngd som inte bara speglar sig i våldet utan även i regin och hur Bigelow som regissör får fram det absolut bästa i en redan fin skådespelare som Lance Henriksen och Bill Paxton. Henriksen gör här sitt livs roll enligt mig här i rollen som Jesse Hooker vilket visade sig vara en roll som Henriksen själv tog på djupaste allvar så pass allvarlig att det höll på att sluta illa med en polis.

Paxton är är i sitt livs form som vampyren Severen, följeslagare till Hooker, som skiter i allt och fullkomligt äger rutan så fort han kommer i bild. Tror ni inte mig så kolla in barscenen. Som komplement till de två hårdingarna som kom direkt från setet från Aliens får vi Jenette Goldstein som Diamondback, även hon direkt från Aliens. Goldstein är inte bara snygg som fan här i sin utstyrsel hon ger även en motpol till Henriksen´s Hooker och de är ett fantastiskt par tillsammans.

Som film följer den inte direkt det gamla vanliga när det kommer till vampyrfilmer för vi får varken kors, vitlök eller något i den stilen utan mer en skildring av det amerikanska samhället där det tydligen går fint att bara driva fram från plats till plats utan direkt någon lägger märke till en bara så länge som man håller låg profil. Vilket gör att just Near Dark särskiljer så otroligt mycket från alla andra filmer i den genren för vi får inte ens se några huggtänder. Bara en sådan sak kan göra sitt för att sticka ut men Near Dark har mer att erbjuda än bara undanhållande av huggtänder.

För att återgå till det hatade fenomenet Twilight så var faktiskt en remake på g gällande Near Dark men de planer lades tillbaka i sin kista när Twilight exploderade och en hel värld av sexuellt frustrerade hemmafruar fick något att fantisera om i duschen när maken är på jobb. Varför då kanske någon undrar? Ja, de kanske inte får något. Undrade ni om varför remaken aldrig blev av så var det för att ursprungsplanerna för remaken var att göra den mer sexigare, sensuellare och mörkare än sitt original men det stöp när just epidemin Twilight exploderade vilken var just allt det som remaken skulle vara. Så gör er själva en stor tjänst och se Near Dark istället. Det kommer ni att allt må bättre av. Rekommenderas varmt!