Spinal Tap - 1984

Spinal Tap är egentligen ingen film jag varit speciellt förtjust i för jag har inte kunnat se den charm i den som alla andra visst gör. Visst, den har sina poänger samt ger en realistisk inblick i bandgemenskap och hur den lätt briserar när det kommer in äkta hälfter som vill ha sitt veto med i saken. Min favoritscen är absolut den när bandet ska spela låten Stonehenge och deras eftertraktade Stonehengemodell sänks ner på scen till väntande dansande dvärgar. Det är filmens största och bästas scen samt den intervju när det avslöjas vilket nära förhållande som de två gitarristerna egentligen har.

Som film är den helt okej, lite småkul med en himla massa bra skådisar i mindre om inte minimala roller där det gäller att vara vaken för att inte missa dem. Min favorit var att upptäcka Ed Begley Jr. som trummis. Helt obetalbar scen. Annars inget jag direkt kan rekommendera då är Christopher Guest egna filmer i samma stil som Spinal Tap, vilken är regisserad av veteranen Rob Reiner som själv är med här som Marty DiBergi, vilka är A Mighty Wind (mockumentär om folkmusik), Best In show (mockumentär om hundutställningar), For Your Consideration (ännu en mockumentär om Oscarsutdelning) och Waiting For Guffman (ännu en mockumentär om småstadsteater och deras väntan på en stor erkänd regissör som kanske ska komma). Ni ser vilka vilken sorts typ av filmer Guest fortsatt att göra.

Skillnaden är bara den att Guest´s egna filmer är bättre än Spinal Tap och de innehåller så gott som alltid samma ansikte varav de flesta från just Spinal tap är med i dem. Spinal Tap för min del är okej, inget mer men den banade vägen för bättre filmer på samma spår och det uppskattar jag.