Ironclad - 2011

Det är bara att kolla in postern så ser ni varför jag kommer att hylla den här filmen utav helvete för den är inte bara oväntat bra, den är finfint våldsamt blodig med. Så taglinen Blood. Will. Run. är inte det minsta missvisande. 1215 bryter engelsmännen med sin kung eftersom han tar sig för stora friheter och tvingar honom att ingå ett förbund som ger makt år folket, eller något i den stilen, men se, det finner sig inte kungen i så han helt sonika hyr in ett gäng danska legosoldater (som talar allt utom danska) som ska hjälpa honom att straffa de som tvingat honom in i pakten samt ta tillbaka sin plats. För att stoppa dennes återtåg så beordras ett fåtal män till en strategiskt viktig borg för att där hålla stång samt dö, allt i väntan på att fransmännen ska komma till undsättning. Nu är det så att antalet på de som ska stoppa är endast 20 stycken och motståndarna är runt ett par tusen så kan ni tänka vad som sker. Lik förbannat så slåss de få som om de vore så otroligt många fler.

Nu är historien rätt omskriven här då de soldater som höll stånd var 140 stycken och att fransmännen inte kom till platsen förrän cirka sex månader efter de gör i filmen men nu är det här film och då tas det lite mer friheter än vad som behövs. Så man kan se det som att intresserar filmen en och man vill fördjupa sig i ämnet så finns det en hel del att läsa om det bara man orkar leta lite.

När det kommer till rollbesättningen så ser vi James Purfoy som korsriddaren Marshall. Senast vi njöt av honom var i den utmärkta Solomon Kane och tv-serien Rome. Brian Cox, presentation totalt onödig på på den här bloggen, som baronen, Jason Flemyng, Charles Dance och Paul Gimatti som kungen. Bara det namnet borde vara tillräckliga för att väcka intresse tycker jag för i mitt fall så hade det räckt med att de varit med i en reklam för tandkräm så hade jag suttit klistrad framför den. Nu är de alla utmärkta i sina roller även om Brian Cox snor filmen med sin härliga roll som baronen. Det är något speciellt med den mannen,s anna mina ord!

När det kommer till våldsamheterna i filmen så är det mer än gott om dem då vi får allt från yxor i skrevet till svärd genom käften, klyvda skallar, kluvna kroppar, kapade armar som kapade skallar, krossade skallar, brutna leder, brännskador,ja, allt som man kan tänkas ske sker här då det bara öses på med tortyr, slakt och andra trevliga saker som man kan tänkas vilja se i en sådan här film. Rädsla för usel cgi kan ni skippa här då är hederlig gammal latexeffekter som står för det fina i kråksången. Visst förekommer det lite cgi mellan varven men det är med begränsad användning så risken för cgi i samband med usel bluescreen bakgrund slipper vi här, precis som vi slipper tråkiga stridscener som de i Spartacus: Blood And Sand och Spartacus: Gods of the Arena. Efter ha sett om den förstnämnda av serierna så är jag märkbart trött på just det konceptet vilket endast fyller en funktion att förlänga seriens längd. Inget annat. Visst är det kul de första gången man ser de men vid andra titt så är det bara tråkigt och tidsödslande för mig som tittare.

Därför är det skönt att kunna se en film som Ironclad eller en serie som Game of Thrones som är totalt befriade från det stuket. Visst förekommer det våld och nakenhet i de här med fast inte lycka mycket och lika ofta. Det som man inte får se är alltid att föredra framför det man får se för mycket av vare sig man vill eller ej.

Trots en speltid på 120 minuter så känner man inte det minsta av någon dryghet i upplägget utan det bara öser på samtidigt som det slaktas för fullt och det är något som jag uppskattar för Ironclad överaskar mig otroligt positivt. Främst för att det är en oväntat bra film men även för att den är inte en regelrätt kopia på Spartacus-serien och dess avfällningar som både kommit och kommer. Det är en film som lever upp till sitt omslag och sin tagline och det är bara det värt att rekommendera. En bra, stabil film som rekommenderas det varmaste!