Dark Vengeance - 2011

Fjärde filmen från True Justice-serien eller varför inte avsnitt 7 & 8. Den här gången är det en mördare/seriemördare som dräper strippor på löpande band och får det att se ut som kinesisk svart magi. Givetvis ska en i teamet gå undercover för att finna personen och givetvis har hon dansat förr. För ni trodde väl inte att det var Seagal själv som skulle glida runt stången? Lyckligtvis får vi se honom istället lira lite hederlig blues med ett lagom coolt band och vi får även höra lite skön musik från hans platta Mojo Priest spelas på samma bar längre fram i filmen/avsnittet.

Den andra delen av filmen/avsnitt 8 fortsätter så att säga med samma tema fast med en annan inriktning. En fortsättning så att säga där det kommer in utomstående poliser som förstör och försvårar arbetet för våran nya favoritstyrka inom polisen.

Ställer man de här avsnitten mot de andra i serien så är det här bland de bästa om inte det bästa. Inte minst för att stripporna är tjusiga även om de behåller kläderna på men det finns en hel del intressant rumpmaterial att stirra sig blind på bland dem. Mums. En annan intressant faktor är det att Seagal själv tar mer plats och visar upp gammal fin stil. Kanske inte lika bra men det finns potential då det bryts både armar som ben eller det ska föreställa att det görs det.

Det kan vara den store mannens närvaro som gör att jag tycker Dark Vengeance, en för övrigt korkad titel som inte har något med avsnitten att göra vilket ingen av de andra titlarna på de andra tre filmerna heller haft, är i topp av den här serien. Och det kan även vara rumporna som spökar fast det får ni aldrig veta men den här upplevelsen gjorde att jag kommer se fram emot nästa avsnitt med lite mer förväntning än vad jag gjorde mot de här. För om Seagal tar mer plats i serien som nu så kan detta vara något att investera i.

Stort tack till Jay för han upplyste mig om att den var ute.

Humains - 2009

Vad har hänt med de en gång så mäktiga fransmännen? Först den rätt kassa Captifs och nu den här softa skogsrysaren med förhistoriska monster. Jag kräver en förklaring för maken till blodfattig film har jag inte sett sedan jag såg Wes Craven´s Cursed. För här får vi karlar som får inte bara stenar stora som Billys pan pizzor i skallen utan de får även stenyxor där och de är har inte ens ett sketet skrubbsår eller stabil fläskläpp! WTF har hänt med grodätarna? Har någon förgiftat deras rödtjut eller vitlöksbröd för jag förstår inget här.

Handlingen ska tydligen centrera runt en expedition till Schweiziska alperna och kolla på en uråldrig skalle eller något, jag vet inte för den utgåvan jag såg hade en textning som inte var från denna jord. Den måste ha tillverkats av en gravt alkoholiserad textöversättare med epilepsi som precis kommit hem från happy hour på ett raveparty. Maken till osammanhängande meningar har jag inte sett sedan jag läste en kvällstidning senast. men de ska i alla fall i väg och kolla upp det här när allt går åt helvete i en oväntat snabb cgi-gjord bilkrasch som är totalt omöjlig att någon kunnat överlevt men det är vad de gör här. Alla utom den person som vet vad de ska göra. Så nu är de strandsatta i alpernas skogar med ingen aning om hur eller vad de ska göra för att överleva samtidigt som något eller någon jagar dem. Fast vem bryr sig egentligen när det är så tamt som det är här.

För om det är något så är det tamt. knappt något blod och ett slut med så många vändningar och turer att jag sket i det till sist och bara inväntade sluttexterna så jag kunde slappna av från det här tidsfördrivet som var totalt bortkastat. Ska jag dra något som var/är bra med Humains så är det miljöerna. De är fantastiska och även om det inte räcker till för att styra upp filmens svagheter så bättrade de lite på det åtminstone. Miljöerna samt postern är vad som är intressant här för även om jag är svag för den här sortens film som utspelar sig i skogen samt är fransk så kommer den här att förpassas till mitt minnes yttersta gränser för att om fem minuter ha totalt försvunnit.

Lethal Justice - 2011

Tredje filmen från Seagal eller om ni så vill avsnitt 5 & 6 från serien True Justice. Och precis som vanligt så är det samma team med samma problem och att i sedvanlig ordning så ändras kvällens tema sig under filmens gång. Först ut är ett gäng vit makt-töntar som försöker ta över inte bara staden utan även ett lokalt val vilket leder till att en i teamet nu får gå in undercover för att snoka reda på lite saker och ting. Samtidigt så är det en våldtäktsman lös i samhället något som en i teamet tar personligt och gör privat. Andra halvan satsar på en prickskytt som siktar in sig på kyrkor samtidigt som en Irakveteran bekant med Seagal, börjar flippa ut med vapen. En märklig hundfobi får vi del i med.

Har man sett de andra filmerna/delarna i serien så vet man precis vad man får. Enda överraskningen är den att vi får se Seagal himself i ett rejält lösskägg i en sekvens som ska utspela sig under Irakkriget. Det gillade jag och var för min del filmens högpunkt. Annars är det samma lirare vi får se igen till och med den tuffa bruden i teamet, som är så otroligt macho att hon säkert pissar stående och stör mig något enormt, är kvar till min stora förtret. Nej, nu får det ta och komma en ordentlig Seagalare för det här såsandet börjar störa mig för det är i ärlighetens inte speciellt bra. Jag vill se min Seagal spraka stjärt, svära, skjuta, bryta armar och ben på löpande band och allmänt vara en bad motherfucker. Inte så här småmysig och puttinuttig som han visar sig i serien. Nej, det blir nog att se om The Marker för att man ska få sin rätta dos Seagal.

Requiem For A Dream - 2000

Någonsin funderat över hur det vore med ett litet hemligt begär av droger på fritiden? Lite fultjack på kvällskvisten eller varför inte lite kokain till allsången? I såfall rekommenderas The Wrestler-regissören Darren Aronofsky film Requiem For A Dream. Där får vi följa två glada polare som har missbruket som gemensam nämnare och precis som alltid när det kommer till pundare så lever drömmen om att köpa ett större parti för att själva tjäna lite pengar samt att kunna själva tända på utan anstränga sig speciellt för det. Vilket de gör och det funkar tills det partiet tar slut och de sedan vill expandera ännu mer. Kryddar man det sedan med en flickvän som delar begäret och vill ha mer och mer av godiset samt en mamma som är beroende av tv och mot all förmodan lyckas få en inbjudan till sitt favoritprogram.

Problemet där är det att hon kommer inte längre i sin favoritklänning men det löses av en snäll doktor som skriver ut effektiva bantningstabletter som man inte behöver äta när man tar längre Bieffekten är bara den att man blir så energisk och att de förlorar i styrka efter ett tag. Precis som allt man gör en längre tid. Men det löser man genom att ta mer och snart har mor, son, flickvän och polare mer gemensamt än de någonsin trott och de alla måste lösa sin egen väg ur det hela var för sig och det är ingen vacker väg som väntar på dem.

Ellen Burstyn är säkerligen för de flesta mest känd för sin roll som mamman till Linda Blair i Exorcisten fast frågan är om hon inte gör sitt livs roll här som mamman till Jared Leto´s knarkande son. Leto som för det mesta ser ut som en pretty boy sköter sig bra men ställd mot Burstyn och Jennifer Connelly´s karaktärer ser han mer oberörd ut av det som sker både runt honom och honom själv. En annan överraskning är att se Marlon Wayans i en sådan här roll när man annars mest är van vid att se honom i fjantiga komedier där hans otroligt feminina stil kommer till sin rätta fast han sköter sig fint. Fans av Happy Gilmore kan tacka sig lyckliga stjärna för världens bästa filmskurk, Shooter McGavin alias Christopher McDonald, alltid underbart sevärd, är med här som värden i Burstyns favoritprogram. En annan goding är Keith david som slemmig hallick med stort organ.

Överlag en härligt mörk film som inte på något vis försöker glorifiera drogmissbruk utan skildrar dess effekter, risker och allt som det innebär oavsett vad nu väljer att missbruka vare sig det är fitta, röv, droger, pengar, varor, film, cigaretter, porr, mat, godis, stryk eller vad fan nu man har dragningar åt. Det går åt helvete oavsett vilket och då spelar det ingen roll om man spelar gitarr i The Rolling Stones och får skriva böcker eller om man är städare och drar fultjack på fritiden. Allt har sitt pris vilket requiem For A Dream visar bra.

Once Upon A Time In The West - 1968

Sergio Leone´s Once Upon A Time In the West är en film jag tycker faller bort när Leone´s spagehttiwesterns kommer på tal för allt folk kan tala om är Clintan´s filmer med just Leone. Vad som är ännu värre är det att The Good, The Bad And The Ugly hyllas så otroligt högt när både For a Few Dollars More och just den här är så avsevärt mycket bättre. Speciellt Once Upon... är inte bara magisk, underbar och fantastisk, den är ett mästerverk utan proportioner. Allt från inledningen som skulle innehålla Clintan, Eli Wallach och Lee Van Cleef vilka skulle skjutas ner av Charles Bronson när han kliver av tåget blev det som alla vet, inget av. Anledningen till det scenariot var det att Leone ville göra ett avslut med sina Dollar-filmer men det sköts i sank när Clintan inte ville ställa upp.

I stället fick vi Jack Elam (dubbad här), Woody Strode och Al Muloch. Muloch, känd från just The Good, The Bad And The Ugly, tog sitt liv under inspelningen genom att i full westernmundering helt enkelt hoppa ut ur sitt hotellfönster och störta till sin död precis innnan filmningen av hans dödsscen var klar. Det var inte det enda självmordet relaterat till filmen då Frank Wolff, spelar McBain i filmen, tog sitt liv med 1971 i Rom.

Efter den explosiva inledningen så fortsätter tempot i saklig mak där den ene efter den andra karaktären introduceras och vi får se en sagolik uppställning av veteraner i allt från småroller till stora med namn som Henry Fonda som här gör sitt livs roll som den barnamördande gunfightern Frank som skiter fullkomligt i allt utom sin egen vinning, den vackra änkan spelad av Claudia Cardinale som levererar några av de vassaste replikerna med perfekt timing även om de är få men bjuder på storslagen skönhet med sin blotta närvaro, Charles Bronson som hämnaren som spelar en minst sagt underlig melodi på sitt munspel vilkens förklaring kommer när han står inför döden. Keenan Wynn är med i en mindre roll som sheriff men blotta närvaron  räcker för min del. Jason Robards som ännu en galen gunfighter bara det att hans sådan är mer ärlig än Frank´s. Och det är bara en del av dem.

En sak som är slående med Once Upon A.... är dess tempo som gör att man som åskådare sitter och blir alldeles fylld med andnöd för filmen tar andan ur en. Man sugs in i det dödliga spelet mellan karaktärerna i deras dödsdans vilket är precis vad Leone ville.Eller varför inte som mannen själv beskrev sin film:

"Filmens Rytm skulle framkalla känslan av en dödende människas sista flämtande andetag. Once Upon A Time In The West var från början till slut en dödsdans. Filmens alla rollfigurer, utom Claudia (Cardinale), är medvetna om att de inte kommer att nå slutet levande". Sergio Leone


Allt från fotot till Ennio Morricones makalösa musik gör sitt med för att visa att det här är inte bara ännu en medelmåttig spaghettiwestern elelr en tidsenlig amerikans dito av lågt snitt, nej, detta är en tidlös klassiker som för alltid kommer att leva kvar och ses som en av de största westernfilmerna, om inte en av de största filmklassikerna över huvudtaget helt enkelt. Det enda smolket i bägaren som stör mig är det att av någon anledning så har de valt av någon outgrundlig anledning att dubba Jack Elam. Nu har han inte så värst många repliker, fyra max men ändå. Det är Jack Elam vi pratar om och ingen låter som Jack Elam. Annars en så gott som felfri och perfekt film. Klassiker, inget annat så köp den! Se den! Älska den!

Spider Baby - 1968

Filmer om inavlade kannibalfamiljer går det snart 30 på dussinet om ni frågar mig så därför var det rätt skönt att se Jack Hill´s gamla Spider Baby som är en väldigt tidig sådan om inte den allra första av dem. Det märks att Tobe Hopper varit väldigt inspirerad av den här till sin version av temat med galen familj med udda kostvanor. I det här fallet så är det inte ungdomar som hamnar fel utan mer giriga släktingar och andra typer som kommer på besök för att sko sig på en minst sagt säregen familj bestående av tre syskon och deras skötare/vän. Resten av familjen kommer inte fram förrän i slutet vilket de giriga som är efter familjens egendom lär få stifta bekantskap.

I rollerna ses Lon Chaney jr som Bruno, Sid Haig som Ralph samt puddingen Carol Ohmart i rollen som Emily vilken bjuder på en hel del av sin fina kropp till min stora förtjusning. Så vi får inte bara lite lätt äckel som scenen när det serveras katt till middag, vi får även lättklätt i en rätt oväntad scen när Ohmart hittar raffiga underkläder och klär ut sig i det för att sedan bli jagad och antastad av Haig.

Väldigt oväntad eftersom Ohmart hela filmen inte tålt att vara i huset en sekund plötsligt finner kläderna och plötsligt vänder i humöret och porrar till sig i stället. Oväntad som sagt men jäkligt uppskattad eftersom Ohmart inte bara är en vacker kropp utan även gör en bra roll med vasst fast svalt spel som samtidigt är en total bitch och äger i stort sett var scen hon är med i. Haig är sitt vanliga störda jag med Chaney gör en rejäl och fin insats som Bruno. Barnens skötare och vän.

Spider Baby var för mig en helt ny bekantskap då det inte var någon film jag ens hört talas om men den kom på tal när jag läste en tidning så intresset vaknade och den inhandlades. Så nu får jag erkänna att dess fina blandning av svart komik och lättsamma rysning gick hem i stugan samt som jag nu inser vilken inspirationskälla de varit för efterkommande filmer i samma genre. Så ibland gäller det att chansa lite hej vilt för fynd är alltid uppskattade.

Ska jag vara ärlig så var jag lite på min vakt nu vid första titten och slappnade inte av riktigt eftersom jag inte visste vad som väntade mig men det löste sig till det bättre då filmen visade sig vara en skön pärla som jag kommer att vända mig till flera gånger. Efter ha sett Spider Baby så är det även uppenbart vart Rob Zombie fått sin inspirations till House of 1000 Corpses. Det räcker med en titt på Jack Hill´s Spider Baby så är det uppenbart vilken vikt den här har haft för herr Zombie. Får ni chansen så jämför gärna själva. Spider Baby finns på svensk DVD. Rekommenderas varmt!

Elektra - 2005

Superhjältefilmer är något som jag alltid haft ett gott öga till vilket kan bero på att jag läste många av dem i ungdomen och för att det är en skön sorts film. Elektra med Jennifer Garner tar vid efter Daredevil med klippan Affleck där just Garner´s Elektra gör sitt inträde i en film. Olyckligtvis så slutar det inte så värst bra för henne då Elektra dör, åtminstone låts vi tro det men här har hon räddats av sin blinda läromästare Sticks (Terence Stamps). Givetvis är Garner tillbaka som Elektra, till min stora glädje då Garner inte bara är en fin skådespelerska utan hon är jävligt läcker i sin röda outfit i filmen. Tyvärr är inte Affleck med på något hörn alls här.

Handlingen denna gången är den att Elektra livnär sig som legosoldat/lönnmördare när plötsligt ett beställningsjobb blir lite klurigare än hon först trott. Så när fienden den här gången i form av The Hand sätter efter både Elektra som hennes objekt ja, då blir det en strid på kniven.

Ska man vara ärlig så är det ingen film man ska kasta på om man vill se en fartfylld historia då är X-Men, The Punisher, Daredevil osv bättre val för det blir allt lite smått segt mellan varven och det drar ner filmen i mitt tycke. Skulle man däremot vara på humör för en film av den här genren men med lite mindre dampanfall i tempot så kan Rob Bowman´s Elektra funka fint.

Vad som är Elektra´s styrka är dess visuella arrangemang som öser på för fullt mellan varven och speciellt i slutet får vi en fin fight medan lakan flyger runt i luften. Var inte oroliga, det är avsevärt häftigare än vad det låter. En annan cool scen är när Garner sätter filmens skitunge på plats med en rejäl omgång. Den scenen uppskattades mycket här. Annars tja, en smått okej film som får sitt värde genom Jennifer Garner som är väldigt bra här. Utan henne så hade jag inte brytt mig nämnvärt om filmen.

Sinners & Saints - 2010

Sinners & Saints var en film jag hade lite förväntningar på när det kom till actionfacket då jag hade fått för mig att det skulle vara en mer rak actionfilm. Vilket den är med fast det drar mer åt en blandning mellan action och thriller än just renodlad action. Ska man jämföra den med en liknande film så ligger Running Scared bra till hands även om den mer är "avancerad" storymässigt. Den här är mer åt det gamla vanliga hållet med en snut på väg i botten som visar sig vara lite för glad med avtryckaren, nyligen förlorat familjen bara för att finna en gammal vän i allvarlig knipa, sig själv med ny partner och en massa våldsamma mord på halsen. Hur nu man kan få allt det till en thriller är inte bara stämningen i filmen utan även mer det känns snarlikt tungt som det kan göra i en bra thriller. Så för mig så passar action/thriller bra in som beskrivning samt den beskrivs som det på nätet med.

Det som är filmens storhet är dess actionsekvenser som är grymt välgjorda med snarlik militärisk precision i deras upplägg och utförande med en salig massa vapen och flitigt flygande kulor. Relativt ofta kommer de fina sekvenserna med så risken att bli uttråkad är rätt klen. Ska man dra vad som är mindre bra så är det att vi sett det förr och det egentligen inte är något nytt under solen. Just därför känns actionsekvenserna så passande för de lättar upp när vi ser samma saker utspela sig som vi sett sedan videons barndom i otaliga filmer. Har man överseende med det så sväljer man Sinners & Saints utan problem med.