lördag 12 mars 2011

The Exorcist - 1973



Vilket annat ord än tidlös beskriver William Friedkin´s The Exorcist bäst? Jag vet inte för det ordet är perfekt för den här filmen. Den är fanimej tidlös och en sann klassiker som ett mästerverk. Samt en av de bästa filmer jag har sett och jag kan aldrig se mig trött eller mätt på den. Känslan i filmen sätts direkt då vinden tar vid, hundarna börjar slåss i dammet och sanden och fader Merrin kör sin Mexican standoff med Pazuzu i Irak. Sedan bara byggs det uppåt till den fantastiska finalen med rysningar som sitter klistrade i ryggraden på en och så fort man sett klart filmen och lämnar rummet så känner man de tydliga skillnaderna i temperaturerna i rummet man förflyttat sig till och man börjar undra om man verkligen är ensam i lägenheten. För skillnader är där även om det är tydligare i vissa rum än andra. Men det är så jag upplever det medan för andra det kanske bara är ytterligare en film i mängden.

Saken är den att det står faktiskt still när det kommer till att skriva om filmen för det är en sådan explosiv upplevelse att jag kan inte göra den någon som helst rättvisa med min simpla text jag kämpar för att skriva ner här. Stämningen Friedkin får till här är så otroligt stark att man kan inte vänta tills man kan se filmen nästa gång igen och bara få bli svept med och få de väl vid det här laget bekanta ilningarna längs ryggraden. Även om jag sällan blir rädd för film idag så är The Exorcist en av de som lyckas med att skrämma mig. Det finns även andra filmer med liknande upplägg som gör och kanske är det just den här sortens typ av filmen som lyckas med det för ingen annan genre gör det.

The Abandoned, Amityville II: The Possession och The Legend of Hell House är typer på filmer som skrämt mig och dit räknas såklart de stora filmerna [REC] och [REC] 2 samt den här och dess otroliga uppföljare The Exorcist III. Vad som är så speciellt med dessa filmer är dess stämning som fullkomligt golvar mig och inte direkt mängden av blod eller slakteriprodukter som kan förekomma i dem vilket det inte direkt gör. Utan det är något med hemsökelse och besatthet som vet att sätta sig under huden på mig och väl där bara brakar loss. Löjligt för somliga, än en gång, fast för mig sann skräck. På samma gång som det får mig att vilja se något annat efteråt så vill jag samtidigt inte vara utan det för jag vill bli skrämd mellan varven så jag vet att det fortfarande är en del av en som inte är förhärdad utan kan bli skrämd av något så simpelt som ett spöklikt ljud eller en djup demonröst. Simpelt, effektivt men kanske naivt men det skiter jag fullkomligt i för jag älskar känslan av det och kan inte tänka mig vara utan den för det är en del av mig och kommer alltid att vara det.

För er som känner att ni vill fördjupa er i The Exorcist på senare dagar så rekommenderas det amerikanska Blu-ray släppet på filmen det varmaste. Till skillnad från den svenska snikvarianten så får man här inte bara filmen i en fin bokform utan även båda versionerna där man i den svenska endast får Director´s Cut versionen. Själv är jag inte direkt förtjust i den då jag föredrar och alltid ser Theatrical Version då slutet på den är väsentligt mörkare och bättre även om man missar spindelscenen i trappan. Fast vill jag se den så kan jag alltid sätta på den andra versionen. För det amerikanska släppet är regionfritt, bara så att ni vet. Ett sant mästerverk och en tidlös klassiker som aldrig kommer att dö. Har ni inte sett den så gör det och har ni sett den så se om den i rappet men se bara till så att ni skruvar upp ljudet och släcker ner för den här kommer att skrämma skiten ur er igen och igen och igen och igen.....

4 kommentarer:

Mr_v sa...

Härlig hyllning till tidernas kanske allra bästa film. Själv föredrar jag också originalet, tycker tempot i den är bättre och mer eskalerande. det som störde mest i "nyversionen" tyckte jag var de (med datateknik tillagda antar jag) ansikten som plötsligt dök upp i skuggorna på ställen där de inte är med i orginalet. Spindelscenen är rätt cool, men jag är beredd att avvara den för orginalets härligt långsamma uppbyggnad. Ett otoppbart mästerverk!
Och visst är besatthet alltid gött på film, gillade faktiskt The Last Exorcism från förra året, inte dum.

lizzardking sa...

Jag tackar de ödmjuka orden :)

The Last Exorcism hade en del fina rysningar precis som Paranormal Activity men båda stöp på dåliga slut i min mening. Dock fick jag mest ståpäls av P.A. 2.

Mr_v sa...

Håller med om att slutet drog ner betyget på last exorcism, det var synd på finfin stämning. P.A. 2 har jag kvar att se, men den första bjöd en å annan kall kår. ser fram emot del två!

khenrikm sa...

Ljudet. Det är ljudet! Musiken tillsammans med den helt otroliga ljudbilden. Fantastiskt.