Vad som börjar med en typisk fjortisfilm med dess ständiga karaktärer, musikern med snedlugg som tvunget ska ha sin jävla gitarr med och givetvis måste spela vare sig man vill höra eländet eller ej, brottaren som bara ska hävda sig och supa ner sig till en ytterligare i nivå i apstadiet, dennes flickvän som är tidsenlig bimbo bara det att hon är filmkunnig eftersom hon går på filmskola och då autmoatiskt vet allt samt har en videokamera med sig och filmar precis allt. Vi har piloten som ska vara filmens kvinnliga fägring men bara ser ut som en billig kopia på en ung Caroline Munro och dennes pojkvän som ska dumpas efter deras sista helg då hon ska flytta till Montreal. Något som han är ovetandes om, dumpningen då alltså. Tillsammans ska våran färgstarka skara flyga till en Coldplaykonsert, bara gruppen borde fungera som avskräckande medel, då piloten hyrt ett litet plan.
Snart bär det upp och väl uppe så hamnar de i ett underligt oväder som inte ser ut att ta slut och snart nog så börjar det ske underliga brytningar inom gruppen samtidigt som brottaren tycker sig se något stort, svart och farligt utanför fönstret på planet.... För att strö ytterligare salt i såren så har filmens leading lady med pilotlicens förlorat sin mor i en flygolycka när hon var liten eftersom även mamma var pilot med Biggleskomplex och det är något som hon aldrig kommit över.
Det som börjar slentrianmässigt och fortsätter i bra takt in i filmen ger sig inte förrän det dyker upp något utanför planet. Det räcker för att hålla mitt intresse kvar för filmen så när filmens första tentakel dyker upp så är jag fast och har ingen tanke på att stänga av längre. Då ökar spänningen och man bara vill se hur de ska ta sig ur situationen samt se vad det egentligen är som är utanför planet och hotar dem. Personerna i planet skiter jag fullkomligt i då de bara är kanonmat och fullständigt ointressanta. Däremot är stämningen fin så fort tentakelen kommer in i planet samt skapar lite oreda. Samma sak sker med aktionen där en av de trevliga ungdomarna ska ge sig ut mitt under full storm för att få rätt på bakrodret på planet.
Tyvärr tar det långt in i halva filmen innan det sker och ens intresse för filmen tar fart men det kan vara värt mödan för även om det skrivs att det här ska vara en Lovecraft-inspirerad film så slutar det mer som ett avsnitt ur tv-serien The Twilight Zone från 80-talet. Lovecraft´s ande ligger verkligen över filmen när det väl brakar loss och vi får se inte bara tentakelen samt dess tillhörande monstrositet men försvinner när de som är kvar kommer på vad som egentligen sker med dem och det är då det glider från Lovecraft över till The Twilight Zone. Lite synd för ett rejält slut i samma anda som den bästa delen av filmen hade passat bättre än det lite mer publikfriande slut som vi får.
Trots det så överraskade Altitude mig med att bli bättre än jag först trott bara man tog sig in i filmen och har överseende med dess uppenbara inriktning och dess karaktärgalleri. Överlag så inte en helt för illa film som levererar en fin stämning och en rätt tryckt atmosfär för vart kan man ta vägen i ett plan med ett stort monster utanför som definitivt inte vill en väl? Och där kom jag på att jag skrivit avsevärt mer än jag först tänkt jag skulle om filmen fast så kan det gå om man sitter och fascinerat inbillar sig att ha sex med Shirley Clamp samtidigt. För fin är hon och leka gömma salamin där hade jag verkligen inte haft något emot. Ni andra kan alltid tvätta den synen ur ert sinne med att kanske ge Altitude en chans? Shirley, here i cum!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar