Bound - 1996

Bröderna Wachowski, ni vet de två börderna som gav världen inte bara The Matrix utan även två usla uppföljare till ett redan risigt original samt något mera trams innan en av dem delgav världen han fördrog kvinnokläder eller vad nu det var, gjorde med Bound sin debut som regissörer. Inte illa alls får jag erkänna för att vara debut men den lider av ett stort problem. Filmen är allt för lång samt den fegar ut efter en fin start med en stor del lesbisk aktivitet mellan Jennifer Tilly (hot mama!) och Gina Gershon. Och det är inget som jag gillade det minsta!

I wanna sex you up!

Tilly och Gershon spelar här två flator som sammanstrålar då Gershon ska arbeta på en lägenhet som Tilly bor bredvid med sin sambo (Joe Pantoliano) som är med i maffian. Efter att Tilly raggat upp Gershon och förfört henne i en jävligt bra scen så bestämmer de sig för att råna just maffian. Vilket går alldeles utmärkt till den som blir förd bakom ljuset börjar tänka till på egen hand. Då vänder plötsligt allt!

Pretty tied up.

Bound är väldigt fint filmad med underliga samt oväntade vinklar och manuset är tätt som musen på en krabba men det blir för segt till sist. Speltiden på 108 minuter är minst 15 minuter för mycket för min smak och att det sedan drastiskt dras ner på inte bara nakenhet utan även det lesbiska tonas ner helt. Det är för jävligt! Jag vet jag klagar ofta på flator på film men här är det kalas att titta på. Varför? därför att Jennifer Tilly är en sådan babe att det inte är sant! Ta bara scenen vid diskhon när förförelsen börjar. Får inte den det att rycka i baguetten då så får ni fan allt kolla pulsen för då är ni antingen gay eller döda.

Skottlossning får vi i slutet med ett par riktigt fina squibs men det väger inte upp förlusten av det som serverades så fint i filmens början. Ja, jag är fortfarande upphängd på förlusten av sexscenerna. Här lockas man in i något som man tror ska fortsätta efter hand som filmen varar men det visar sig bara för att ha en funktion för att göra just det i början. Meningen är alltså att vi ska sitta där i ytterligare 85 minuter och sukta efter mer naket som aldrig kommer och istället genomlida bra agerande, bra skådespelare i form av de redan nämnda, John P. Ryan vars insats här blev hans sista roll samt fans av OZ kan se fram emot en ung Christopher Meloni, bra manus och intrig. Det stör mig lite för lite mer action mellan Tilly och Gershon kunde de alltid klämt in i en annars bra film. Om än lite för lång för sitt eget bästa.