måndag 26 juli 2010

The Last House on the Left - 1972




Wes Cravens version av den gamla svenska balladen Töres dotter i Wänge är inte den första versionen utan även Bergman gjorde sin Jungfrukällan baserad på den. Upplägget är alltid det samma, nämligen att två föräldrar förlorar sina barn till några elakingar och sedan tar hämnd. I balladen tar gubben fram svärdet, hos Bergman tar Max von Sydow fram slaktarkniven och i denna tar Gaylord St James fram motorsågen. Här blir dottern tillsammans med en väninna våldtagen, förnedrad och torterad av ett gäng förrymda typer som inte har några hämningar men det värsta är nog att Mari som dottern heter här blir utsatt för allt detta rakt emot sitt föräldrahem i skogen...

Det är skitigt och framför allt är det elakt här. Våldet är primitivt och naket med de mest framstående scenerna den när David Hess i rollen som Krug tvingar Lucy Grantham att urinera på sig i en scen som visst ska vara autentisk och våldtäkten på Sandra Cassell´s Mari. Det är en oväntat hård scen som till och med visar sig i Hess ansikte efter dådet är gjort. Vilket även är den enda gång i filmen som Hess inte driver eller kör med någon, han ser mest äcklad och chockad själv ut.

Tyvärr är det för många scener som det är Åsa-Nisse varning på för det ska spexas till i tid som otid och att David Hess musik ökar på det tilltaget. Det förstör en större del av filmen för mig nu än den gjorde förr därför att det drar ner nivån på elakhet. Förr så var det mer en avslappnad del i filmen så man fick en chans att andas mellan varven och all dekadens medan nu det bara stör mig. De clownliknande poliserna med Martin Kove är bara för mycket det med och när det ser ut som att allt är på väg att gå åt skogen så räddas allt av de sista 10 minuterna som visar vart skåpet ska stå. Inte många av de andra rape & revenge-filmerna där ute kommer i närheten av denna när det kommer till uppgörelse eller råheten i sig. Där står de sig slätt.

Hade det inte varit för de tramsiga inslagen och den fjompiga musiken från Hess som förekommer lite då och då så hade detta varit den hårdaste filmen av dem alla. Nu är det endast slutet och de förnedrande scenerna som räddar den för och med tanke på att trots det den är kung av alla filmer i denna genre så kanske det säger en del om hur pass bra de andra är då. La Settima Donna där emot tror jag klarar en match mot denna så den får ses om medan skit som Death Weekend icke göre sig något besvär med att ens gå upp mot The Last House on the Left.

2 kommentarer:

khenrikm sa...

Hear hear! Och i min tjusiga utgåva av La Settima Donna ingår soundtracket och där är det min själ ingen fånig glassbil-musik utan suggestiv Italiensk våldtäktsmusik, sådär som dom gjorde den förr om tiden!

Nu har jag för övrigt just inhandlat Savage Streets - vi gillar frutimmer som tar saken i egna händer!

Weekend Video sa...

You go girl!