Radarparet Mattei/Fragasso slår till igen med en egenproducerad uppföljare till James Cameron´s Terminator tillika året INNAN Cameron´s egen uppföljare kom. Dessvärre så är likheterna mellan filmerna endast postern samt vi får se något som ska föreställa en cyborg samt lite tidsresor i slutet av filmen. Grundstoryn i filmen visar sig vara plankad rätt av ytterligare en Cameron film nämligen Aliens. Handlingen här är den att Venedig, bara det här är ett inofficiellt rekord i italiensk film. Den utspelar sig i i Italien! Visar sig vara utdömt av myndigheterna då det är föroreningar i luft som vatten och forskare håller på med något fuffens under jord.
Något går givetvis åt helvete och ett strike team skickas in för att ordna upp vad nu det är som gått fel på plats. Har ni sett Aliens så vet ni vad som kommer att hända härefter så det skiter vi. Vad jag kan avslöja är det att istället för regelrätta aliens så är det några gummimonster som mer är slemmiga än kusliga fast vi får som väntat se allt för lite av dem för att de ska stanna i ens minne någon längre stund efteråt. Här får ni en vag uppfattning av hur de ser ut.
Nu låter Shocking Dark avsevärt roligare än vad den visar sig vara för vad som börjar lovande spirar rätt snabbt utför och man ser vad som ska ske långt innan de inblandade i filmen gör det. Dialogen är typisk Fragasso med allt vad de innebär och en sak som fick mig att skratta högt var hur de valt att stava hans typiska alias i förtexten. Clajde Anderson. Tyvärr också det bästa i filmen. Jag är annars en fan av Mattei´s finurliga filmen fast det här kan inte räknas till det bästa av dem även om den har ett visst följe. När det kommer till själva plankningen av Aliens så gjorde Mattei det avsevärt mycket bättre i sin Zombies: The Beginning. Där pratar vi om en fin plankning och en jäkligt underhållande film. Något som Shocking Dark inte är.
Tempot är det väl inte fel på men agerandet som pendlar mellan underhållande bedrövligt till endast bedrövligt gör ingen större inverkan men det som verkligen gick mig på de berömda nerverna var det infernaliska skrikande som "hjältinnan" och hennes tonåriga sidekick pysslade med. Deras dialog bestod av kopierad dialog från Aliens och egenkomponerat vrålande. Actionen består mest av att springa i korridorer, svettas, skrika lite till det, skjuta loss med rejäla knallar och sörja fallna kamrater. Monsterna har en kuslig vana att dö på precis samma vis om och om igen i filmen så förmodligen har de bara haft två dräkter som sedan har använts maximalt för att ge oss intrycket att de varit minst fem man som sprungit runt och irrat i ett gammal mejeri med en rökmaskin på max.
Nej, inget som den här skåningen kommer att självplåga sig med fler gånger för då finns det bättre Mattei-filmer att djupdyka i för om gubben var något så var det fanimej produktiv!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar